Tidvändar (o)lycka [SV]

Titel: Tidvändar (o)lycka
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 17+prolog
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Harry ska hjälpa Hermione att städa vinden och hittar hennes gamla tidvändare, som är sliten, och råkar åka bakåt i tiden, närmare bestämt tiden när när hans föräldrar gick i skolan.

---
Nu har jag äntligen fått för mig att jag ska lägga upp den här igen (min förra tråd blev sönder-spammad)
Jag lägger alla kapitel på första inlägget (så man inte måste kolla igenom sida efter sida)
Jag har ändrat kapitlerna lite.
Så här kommer hela alltihop:


Prolog

Det var sommaren, ungefär en månad efter sista striden på Hogwarts.

Harry hade varit hos familjen Weasley, och fått en chock när självaste Fred Weasley svävade in genom väggen i köket, han berättade att han valt att bli spöke, och skulle bli den nye Peeves, och hjälpa George i skämtbutiken. Mrs Weasley hade protesterat och fått ett litet utbrott, men eftersom det inte gick att göra något åt, så fick det bli så. Men han hade sedan berättat för Harry och George att han faktiskt kan välja att inte längre vara ett spöke och dö på riktigt.

Harry satt i sin tillfälliga lägenhet i London, när en brun uggla svävade in.

"Hej, Sophia." sade han när ugglan satte sig på hans axel. Ugglan Sophie hade blivit köpt av Hermione för några veckor sedan, och Sophie älskade sin nya ägare. Han tog loss brevet från Sophies ben och öppnade det.

Kära Harry.

Jag hoppas du har det bra. Jag undrade om du skulle kunna komma och hjälpa mig att städa vinden, på mugglarvis, medan min mamma och pappa är bortresta.

Det finns många saker som bara ligger och samlar damm, så jag skulle vilja se om det finns något jag kan sälja.

Hoppas du kan komma och hjälpa mig!

-Hermione

Eftersom han var väldigt lojal, transfererade han sig direkt för att hjälpa henne.

Harry fann sig stående vid en trädgård utanför ett litet och gult hus. Han gick fram till dörren och skulle precis höja handen för att knacka öppnade Hermione dörren.

"Harry" sa hon glatt.

"Hej, Hermione!" svarade han med ett leende. "Hur har din sommar varit hittills?" frågade han medan de gick in i den ljusa hallen, där massor med fotografier av något som såg ut som Hermione när hon var liten hängde.

"Den har varit helt okej" svarade hon lite sorgset, minnet av striden fanns fortfarande kvar. "För dig då?" hon ledde dem upp för en trappa.

"Det har varit okej, jag har försökt hitta ett hus i Godric's Hollow, jag kanske ska köpa det jag växte upp i..." svarade han.

Hon öppnade en lucka i taket, och de gick upp till den stökiga vinden och började reda upp.

"Synd att Ron är i Belgien, han skulle gott kunna hjälpa till" muttrade hon medan hon öppnade en koffert och rotade runt i den. "Titta, min gamla tidvändare!" utropade hon glatt.

Harry vände sig om.

"Får jag se?" frågade han intresserat, eftersom han aldrig riktigt hade fått se på den ordentligt under deras tredje år.

När hon gav honom den kändes det som om någon dragit honom bakåt, och allt blev svart.

----------
Kap. 1

Direkt han vaknade kände han att något var fel, han kunde inte längre känna lukten av damm som fanns på Hermiones vind.

Han öppnade långsamt sina ögon och såg, till sin förskräckelse, att han inte längre var i Hermiones hus, han var nämligen i en korridor. På Hogwarts.

Han drog fram trollstaven ur fickan, man kunde aldrig vara nog försiktig, som Moody brukade säga; Ständig vaksamhet.

Med en liten misstanke om att han inte ens var i sin egen tid, såg han sig runt om i korridoren.

Till höger fanns statyn framför rektorns kontor. Han ställde sig upp och gick tveksamt till statyn. Vem var rektor? Vilket årtal var det?

Nu skulle han bara komma på lösenordet. Han utgick från att Dumbledore var rektor.

"Surrande snaskbin?" sa han "Okej något annat.." mumlade han när statyn inte rörde sig "Chokladgrodor..? Lakritsstavar..? Mintstänger..?" vid 'mintstänger' hoppade statyn åt sidan och trappan syntes.

Harry gick upp för trappan och knackade på dörren.

"Kom in!" hördes, en alltför bekant, röst. Nämligen Dumbledores. Han fick ett litet smärtsamt hugg i magen av ljudet från sin döde rektor. Harry öppnade dörren och tittade generat på sina skor. Vad skulle han egentligen säga? "Hej, jag är Harry Potter och du är död kan du skicka hem mig igen?" lät ju inte särskilt bra..

"Ah, mr Potter" sa Dumbledore glatt.

Harry tittade förvånat upp, inte visste väl Dumbledore vem han var? Dumbledores ljusblå ögon vidgades av förvåning.

"Åh, jag tog visst miste.. Likheten mellan dig och James Potter är slående!"

Harry svalde och sade

"Mitt namn är Harry Potter, sir." Dumbledore såg granskande på honom

"Är ni släkt?" frågade han sedan. Harry visste att han kunde lita på Dumbledore och bestämde sig för att säga sanningen.

"Ja, sir. Han är nämligen min pappa." Dumbledores haka föll ner.

"Jag har haft en liten olycka med en tidvändare" fortsatte han "Finns det möjlighet att skicka mig fram i tiden igen?"

Dumbledore stängde munnen och fick en beklagande min.

"Tyvärr tror jag det inte är möjligt.." svarade han och skakade på huvudet.

"Vilket år är det?" frågade Harry.

"1977. Din pappa, James, ska börja sitt sjunde år här på Hogwarts." svarade han. "Jag antar att du redan slutat, men vi kan ordna så att du går sjunde året i Gryffindor, du har ju emblemet.." han tittade menande på Harry bröst och först nu såg Harry att han fått på sig sin skolklädnad av någon underlig anledning "tills vi hittar en lösning. Kan du tänka dig att göra så?" frågade han. Harry kände ett rus av lycka.

"Javisst" svarade han glatt. "Vad gör jag om någon kommenterar hur lika jag och pa.. James är?" frågade han lite ängsligt.

"Låtsas vara förundrad så ska du se att det går bra" svarade Dumbledore och såg över kanten av sina glasögon.

"Säg att du har flyttat hit från Amerika så ingen misstänker något." han började rota i en låda och tog fram något som såg ut som ett tomt schema. "Vilka ämnen studerar du?" frågade han

"Allt som krävs för att bli auror.." svarade Harry. Dumbledore slog med sin trollstav och schemat fylldes med ämnen.

"Då så, jag ska be en husalf lägga till en extra säng i sovsalen. Lily Evans och James Potter är försteprefekter, mr Potter är också quidditchkapten. Eleverna kom igår. Lösenordet till Gryffindortornet är gristryne." Harry tog sitt schema, vände sig om och gick ner för trappan. Han var nästan framme vid tornet när han kände en hand på sin axel.

------
Kap. 2

"James!" sa en glad röst, en röst som Harry identifierade som Sirius'. Han vände sig lite chockat om och såg en yngre version av Sirius. Hans mun var öppen i ett komiskt runt o.

"Åh, förlåt. Jag trodde du var någon annan.." började Sirius. "Du är förbannat lik James Potter" tillade han glatt "Vem är du?" han såg intresserat på Harry, och sedan lade han huvudet på sned och stirrade på ärret i pannan.

Harry kände hur han rodnade, inte ens i den här tiden slutade man att stirra på hans ärr.

"Jag heter Harry" sa han.

"Sirius Black, trevligt att träffas" sa Sirius glatt och höll fram en hand, som Harry skakade. "Är du ny här, jag har inte sett dig förut"

"Eh, ja. Jag har flyttat hit från Amerika" ljög Harry.

De började gå den lilla biten som var kvar till Gryffindortornet. "Gristryne" sa Sirius när de kom fram till den Tjocka Damens porträtt, som svängde utåt så de kunde krypa in. Gryffindortornet såg exakt ut som det Harry var van vid, med de djupröda sammetssofforna framför brasan.

"Hej, Tramptass!" sa någon glatt, och Harry insåg att det var hans pappa, James.

"Tjena, Tagghorn!" flinade Sirius "Se vem jag stötte på! Det här är Harry, och han har flyttat hit från Amerika, och han är förbannat lik dig James!"

Harry steg nervöst fram och mötte sin pappas blick. Han såg direkt hur hans ögon vidgades av förvåning, det var som om man såg sig själv i en spegel. James var nästan exakt lika lång som Harry, och han hade hasselnötsbruna ögon, och ett Förste Prefekts (A/N: Heter det Förste Ordningsman eller Förste Prefekt? Det är lite olika i böckerna...) märke var fastnålat på klädnaden.

"Det var som.." började James och stirrade på Harry.

"Ställ er bredvid varandra!" De gjorde som han sade, och Sirius började gå i cirklar runt dem. "Ni är i stort sett identiska" sa han förtjust "Bara att James har längre näsa och bruna ögon medan Harry har gröna" James flinade brett.

"Måntand! Kom hit och kolla! Har du sett det här?" Harry såg hur en ung Remus Lupin ställde sig upp från en röd sammetsfåtölj.

"Vad i hela..?" Remus lade huvudet på sned och såg på dem båda.

"Vad sa du att du hette i efternamn..?" frågade Sirius

"Det sa jag inte" svarade Harry snabbt.

"Vad är ditt fullständiga namn då?" Harry svalde och beredde sig på chocken.

"Harry.. Harry Potter" svarade han. Precis som han trodde, alla tre gapade av förvåning, Sirius var den som samlade sig först.

"Ni är tvillingar!" sa han triumferande. Remus himlade med ögonen.

"Det skulle väl de veta" James såg tvivlande på Harry.

"Jag tror dig inte" sa han sedan.

"Det finns ju ett sätt att ta reda på det..." sa Remus tvekande.

"Följ med upp" alla fyra gick till sovsalen där det stod fem sängar, Harry såg att hans koffert stod vid kanten av sängen närmast dörren.

"Sirius, hämta kartan. Harry du får inte berätta för någon om den här kartan!" han såg strängt på Harry.

"Nejdå" sa han, medan Sirius rotade i sin koffert. Han hittade kartan och kom fram till dem. Harry fick anstränga sig för att inte le när han såg marodörkartan som hjälpt honom när han smitit ut på nätterna.

"Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn'" sa han och slog till pergamentet med sin trollstav, och kartans mönster började bildas.

Han tog fram den del med pojkarnas sovsal, där hittade han direkt sin egen namnlapp där det stod Harry Potter bredvid Sirius Black, Remus Lupin och James Potter.

"Du heter faktiskt Harry Potter!" utbrast James. De stirrade förvånat på honom.

"Jaa.." sa Harry långsamt. "Undrar om vi är släkt" fortsatte han, och försökte låta förundrad.

"Vi ska nog bli jättebra kompisar" sa James glatt. "Eller vad säger ni Tramptass och Måntand?" han vände sig mot Sirius och Remus

"Ja, absolut" svarade de i korus och flinade brett

"Vad står Måntand, Tramptass och Tagghorn för?" frågade Harry med låtsad nyfikenhet.

"Glöm inte Slingersvans" sa Sirius och pekade på Peter Pettigrew som låg och sov i sin säng. Harry kände hur ilskan bubblade upp när han såg Slingersvans men sansade sig. "Det får du veta tids nog." Han flinade. "Jag ska berätta för alla att du är James länge försvunna tvilling!" han vände och gick ut i uppehållsrummet och man hörde honom prata upphetsat.

"Du får nog vänja dig vid att vara min s.k. tvilling" flinade James. "Sprider Sirius ut något så lämnar ryktet kvar och alla tror det förevigt." Harry flinade tillbaka.

------
Kap. 3

Innan Harry gick och lade sig, kollade han igenom sin koffert. Han hittade alla böcker han skulle behöva, sina kläder, osynlighetsmanteln, marodörkartan och först trodde han att det var en träpinne, men det var självaste Dumbledores trollstav. Harry visste inte vad han skulle göra med den, så han gömde den i fodret av kofferten.

Nästa morgon gick de ner till uppehållsrummet, där många stirrade på James och Harry. Harry var ju van med allt stirrande så han brydde sig inte särskilt mycket, medan James verkade gilla uppmärksamheten. En flicka med rött lockigt hår, Harry kände en angenäm stöt i magen, nämligen hans mamma kom fram till dem.

"Hej Evans!" sa James glatt "Har du träffat min nye kompis, Harry Potter?" Lily lade huvudet på sned och tittade förundrat på Harry.

"Är ni släkt?" frågade hon.

"Inte vad vi vet" svarade de i korus och flinade.

"Hmm.. Okej.. Jag är Lily Evans, trevligt att träffas" hon log och gick iväg.

'Du skulle bara veta...' tänkte Harry.

Efter en stund gick de till den Stora Salen för att äta frukost, där flera stirrade och pekade ogenerat på dem. Stora Salen var i stort sett som Harry var van vid, skillnaden var lärarbordet där det satt några lärare som Harry inte kände igen.

De satte sig vid Gryffindorbordet och tog för sig av den, som vanligt, goda maten.

"Vad har du för lektion nu?" frågade Sirius grötigt, med munnen full av bacon och ägg. Harry rotade i väskan efter sitt schema för att se.

"Åh, nej!" stönade han "Trolldryckskonst" han lade tillbaka schemat i väskan.

"Det har vi också" sa Sirius glatt

"Fast inte Slingersvans, han hade inte tillräckligt bra betyg för att fortsätta" han flinade mot Peter, som tittade upp från sin överfulla tallrik.

"Jag gillade ändå inte trolldryckskonst" sa han mellan tuggorna, och glufsade i sig mer mat.

"Det är bäst att vi går" sa Remus "Lektionerna börjar snart"

Väl nere i fängelsehålorna satte de sig ner vid ett bord när professor Snigelhorn kom emot dem.

"Och vem är detta?" frågade han förvirrat när han såg från Harry till James till Harry igen.

"Jag är Harry Potter, sir." svarade Harry och befarade ännu en...

"Är ni släkt?" frågade Snigelhorn. Ja, där kom ju den frågan igen..

"Vi vet inte riktigt" flinade James, och Snigelhorn sände ännu en granskande blick på Harry, innan han vände sig om och gick till katedern.

"Idag, ska ni göra Levande-döds brygden. Jag förväntar mig inte att alla ska göra den perfekt. Ni kan börja"

Harry tog fram sitt exemplar av Avancerad trolldryckskonst, som han, konstigt nog, hade hittat i en koffert vid hans säng. Men det var inte halvblods prinsens bok, för den fanns i just detta rum i precis denna stund.

Det verkade som om det mesta av hans saker kommit med honom bakåt i tiden. (Harry misstänkte starkt att Dumbledore hade något med det att göra) Han sken upp när han minns vad Snape hade klottrat i sin bok, han såg sig om och mycket riktigt, Snape var i ett hörn med näsan i boken.

Vad var det nu han skrivit? Krossa bönan med flatsidan av en silverdolk. Han krossade den och hällde bönans saft i brygden.

Femton minuter senare var han halvvägs, och han var en av de få som fått brygden svartvinbärsfärgad. I boken stod det; rör motsols tills drycken blir klar som vatten. Men hur var det Snape skrivit? Han kände ett rus av upphetsning. Ett varv medsols för vart sjunde varv motsols, så var det! Han log när drycken blev blekt lila-rosa.

Han blev precis klar när professor Snigelhorn sade att tiden var ute. Han gick runt, granskade alla trolldrycker och gav till förtjusta små rop när han såg Lilys och Snapes trolldrycker, resten av klassen var halvvägs eller hade misslyckats. Snigehorn log brett när han kom till Harry.

