Vampyrens tvingade brud

Det var Sverige, året 1779, och hösten hade lagt sig tung över bygden. Vinden bar med sig en kyla som kändes äldre än själva jorden. Dimman låg över fälten, och nätterna föll snabbare än vanligt, som om solen inte längre förmådde värma den lilla byn.

En kväll anlände han.
Ingen var riktigt säker på hur. Några svor att han kom vandrande till fots, ensam, med skogen som följde i hans spår. Andra talade om en svart vagn dragen av hästar som inte var som andra – deras ögon glödde rött i mörkret, andedräkten steg som dimma och hovarna slog gnistor mot stenarna. Men alla var eniga om en sak: när han kom, blev byn stilla.

Hjulen rullade genom huvudgatan, men ingen hörde dem. Hästarnas andedräkt ångade i luften, men deras hovar lämnade inga spår. Dörrar stängdes, fönsterluckor drogs för. Bara de mest nyfikna vågade titta genom springor i gardinerna.

Och där satt han, i vagnens mörker – en lång gestalt i mörka kläder, med ansiktet skymt av skuggor. När någon påstod sig ha mött hans blick genom fönstret, sade de att det kändes som att falla, som att mörkret själv drog in dem.

Folk viskade redan dagen därpå. Att han var rik. Att han köpt det gamla slottet långt inne i skogen, på bergets krön där inga fåglar sjöng. I generationer hade det stått tomt i folkets ögon, en plats man pekade ut för barn som trotsade varandra – men ingen vuxen satte sin fot där. Stenarna sades viska i vinden, marken vara kall även mitt i högsommaren.

Och ändå, efter hans ankomst, förändrades allt.
Först ett svagt ljus i det högsta tornet. En ensam låga som fladdrade mot nattens dimma. En kvinna som gått hem från brunnen svor att hon hört klockorna slå däruppe, fast de inte rört sig på årtionden. Nästa kväll var det fler som såg det: facklor som brann på murkrönen, skenet från kandelabrar bakom glas som borde vara krossat.

Ingen hade sett några tjänare, ingen hantverkare, ingen bära in ved eller mat. Ändå vaknade slottet, som om det aldrig slumrat, utan bara väntat på att dess herre skulle återvända.

Byborna började tala i viskningar. Några sade att han återupprättade platsens forna prakt. Andra sade att murarna aldrig förfallit, att de bara dolt sin skönhet tills rätt man åter steg över dess tröskel. Men de flesta höll tyst. De låste sina dörrar tidigare än förr, höll barnen nära, och varje gång någon nämnde slottet gjorde man korstecknet i smyg.

För nu var det tydligt: slottet var inte längre en ruin. Det andades, det vakade.
Och det tillhörde honom.

Åh vad spännande! Fantastiska beskrivningar och berättarstil.

((Minihäst Tackar))


Skräddarstugan doftade av ull, lin och röken från härden som värmde det lilla rummet. Genom fönstret föll det sena eftermiddagsljuset, varmt och gyllene, och lade sig i strimmor över bordet och de prydligt vikta tygerna. Det fick dammet i luften att dansa långsamt och lyste som koppar i Eleonoras hår där hon satt böjd över sömmen. De gröna ögonen blänkte till varje gång nålen blixtrade, och hennes händer arbetade vant, som om de burit ansvar långt äldre än hon själv.

Dörren gnisslade till. Den gamla jordemodern klev in, stödd på sin mörka trästav, med en korg i armen. Hon bar med sig en svag doft av höstluft och jord, och skymningen – ännu långt borta – tycktes vila i hennes skuggiga gestalt. Hon såg sig omkring i det tysta rummet, blicken dröjde vid de tomma platserna och vid härden som brann stilla.

– “Är du ensam här, barn?” frågade hon, lågt men med eftertryck.

Eleonora nickade, men försökte låta rösten lätt.
– “Mästaren är borta. Hans fru gick hem tidigare. Och Maria är hemma i kväll.”