"Det verkar som om vi har ännu en riktigt bra trolldrycksmakare här i klassen!" sa han glatt "Du kan konkurrera med miss Evans, om det fortsätter såhär!" Lily såg ganska förvånad ut men log mot Harry.

Medan de gick till lektionen i försvar mot svartkonst utbrast Remus;

"Hur kan du vara så bra i trolldryckskonst och hata ämnet?" Harry flinade.

"Jag hade en sur och elak lärare förut" svarade han. De skulle bara veta att det var Snape.

De klev in i klassrummet där professor Brown, som Harry senare fick veta att han hette, stod vid katedern. Peter berättade att det var den sjunde läraren de hade i försvar.

"Ställ er på ett led, idag ska ni försöka lära er Patronus besvärjelsen. Jag blir uppriktigt sagt imponerad om någon av er klarar av att få en kroppslig patronus. Även om ni bara får en dimma är det en stor prestation för en sextonåring." sa professor Brown. Harry ställde sig sist i kön, bakom Sirius.

Det var ytterst få som fick fram en dimma, James, Sirius, Remus och två andra. När det var Harrys tur visste han vad reaktionerna skulle bli.

"Expecto Patronum!" sa han högt och hans kronhjort bröt fram ur spetsen av trollstaven.

Det hördes många "Wow" och "Åh" när kronhjorten sprang runt i klassrummet och spred ett silveraktigt sken runt sig.

Professor Browns min var oslagbar, ett runt komiskt O precis som Sirius hade haft första gången han såg honom.

"Ä-Är detta första gången du utfört Patronusbesvärjelsen"

Harry blev dödligt generad och svarade;

"Nej, sir. Jag har kunnat den sedan jag var tretton" Professor Brown och resten av klassen stirrade på honom.

"Jag är väldigt säker på att du blir en kraftfull och mäktig trollkarl i framtiden." sa Professor Brown när han hämtat sig från chocken.

Efter lektionen pratade Sirius, Remus, James och Peter upphetsat om Harrys patronus.

"Den såg ju precis ut som James!" sa Peter med pipig röst när Sirius slog handen för munnen på honom. Harry visste exakt vad Peter menade.

------
Kap. 4

En vecka senare kom det upp en lapp på anslagstavlan där det stod;

Är du intresserad av att vara med i Gryffindors quidditchlag?
Kom till quidditchplanen imorgon (lördag) kl. 13.00
vi behöver en ny sökare och en jagare.
Laget ska befinna sig där också!

Lagkapten James Potter

"Vill du vara med Harry?" frågade James glatt "Jag själv är jagare" tillade han belåtet

"Såklart jag vill vara med! Jag vill bli sökare!" svarade Harry

Nästa dag när klockan var kvart före ett gick Harry och James ner till quidditchplanen.
Harry var lite orolig över att han inte hade en egen kvast, och hans bankkonto var ju i princip obefintligt. Han önskade att Dumbledore skulle ha kunnat få hans Åskvigg att komma med alla andra saker som fanns i kofferten, men nej, han fick klara sig med en av skolans kvastar istället.

Han gick till omklädningsrummet, böt om, tog den bästa av skolans kvastar och gick ut på planen.
Det var drygt femton som ville bli jagare och sju -inklusive Harry- som ville bli sökare.

En timme senare hade laget fått sig en ny jagare, som hette Ellinora Hope.

"Alla sökare kommer hit!" ropade James. "Vi har släppt ut dunkarna och kvicken, och ni får -allihop- söka efter kvicken." han pausade "Den som först fångar den blir vår nya sökare. Uppfattat?" han tittade uppfodrande på dem "Okej, upp i luften med er!"

Harry och alla de andra sparkade ifrån marken. Harry, som var van med sin Åskvigg, tyckte kvasten var dålig även fast den var den bästa skolan hade.

Han cirklade runt planen, som vanligt, och märkte att de flesta var ovana att sitta på en kvast. De var bara en pojke som såg självsäker ut, och som kanske kunde mäta sig med Harry
Harry såg hur något glimmade till i ögonvrån, men det var bara någons klocka.

Plötsligt såg han kvicken, bara en liten bit ifrån marken. Han reagerade direkt och flög neråt. Några sökare var kvar i luften, och verkade inte förstå vad som hände, medan resten flög bakom Harry. En av sökarna kom jämsides med Harry i jakt på kvicken. Sedan blev han osäker när marken kom allt närmare, och vred upp kvasten.

En dunkare missade Harrys hand med en hårsmån när han sträckte ut handen för att fånga kvicken. Han vred upp kvasten precis innan han skulle ha slagit i marken, och landade mjukt.

"Vi har vår sökare" sa James högt och gick fram till Harry.

"Grattis Potter" sa en slagman glatt "Jag har inte sett en så bra flygning sedan jag gick fösta året, nu får vi bara hoppas att det går att skilja dig och James åt i luften" tillade han och blinkade.
Sirius, Remus och Peter kom springande mot dem

"Grattis Harry!" ropade Sirius. "Gruppkram!" Harry flinade mot dem när han lösgjorde sig från kramen.

Väl uppe i slottet igen gjorde Harry sina läxor, som säkert var nästan exakt de samma som de skulle blir om 20 år, och då skulle han få övning tills han skulle gå sitt 'riktiga' sjunde år i sin egen tid. Han stupade sedan i säng med ett leende på läpparna.

------
Kap. 5

Nästa morgon gick de som vanligt ner till Stora Salen och åt frukost. Hittills hade inte Harry fått ett enda brev (vem skulle det vara ifrån isåfall?) och blev förvånad när ett kuvert landade i hans gröt. Han öppnade det ivrigt och det stod;

Öppna inte paketet vid bordet!
Det innehåller din nya Nimbus 500,
men jag vill inte att alla ska få veta att du fått en ny kvast,
för du vill alla ha en.

Prof. M. McGonagall

Och mycket riktigt så kom tre stora ugglor och landade med ett avlångt paket framför honom. Han fick anstränga sig till det yttersta för att inte börja frusta av skratt. Ett nästan exakt likadant brev skulle han få i framtiden, tänk om McGonagall skulle få reda på det.
Han tog det och ställde sig upp.

"Kom!" sa han åt Marodörerna.
De gick snabbt upp till sovsalen och öppnade paketet. Ut rullade en Nimbus 500, som Harry antog var den nyaste på marknaden när han såg James och Sirius blickar.

"En Nimbus 500!" stönade James avundsjukt när han såg på kvasten.

"Vem har du fått den av?" Harry ansträngde sig för att hålla ansiktet i styr när han visade upp brevet.

"Minnie!" Harry såg på honom med rynkad panna "Äh, vi kallar henne Minnie" svarade han med ett flin när han såg Harrys ansikte.

"Är det här ett skämt eller!" frågade Sirius chockat "Sen när är hon så generös?" frågade han med gäll röst när Harry skakade på huvudet.

Ett par dagar efteråt såg Harry hur Remus blev allt slitnare och tröttare. Det var fullmåne inatt, och Harry tänkte att han skulle "komma på" att Remus är varulv nästa morgon. Även fast det kanske var lite tidigt att berätta att han visste.

Dagen gick precis som vanligt, förutom att Remus ideligen kastade blickar på sitt armbandsur. På natten låtsades han sova och hörde när Peter, James, Sirius och Remus smög ut.

Nästa morgon vaknade Harry först och såg att James och Sirius hade några sår i ansiktet och på armarna. Han gick till Remus' säng där han sov, och skakade lite på honom.

"Vakna" viskade Harry. Remus stönade, men öppnade inte ögonen.

"Jag vet att du är en varulv" vid de orden slog Remus upp ögonen och kröp ihop vid kanten av sängen och stirrade på Harry.

"H-Hur visste du det?" stammade han

"Inte så svårt.. Du har sett tröttare och slitnare ut för varje dag närmare fullmåne, och du och de andra smög ut mitt i natten, -Ja, jag var vaken- då slog det mig när ni kom in igen, eftersom Sirius och James har sår på armarna och i ansiktet, och antagligen på andra ställen också" svarade han med en axelryckning. Remus såg misstänkt på honom en stund, innan han sade;

"Ingen annan har kommit på det så snabbt, av de få som vet"

"Jag känner en varulv, han är min bäste vän" sa Harry lungt. Det var nära att han sade "kände" och han kände ett stygn av sorg. Remus såg förvånat på honom. "Han var min pappas bästa vän, och han var försvar mot svartkonster lärare under mitt tredje år."

Plötsligt rörde James på sig och ramlade ner från sängen

"Vaeresomhänder" frågade han sömndrucket.

"James, Harry vet att jag är en varulv." sa Remus trött.

"Va!" utropade han och spärrade upp ögonen "Hur vet han det?" frågade han och stirrade på honom.

"Jag listade ut det" svarade Harry "Och..." han drog handen genom sitt hår "Jag vet att du, Peter och Sirius är animagusar"

"Va? Berättade du för honom!" James såg panikslaget på Remus

"Nej, jag visste inte att han visste... Hur vet du?" frågade han

"Men kom igen, som att tre omyndiga trollkarlar skulle kunna hantera en vildsint varulv?" frågade Harry och himlade med ögonen. Han hoppades att han inte spelade sin roll för bra.

"Jag är helt säker på att James är en hjort, Tagghorn, nu när jag har tänkt på vad Peter sa om att min patronus liknade honom."

"Jag antar att Sirius är en.. Hund? Tramtass alltså. Och Peter måste väl vara en mus.. eller en råtta? Slingersvans. Och Remus, du är Måntand eller hur?" De stirrade chockat på honom, verkade han för smart?

"Och ni har gjort marodörkartan." avslutade han. Nu började även Sirius röra på sig och vakna. James gick fram till honom

"Harry vet att vi är tre animagusar och en varulv." sa han. Sirius satte sig käpprakt upp i sängen

"Va? Kom han på det själv" frågade Sirius högt. James nickade.

"Välkommen till gänget" flinade han. Harry flinade tillbaka.

-----
Kap. 6

Samma eftermiddag satt de vid sjön och James hade sett att det var Hogsmead utflykt om två veckor.

"Tror ni Evans går dit med mig den här gången?" frågade han glatt

"Antagligen... Inte." flinade Sirius "Där kommer hon ju!" Sirius pekade mot Lily, vars hår såg ut som flammor. James hand flög automatiskt upp till håret och han rufsade till det, Harry måste anstränga sig för att inte flina åt sin pappas vanor.

"Du, Evans!" ropade han. Lily vände sig om och såg på James, med ett trött ansiktsuttryck. "Vill du gå till Hogsmead med mig?" frågade han. Lily blängde på honom.

"Nej" sa han och vände på klacken.

"Synd Tagghorn" sa Remus.

"Hon ger nog upp ska du se.." flinade Harry. Om de bara visste hur rätt han hade.

"Nämen titta! Snorgärsen!" sa Sirius glatt "Du, Snorgärsen!" ropade han. Snape vände sig snabbt om, han var sig lik med det flottiga håret och krokiga näsan, och drog fram trollstaven.

"Sectums..."

"Expelliarmus!" sa Harry snabbt och trollstaven flög ur handen på honom. Harry fångade den, och gav den till Remus, men han skulle inte låta dem skada honom, han hade ju trots allt räddat Harrys liv i framtiden...

"Levicorpus" sa Sirius och Snape lyftes från marken hängandes i sin ena vrist.

"Black! Släpp genast ner honom!" Lily kom rusande ner till sjön.

"Okej då" Snape föll ner rakt på huvudet "Tråkmåns" muttrade han lågt.

"Ni ska få för det här" fräste Snape med en ful rodnad på kinderna och sprang upp till slottet.

"Fegis!" ropade James efter honom, medan Lily blängde på honom i några sekunder och gick sedan, med näsan i vädret.

"Vet du vad, Harry? Jag tycker att du också skulle kunna bli animagus!" sa Remus entusiastiskt, men noga så att ingen utomstående hörde. "Det skulle vara perfekt!" han log stort mot Harry.

"Vi kan lära dig att bli en på bara en månad!" nu log även Harry.

"Absolut!" sa han glatt "Undrar vad jag kommer att bli för ett djur?" tillade han fundersamt.

"Hoppas att det är något tillräckligt stort att kunna övermanna en varulv en gång i månaden" sa Sirius med ett flin och blinkade.

Några dagar senare satt de i biblioteket och gjorde läxorna (eller Remus gjorde det medan de andra försökte övertala honom att få skriva av, och Peter hade somnat i en av sofforna) medan två tredjeklassare från Slytherin försökte uttala en besvärjelse rätt.

Plötsligt lyckades den ene;

"Serpensortia" sa han och när han insåg vad som hände var det för sent, en giftig orm kom ut ur spetsen av trollstaven och ringlade hotfullt mot Harry, den höjde huvudet och skulle precis bita honom.

: Stopp! Bit inte!: sa han, men ut ur hans mun kom ett högt väsande och ormen lade sig ner på golvet, och Harry gjorde att den försvann. Hur kunde han ha kvar förmågan? Voldemorts själ var ju borta! Han hann inte börja fundera över det innan marodörerna avbröt honom från sina tankar.

"Vad i hela..." stammade Sirius.

"Kan du prata parselspråk?" frågade Remus intresserat, men lite skrämt.

"Ormspråk, ja. Det är på grund av Voldemort..." började han och insåg sitt misstag alldeles för sent när marodörerna ryckte till av namnet.

"På grund av Du-vet-vem?"

"Du sa hans namn!" de såg skrämt på Harry, som suckade.

"Som Dumbledore säger; Fruktan för namnet ökar fruktan för saken själv." sa han lugnt. "Dessutom var det en orm jag hade en gång" ljög han "Det var då jag märkte att jag kunde det" han svalde, men det verkade som om James och Sirius trodde honom, Remus såg misstänksamt på honom, men sade inget.

"Döpte du en orm till Du-vet-vem?" skrattade Sirius och Harry kunde andas ut, och kunde inte låta bli att skratta han heller.

"Kom igen Harry, vi har quidditch träning!" sa James, och han insåg att de nästan var sena.

När de bytt om och gått till quidditchplanen hde det börjat regna. James körde ett hårt träningspass och hade i tur och orning någon som kastade golfbollar åt Harry, eftersom de inte ville tappa bort kvicken, precis som Wood gjort på Harrys första träningspass.

"Bra jobbat, Harry!" ropade James när träningspasset var slut.

Vid det här laget var alla våta ända in till skinnet och de gick trötta upp till Stora salen för att äta middag, där Remus, Peter och Sirius väntade, eller, Peter glufsade i sig mat, Sirius väntade och Remus såg ut att fundera på något.

Harry kunde gissa sig till vad det var han funderade över.

Efter middagen gick Harry upp till Dumbledore och knackade på.

"Stig in" sade Dumbledore "Mr. Potter, vad kan jag göra för dig denna sena afton?" frågade han utan att se upp från sina papper.

"Har ni kommit fram till något sätt att skicka fram mig i tiden igen?" frågade han

"Vi jobbar på det ännu, alla lärare har informerats om.. händelsen" Dumbledore gav honom en genomborrande blick. "Professor Snigelhorn har försökt hitta en trolldryck att skicka fram dig, resten söker igenom trollkonstböcker för att se om något liknande hänt, eller om det finns någon formel att skicka hem dig med."