Ett rynk drog över jordemoderns panna, men hon sade inget mer om saken. Hon klev fram, ställde ner korgen tungt på bordet. Där låg grova skjortor med slitna sömmar, en kjol vars fåll släppt – och längst ner, dold bland tygerna, en liten lerburk.

– “Jag tänkte lämna detta, barn,” sade hon och nickade mot korgen. “Och här.” Hon pekade mot burken. “En salva. Dina händer ska inte värka så. Du syr för mycket för att låta dem spricka.”

Eleonora log snett, ögonen glimmande av både värme och trots.
– “Jag är inget barn.”

Jordemodern skrattade hest, som ved som knäppte i elden.
– “För mig kommer du alltid att vara det.”

Eleonora lade ifrån sig nålen och tyget, sträckte sig efter burken och öppnade den försiktigt. En doft spred sig genast i rummet – lavendel, men tung och rökig, som om blommorna legat i askan av en brasa. Hon drog in den djupt och suckade lågt.

– “Tack,” sade hon mjukt. “Det här var något jag behövde.”

En stund satt de i stillhet. Elden sprakade, doften vilade i luften. Sedan började hon långsamt smörja in sina händer. Salvan var sval, len, och trängde in i huden där sprickorna bränt.

Jordemodern såg på henne, fingrarna vitnade kring staven. Till slut bröt hon tystnaden.
– “Du hörde väl folk ute i morse. De pratar om vagnen.”

Hon nickade utan att se upp.
– “Ja… men folk säger så mycket.”

– “Inte detta.” Rösten var låg men skarp. “Det var ingen vanlig vagn. Jag såg den själv. Sent, när jag gick hem från Petra, efter att jag hjälpt henne med barnet. Hästarna slog gnistor, men leran förblev orörd. Och i fönstret satt han. Högt, stilla… och hans ögon fann mina fast jag inte ville se.”

Elden knäppte. Doften av rökig lavendel kändes plötsligt tyngre, som om den ville bära in orden i varje andetag.

– “Som om mörkret självt hade vänt sig om,” sade hon slutligen. “Något främmande har kommit till oss, flicka. Något som inte hör hemma här.”

Orden lämnade en tyngd i rummet som inte ville skingras. När jordemodern reste sig, lutad mot sin stav, drog hon sjalen tätare kring axlarna.
– “Jag ska inte störa dig mer. Men kom ihåg vad jag sagt.”

– “Farväl,” sade Eleonora lågt. “Och tack.”

– “Farväl, barn.”

Dörren stängdes bakom henne, och ljudet av hennes steg försvann bort längs den stilla gatan.

Eleonora satt kvar en stund, men nålen rörde sig långsammare i hennes hand. En klump i magen hade lagt sig där jordemoderns ord slagit rot. Ljuset föll ännu in genom fönstret, men kändes redan svalare, som om solen dragit sig längre bort. Till slut lade hon ifrån sig arbetet, plockade undan tygerna och såg till att glöden i härden falnade.

När hon låste skräddarstugan bakom sig var dagen ännu inte slut, men sen. Solen hängde lågt över fälten bortom byn, och himlen stod i brand. Stråk av rött och orange flammade över horisonten, blandade sig med rosa skiftningar och djupa blå toner, som om natten redan höll på att tränga sig in. Ljuset föll över taken och gav hela torget ett skimmer som både förtrollade och oroade, som om dagen brann bort för att lämna plats åt något okänt.

Från skräddarstugans lilla sidogata kunde hon se ut över torget. Där stod brunnen i mitten, stenarna runtom blanka av många års steg och spillt vatten. Och vid brunnen stod han – Gabriel, hennes fästman. De hade varit tre som barn – hon, Gabriel och Maria – sprungit samma stigar, lekt samma lekar, delat hemligheter under sommarkvällarna. Men med åren hade banden förändrats. Där vänskapen till Maria förblivit trygg och systerlig, hade den med Gabriel växt till något annat, något djupare.

Hans händer var sotiga efter dagens slit i smedjan, axlarna breda och trygga som om de kunde bära världen. Doften av järn, rök och svett omgav honom – välbekant, varm, en doft som alltid betytt hem för henne.

Han tog hennes händer i sina och log snett.
– “Jag känner det… lavendel. Är det jordemodern som gett dig något nytt?”

Eleonora log tillbaka, blygt men tacksamt.
– “En salva. Hon säger att jag syr för mycket.”

Han skrattade mjukt, strök med tummen över hennes knogar.
– “Det har hon alltid sagt. Men hon har rätt. Dina händer ska inte spricka.”

De började gå hemåt, sida vid sida, pratande om dagen. Först om enkla ting – han berättade om plogjärn som behövde lagas, och hon om beställningarna i stugan. När hon nämnde Maria, log han snett.

– “Hon är alltid först att smita,” sade han retsamt.
– “Hon ser alltid till att jag får det tyngsta tyget,” svarade Eleonora och skrattade, men värmen i rösten bar ett sting av saknad.

För en stund kändes allt lika enkelt som förr – tre barn på samma stig, utan skuggor som hotade. Men jordemoderns ord vilade tungt inom henne, och skrattet dog långsamt bort.

Till slut kunde hon inte hålla det inne.
– “Hon sade också något annat. Hon såg vagnen i natt. Hästarna slog gnistor men lämnade inga spår. Och han satt där… i fönstret. Hon säger att hans ögon såg rakt på henne.”

Gabriel svarade inte genast, men slöt hennes hand hårdare i sin.
– “Jag hörde männen i smedjan nämna det,” sade han lågt. “Att en rik man tagit slottet. Men det är bara rykten. Och jordemodern… hon ser mer än de flesta, men ibland för mycket.”

Eleonora svalde, skakade på huvudet.
– “Det kändes sant. Som om hon bar mörkret med sig när hon gick.”

Han stannade, vände sig mot henne och lade sina sotiga händer mot hennes kinder. Hans blick var mjuk men fast.
– “Minns du när vi var barn? Du grät när mörkret föll, och jag höll din hand tills solen kom. Jag lovar dig samma sak nu. Inget ska hända dig. Inte så länge jag andas.”

Hon log svagt, och värmen från honom lindrade klumpen i magen. Han böjde sig fram och kysste hennes panna.
– “Inget kommer hända dig,” upprepade han.

De gick vidare tills de stod framför hennes föräldrars hus. Det lilla timmerhuset låg där som det alltid gjort, lutat mot vinden, med sina mörknade stockar och mossa som kröp längs taket. Små fönster glimmade i det sista ljuset, och en rökstrimma steg från skorstenen och blandade sig med den krispiga luften.

Gabriel höll kvar hennes armar en stund till, som om han inte ville släppa taget. Sedan släppte han, och hon såg honom gå bort längs vägen, hans gestalt försvinnande mellan de första skuggorna från träden.

Eleonora vände sig mot huset. Redan vid dörren slog doften emot henne – nybakat bröd, tjock soppa som puttrat över elden hela dagen, en svag ton av rök från härden. Hennes mage drog ihop sig av hunger, och hon log matt mot sina föräldrar när hon klev in.
– “Jag är hemma nu. Och hungrig.”

Köksbordet stod mitt i rummet, grovt och nött, men blankt av många års arbete och måltider. På väggarna hängde redskap, kopparkärl som skimrade i skenet från elden, och över fönstren satt små broderade gardiner, blekta av solen.

Hennes mor stod vid spisen, rörelsen van när hon rörde om i grytan. Fadern satt redan på bänken vid bordet, trött men stadig. Hans händer var jordiga, naglarna mörka av arbete ute på åkern, och doften av fuktig jord följde honom in. Skägget dolde ett leende som mjuknade när han såg henne.
– “Där är du, flickan min,” sade han varmt. Rösten bar både tröttheten från dagens slit och tryggheten av hem.