"Men man kan ju inte säga att du inte trivs här, eller hur?" Dumbledore log "Iväg med dig nu"

"Okej, sir. Ursäkta att jag störde" Harry vände sig om, och när han tog i handtaget kunde han svära på att han hörde Dumbledore säga;

"Inte stör du mig alls, pojken-som-överlevde" och han antog att Dumbledore kanske fått ett besök av sig själv. Fast det kunde väl inte vara möjligt, eller? Han var ju död i Harrys tid.. Kanske var det någon annan..

Han hade bara kommit halvvägs till Gryffindortornet när han än en gång kände en hand på sin axel.

------
Kap. 7
[Remus POV]

Han hade iakttagit Harry ända sedan första gången han sett honom, sett likheten mellan honom och James, inte bara till uttseendet utan till sättet också.
Harry hade hittat i skolan sedan han satt sin fot i där, han hade känt till alla hemliga gångar, alla falska trappsteg, han hoppade över dem automatiskt, och alla hemliga rum.

Han trodde t.o.m. att han sett en glimt av igenkännande i Harrys ögon när han fick se marodörkartan, och han kunde ha svurit på att han hade ansträngt sig för att inte le, utan det minsta tecken på förvirrning.

Han hade många mystiska ärr på kroppen. Remus kunde svära på att det stod "Jag får inte tala osanning" på Harrys hand, som om han skurit in orden själv. Och ärret i pannan, i form av en blixt, hur stora är oddsen att man får ett ärr i form av en blixt?

Och det verkade som om han var van att bli påstirrad, vilket Harry och James blev hela tiden för likheten.

Han drog slutsatsen att han är en varulv efter en fullmåne och att Peter, Sirius och James är animagusar! Inte ens de kom på det så snabbt!
Han kunde tala med ormar och gick inte i Slytherin..

Han hade gissat sig fram till att Harry på något sätt kände dem allihopa från förr, att han faktist gått på Hogwarts, men kanske i en helt annan tid..

Nu var det upp till bevis. Han gick för att leta upp Harry och han behövde inte leta länge innan han hittade honom, han var antagligen påväg till Gryffindortornet. Han lade sin hand på hans axel.

"Harry" sa han och Harry vände sig om. "Vi måste prata" Harry såg förvånat på honom

"Okej, vad är det?" frågade han.

"Vi tar det någonstans där ingen kan höra oss" Harry log.

"Jag vet det bästa stället" sa han glatt och ledde dem upp till sjunde våningen och stannade vid gobelängen av Barnabas den Barnslige.

Remus undrade vad de gjorde där och varför Harry stegade fram och tillbaka.

Plötsligt materialiserades en dörr på väggen.

"Välkommen till Vid-behov rummet!" sa Harry glatt och de gick in i ett litet rum med två stolar och ett bord.

"Vid-behov rummet?" frågade Remus

"Japp, omöjligt att kartlägga eftersom det kommer och går efter behov" När de stängt dörren försvann den. "Vad ville du prata med mig om?"

"Jag har kommit på varför du är så konstig på nåt sätt" sa han triumferande "Du är inte från den här tiden eller hur?" han såg hur Harrys ögon utvidgades av förvåning, han satte sig ner, suckade tungt och lutade huvudet i händerna.

"Ja, det är sant.." svarade han och såg upp på Remus "Det här är, för mig, 20 år sedan.." nu var det Remus tur att bli förvånad.

"Berätta allt du tycker har varit så konstigt med mig"

Remus började berätta allt han funderat på innan han letat upp honom.

"Ja, jag har gått här på Hogwarts. Jag får marodörkartan under mitt tredje år. Jag skulle egentligen ha gått ut mitt sjunde år nu.. Jag hade en olycka med en trasig tidvändare och så hamnade jag här. Jag känner dig, Peter och Sirius." han gjorde en paus.

"Du undrar väl om jag inte känner James också, och det gör jag. Han är nämligen min pappa" Remus tappade hakan och damp ner på den andra stolen. Harry skrattade lite innan han fortsatte "Du kommer inte tro det, men Lily är faktist min mamma"

'Så det skulle bli något mellan dem iallafall...' tänkte Remus

"Jag får veta att du är en varulv under mitt tredje år -du är den bäste vännen jag talade om- och att de andra tre är animagusar."

Harry såg på Remus med ett litet leende "Angående ärret på min hand, det är på grund av Umbridge. Hon jobbar på ministeriet och är en riktig surkärring som lägger sig i allt på Hogwarts under mitt femte år. Det är då jag får reda på att Vid-Behov rummet finns. Något mer du vill veta?"

Remus skakade stumt på huvudet, det lät så otroligt men ändå inte...

De gick ut genom dörren som kommit fram igen.

"Men berätta det inte åt någon. Speciellt inte James." bad Harry och flinade "James kommer bli så stroppig om han får reda på att han kommer att gifta sig med Lily till sist"

Remus kunde inte låta bli att flina han heller. Nog kände Harry James alltid.

------
Kap. 8

"Harry! Måntand! Var har ni varit?" De vände sig om och såg Sirius och James spingandes emot dem. Peter var inte med, men han hade antagligen somnat eller så åt han.
"Kom ihåg att det är Hogsmead-utflykt den här helgen!" sa Sirius glatt, fast egentligen helt i onödan eftersom det var något man såg fram emot och inte glömde i första taget.
"Tror ni Evans säger ja den här gången?" frågade James ivrigt och såg sig om i den öde korridoren ifall om hon skulle komma. Harry och Remus undvek att se på varann.

När de kom upp till Gryffindortornet satte sig Remus i en fåtölj och började läsa en bok om försvar mot svartkonster. Plötsligt kom Lily gåendes mot dem, idag hade hon håret i en fläta på ena sidan och en röd stickad tröja med skolkjolen. Harry blev förvånad, tänkte hon bjuda ut James? De började väl inte gå ut med varann förrän i slutet av sjunde året?
"Potter. Black." hälsade hon kyligt på James och Sirius. "Hej Harry" sa hon glatt när hon vände sig mot honom "Jag undrade bara om du har någon att gå till Hogsmead med, eller om vi kunde gå dit tillsammans?"
Okej, Harry hade varit med om mycket, men det här var nog det läskigaste som någonsin hänt honom! Hans egen mamma bjöd ut honom!
"Öhm, jag ska gå med Sirius, Remus och Peter" hasplade han ur sig, och Lily såg lite besviken ut "Du kan väl gå med James?" sa han med ett oskyldigt leende.
Hon såg ut som om hon svalt en citron och svarade;
"Med James Potter? Jag går hellre med en bläckfisk!" hon vände sig om och gick till fåtöljen framför Remus och tog fram en tjock bok.
"Det var värt ett försök iallafall" sa Harry och ryckte på axlarna. James såg nästan förolämpad ut när han såg på Lily och Sirius vrålade av skratt.

"Förlåt.. Tagghorn... Men... Det lät bara... Så roligt!" fick han fram mellan skrattattackerna. Remus hade tydligen hört allt, för han gjorde en grimas mot Harry.

Det ända "intressanta" med lektionerna var att Binns inte ännu hade blivit ett spöke. Men han hade ändå samma sövande monotoma röst som Harry var van vid.
Det verkade som om Harry börjat räknas till en av skolans snyggaste killar, precis som Sirius och James, eftersom flera tjejer betraktade honom när han satt i uppehållsrummet, biblioteket eller Stora Salen, och om han såg upp mot dem fnissade eller vinkade de till honom.
Efter att James bjudit ut Lily ett x-antal gånger till och Lily sagt nej lika många gånger, var det äntligen Hogsmead helg.

Efter att Remus skällt lite på Sirius för att han hade förtrollat hans prefektmärke så det stod "Defekt", så kom de sig äntligen till Hogsmead.
De gick direkt till Zonkos butik för skämtartiklar och köpte bl.a. stinkbomber och banka-och-slå bumeranger.
Därefter gick de till Tre Kvastar och köpte varsin honungsöl.
"Ikväll, Harry, så ska vi lära dig att bli en animagus!" sa Remus med låg röst, "Vi går till Spökande Stugan och gör det."
"Varför inte i Vid-Behov rummet?" frågade Harry. Remus och han hade kommit överrens om att Remus skulle låtsas som om han inte kände till det.
"Vid-vadå?" frågade James oförstående
"Vid-behov rummet, ett rum som kommer och går, det går inte att kartlägga. Det finns på sjunde våningen framför gobelängen av Barnabas den Barnslige. De stirrade på honom.
"Hur kan du veta om det när inte vi vet om det?" frågade Sirius misstänksamt.
"Jag hittade det mitt i natten när jag skulle på toaletten och gick lite fel.." Harry hade bestämt att han skulle säga det samma som hänt Dumbledore under Harrys fjärde år. "det fanns en stor samling nattpottor, när jag kom ut försvann dörren, så jag började undersöka väggen och kom fram till att man måste vara i behov av något för att det ska dyka upp. Eller så går man fram och tillbaka vid väggen tre gånger och tänker hårt på det man vill att det ska bli." allt detta sa han väldigt snabbt och han tog en klunk av honungsölen.
Det såg ut att gå upp ett ljus för James
"Jag gömde mig för Filch där en gång! Men då var det ett sorts förråd"
"Okej, då går vi dit vid elva tiden ikväll"

Efter att ha besökt Godisbaronen (och köpt så mycket godis de kunnat bära) och några andra butiker, så gick de tillbaka till Hogwarts.
Harry var jätteivrig för att få se vad hans animagusform skulle bli. Kanske var det en hjort, som hans pappa?
Han kunde knappt sitta still under middagen och de följande timmarna.
Klockan var kvart i elva när James tog fram sin osynlighetsmantel, Harry log när han tänkte på alla gånger han smitit ut med den.
James, Remus och Harry trängdes under manteln och gick till Vid-behov rummet. Peter förvandlade sig till en råtta och gick bakom dem och Sirius gick bredvid, om det skulle komma någon skulle han bara ställa sig i skuggorna eller smita in i en hemlig gång eller ett hemligt rum.
Till sist kom de fram till gobelängen och Harry drog av dem osynlighetsmanteln. Han blundade och började stega fram och tillbaka på samma gång som han tänkte
"Vi behöver ett ställa att lära mig animagi"
när han gått fram och tillbaka tre gånger öppnade han ögonen, och där fanns dörren. Marodörerna såg häpet på dörren och Harry tog upp den.

Rummet var ganska stort med flera bokhyllor, där Harry kunde läsa "Allt om Animagi" på en av pärmerna.
där fanns en spegel, fem stolar och en brasa som såg ut att ha brunnit i flera timmar.
"Okej, ska vi börja då?" frågade Sirius entusiastiskt och slog ihop händerna. Remus, som hade en bok med sig, slog upp en sida där han lagt ett bokmärke.
"Du ska få den här trolldrycken" han höll upp en flaska med klarblå dryck. "När du druckit den borde du somna och drömma, i drömmen kommer du se det djur du blir."

Harry tog tveksamt trolldrycken och satte sig på soffan. Han förde flaskan till munnen och drack. Dryckan hade ingen speciell smak, den bara fanns. Han kände sig dåsig och lade sig ner med huvudet på armstödet.

~ Han stod på en stor grön äng.

Han såg sig om, inte ett moln på himlen och en skog fanns bakom honom.

Plötsligt hörde han ett dunsande ljud och såg när en hund... Nej, en varg kom springande.

Men sedan hördes ännu ett ljud, hovar mot marken, Harry såg sig förvirrat om och såg en hjort komma galopperande mot vargen.

Harry bara gapade när han såg att de två djuren började springa tillsammans, runt, runt.

Sedan kom de fram till honom och han höjde båda händerna för att klappa de två djuren...~

Han slog upp ögonen.

"Vilket djur såg du?" frågade James ivrigt. Harry vätte läpparna.

"Två.."

"Va?" sa Remus skarpt. "Två? Det är omöjligt!"

"Jag såg en hjort och en varg." sa Harry och rynkade pannan. Remus såg på honom i några sekunder innan han började bläddra i boken han hade med sig. Sedan lade han boken på ett bord och gick till bokhyllan och tog fram en bok där det stod; Ovanligt om Animagusar.

Sirius och Harry såg på varandra, Sirius kliade sig i nacken och sade;

"Tänk om du blir en hjort precis som James! Då blir ni ännu mer lika varandra!"

"Jag tror jag har hittat det... Bara riktigt mäktiga trollkarlar har sett två djur." sa Remus och såg fundersam ut. "Vi återkommer till det. Nu så måste du fokusera på att förvandlas, känna hur du blir en varg... Eller hjort... Jag tror det är lite upp till dig." Harry såg på en och samma fläck av väggen. Ville han vara lik sin pappa, eller ville han vara annorlunda?

"Okej, jag har bästämt mig, tror jag." sa han efter en stund, och började koncentrera sig. Han försökte föreställa sig att han kom in i djurets kropp. Han föreställde sig att han skulle stå på fyra ben.

~Tidshopp~

Veckorna gick, och Harry började bli smått irriterad på att han inte lyckats ännu, men han tröstade sig med att det tog tre år för marodörerna.

"Harry, jag har hittat något mer!" utropade Remus när han höll i en ytterst gammal bok. "Här står det; 'Om man ser två djur i sin animagusdröm måste man upprepa en mycket lång formel, i drygt 15 minuter medan animagusen håller sin trollstav mot tinningen och tömmer sitt sinne. Ty då borde man förvandlas medan man känner smärta i ryggraden. Man förvandlas till ett av djuren i sin dröm, ty vilket är den sanna formen.' Och så står hela trollformeln lite längre ner."

"Strålande Måntand!" sa James och high-five-ade Sirius. Harry blev väldigt ivrig att sätta igång.

"Ä-är det helt säkert?" undrade Peter nervöst.

"Det vet jag inte." sa Remus och det blev tyst. "Men det står inget om några konsekvenser.. Redo Harry?"

"Absolut" svarade Harry. Han lade trollstaven mot högra tinningen och blundade. I början luckades han inte hålla tankarna borta och frågor cirkulerade i hans huvud om det skulle funka, vad han skulle bli och liknande.
Men till sist var det helt tomt i hans huvud. Han var vagt medveten om att Remus mumlade en lång formel om och om igen och att de andra tre betraktade honom under tystnad.
när det gått 20 minuter kände Harry en skarp smärta i ryggraden. Några sekunder senare hade han ont lite överallt, och han kände hur han delvis krymte.
Två minuter senare utropade Peter med pipig röst;

"Det lyckades" Harry öppnade långsamt ögonen.

------
Kap. 9

Det första han tänkte var;

"Vad kort jag är" Sedan såg han sig själv i spegeln, han var en varg! Han kunde på ett sätt inte låta bli att bli besviken att han inte blev lik sin pappa.

James flinade mot vargen Harry. Hans päls var lika svart som hans hår och ögonen lika onormalt smaragd gröna.

Att vara varg var en annorlunda upplevelse, ett helt annat perspektiv och att gå på fyra ben kandes konstigt. Och så var det ju svansen också.

Han tyckte att han var en ganska ståtlig varg, kolsvart och samma gröna ögonfärg. Han hade lite silveraktigt på de ställen av kroppen där han hade sina ärr.

"För att bli dig själv igen behöver du bara koncentrera dig på din spegelbild. Eftersom att jag upprepade formeln så många gånger så borde det funka så lätt." sa Remus. Harry tänkte på sin spegelbild och, med en liten smärtsam stöt i ryggraden, så blev han sig själv igen med samma kläder som innan och trollstaven i handen.

"Coolt" mumlade han

"När du vill bli varg igen så är det bara att koncentrera på att vara varg, känna att du står på fyra ben, svårare än så är det inte." sa James glatt. "Till sist behöver du knappt tänka för att förvandla dig. Det kan hända att du får smärtor i ryggen under förvandlingen, men det försvinner."

"Men du ska ju också få ett smeknamn!" flinade Sirius "Frågan är bara vad" alla fem flinade, nu var Harry verkligen en i gänget, en riktig marodör.

Dagarna efteråt gjorde de många upptåg (AN: Finns det inget bättre ord? XD Föredrar det engelska ordet prank..), bytte ut innehållet i Snigelhorns flaskor, gömde McGonagalls hårnät (det var jättekul när hon rusade igenom Stora Salen med håret utsläppt och var fly förbannad), slängde elaka Slytherinare i sjön, kastade iväg banka-och-slå bumeranger, slängde stinkbomber i Filchs kontor och mycket mer.

Veckan efter Hogsmead utflykten var det äntligen Quidditchmatch, Gryffindor mot Slytherin. Det pratades inte om annat i korridorerna.

Laget gick ut på planen med kvastarna i handen, detsamma gjorde Slytherins lag.

"Kaptenerna skakar hand!" sa kommentatorn, Zac Jordan som antagligen var pappa åt Lee Jordan. Slytherinkaptenen såg ut att försöka krossa Coles hand, men han rörde inte en min.

"Båda lagen upp i luften, och jag vill ha ett rent spel!" ropade quidditchränaren vars namn Harry inte kom ihåg. Alla stötte ifrån marken och Harry och Slytherins sökare Mike Parkinson åkte högre upp och cirkulerade runt planen.

"Gryffindors nye sökare ser ut att vara gjord för luften, vi får se hur det går för honom." sade Zac, och Harry stängde av öronen, kommentatorns snack var inte viktigt.

Efter att ha väjt undan en dunkare hördes en dov duns och ett högt

"Åååh" från läktarna. Parkinson hade blivit träffad av dunkaren och fallit ner från kvasten, och fick avbryta spelet.

"Då behöver jag inte bekymmra mig för honom.. " tänkte Harry

Han fortsatte att söka efter kvicken. Cole gjorde många fina räddningar och efter en halvtimme stod det 80-70 till Slytherin.

Plötsligt såg han den lilla bevingade kvicken, den flög fyra meter ovanför marken vid Gryffindors målstålpar.

Han dök och fokuserade bara på den lilla gyllene bollen, han var bara vagt medveten om jublet från läktarna. Hade hade bara ett par millimeter kvar för att fånga kvicken, när han kände en skarp smärta i bakhuvudet och svimmade.

Han vaknade av röster som pratade lågmält. Han öppnade ögonen och såg flera suddiga figurer vid fotänden av sängen. Han fumlade efter sina glasögon och satte på sig dem. Det var hela laget och marodörerna som stod där.

"Matchen ska spelas om" sa Cole "Parkinson såg du ju att blev träffad av en dunkare och fördes upp hit" han pekade på en säng en bit bort "Ingen fångade kvicken"

Harry kände sig förvirrad "Men.." började han "Vad är det jag har i min hand då..?" han höjde sin (blytunga) arm och lossade greppet. Kvicken bredde genast ut sina vingar och susade runt, medan laget stirrade förbluffat på den. Harry tog snabbt fast den igen.

"Vad i..?" Laget brast ut i glädjerop, de hade vunnit!

"Ursäkta mig, jag ska gå till madam Spring och informera om detta" sa James, nästan pompöst och med stolt röst och rusade iväg. Harry hade klarat sig med en kraftig bula i bakhuvudet, och fick gå.

"Men ingen överransträngning!" ropade en ung madam Pomfrey efter honom.

I Gryffindortornet firades det för fullt, det verkade som om James spridit nyheten om att Harry faktist fångat kvicken.

Flera dunkade honom i ryggen och ett par flickor från femte årskursen slog nästan omkull honom när den kom rusande och kramade honom.

Till sist kom han sig upp till sovsalen, där Sirius och Remus satt på en av de röda himmelssängarna och studerade marodörkartan.

"Vad gör ni?" frågade Harry nyfiket

"Vi försöker komma på ett smeknamn åt dig" sa Sirius när han tittade upp från kartan

"Och att sedan få ditt smeknamn med på kartan" tillade Remus "Nu när du också är en riktig marodör!"

------
Kap. 10

Vilket smeknamn Harry skulle få diskuterade de dag och natt.

Förslagen var många, ofta var det en som kom på det, men resten gillade det inte.

De hade Harry att förvandla sig om och om igen och till sist utropade Sirius;

"HUGGTAND!" han såg entusiastiskt på Harry "Du har ju två spetsiga huggtänder! Alltså Huggtand!" James dunkade honom i ryggen.

"Bra, Tramptass!" Harry flinade.

Remus gick genast efter marodörkartan och förtrollade den så att det stod;

Måntand, Tramptass, Slingersvans, Huggtand och Tagghorn,

Leverantörer av hjälpmedel för magiska marodörer,

Presenterar med stolthet:

Marodörkartan

Efter att ha skojat och skrattat tills de fick ont i magen, gick de ner till Stora Salen för att äta middag.

Maten var lika god som alltid och James försökte hela tiden göra sig cool inför Lily, men det liknade mest ett bråk.

"Kärlek börjar aaalltid med bråk" sa Sirius glatt, med en fånigt tillgjord röst, och Lily slog surt till honom med trolldrycksboken "Aajj-eeh" sa han "Visst har jag rätt Huggtand?"

[Lilys POV]

"Visst har jag rätt Huggtand?" frågade Srius. Men vem var Huggtand? De hade ju alla de där löjliga smeknamnen Tagghorn, Slingersvans, Måntand och Tramptass eller vad det nu var...

"Absolut" flinade Harry. Harry? Var han en "marodör" nu också? Åh, nej! Jag som tyckte han verkade okej, hon suckade inombords.

[Harrys POV]

Remus började bli mer sliten igen, fullmånen var nära. På kvällen smög alla fem ut. Peter förvandlade sig till en råtta och sprang iväg och tryckte på knölen som stillade Piskande Pilträdet. De kröp in och började gå genom gången till Spökande Stugan.

James förvandlade sig till en kronhjort, med lite mörkare brun markering runt ögonen där glasögonen skulle ha suttit och samma hasselnötsbruna ögon. Sirius förvandlade sig till en stor svart hund, som Harry hade tagit för en Grymm under sitt tredje år.

Han själv förvandlade sig till en varg, han hade ljusare grå markering runt ögonen, vilket han inte hade märkt första gången han förvandlade sig. Peter som ännu var en råtta gick och gömde sig i ett hål i väggen, han kunde ändå inte hjälpa till att tamja varulven.

Långsamt flyttade sig molnen och fullmånen syntes.

Remus pupiller utvidgades och han började förvandlas, man såg smärtan av förvandlingen i hans ögon.

Till sist blev han en varulv, som i början var ganska aggressiv. Harry visste att James och Sirius fick skador någonstans och han själv fick ett smärtsamt sår på frambenet.

Sedan lugnade Remus ner sig och man kunde skymta den riktige Remus bakom varulven.

När Remus väl blev människa igen, släpade de sig till sjukhusflygeln.

James vänstra ben hade fått ett rejält sår, så han knappt kunde stödja på det.

På Harrys högra överarm fanns ett förskräckligt djupt sår, men han hade varit med om värre. Till exempel den gången när han skulle ta den Ungerska Taggsvansens guldägg.

Srius sår var ungefär i midjehöjd, men var inte så djupt. De hade allihopa små sår lite överallt, t.o.m Peter, när Remus slitit sönder en stol hade träflisor flugit och en träffade Peter. Alla fem hade stora blodfläckar på klädnaderna, dels för att de fick stödja varandra och blodet bara rann.

De brukade vanligtvis inte komma med till sjukhusflygeln, men det här var lite allvarligare än det brukade.

Väl uppe i sjukhusflygeln fick de bära James för att få upp honom i den vita sängen. Madam Pomfrey gick genast till Remus och tvingade honom att lägga sig i en säng och dricka en trolldryck som gjorde att han sov drömlöst och smärtfritt.

Sirius fick bandage runt hela magen, och James ryckte till varenda gång hon rörde hans ben, så hon tvingade i honom samma dryck som hon get åt Remus så hon skulle få hela hans ben i lugn och ro.

Peter hade smitit iväg till deras sovsal, hans sår var inte allvarliga.

När madam Pomfrey kom till Harry började hon oja sig för hur djupt det var och hur det såg ut. Harry blev irriterad, himlade med ögonen och innan han kunde hejda sig så sa han;

"Men det kan väl inte vara värre än den gången jag fick armen genomborrad av en basilisktand?" Sirius, som ännu var vaken satt bara och gapade. Pomfrey blev så chockad att hon glömde vad hon höll på med.

"Har du fightats mot en basilisk?" frågade Sirius imponerat

"Öhm, ja." sa Harry "Jag dödade den med ett svärd gjort av svartalfer och nör jag körde svärdet genom huvudet på den fick jag tanden genom armen. En fågel Fenix räddade mig med sina helande tårar." Madam Pomfrey blinkade några gånger.

"Vilken tur att fenixen var där, annars kunde det ha slutat illa" sa hon lite förvirrat och började fixa Harrys sår igen.

"Wow, Huggtand! Inte ens jag skulle klara av att döda en basilisk!" sa Sirius. Han skulle bara veta vad Harry har gjort för andra saker..

Många protester senare så gick Harry och Sirius med på att dricka en sömndryck så de skulle sova drömlöst.

Harry förde glaset till munnen och drack det i djupa klunkar. Det brände i strupen och hans huvud blev genast tungt. Han hann nätt och jämt lägg glaset på nattduksbordet innan han somnade.

När han vaknade nästa morgon var James och Sirius redan uppe, och Sirius satt på James' säng. De pratde upphetsat med varandra och Harry kunde uppfatta orden "Basilisk och "Svärd"

"Go'morgon Tramptass och Tagghorn" sa han och gäspade.

"Go'morrn Huggtand" sa de i korus.

"Huggtand, nu måste du berätta allt om när du fightades mot basilisken!" sa James ivrigt.

"Tja, det började med att mugglarfödda blev förstenade, och att ett hotfullt meddelande skrevs på väggen" började han, rädd att försäga sig "Till sist var det en flicka som förts ner i Hemligheternas kamm...are" han förbannade sig själv.

"Hemligheternas kammare..?" frågade Sirius "Det finns en legend om en sådan här på Hogwarts"

"Vilket sammanträffande" sa Harry med falsk förvånad röst, hur länge skulle det ta innan de också visste vem han egentligen var?

"I alla fall, jag hittade kammaren och där nere var basilisken och.. öh.. väntade på mig. Och turligt nog hittade jag ett svärd, basilisken började "jaga" mig, och så kom fenixen och borrade sina klor i dess ögon så basilisken blev blind. Flera gånger gjorde den blinda utfall mot mig och till sist fick jag svärdet genom huvudet på den, på samma gång som huggtanden borrades igenom armen. Här" sa han och pekade på armen, där ett bandage täckte såret han fått under natten. "Fenixen kom och grät på min arm och dess tårar hindrade giftet att sprida sig och det läktes. På så sätt klarade jag mig och räddade flickan, basilisken lämnades kvar.."

Både James och Sirius stirrade imponerat på honom, han kände hur kinderna brände.

"Coolt" mumlade James halvhögt.

"Det var sannerligen en otrolig händelse" sa madam Pomfrey, som tydligen hört allt och ljudlöst gått till Remus och granskat hans sår.

Remus började röra på sig och vaknade. Sirius sprang till hans säng, med ett glatt ansiktssuttryck.

"Måntand! Du kan aldrig gissa vad Huggtand har varit med om!" utropade han och började berätta det Harry hade sagt att hade hänt i Hemligheternas kammare och Remus såg chockat på Harry.

"Wow" sa han halvhögt

Madam Pomfrey insisterade att James skulle ligga kvar i sängen i sjukhusflygeln, men efter att ha argumenterat i flera minuter så fick han gå runt med kryckor. Remus var tvungen att stanna kvar i ett par dagar.

När de -äntligen- kom upp till Gryffindortornet, var det många som stirrade på James med sina mugglarkryckor, Sirius som gick väldigt försiktigt och Harry med bandage över hela armen, det måste vara en ovanlig syn.

Det gick viskningar genom hela rummet.

"Vad har de gjort?"

"Varför har de alla de där skadorna?"

De kämpade sig genom folkmassan och gick upp till sovsalen. Sirius satte sig, med viss svårighet, ner på huk vid sin säng och tog fram något han hade under sängen.

"Vad är det där Tramptass?" frågade James och haltade fram på kryckorna och satte sig på Sirius' säng.

"Det här..." sa han och höll upp något som såg ut som ett akvarium "...är en jättebläckfisk!"

"Den ser inte så stor ut" sa James och rynkade på pannan. "När köpte du den?"

"Jag smet iväg och köpte den på Svinhuvudet" förklarade han "När den kommer i kontakt med saltvatten blir den jättestor!" fortsatte han med ett flin. Harry började fatta vart han tänkte komma "Jag ska slänga den i Svartsjön!"

James och Harry småskrattade, nu visste Harry varifrån den tio-armade jättebläckfisken kom ifrån.

Efter en stund kom Peter upp till sovsalen, och då berättade James ivrigt för honom om när Harry dödade basilisken. Peter såg beundrande på Harry när de berättat klart.

Men det var något som inte stämde... James såg väldigt fundersam ut..

------

Fortsättning längre ner på sidan

MMMMMMMMMMMMMEEEEEEEEEEEEERRRRRRRRRRRRRRRR

YAY! Jag hade slutat läsa den pga spammet, då orkade jag inte bevaka och så missade jag en massa, men nu har jag läst iaf C: Bra, mer!!

"AN: Finns det inget bättre ord? XD Föredrar det engelska ordet prank..)"

Sökte på synonymer, då hittade jag dom här: skämt, påhitt, spratt, practical joke, hyss, bus, tilltag, spektakel, puts, skoj, jippo, galej, gyckel, spe, narrstreck

Venne om dom är särskilt bra...meneh, ja xD

jätte bra men jätte lång mer

Nu kommer resten av kapitlerna:

Kap. 11

Två dagar efteråt fick Remus lämna sjukhusflygeln. James hade ännu kryckorna, men mest för uppmärksamheten, han ville att Lily skulle tycka synd om honom, vilket inte gick så bra...

Nu var det ungefär en halv meter snö på skolgården och man såg Hagrid som fick i uppgift att skotta så att eleverna kunde komma sig till sina lektioner.

De satt i Stora Salen och åt lunch när Dumbledore steg upp från stolen och det blev genast tyst.

"Julen är på kommande, och vi i lärarstaben tyckte att det skulle passa perfekt med en julbal på juldagen." började han och det hördes mummel i hela salen.

"De som har tänkt åka hem över lovet, har möjlighet att ta tåget tillbaka dagen före balen, och hem dagen efter. Det kommer att ordnas en Hogsmead helg så man kan köpa en galaklädnad, vi förväntar oss att ni ska vara välklädda." han såg ut över eleverna.

James såg förtjust ut och man såg att han genast skulle leta upp Lily när Dumbledore hade talat klart. "Det kommer upp lappar på anslagstavlorna senare idag, där står allt ni behöver veta" han satte sig ner igen och alla (flickor) började prata om vad de skulle ha på sig och vem de skulle gå med.

James reste sig, tog kryckorna och gick till änden av bordet.

"Åh, nej" Remus begravde ansiktet i händerna

"Du har rätt, det kommer hon svara" sa Sirius och flinade. James kom gående tillbaka med ett lätt sorgset ansiktsuttryck.

"Vad gör jag för fel?" han suckade och satte sig ner.

"Du är uppblåst, arrogant, otrevlig, egotrippad..." började Sirius och slutade tvärt när James slog till honom "Ajj-eh, vad var det bra för?"