Eleonora satte sig till bords. Tallrikarna var av trä, skedarna nötts lena av många måltider. Ångan steg från den tjocka soppan – rotfrukter, kål, en bit fläsk som fått koka länge. Till det serverades bröd, mörkt och tätt, ännu varmt från ugnen.

De log, pratade, bytte ord som hörde vardagen till. Modern frågade om hennes händer, fadern om åkern och hur skörden skulle räcka. Hon svarade, men mest med korta ord, nickar, och tysta leenden. Tankarna var kvar hos jordemoderns ord, Gabriels löften och det röda skenet som fortfarande låg borta vid horisonten.

Hon åt hastigt, men smaken nådde henne knappt. Ändå fyllde värmen från maten magen, och för en stund kändes huset som en borg mot mörkret där ute. Elden sprakade, doften av soppa och bröd blandades med den råa doften av höst som smugit sig in genom springorna.

När måltiden var slut drog Eleonora sig undan. I köket var det trångt och varmt, med moderns rörelser vid spisen och faderns närvaro vid bordet. Det fanns ingen plats där för att tvätta sig eller göra sig redo för natten. När hon gick upp för trappan så knarrade det under hennes fötter medan hon gick uppåt, ljudet högt och hemtamt i den stilla stugan.

Rummet låg under takåsen, med sneda väggar där hon som barn ofta ritat mönster i dammet som samlades i hörnen. Fönstret vette mot fälten, och längre bort kunde hon ana skogen, redan mörk fast kvällen ännu inte var fullständig. Här, i den stilla luften under taket, kunde hon vara ensam. Här gjorde hon sig redo för natten.

Eleonora tände ett ljus som kastade ett varmt sken över den enkla sängen, kistan vid väggen och den lilla spegeln med sprucket glas. Flammen fick skuggorna att röra sig längs väggarna, som om rummet andades. Hon drog av sig arbetskläderna och tog fram sitt nattlinne ur kistan. Det var enkelt, sytt i blekt linne, med små stygn vid halslinningen som hon broderat själv en vinterkväll. Tyget var mjukt av många tvättar, men fortfarande svalt mot huden när hon drog det över sig.

Sedan tog hon fram kammen och började arbeta sig igenom det långa, kopparskimrande håret som föll nästan ända ner till midjan. Ljuset från lågan dansade över stråna, så att det såg ut som om små eldar tändes och slocknade med varje drag. När hon var liten hade modern alltid påmint henne: “Fläta håret, flickan min, annars kan maran trassla in sig i det medan du sover.”

Orden kom tillbaka nu, när hennes fingrar trevade efter flätans början. Eleonora log svagt åt minnet, men rysningen längs ryggraden gjorde leendet kort. Hon flätade håret långsamt, lade det löst över bröstet som hon alltid gjort, och kände en stilla trygghet i själva handlingen – som om hon byggde en liten mur mot det hon inte riktigt kunde sätta ord på.

En stund satt hon så, i nattlinnet med flätan mot bröstet, vid det lilla fönstret. Glaset var kallt under fingertopparna när hon lutade sig fram och såg ut. Fälten låg mörka och stilla, och längre bort reste sig skogen, svart mot den månlösa himlen. Ingenting rörde sig där ute. Allt var tyst, som om världen höll andan.

Hon lutade sig ännu närmare glaset, men såg inget mer än sin egen spegelbild i rutan, svagt speglad i ljusets sken bakom henne. En rysning gick genom kroppen, gåshud längs armarna, och hon drog sig snabbt bort. Hon släckte lågan, och rummet föll i skuggor. Filten kändes sträv men varm mot huden när hon kröp ner. Ändå låg en tyngd kvar i luften, tätare än vanligt, nästan som om något väntade i nattens svärta utanför.

Men efter en dag av hårt arbete orkade hon inte hålla sig vaken längre. Tankarna malde bara en kort stund innan ögonlocken föll tunga – och Eleonora somnade.

Spännande med nya karaktärer, och att se hur det utvecklar sig!

Eleonora befann sig i en stad hon aldrig sett. Husen stod tätt intill varandra, mörka och tysta, fönstren stängda och utan ljus bakom rutorna, som om världen vänt sig bort från henne. Under hennes fötter låg kullerstenen kall och våt, en kyla som trängde genom märg och ben.

Hon sprang, flämtande, hjärtat slog vilt i bröstet. Smärtan i fötterna blev skarp när hon trampade på något vasst – glas som skar in i huden – men hon hade inte tid att stanna. Hon drog bort en skärva i farten, blodet lämnade spår bakom henne, men stegen drevs vidare av ren desperation.

Hon kastade sig in på en gata men möttes av en gränd, lika tom och fientlig som de andra. Väggarna reste sig höga omkring henne, fuktiga av nattens kyla, och mörkret där framme var tätare än hon uthärdade att se. Hon visste att någon var efter henne – stegen där bakom, viskningen som smekte hennes nacke, närmare för varje andetag.

Då hörde hon det. En röst, mjuk och låg, som bar genom nattens tomhet:
– ”Min brud …”

Eleonoras bröst snörptes åt, benen ville ge vika, men hon tvingade sig framåt, ännu en gata, ännu en vändning. Viskningen följde henne, slingrade sig genom mörkret, fångade henne igen.
– ”Jag fann dig … till slut …”

Hon föll, sprang, föll igen – och just när mörkret slöt sig omkring henne vaknade hon med ett ryck. Hjärtat bultade, kroppen klibbig av kallsvett.

Hon låg stilla en stund och lät mörkret omsluta sig, men något drog i henne, nästan som en osynlig hand. Borta vid väggen skymtade hon fönstret, en blek fyrkant där månen kastade sitt ljus.

Eleonora satte sig långsamt upp, drog filten tätt kring kroppen och gick över det knarrande golvet. När hon nådde fram lade hon handen mot glaset – kallt som is – och stirrade ut över fälten. Marken låg stilla och tung i mörkret, men bortom byn, högt över trädtopparna, glimmade ett ljus. Svagt först, nästan osäkert, men tillräckligt klart för att hon skulle förstå. Det kom från slottet.

Ett andetag fastnade i hennes bröst. Hon tryckte filten hårdare kring axlarna, som om tyget kunde skydda henne. Utanför smög vinden längs väggarna, suckade genom springorna och lät timret klaga.

Det var som om vinden bar mer än sitt eget ljud, en viskning som lika gärna kunde ha fötts i hennes eget sinne:
– “Min brud …”

Blodet stelnade i hennes ådror. Eleonora ryckte tillbaka från fönstret, vände sig om och flydde tillbaka till sängen. Hon kröp ner under filten, gömde ansiktet i tyget, och låg där med hjärtat dunkande i öronen.

Tröttheten var starkare än skräcken. Sakta tynade oron, ögonlocken blev tunga, och till sist sjönk hon tillbaka i sömnen. Men viskningen dröjde sig kvar, som ett eko i hennes bröst.

När hon slog upp ögonen nästa morgon var rummet rått, luften fuktig, och kroppen tung som bly. Huvudet värkte dovt, som om sömnen snarare tröttat än vilat henne. Och när hon vände sig mot fönstret stannade andningen.

Det stod på glänt.

Hon mindes tydligt hur hon stängt det kvällen innan. Nu drog vinden långsamt i gardinen, och på brädan låg något som inte borde finnas där.

En ros.

Djupröd, nyutslagen, trots att frosten redan tagit fälten. Droppar av nattens dagg vilade ännu på bladen, som om den nyss plockats i en sommarträdgård. Eleonora reste sig trevande, sträckte ut handen och rörde vid den. Bladen var kalla, nästan isande, men perfekta. Doften var tung, söt, nästan bedövande.

Orden från natten kom tillbaka, viskningen hon försökt övertyga sig själv var en dröm:
“Min brud… sov inte oroligt. Jag vakar över dig.”