"Hosta" sa James och flinade. "Klart det inte var, du kallade mig egotrippad! Hur kunde du?" sa han och låtsades vara förnärmad.

Harry flinade och fortsatte äta sin köttfärsbiff. Remus skakade på huvudet åt de två kompisarna och tog fram en tjock bok.

Samma helg blev det Hogsmead utflykt. Harry hade hittat sin galaklädnad från fjärde året i sin koffert, men den var några storlekar större så den passade. (Han antog att än en gång hade Dumbledore något med det att göra) James och Sirius muttrade hela vägen ner till Hogsmead.

"Varför måste man ha galaklädnad!"

"Skulle det inte kunna räcka med en skjorta och ett par byxor?"

Kön till klädbutiken var meterlång och Harry var glad att han hade sin från fjärde året, han skulle aldrig orka vänta i den långa kön. Remus hade fått sin på posten av sin mamma, så Harry och Remus gick till Godisbaronen för att köpa (ja ni kan ju gissa...) godis till Sirius och James som hade sagt åt dem att köpa chokladgrodor och mycket mer.

Efter en timme fick Harry och Remus tråkigt och gick till Tre Kvastar.

De satte sig vid ett bord lite avskilt och Remus frågade:

"Hur gick det egentligen till i Hemligheternas Kammare?" Harry började berätta ända från att det första meddelandet blev skrivet på väggen till hans besök på Dumbledores kontor. Men han undanhöll ännu det faktum att han överlevde Voldemorts dödande förbannelse. Varför visste han inte, men det kändes inte rätt att berätta att Lily och James skulle dö så unga.

Remus var imponerad av allt han hade gjort och han var bara en andraårselev! Det syntes på honom att han tyckte att Harry var en enastående trollkarl, men något sade Harry att det var något han ännu hade luskat ut.

"Så berätta nu... Hur kommer det sig att Tom Riddle eller som man kanske ska säga; du-vet-vem kände till ditt namn?" frågade Remus. Shit! Det hade inte Harry tänkt på... Han var nog tvungen att säga hur det är. Han svalde och såg lite beklagande på Remus.

"Det finns faktiskt något jag inte har berättat..." började han, osäker på hur han skulle säga det här. "Jag.. Alltså.. Du kommer inte tro mig" Remus såg intresserat på honom. "När jag var ett år... Kom Voldemort till Godric's Hollow" Remus ryckte till vid namnet "Han fösökte döda mig... Men misslyckades, det enda jag har kvar är ärret" han lyfte sin lugg "Jag är pojken-som-överlevde. Det tack vare att mamma dog för mig" hans röst sprack på slutet. Remus såg bestört ut.

"D-dödades hon?" stammade han. Harry nickade och viskade;

"Och pappa också" Remus såg ut att svimma, han svajade lite grann på stolen och såg ut att få ett nervsammanbrott.

"Men.. Vem tar hand om dig?" frågade han efter en lång stund

"Moster Petunia och morbror Vernon" svarade han med en grimas. "Jag får inte veta att jag är trollkarl, hur mamma och pappa dog eller att jag är berömd förrän jag var elva"

Remus såg helt skräckslagen ut och stödde huvudet i händerna

"Dödade... Så unga..." mumlade han. Han såg upp igen "När hade du tänkt berätta för resten av marodörerna? Och Lily?" Harry fick ett (antagligen) hysteriskt ansiktsuttryck.

"Jag kan bara inte.. Det känns inte rätt.. Jag vet inte..." han suckade och kände sig gråtfärdig. Remus sade inte mer utan steg upp och de gick till klädbutiken där James och Sirius stod med nyinköpta klädnader. Peter hade försvunnit på väg till Hogsmead så de visste inte var han var.

Efter ett snabbt besök i Zonkos gick de tillbaka till slottet.

När de kom till skolgården saktade Sirius ner och böjde sig ner för att ta upp snö. Han kramade snön till en boll och kastade iväg den med kuslig pricksäkerhet så den träffade James' bakhuvud.

Med snö i håret och smält snö droppande ner i nacken gjorde en egen snöboll som han kastade mot den gapskrattande Sirius och träffade, rakt i ansiktet. Sirius började spotta ut den del av snöbollen som kommit i hans mun.

"Ät gul snö Tramtass!" skrek James och snöbollskriget var igång. Harry blev träffad i huvudet av någon, han hade sina misstankar.. Fler och fler elever kom med i kriget, och till sist såg man självaste Dumbledore komma ner för gången i en midnattsblå klädnad och fodrad hatt, och han log när han såg vad som var på gång.

"Nu när alla är blöta ända in till skinnet så kan ni gott komma och njuta av middagen i Stora Salen"

Skrattandes och flämtande gick de in. De såg att även Lily hade varit med i kriget. Hennes kinder var rosiga av kylan och håret var blött. Marodörerna stod i hallen för att låta sig torka lite grann innan de gick in i Stora Salen. Detsamma gjorde Lily.

[Lily's POV]

Hon såg marodörerna ställa sig i hallen för att torka lite så de inte skulle blöta ner hela slottet. Hon gjorde detsamma och satte sig i trappan.

Hon såg på dem när de skrattade och skojade. James var faktiskt ganska snygg i blött, snöigt och rufsigt hår... Nej, vad är det jag tänker? Potter är en uppblåst egoist! Hon skulle inte vika sig den här gången heller när han skulle bjuda ut henne.

Hon såg hur Alice kom emot henne.

"Hej Lily! Här sitter du helt ensam" sa hon och log. Lily log tillbaka mot sin bästa vän

"Japp, tänkte låta mig torka upp lite innan jag går in i Stora Salen" hon reste sig och gick med Alice in i Stora Salen för att äta en efterlängtad middag.

"Har han frågat dig än?" retades Lily

"Vem?" frågade Alice och rodnade djupt

"Frank Longbottom, vem annars?" svarade Lily och skrattade. Alice blev om möjligt, ännu rödare i ansiktet när hon såg någon bakom Lilys rygg. Lily vände sig om och såg Frank i egen hög person komma gående mellan borden.

Han hade en svag rodnad på sina kinder när han gick fram till Alice.

"V-vill du gå på balen med mig?" frågade han och såg på henne. Alice, som vid det här laget var tomatröd i ansiktet nickade och sade;

"Ja, jättegärna!" några killar runt om dem busvisslade, skrattade lite och återgick sedan till att äta.

Lily började fundera. Tänk om hon faktiskt skulle gå med Potter..? Nej inte några såna tankar nu igen!

[Harrys POV]

Han såg hur Alice gick till Lily. Han kände sig lite underlig till mods. Det öde hon och Frank skulle få var inte rättvist, och att Neville skulle ha kunnat vara i Harrys ställe, det kunde han bara inte tänka på.

James följde Lily med blicken när hon gick in till Stora Salen. Det syntes i hans blick att han ville gå med henne på balen.

De gick in till Stora Salen och fann Frank stående med Alice och Lily och Harry kunde nätt och jämt urskilja att Frank frågade;

"V-vill du gå på balen med mig?" Harry log när han hörde Alices svar;

"Ja, jättegärna!"

De satte sig längst ut vid änden av bordet.

Han började fundera om han skulle gå med någon över huvud taget, alla var ju egentligen ca 20 år äldre än han, och dessutom skulle det bara kännas konstigt. Han tänkte på Ginny och kände ett stygn av saknad. Ingen visste att han var här just nu..

James gick än en gång för att fråga Lily, men man hörde tydligt hennes "Nej!". Många tjejer satt och fnissade när de såg på marodörerna. Harry hoppades innerligt att det inte skulle bli som det var under fjärde året, flera som han inte kände som bjöd honom, han hade inte riktigt glömt när tjejen som var mycket längre och mycket starkare bjöd ut honom...

Sirius såg sig intresserat runt om i salen på jakt efter någon att gå med. Fast det skulle antagligen inte bli något särskilt seriöst mellan dem, misstänkte Harry.

Remus såg lite förtjust ut när han såg en flicka som gick mellan borden och satte sig med Lily. Harry kunde inte komma på vad hon hette.

"Vem tittar du på?" frågade Sirius intresserat av Remus, som rodnade lite grann och sade;

"Ingenting.."

"Jag tror att ingenting just gick och satte sig med Lily" Remus blev ännu rödare i ansiktet och blev hemskt upptagen av att äta sin gröt. Sirius skrockade och åt sin gröt, han också.

"Vem är det?" viskade Harry

"Lisa Hope, Ellinoras syster" viskade Sirius tillbaka med ett flin.

Harry flinade och tittade mot Lily och Lisa. Lisa hade långt lockigt brunt hår och grå ögon.

Plötsligt hördes en dov duns.

------
Kap. 12

Harry vände på huvudet för att se vad det var som dunsade. Remus satt och skrattade på andra sidan bordet, men Sirius var inte där. Harry såg sig förvirrat sig runt, och hittade sin gudfar liggandes på golvet. Det verkade som om Remus hade knuffat ner honom från bänken, antagligen för att hämnas över vad Sirius sagt.

Sirius satte sig på bänken igen med ett retsamt flin.

"Måntand, du ska få för det här." sa han allvarligt, men ännu med samma flin..

De åt upp det sista på sina tallrikar och gick upp till Gryffindortornet. James tog sina kryckor, och spelade väldigt övertygande när han haltade fram. När de kommit halvvägs så stönade James och sa;

"Det är jobbigt att gå med kryckor uppför alla trappor!" och tog båda kryckorna i handen och gick som vanligt. Ett par förstaårselever såg det och såg förskräckt på James den ena med öppen mun. Sirius flinade när han såg deras reaktioner.

Det var helt tomt i uppehållsrummet, förutom en enda person. Lily satt i soffan vid brasan och såg ut att fundera när hon stirrade in i brasan.

James fick ett glatt ansiktsuttryck och gick självsäkert och satte sig bredvid henne.

"Hej, Lily! Vill du gå ut med mig?" sa han glatt. Lily vände på huvudet och såg på honom.

"Hur många gånger måste jag säga nej, James?" sa hon och höjde på ena ögonbrynet. James blinkade några gånger och tog sig för bröstet.

"Jag dör av chock! Hon kallade mig vid förnamn!" flämtade han skämtsamt. Lily slog till honom på armen. "Aj!"

"Slåss, slåss..." sa Sirius glatt, och Lily himlade med ögonen.

"Att du alltid ska vara värst..." sa hon och skakade på huvudet. Hon gick upp till flickornas sovsal. Harry trodde att han såg ett litet leende på hennes läppar.

Marodörerna satte sig i fåtöljerna och i soffan. James hade ett lurigt leende när han såg på Remus.

"När ska du bjuda ut henne?" frågade James med ett flin. "Jag har hör rykten om en viss... Lisa Hope?" Remus rodnade kraftigt.

"Jag vet inte vad du pratar om" sa han undvikande. Peter fnissade lite medan James och Sirius flinade ännu bredare, och Harry kunde inte låta bli att flina.

Medan Sirius och James retades med Remus började Harry fundera. Skulle han ens gå på balen, han hade visserligen fått trånande blickar från flera flickor, men han kände ju inte riktigt någon, och om han skulle gå med någon skulle han väl vara otrogen mot Ginny eller hur?

"Du då, Huggtand?" frågade Sirius

"V-va? Nja, jag vet inte om jag ska gå överhuvudtaget..." sa han tvekande.

"Är du galen! Men klart du ska gå!" utbrast James

"Vem skulle jag gå med isåfall?" frågade Harry trött

"Vad sägs om... Tramptass, hjälp mig" James vände sig mot Sirius, som flinade.

"Nicole Night kanske?"

"Vem är det?" frågade Harry, han kunde inte komma på vem det var.

"Har du inte sett henne? Hon går ju i vår årskurs, hon har långt brunt hår, blå ögon, är medellång och går i Gryffindor."

Harry satt och funderade en stund. Kunde det vara hon som brukar vara med Ellinora?

"Brukar hon vara med Ellinora Hope?" frågade han.

"Exakt" sa Sirius och var glad att Harry äntligen fattat vem det var "Bjud henne till balen"

Harry tänkte att han lika bra kunde göra det istället för att ha tråkigt på jul.

"Okej." sa han, och James flinade brett. "Jag frågar henne när jag ser henne nästa gång"

Snart blev det sent och de gick trötta upp till sovsalen. Harry stelnade till när han drog på sin pyjamas. Det stack till i ärret, eller hade han inbillat sig? Men Voldemorts själ var ju borta..! Eller var det ens den som var skälet till att Harry kunde se in i Voldemorts tankar? Inte helt lugnad kröp han ner i sängen och han somnade efter några minuter.

Han stod i ett mörklagt rum, framför sig hade han en man som stod på knä.

"Lord Voldemort är väldigt besviken på dig" sa han med en kall röst.

"Förlåt Herre, d-det var inte meningen" snyftade mannen.

"Du har än en gång misslyckats med ett uppdrag. Och du är inte den ende. Du vet hur jag bestraffar de som misslyckas"

"N-nåd Herre." Han drog fram sin trollstav ur klädnaden och riktade den mot den snyftande mannen.

"Crucio" Mannen började vrida sig i plågor och skrek högt. Han skrattade ett högt och blodisande skratt när han torterade den snyftande mannen.

Det brände i ärret som om någon pressat ett vitglödande järnföremål mot det. Han skrek, och satte sig rakt upp i sängen. Han var kallsvettig och andades tungt. Remus, Sirius och James satt runt hans säng. Remus med ett oroligt ansiktsuttryck, och de andra två med frågande.

"V-voldemort. Hans uppdrag har misslyckats. Crusiatus förbannelsen." svamlade han, han kunde inte hejda sig och fick två konstiga blickar från James och Sirius efter att de ryckt till av namnet. Han pressade sina händer mot ärret. Han måste till Dumbledore. "J-jag måste till Dumbledore" sa han och ställde sig upp. Han vinglade lite på stället av smärtan i ärret.

"Varför måste du gå till honom?" frågade Sirius

"Det är något viktigt jag måste berätta för honom"

"Den här tiden på dygnet?" frågade Sirius och James i korus

"Ja." sa Harry och gick mot dörren. "Föresten, kan jag låna din mantel, Tagghorn?"

James förstod direkt vilken han menade.

"Javisst" sa han förvirrat, tog upp den och kastade den till Harry, som fångade den.

"Tack!" sa han och slängde manteln över sig och gick ner till uppehållsrummet.

Han gick ut genom porträtthålet, och han hade tur. Den Tjocka Damen vaknade inte. Han smög igenom de mörka korridorerna. Mrs Norris gick förbi honom. Han svor lågt när han kom på att han skulle ha tagit marodörkartan också.

Till sist var han framme vid statyn.

"Mintstänger" viskade han och statyn hoppade undan. Han gick upp för trappan och hoppades innerligt att Dumbledore skulle vara där. Han tog av sig mantel och tog den i handen. Han lyfte handen för att knacka. Innan han ens hunnit knacka en gång hörde han Dumbledore säga:

"Stig in" Han svalde nervöst och gick in på Dumbledores kontor. Halvmånens sken kastade skuggor i rummet och silverapparaterna glittrade av ljuset. Dumbledore satt bakom sitt skrivbord i en midnattsblå klädnad. "Det är synnerligen sent att komma på besök" sade Dumbledore och såg över kanten på sina glasögon. "Något du har på hjärtat?"

Harry svalde ännu en gång.

"Jag vet inte om ni vet min bakgrund, professorn.." började han

"Att du är pojken som överlevde när Voldemort försökte döda dig?" sa Dumbledore vänligt.

"Just precis." sa Harry smått förvirrat "Nu är det såhär att jag och Voldemort har en slags.. förbindelse.. mellan varann. Det har något med mitt ärr att göra. Och inatt såg jag -genom Voldemorts ögon- en man.. Han knäböjde inför Voldemort och snyftade, Voldemort var besviken, mannen hade inte lyckats med sitt uppdrag. Mannen bad om nåd och Voldemort kastade crusiatus-förbannelsen på honom.." sa han "...och det började bränna så hemskt i mitt ärr och jag vaknade." avslutade han lite lamt.

"Intressant" var allt Dumbledore sade. "Bra att det inte går bra för Voldemort, det är något positivt" tillade han efter en stund. "Nu är det bäst att du går tillbaka till sängs. Akta så att inte Argus ser dig."

Harry nickade stumt och vände sig om. När han stängt dörren efter sig kastade han manteln över sig och gick ner för trapporna.

Han var nära att gå rakt igenom Tjocke Munkbrodern när han rundade ett hörn, men han träffade inte på någon fler.

Den Tjocka Damen sov när han kom fram.

"Vakna" väste han. Den Tjocka Damen mumlade något och vaknade.

"Vem är uppe såhär sent?" frågade hon sömndrucket.

"Snöboll" sa Harry, vilket var det nya lösenordet.

"Om du säger det så.." sa den Tjocka Damen och svängde utåt.

Harry gick upp till sovsalen där Sirius och James hade somnat. Remus däremot satt på Harrys säng.

"Vad var det där om?" frågade han, med huvudet på sned. "Jag sade åt Sirius och James att det bara var en vanlig mardröm och att du måste gå till Dumbledore för att du kom på något viktigt." han pausade "Vad var det om?" frågade han igen.

Harry berättade om förbindelsen han och Voldemort hade och om drömmen. Remus blev helt vit i ansiktet.

"Varför händer allt dig?" frågade han och skakade på huvudet.

"Tro mig, jag har frågat mig själv det i snart sju år" sa Harry och log svagt. De gick till respektive sängar och Harry kände plötsligt hur trött han egentligen var, och somnade genast.

Morgonen efteråt kände han hur någon ruskade om honom.

"Nej, Ron. Jag vill inte gå upp" mumlade han.

"Vem är Ron?" frågade James. Harry kom med ens ihåg att han var i en annan tid.

"Ömm.. Min bäste vän på min gamla skola" sa han. James ryckte på axlarna.

"Du får skynda dig om du vill ha någon frukost innan lektionerna börjar" På andra sidan rummet stod Sirius och knäppte sin skjorta. Hans hår var rufsigt och slipsen var okuten.

"Kom igen jag är huungrig" gnällde James. Harry drog snabbt på sig kläderna och gick och ställde sig bredvid James och Remus. Peter hade redan smitit iväg till frukosten, som alla morgnar. Sirius kämpade fortfarande med slipsen.

"Äh, den fick vara oknuten då" sa han och hängde den runt halsen.

De gick ner till uppehållsrummet, och där stod Lily med Lisa.

"Gör det då Remus" sa Sirius med ett flin. Remus rodnade djupt. "Jamen då gör jag det väl åt dig då!" sa han plötsligt och gick fram till dem innan Remus hann stoppa honom.

Man kunde nätt och jämt urskilja vad han sade.

"Min kompis Remus där borta har något att fråga dig" Lisa rodnade lätt och gick fram till honom.

"V-vill du gå på balen med mig?" stammade han.

"Gärna" sa hon och log. Remus log tillbaka. Hon vände sig långsamt om och gick leende tillbaka till Lily som såg väldigt nyfiken ut. Man såg på Lisa att hon var väldigt entusiastisk när hon berättade för Lily vad som nyss skett. Lily sken upp och gav henne en kram.

James kastade längtande blickar mot Lily.

"Ska vi gå?" frågade Sirius som kommit tillbaka och flinade. Harry kände hur hungrig han var och gick till Sirius.

"Javis..." började han men blev tvärt avbruten av James.

"Jag ska bara.." sa han och gick mot Lily.

[James POV]

Han såg längtande mot Lily. Han var vagt medveten om att Tramptass frågade om de skulle gå. Huggtand gick mot honom och var på väg att säga "Javisst" och han tänkte att han skulle försöka ännu en gång och avbröt honom.

"Jag ska bara.." sa han och gick mot Lily. Hennes röda hår glänste i skenet av brasan och hennes gröna ögon glittrade när hon pratade entusiastiskt med Lisa.

"Lily.." började han. Hon vände sig om och såg med frågande ögon mot honom. "Vill du gå på balen med mig?" Hon såg ut att fundera, och han kunde skymta ett litet leende på hennes läppar.

"Okej.."

------
Kap. 13

Sirius haka var nere någonstans vid fötterna, Remus såg ut att inte tro sina öron, Peter såg förvirrad ut och Harry log. Det verkade som om Lily gett upp till sist och erkänt för sig själv att hon gillade James.

James vände sig om med ett stort leende. Han sköt upp glasögonen på näsan och gick till dem.

"Hon sa ja!" sa han glatt. Sirius haka återvände till sin ursprungliga plats och Remus log han också. "Skulle vi gå?"

På väg ner till Stora Salen mötte de Nicole. Sirius körde in armbågen i sidan på Harry.

"Gör det" viskade han. Harry svalde och sade;

"Nicole" hon såg upp på honom och rodnade svagt.

"Ja?"

"Vill du gå på balen med mig?" Nicole sken upp.

"Gärna" log hon. Harry log tillbaka, och de fortsatte ner till Stora Salen. Han var förvånad över att det gått så lätt att fråga, när han tänkte på hur det hade varit när han bjudit ut Cho.

Nere i Stora Salen var det lika högt ljud som vanligt. De åt snabbt och fick springa för att hinna till trolldryckskonsten. James såg (ingen förvånad) ovanligt glad ut hela dagen. Många gav honom konstiga blickar och undrade varför han var så glad. Trolldryckskonsten gick bra för Harry, eftersom han kom ihåg tipsen från Snape's bok. Därefter hade de försvar mot svartkonster, förvandlingskonst (där hade de börjat prata om animagi och marodörerna och Harry satt och flinade hela lektionen, och fick anstänga sig för att inte skratta när hon sade att det var mycket svårt att bli en animagus och att det tog väldigt länge) och trollformellära.

När lektionerna var klara för dagen gick de upp till uppehållsrummet. Lily satt i en av tvåmanssofforna och James gick såklart direkt dit. Flera såg intresserade ut och undrade vad Lily skulle göra härnäst, eftersom det var känt att James gillade Lily och att hon nobbade honom gång på gång. När han satte sig lade han armen runt henne och till (nästan) allas förvåning log hon mot honom. Jubel och busvisslingar bröt ut från pojkarna och flera flickor såg glada ut och några var besvikna. James log stort och Lily rodnade. Harry log mot sina föräldrar.

Senare i sovsalen frågade plötsligt Sirius;

"Huggtand, ska du också till dina föräldrar under jullovet?" Harry stelnade till. Han hade inte tänkt på det.

"Öh, jag.. Mina föräldrar är döda." sa han långsamt. Sirius stelnade till han också.

"Förlåt.. Jag menade inte..." han såg beklagande på Harry.

"Det gör inget" sa han hastigt. "De har varit döda sedan jag var ett år.." han tänkte att han skulle hålla sig så nära sanningen som möjligt så han inte skulle glömma bort vad han hade sagt. "Jag bor hos min moster och morbror. De är mugglare, och de gillar inte magi... Och de gillar inte precis mig heller.." Sirius, James och Remus såg medlidande på Harry.

"Men, jag vet!" utropade James "Du kan komma till mig! Sirius smet ju iväg hemifrån så han är också där, det blir perfekt!" Sirius såg med ens mycket gladare ut, Harry log stort, han skulle till sin farmor och farfar!

"Javisst!" sa han glatt.

"Jag är säker på att mamma och pappa inte har något emot det"

Den natten hade Harry svårt att somna, det enda han hade i huvudet var att han skulle få se sina farföräldrar för första gången i sitt liv.

Nästa dag var det dags att åka hem över lovet (om man skulle det). På morgonen hade en ståtlig uggla kommit med ett brev åt Harry där det stod med en mycket bekant lutande handstil;

Jag har informerat mr. och mrs. Potter om den lilla olyckshändelsen,

jag tyckte att de borde få veta nu när du ska åka till dem över lovet.

Ha det trevligt på lovet.

Harry hade svårt att hålla brevet från James nyfikna ögon, men James gav upp till slut.

Peter skulle stanna kvar på slottet, eftersom hans föräldrar skulle till Tyskland över jul. Resten av marodörerna klev på tåget.

Efter en lång stund hittade de en tom kupé. De satte sig och snart började tåget långsamt öka farten.

Resan till Kings Cross gick snabbt. De hade väldigt rolig hela vägen, och Sirius hade ätit så mycket godis att man var förvånad över att han inte sprack.

Marodörerna berättade om skämt som de gjort ända sedan första året, men de var låångt ifrån färdiga med att berätta när de kom fram.

Väl ute på perrongen sade de hejdå åt Remus och Lily. James gav Lily en snabb kyss på kinden innan de skildes åt.

Harry följde James och Sirius när de styrde stegen mot en man. Mannen hade svart rufsigt hår och blå-grå ögon. Han var väldigt lik James.

"Hej, pappa!" sa James glatt. Mr Potter log mot sin son.

"Hej, James" sa han

"Tjeenare mr. Potter!" utropade Sirius. Mr Potter log och hälsade på honom också.

"Och det här är Harry, som James har pratat om?" han log mot Harry, som log tillbaka.

"Japp. Trevligt att träffas" sa Harry. Mr Potter gav Harry en blick som sade att han tyckte det var intressant att träffa sitt framtida barnbarn.

De tog sig hem med bil, vilken hade blivit lånad från ministeriet, och Harry var förvånad över att mr Potter kunde köra bil, eftersom inte särskilt många renblodiga, eller trollkarlar och häxor över huvud taget kunde köra bil.

Väl framme i Godric's Hollow klev de ur bilen. Potter's herrgård var ett vitt stort hus, och med en stor trädgård, med mängder av snö.

De gick in och möttes av mrs Potter, som var medellång, hade kort röd-brunt hår och bruna ögon, Hon gav genast James och Sirius varsin kram. Harry blev förvånad när hon gav honom en kram också.

"Vad trevligt att James har fått ännu en ny vän" log hon. Huset var stort, och inrett i olika ljusa färger. James och Sirius visade vägen upp till James rum. Rummet var stort, med två sängar, ett skrivbord, en byrå, två fåtöljer och en bokhylla. Väggarna var vita och en Gryffindorgobeläng fyllde en hel vägg. Harry såg att han även hade ett foto på väggen, där alla marodörer stod, inklusive Harry.

Fotot hade tagits för några veckor sedan och James hade skickat bilden åt sin mamma för att fotot skulle bli rörligt, och för att hon skulle sätta det i James rum. Alla hade fått varsin kopia och Harry hade lagt sin i kofferten i tryggt förvar och hoppades innerligt att det skulle följa med när han kom sig till sin rätta tid igen.

De satte sig mitt på golvet och spelade några parti knallkort. Middagen hade gjorts av en husalf; Milly. Maten bestod av många olika maträtter, och Harry tyckte den kunde mäta sig med maten på Hogwarts. Husalfen Milly bugade när man gav henne order, men familjen försökte få henne att sluta buga och säga "herre" eller "matmor" efter varje mening.

Harry blev förvånad första gången han såg husalfen, han hade inte haft en aning om att familjen Potter hade haft en husalf. James var vänlig mot alfen, och Hermione skulle nog bli uppmuntrad för F.I.S.A. om hon såg hur vänligt inställda familjen Potter var mot husalfen, som verkade trivas väldigt bra.

På dagarna spelade de quidditch, vid ett gömt ställe, så inga mugglare såg dem. Fastän det var iskallt ute kunde de inte motstå att spela. Mrs Potter tyckte de var galna men mr Potter bara skrattade och sade att de fick göra nästan vad de ville bara de inte frös ihjäl, eller skadade sig.

När de kom in igen var de rosiga om kinderna och gick genast framför den stora brasan i vardagsrummet och Milly serverade dem varm choklad.

En dag tog mr Potter Harry till sitt kontor, där bara han fick gå in. Harry gissade att mr Potter kanske ville veta något om hans uppväxt. Han hade rätt.

"Säg mig Harry, vem bor du med i din tid?" frågade mr Potter, han visste redan om att Lily och James var döda i Harrys tid.

"Jag bor med moster Petunia och morbror Vernon." svarade Harry

"Petunia..? Lily's syster?"

"Japp. De gillar inget med magi att göra.." sa Harry nedstämt. Mr Potter såg fundersam ut och frågade;

"Var är Sirius? Eller Remus? Eller Peter?" Harry fick anstränga sig för att hålla rösten stadig när han tänkte på den dumma råttan.

"Jag har ingen aning om var de är de tio första åren." ljög han, även om det var sant att han inte visste var Remus hade varit, men med tanke på hans... Pälsproblem...

Mr Potter frågade mer och mer, han frågade ut Harry i nästan en timme innan han insåg att James och Sirius kanske undrade var Harry var.

Dagen efteråt var det dags att åka tillbaka till Hogwarts. De bestämde sig för att stanna på Hogwarts efter balen. Tågresan gick snabbt och James kunde knappt sitta still.

Harry fick reda på att Sirius hade bestämt sig för att gå ensam på balen -då kunde han dansa med fler än sin dejt. Och han skulle inte behöva bry sig om henne heller. Harry himlade med ögonen för sin gudfars konstiga funderingar.

Väl framme var det ca fyra timmar kvar innan balen började i Stora Salen. Det fanns ett rykte om att Dumbledore hade anlitat det populära bandet Wizard Brothers till balen.

Flickorna att i badrummen i flera timmar för att göra sig fina. Till sist var det en timme kvar och Harry bestämde sig för att börja göra sig klar. Han tog på sig den mörkgröna galaklädnaden han hade haft sitt fjärde år, och försökte förgäves att få sitt hår att vara minde spretigt än det brukade.

Sirius och James hade identiska mörkblåa klädnader, Peter's var brun och Remus' var svart.

Harry mötte Nicole i uppehållsrummet, hon hade en enkel ljusgrön klänning, som gick ner till knäna, och med ett svart sidenband knutet runt midjan. Det bruna håret var lockat, och hon hade fäst en rosa ros i klänningen. Harry gick fram till henne och sträckte ut sin hand.

"Ska vi vänta på James, Lily, Remus, Lisa och Sirius eller ska vi gå?" frågade han.

"Vi kan vänta" svarade Nicole med ett litet leende, och lade sin hand i hans utsträckta.

Efter en liten stund kom Lisa fram till dem. Hon hade en lång rosa klänning med glittriga blommor. Hennes hår var uppsatt och hon såg ganska nervös ut. Snart kom även Remus till dem. Han hade en svag rodnad på sina kinder när Lisa tog hans hand.

James och Sirius kom båda med breda flin på sina ansikten. De såg nästan ut som tvillingar. Flera busvisslade när de kom ner.

Två minuter senare kom Lily ner. Hon var väldigt vacker i en kort ljusblå klänning och det lockiga håret var utsläppt. Hon gick fram till James som genast tog hennes hand och kysste henne.

------
Kap. 14

Lily's ansikte blev lika flammande rött som hennes hår. Sirius busvisslade, och Remus log. James tog hennes hand och alla sju gick ut genom porträtthålet och ner för alla trappor till Stora Salen.

Stora Salen var sig inte lik, det fanns girlanger i regnbågens alla färger och väggarna var röda. Det fanns julgranar i varje hörn, och runda bord satte lite överallt vid väggarna med några stolar. Där lärarbordet brukade vara fanns nu ett bord med bål och glas.

Bandet Wizards Brothers stod på en scen vid väggen och spelade, ungefär vid mitten.

Det var inte så många som dansade, men allt fler gick ut på dansgolvet. James tog genast Lily's hand och drog henne upp på dansgolvet, och försvann i vimlet. Sirius såg sig omkring och gick sedan till en flicka i silverfärgad klänning och ljust hår. Remus rodnade och mumlade ett "Får jag lov?" till Lisa och gick ut på dansgolvet med henne.

"Får jag lov?" frågade även Harry, och Nicole nickade med ett litet leende och de gick tillsammans upp på dansgolvet.

Han tog hennes hand och lade den högra vid midjan, och hon lade sin vänstra på hans axel. De började långsamt valsa över dansgolvet, medan det fylldes med fler par. Han såg James en bit bort, och han såg lyckligare ut än Harry någonsin sett honom. Lily log hon också, och Harry såg hur Alice gjorde tummen upp åt henne medan hon dansade med Frank. Sirius och Peter sågs inte till någonstans. Remus dansade med Lisa i närheten av Frank och Alice, och han såg väldigt glad ut.

Lyckan varade inte länge, för plötsligt blev den kallt, som om någon hade hällt en hink kallvatten över sig, och en dimma spred sig långsamt i hela salen.. Bandet slutade spela och alla blev stela och slutade dansa och vände sig mot dörröppningen till hallen, flera ryste och blev bleka i ansiktet. Harry släppte Nicoles hand och lade handen på trollstaven i fickan.

"Det kan inte vara sant" tänkte Harry "Hur kom de sig in?" Var var lärarna när man behövde dem som mest? Han hade inte sett dem ännu, de måste väl vara i närheten, eller? Han spetsade öronen, han kanske kunde höra dem.. Han insåg plötsligt, att det var fler än en. Han hade rätt, inte en, utan inte mindre än tio dementorer gled in i salen. Harry rös till när han började höra röster i huvudet. I bakgrunden hörde han skrik från elever.

"Buga dig för döden Harry.. Det kan vara smärtfritt... Jag vet inte, jag har aldrig dött"

Han hörde saker från sista striden, han hörde sin mamma och pappa när de blir dödade, Sirius som föll, föll...

Han såg några som förgäves försökte hålla dementorerna på avstånd med meningslösa lamslagningsbesvärjelser, tre sjundeårselever, som han kände igen som James och Sirius och en ravenclawelev, försökte jaga iväg dem med patronusbesvärjelser men de kunde inte få mer än en dimma, som inte jagade iväg dementorerna. Utan att blinka drog han fram trollstaven, och tänkte på Ron, Hermione och Ginny.

"EXPECTO PATRONUM!" vrålade han och kronhjorten bröt fram ur staven. Han andades häftigt medan hjorten sprang runt och spred värme runt i hela salen och flera elever stirrade på honom med vördnad i blicken. Dementorerna backade och han rusade ut ur salen och fick dem att försvinna bort helt från skolans mark. Han hörde rop från lärarna som sprang mot honom, som äntligen förstått vad som hänt och svimmade.

När han vaknade märkte han att han ännu låg på skolgården, och halva skolan stod i en cirkel runt honom. Han antog att alla försökte få sig en bättre titt på honom när Dumbledore och madam Pomfrey böjde sig över honom, och pratade lågmält. Han öppnade inte ännu ögonen.

"Han är väldigt kraftfull, en sådan stark patronus i hans ålder." var det någon lärare som sade, han trodde det var McGonagall, men han var inte säker.

"Han måste ha haft väldigt fasansfulla minnen, om han svimmade" hörde han madam Pomfrey säga.

Han stönade lågt och öppnade ögonen.

"Bara några attacker från Voldemort och mina föräldrars och gudfars död" han tog sig upp och lutade sig mot armbågarna, och det svartnade lite för ögonen. Han hörde flera flämtningar, eleverna hade inte hört vad han sagt, men madam Pomfrey såg förfärad ut och Dumbledores ögon glittrade inte som de brukade. McGonagalls mun var ihopdraget till ett enda smalt sträck, och han såg i hennes ögon att hon var orolig för honom.

Harry såg hur marodörerna sprang mot honom.

"Harry! Vad hände?" skrek Sirius. De satte sig på knä vid honom, utan att höra på madam Pomfreys protester.

"Var lugna, han har just upplevt sina hemskaste minnen." hon såg på dem med bister min.

"Var det därför han svimmade?" Madam Pomfrey nickade, och marodörena såg förskräckt på Harry.

"Jag tror inte ni vill veta" sa Harry med ett matt leende.

"Kan du berätta för mig hur du kunde få en sådan kraftfull patronus i din ålder?" frågade McGonagall.

"Jag har kunnat sedan jag var tretton" svarade Harry trött. McGonagall öppnade munnen för att säga något men stängde den igen med imponerad min.

"Alla ur vägen, för nu ska mr. Potter upp till sjukhusflygeln!" madam Pomfrey trollade fram en bår.

"Jag tänker inte lägga mig på båren, jag kan gå själv tack." sa Harry irriterat och ställde sig upp och vinglade till. Genast var Remus och James på varsin sida om Harry och stödde honom.

De gick upp till sjukhusflygeln, och direkt de kom fram tvingades Harry ner i en säng och fick choklad. Harry bara himlade med ögonen och åt upp chokladen.

"Vad var det du hörde?" frågade James försiktigt. Harry kände hur han blev blek i ansiktet. "Du behöver inte berätta om du inte vill" tillade han hastigt.

"Mina föräldrars död" viskade han, och han kände en tår som rann ner för kinden.

"Åh.. Förlåt, jag menade inte..."

"Det är okej." avbröt han. "Det var länge sedan. Jag var bara ett år" Sirius rynkade pannan.

"Du sa att dina föräldrar dog för någon månad sedan, och att du flyttade till din moster och morbror som bor här.." sade han. Harry stelnade till, nu hade han allvarliga problem... Remus gav honom en blick som sade berätta. "Umm... Det är något jag inte har berättat..." började han. "Jag vill helst ta det i enrum med James och Remus.." han pausade "Förlåt Sirius och Peter..." sade han när han såg deras miner.

"Okej..." sa Sirius och de gick ut. Harry kastade mufflatio mot dörren till madam Pomfreys kontor, och mot utgången. Han tog ett djupt andetag och vände sig mot sin pappa.

"James.." började han, men blev avbruten.

"Får jag äntligen veta varför du beter dig så... Annorlunda?" frågade James. "Jag bad farfar att kolla upp dig i arkivet," han såg beklagande på Harry "men du fanns ingenstans... Det är som om du inte existerar.."

[James POV]

Jag hade funderat på varför Harry betedde sig som han gjorde... Jag hade till och med frågat av min farfar (han var högt uppsatt på ministeriet) om han kunde kolla upp honom i arkivet på ministeriet. Jag hade fått en uggla tillbaka med ett brev där det stod;

Käre James.

Jag kollade i arkiven för att få information om denne Harry Potter, men jag hittade inget, konstigt nog...

Om du inte skulle veta att han talar sanning, skulle jag tro att han har ett falskt namn.

Det är något konstigt med din vän, men jag vet inte vad...

Din farmor hälsar.

Hälsningar farfar

Det verkade som om Harry inte existerade överhuvudtaget, men det kunde ju inte stämma, han var ju där, och marodörkartan visade att hans namn var Harry Potter, men hur kom det sig då att han inte fanns med i arkivet?

Dagarna hade gått och till sist var det julbal. Jag hade varit lyckligare än han kunde minnas, ända tills dementorerna hade kommit. Jag hade upplevt mina hemskaste minnen, vilka jag inte ens vill tänka på.. Jag, Sirius och en ravenclawelev vid namn Alexandra hade förgäves försökt få fram en patronus att jaga bort dementorerna med, men vi hade inte lyckats. Plötsligt störtade Harry fram från ingenstans och vrålade;

"EXPECTO PATRONUM" och hans patronushjort bröt fram ur staven och allt blev varmt igen. Harry rusade ut ur salen, och drev bort dementorerna, medan lärarna plötsligt kom fram, och Harry svimmade.

Halva skolan stod runt Harry där han låg på marken. Lärarna mumlade något till varandra och plötsligt tog Harry sig upp på armbågarna och sade något som gjorde lärarna chockerade. Vi marödorer rusade fram till honom, medan Sirius skrek;

"Harry! Vad hände!" Vi satte sig på knä vid honom, utan att höra på madam Pomfreys protester.

"Var lugna, han har just upplevt sina hemskaste minnen." hon såg på oss med en alltför välkänd bister min.

"Var det därför han svimmade?" frågade Sirius chockat. Madam Pomfrey nickade, och vi såg förskräckt på Harry.

"Jag tror inte ni vill veta" sa Harry med ett matt leende. HUR i hela Merlins namn kunde han le vid en sådan här situation!

"Kan du berätta för mig hur du kunde få en sådan kraftfull patronus i din ålder?" frågade McGonagall.

"Jag har kunnat sedan jag var tretton" svarade Harry trött. McGonagall öppnade munnen för att säga något men stängde den igen med imponerad min, det hade man inte sett ofta.

"Alla ur vägen, för nu ska mr. Potter upp till sjukhusflygeln!" madam Pomfrey trollade fram en bår bredvid Harry.

"Jag tänker inte lägga mig på båren, jag kan gå själv tack." sa Harry irriterat och ställde sig upp och vinglade till. Remus och jag gick genast fram och stödde honom. "Han måste vara galen." tänkte jag.

Vi gick upp till sjukhusflygeln, och direkt vi kom fram tvingades Harry ner i en säng och fick choklad, av någon konstig anledning. Harry bara himlade med ögonen och åt upp chokladen.

"Vad var det du hörde?" frågade jag försiktigt, jag ville inte pressa honom till att berätta. Harry blev blek i ansiktet. "Du behöver inte berätta om du inte vill" tillade jag hastigt.

"Mina föräldrars död" viskade han, och en tår rann ner för hans kind.

"Åh.. Förlåt, jag menade inte..." jag såg sorgset på honom.

"Det är okej." avbröt han. "Det var länge sedan. Jag var bara ett år" Men vänta lite... Det kunde ju inte stämma... Jag såg hur Sirius rynkade pannan.

"Du sa att dina föräldrar dog för någon månad sedan, och att du flyttade till din moster och 8morbror som bor här.." sade han. Harry stelnade till. Remus gav honom en konstig blick. "Umm... Det är något jag inte har berättat..." började han. "Jag vill helst ta det i enrum med James och Remus.." han pausade. Med mig och Remus? Varför inte Sirius och Peter? "Förlåt Sirius och Peter..." sade han när han såg deras miner.

"Okej..." sa Sirius tveksamt och de gick ut. Harry kastade muffliato på dörrarna, och tog ett djupt andetag och vände sig mot mig.

"James.." började han, men blev avbruten av mig.

"Får jag äntligen veta varför du beter dig så... Annorlunda?" frågade jag. "Jag bad farfar att kolla upp dig i arkivet," jag såg beklagande på Harry "men du fanns ingenstans... Det är som om du inte existerar.." Harry såg plötsligt väldigt obekväm ut.

"Jo, jag... Jag kommer inte riktigt härifrån..." sade han. Vad menade han med det? Är han från en annan dimension eller vaddå? "Jag kommer från en annan tid" sade han snabbt. Jag backade medan tankarna virvlade i huvudet. Annan tid, han hade kanske gått på Hogwarts, men hur långt i framtiden? Nej. Det kan inte vara så..

"Jag är din pappa, är jag inte?" sa jag utan att kunna stoppa mig själv. Harrys ögon visade smärta och sorgsenhet, och han nickade. "Hur..?"

"Jag hjälpte en av mina bästa vänner att städa vinden på mugglarvis. Jag hittade hennes tidvändare och hamnade här." sa Harry. "Jag träffade er och.." han avslutade inte meningen, jag förstod vad han menade, han kunde inte låta bli att bli vän med oss.

"När..? Vem..?" jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle fråga.

"När ni dog? Jag var ett år, vid halloween." Jag såg ner på mina händer. Han fick inte lära känna mig och sin mamma. "Vem du gifter dig med? Tänker jag inte berätta" Jag tittade på honom och höjde ett ögonbryn, men han bara flinade. Jag himlade med ögonen, det verkade som om han fått lite av (det var svårt att erkänna för mig själv) min arrogans...

"Nu vill jag veta allt om dig."sa jag bestämt, men glatt, det var ju inte alla dagar man fick reda på att man hade en son, och jag hoppade nästan av glädje.

[Harrys POV]

Harry blev förvånad över hur bra hans pappa verkade ta det, när han berättade att han var från framtiden och var hans son. James hade praktiskt taget hoppat av glädje innan han började fråga ut honom om skolan och hans vänner. Men han berättade inte om det faktum att han hade stått öga-mot-öga med Voldemort ungefär en gång per år sedan han kom till Hogwarts, och att Sirius var i Azkaban och Peter låtsades vara Ron's råtta. Men han berättade sanningen om hemligheternas kammare, och om det mesta av livet med Dursley (fast han undvek noga att säga vad de hette). Remus satt tyst bredvid dem och log.

"Ska jag berätta år Sirius också..?" frågade Harry tveksamt. Remus suckade.

"Det är nog bäst eftersom han vet att du sade fel... Peter skulle ändå inte förstå så han behöver du inte berätta för." Harry andades ut, han skulle inte berätta för råttan...

Remus steg upp och gick ut från sjukhusflygeln för att hämta Sirius, och kom sedan in igen. Sirius hade ett lätt förvirrat ansiktsuttryck.

"Sirius, jag... Är från framtiden... Och jag är James' son." Sirius såg ut som om ett ljus gått upp för honom.

"Så det är därför du har betett dig så konstigt?" frågade han, och fick ett plötsligt väldigt intresserat ansiktsuttryck. "Är jag är din gudfar?" frågade han glatt, och såg mellan Harry och James. Harry bara flinade, och svarade;

"Kanske..."

"James, din son är elak." sade Sirius allvarligt, men hans ögon glittrade.

"Ja, du är min gudfar." Sirius började hoppa upp och ner på stället och började sjunga;

"Jag är Harry's gudfar! Jag är Harrys' gudfar!" James, Remus och Harry himlade med ögonen.

--------
Kap. 15

När Harry hade blivit undersökt av madam Pomfrey och fått en rejäl mängd med choklad (han gav hälften till marodörena) fick han gå. Eleverna viskade när han kom i närheten, men Harry ignorerade dem allihop. Sirius och James verkade väldigt glada över deras upptäkt om Harry, och Harry bombaderades hela tiden om frågor om framtiden, men han valde att inte svara på viktiga frågor, för vem visste vad de skulle komma ihåg när han kom hem igen? Tanken att åka hem gav en underlig känsla i magen, han hade inte riktigt lust att åka hem, han trivdes så bra med marodörerna.


Nästa dag gick de in till lektionen i försvar mot svartkonster.
”Idag ska vi ha en lektion i duellering.” började professor Brown. Gryffindor och slytherin eleverna satte sig rakare i sina stolar. ”Vem har erfarenhet av duellering, någon klubb (AN: låter fånigt, haha) eller liknande?” Han såg ut över klassen. ”Ah, mr. Snape, det var inget nytt. Är det någon annan..?” Harry såg sig runt i rummet, han svalde, såg ner i bänken och räckte upp sin hand.
”Jag, professorn.”
”Mr. Potter! Vad har du för erfarenhet?”
”Duelleringsklubb under mitt andra år. Höll en slags träning för både äldre och yngre under mitt femte år.” svarade han, utan att nämna vissa... Attacker.
”Det är något du inte berättar för mig...” sade professor Brown. Harry kände en lust att bänga på honom. ”Legilimens!” Harry frös till, och kände den bekanta känslan av att uppleva minnen. Han spände varje muskel och höll i kanten på bänken så hårt att knogarna vitnade.

Dödsätaren med gråtande babyhuvud som svingade sina armar. Lucius Malfoy beodrande att ge profetsian. Neville som avväpnade honom. Sirius och Bellatrix duelleranade framför slöjan. Voldemort som kastade crusio på honom, smärta...

Han fördes brutalt tillbaka till nuet. Han andades tungt och blängde på professor Brown.
”Dödsätare.” sade Harry långsamt med dödligt låg röst. Klassen flämtade förfärat till , flest gryffindorare. Brown flinade elakt och såg väldigt nöjd ut. Han påminde Harry väldigt mycket om Snape när Harry hade fått ett B på en uppsats.
”Jamen då så.” sade Brown. ”Du verkar ha klarat dig bra, vad sägs om att du duellerar mot hela klassen?” Harry såg misstroget på honom, han kunde inte mena allvar..? ”Bered dig, några i gången kommer med i striden.” Harry hade stark lust att springa därifrån, men ställde sig upp och gick fram i klassrummet.
”Du kan väl inte mena allvar!?” hördes en röst från främre delen av klassrummet. Lily. ”Menar du att Harry ska kunna försvara sig mot oss alla?” Professor Brown hade en kyligt ansiktsuttryck.
”Ifrågasätter du min klass?” frågade han.
”N-nej.” Han vände ryggen mot henne.
”Ställ er på led!” Eleverna gjorde som han sade och ställde sig på två led; en för flickor och en för pojkar. ”Börja!”
Harry drog fram trollstaven, och gjorde sig beredd på attacken. En flicka och en pojke attackerade honom.
”Expelliarmus!” sade han och slog ut flickan.
”Lamslå!” skrek pojken, och Harry duckade. Allt fler elever kom med i striden mot Harry.

Harry hade till sist sju elever mot sig. Tre flickor och fyra pojkar. Det såg ut som om han dansade när han duckade, snurrade, parerade och förhäxade.
”Expelliarmus!” tjöt en slytherinflicka och träffade honom i bröstet. Trollstaven flög iväg, och de återstående skrek, alla på en gång;
”LAMSLÅ!” Harry duckade och de slog ut fyra stycken, där de stod och omringade honom. Han ställde sig snabbt upp igen höll ut ena handen, och plötsligt flög trollstaven tillbaka i handen. Harry, som inte tycktes hade märkt vad han gjort, fortsatte. Han duellerade mot Severus Snape, Remus Lupin och en slytherinflicka vid namn Susan Rosier.
”Impedimenta!”
”Protrego!”
”Lamslå!” Harry duckade.
”Tarantallegra!” Snape duckade, och förhäxningen träffade Remus, och han slogs ut ur duellen. ”Lamslå!” Slytherinflickan blev träffad.
”Sectumsempra!” skrek Snape på samma gång som Harry ropade;
”Expelliarmus!” Snapes trollstav flög ur handen, en bråkdels sekund före Snapes förhäxning träffade Harry i överarmen.
Harry flämtade till av den plötsliga smärtan, när förhäxningen skar igenom huden. Han pressade handen mot såret och såg upp mot professor Brown, vars flin hade försvunnit och han var blek i ansiktet. Harry såg sig om i klassrummet och märkte att de som hade satt sig igen såg chockat på honom.
”Vad?” frågade han förvirrat.
”D-du använde ickeverbal trollstavslös magi!” tjöt en gryffindorelev.
”Jag... Vaddå?” Harry blev tvungen att tänka tillbaka, han hade blivit träffad av en besvärjelse i bröstet, han duckade... Men vad hade han gjort? Han bara minns ett starkt behov att få tag i sin trollstav några meter bort... ”Åh...”
Professor Brown såg förvirrad ut en stund, och lät eleverna gå. Harry gick mest i sina egna tankar medan marodörerna pratade imponerat om hur Harry hade klarat av att duellera mot så många.

Harry ursäktade sig och smet iväg till bibloteket. Innan han ens kommit dit tänkte han luta sig mot en vägg för att samla sina tankar, men när han lade handen mot väggen föll han igenom, och landade på magen så att han tappade andan.
”Vad i hela..?” sade han högt. Han hade landat i ett cirkulärt rum, ett stort skrivbord stod längst bort, med flera böcker uppslagna, fyra porträtt hängde på väggen.
”Och vem är detta?” frågade ett porträtt, en man med gröna ögon, rödbrunt hår och skägg.
”Jag tror det är ganska uppenbart, Godric.” sade ett porträtt, en man med långt mörkgrått hår och skägg. ”Han är en arvtagare.” Harry kände genast igen mannen från Hemligheternas Kammare, Salazar Slytherin själv.
”Mitt namn är Harry. Harry Potter.” sade han aningen osäkert.
”Vi är grundarna. Jag är Rowena Ravenclaw.” sade porträttet av en kvinna med svart rakt hår och mörka ögon. ”Det här är Helga Hufflepuff.” hon gjorde en gest mot porträttet bredvid, en kvinna med rödblont hår och mörkblå ögon.
”Du är från mitt elevhem! Godric Gryffindor, till er tjänst.” den rödhårige mannen log. ”Det här är Salazar Slytherin.” Salazar nickade med ett likgiltigt ansiktsuttryck.
”Om du vill kan du se vår släkt där borta.” sade Helga vänligt. Harry ryckte blicken ifrån dem och såg mot skrivbordet. Han gick tveksamt fram, och såg den uppslagna boken. Högst stod grundarnas namn, Gryffindor i rött, Slytherin i grönt, Hufflepuff i gult och Ravenclaw i blått.
Han föjde släkten neråt från Salazar Slytherin, och den tillfällige arvtagaren var, ingen förvånad, Tom Riddle. Men när Harry följde namnen uppåt igen fångade ett namn hans uppmärksamhet; Peverell. Han var släkt med Voldemort, utan att ha tänkt på det! Han följde den tredje brodern Ignotus släkt och hittade James' namn. Hans namn var i rött... Rött? Han var släkt med Slytherin, men inte den sanna arvtagaren. Lätt förvirrad gick han över till Godric Gryffindors släkt, och mycket riktigt James var den sanne arvtagaren till Gryffindor 1977, vilket betydde... Harry var den sanne arvtagaren. Han blev tvungen att dubbelkolla, det verkade bara så overkligt. Men likväl stod James Potter i rött, och det gick en linje till Slytherin.
Han gick över till Rowena Ravenclaw. I blått stod det... Juliet som gift sig med Xenophilius Lovegood.. Lunas mor insåg han plötsligt. Han kollade lite på de andra namnen... Lily Evans? Harry blinkade flera gånger. Det kunde inte stämma. Han såg nogrannare. Flera generationer häxor och trollkarlar, sedan blandades Hufflepuffs linje in, som blev till ynkar, sedan kom det mugglare, och till sist Lily Evans. Han var släkt med alla fyra grundare! Nej, det kan inte vara sant! Han började hyperventilera.
Han såg Hufflepuffs arvtagare heta Alice Longbottom, Nevilles mor? Han blev tvungen att andas djupa långsamma andetag innan han vände sig mot de fyra porträtten.
”Jag är släkt med alla fyra...” sa han, utan att kunna tro det han just sett. ”Jag är arvtagare till Godric Gryffindor...”
”Hörde ni det! Han är min arvtagare!” utropade Godric.
”Men han är släkt med alla fyra...” sade Rowena och lade huvudet på sned. ”Du är en mycket mäktig trollkarl om du är det, Harry Potter.” Harry satte sig trött ner på stolen. Perfekt, tänkte han. ännu en anledning till att inte vara normal.
”Du kommer upptäcka dina krafter allt eftersom.” sade Helga vänligt. ”Man märker det oftast när man är under stor press i en duell.” Harry suckade djupt. Han kollade på sin armbandsklocka som en gång ägts av Fabian Prewett. 15 minuter tills förvandlingskonsten började.
”Jag borde gå.” sade han till grundarna. ”Hur kommer jag mig ut?”
”Se det som en prövning.” sade Salazar monotomt. ”Känn dig fram till det ställe där magin är som starkast, där är öppningen.” Harry höjde ett ögonbryn.
”Blunda.” sade Godric. Harry tvekade, men blundade. Han kände en slags kittlande känsla på huden. ”Rör dig lite framåt, eller åt sidorna.” Han tog ett långsamt steg framåt. Kittlandet blev starkare. Han lade handen mot vägen och tog ett steg till, medan han drog handen över väggen. Han öppnade ögonen och lade handen mitt emot på väggen, han kom igenom.
”Hejdå.” sade han till de fyra porträtten, och klev ut.
”Hejdå, mystiska tidsresare.” hörde han dem säga innan han var ute i korridoren.

Han vandrade iväg till förtrollningskonst.
”Harry! Vart tog du vägen, vi hittade dig inte!” ropade Sirius från sin plats längst bak i klassrummet, när Harry kom in.
”Jag var i biblioteket.” svarade han.
”Vi var där, men vi såg dig inte.” sade Remus, och höjde ögonbrynen. Harry ryckte på axlarna och såg mot professor McGonagall.

”Jag tycker att vi skämtar med Dumbledore, och den här gången ska det gå!” utropade Sirius en dag när de satt i biblioteket.
”Vad har du för idé?” frågade James intresserat och lutade sig framåt över bordet.
”Ingen..” erkände Sirius, och James lutade sig besviket mot ryggstödet av stolen.
”Jag har en!” sa Harry plötsligt. Remus såg upp från sin bok, och marodörerna såg intresserat på Harry.
”Nå..?”
”Såhär gör vi...” viskade han och började berätta, medan marodörernas ansikte lyste upp. Peter kom med ett riktigt bra förslag, nu skulle bara planen sättas i rullning.


Det var en helt vanlig dag i den Stora Salen när dörren slogs upp. In kom Albus Dumbledore i midnattsblå klädnad. Inget konstigt med det kan man tycka, men när det sitter en till Dumbledore vid lärarbordet i lila klädnad....
McGonagall ställde sig upp.
”Vad är detta?” frågade hon, munnen var ihopdraget till ett smalt streck. Den lilaklädde Dumbledore ställde sig också upp och gick fram till den blåklädde. McGonagall skyndade sig dit och frågade;
”Vem av er är den riktige Albus?” hon såg från den ene till den andre.
”Jag tror, att det är jag.” sade båda Dumbledore glatt. Hon blev tyst en stund.
”Ge mig era trollstavar.” sade hon. Nu skulle de bli avslöjade. Båda gav sina trollstavar åt henne och hon granskade dem noga. ”De är identiska...” sade hon svagt, innan hon gav tillbaka dem. Hon spände ögonen i den lilaklädde. ”Vad är ditt fullständiga namn?” frågade hon misstänksamt.
”Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore, senast jag kollade.” sa han glatt. Han verkade ha klarat det för hon övergick till den blåklädde.
”Vem fanns i din familj?”
”Min far Percival, som senare hamnade i Azkaban, min mor Kendra, min yngre bror Aberforth, som driver baren Svinhuvudet i Hogsmead och min syster Adriana.” han blev sorgen när han sade det sista namnet.
”Gick Adriana på Hogwarts?” hon vände sig till den lilaklädde.
”Nej.” han såg också sorgsen ut.
”Varför?” frågade hon honom.
”Min syster var svårt sjuk.” han verkade som om han tänkte säga något mer, men förblev tyst. McGonagall funderade en stund.
”Vem var Tom Riddle?”
”Tom Marvolo Riddle, var en ung man som gick på Hogwart för trettio år sedan.” började de båda Dumbledore i korus. ”Han hade få vänner, om man nu kunde kalla dem för vänner. Han gjorde måga felaktiga val, och började mörda oskyldiga människor, men började gå under ett nytt namn; Lord Voldemort.” hela Salen rykte eller skrek till vid namnet. ”I am Lord Voldemort är ett angram för Tom Marvolo Riddle.”
Eleverna var förvirrade, de hade aldrig tänkt på att Du-Vet-Vem någonsin hade varit en pojke, gått på Hogwarts eller haft ett annat namn. McGonagall såg ut som om de klarat testet. Hon suckade.
”Ni får duellera.” sade hon. ”Den riktige Albus Dumbledore kommer att vinna.” De flesta nickade, Albus Dumbledore var oslagbar, eller hur?
”Det gläder mig att du har så stort förtroende för mig, Minerva.” sade de båda glatt, och McGonagall såg ut som om hon helst av allt skulle ha velat förhäxa dem, Dumbledore eller inte. De gick till varsin sida av den Stora Salen medan lärarna satte upp skyddsförtrollningar. Eleverna ställde sig upp för att kunna få en bättre titt.

De båda bugade, deras ögon lämnade aldrig varandra.
”Expelliarmus!” utropade den blåklädde. Den lilaklädde duckade.
”Lamslå!” blev den lilakläddes svar.
”Protrego! Impedimenta!” Eleverna såg fanschinerat på när de båda Dumbledore började använda icke-verbla besvärjelser, olika färgade förhäxningar sköts fram och tillbaka mellan de två trollkarlarna. En röd ståle träffade den blåklädde i armen, och trollstaven flög ur handen. Den lilaklädde tog emot trollstaven, och bådas ögon glittrade.
”Den lilaklädde är den riktige Albus Dumbledore!” sade McGonagall. ”Men vem är då du?” frågade hon misstänksamt och spände ögonen i den leende blåklädde Dumbledore.
”Timmen är slut!” tjöt någon från gryffindorbordet. Remus Lupin ställde sig upp med ett stort flin i ansiktet. McGonagall snurrade runt, och alla blickar riktades mot honom. Ingen märkte hur den lilaklädde plötsligt började krympa, skägget och håret drogs in i huvudet, håret blev mörkare och näsan rak.
”Harry Potter, till er tjänst.” sade han, och bugade lätt. Eleverna flämtade till och såg från Harry till Dumbledore.
”HARRY POTTER! STRAFFKOMENDERING!” skrek McGonagall, när en till kom in i Salen, eleverna blev ytterst förvirrade, inte minst lärarna. De båda McGonagall var identiskt klädda, om man inte räknade med hatten. McGonagall som hade förhört Dumbledore och Harry hade hatt, medan McGonagall som kom in inte hade en.
James räckte upp sin hand där han stod.
”Gissa, vem är den riktiga Minnie?” McGonagall utan hatt grimaserade. Alla i Salen såg faschinerat på när McGonagall med hatten krymte, håret blev kortare, och kroppen mer maskulin.
”Sirius Black har anlänt.” sade han och bugade djupt, och hatten föll av. Eleverna började skratta, ”Marodörerna har slagit till igen!” stod det på en banderoll.
”SIRIUS BLACK! DU OCKSÅ HARRY POTTER! STRAFFKOMENDERING, BÅDA TVÅ!” skrek McGonagall, ansiktet var rött av ilska.
”30 poäng..” sade Dumbledore med lugn röst. ”..till Gryffindor, för utförande av enastående magi.” McGonagall såg chockat på Dumbledore.
”Helt klart värt det.” sade Sirius med ett brett flin.

--------

Mer på sidan 2

Mer!

OMG, helt sjukt bra!!!!!!!! mer mer mer!!!!!

*bevaka*
Skriv en bok.

Meeeeer

*Bevaka*
*Bookmark*
*Favorit*
Du är helt otrolig...! Nästa J.K Rowling!