Hon drog snabbt tillbaka handen och tryckte den mot bröstet. Hjärtat slog hårt. Det var inte en mara. Inte en dröm. Någon hade varit här.

Med darrande fingrar svepte hon in rosen i en bit linnetyg och gömde den i sin sy-korg, långt ner under nålar och trådar. Doften följde henne ändå, som om den fastnat i luften.

När hon kom ner till köket doftade det av gröt och nybakat bröd. Elden sprakade i spisen, och modern såg upp, ögonen mjuka.
– “God morgon, flickan min.”

– “God morgon, mor,” svarade hon och försökte hålla rösten stadig.

Fadern lade ifrån sig skeden ett ögonblick och såg på henne med samma ömhet som alltid.
– “God morgon, hjärtat.”

– “God morgon, far.”

De åt, men hennes händer skakade lätt när hon förde skeden till munnen. Fadern betraktade henne länge.
– “Du ser inte ut att ha sovit gott.”

Hon försökte le snett.
– “Det var inget. Bara en mara. En hemsk mara.”

Moderns leende falnade, och hon strök med handen över bordsskivan som om hon velat nå fram till sin dotter.
– “Det var länge sedan du plågades av sådana drömmar.”

Eleonora nickade, men smaken av gröten nådde henne knappt. Under allt låg tanken på fönstret. På rosen. På att någon stått vid hennes säng medan hon sov.

Då lutade sig fadern tillbaka, och ett mjukt leende skymtade bakom skägget.
– “Nå,” sade han med en ton som var både varm och retsam, “Gabriel är en god man. Kanske det är på tiden att vi talar om att sätta datum för bröllopet.”

Modern log, skakade på huvudet.
– “Retas inte med henne. Hon är fortfarande vår flicka.”

– “Snart mer Gabriels än vår,” svarade fadern med glimten kvar i ögat.

Eleonora kände hur kinderna hettade, och ett litet leende smög sig fram trots allt. Men inombords snörpte det sig. Doften av bröd och gröt blandades i hennes sinne med en annan, mörkare doft – den från rosen i hennes korg. Och hon visste att den skulle stanna hos henne hela dagen.

När de ätit färdigt reste sig Eleonora från bordet, torkade händerna mot kjolen och tog med sig det lilla brödstycke modern räckt henne för vägen.

Trappan knarrade under hennes fötter medan hon steg uppåt, ljudet högt och hemtamt i den stilla stugan.

Rummet under takåsen var svalt och rått på morgonen, med sneda väggar där hon som barn ofta ritat i dammet som samlats i hörnen. Hon gick genast fram till kistan vid väggen och lyfte på locket. Där låg hennes få ägodelar: en sjal som modern vävt åt henne, arbetsskorna som redan bar spår av många steg genom byn, och ett stycke linne som hon vikt omsorgsfullt runt nål och tråd. Doften av enbär blandad med lavendel steg upp ur djupet – modern brukade lägga små kvistar där för att hålla möss och mal borta.

Eleonora drog sjalen kring axlarna, tog fram skorna och satte sig på sängkanten för att knyta dem. Träet under hennes fötter var kallt, men lädret, nött och format efter hennes steg, gav henne en känsla av trygghet. När hon stängt kistan och lagt handen en stund på det slitna locket, kändes det nästan som att hon knöt ihop barndomen med det ansvar som väntade nere i byn.

Sedan svepte hon in brödet i tyg, gjorde sig redo att gå, och sade lågt:
– “Arbetet väntar.”

Fadern nickade, redan på väg mot dörren för att gå till åkern. Modern följde henne med blicken tills dörren öppnades, och morgonljuset svepte in över rummet. Luften var mild för årstiden, dimman lättade redan över fälten, och dagen kändes nästan som om den ville lura henne att natten aldrig hade hänt.

Ändå bar hon rosens doft med sig när hon klev ut.

Hon drog sjalen tätare kring axlarna, tog linneservetten med brödet i handen och mötte föräldrarnas varma avsked – moderns mjuka leende, faderns höjda hand. Sedan stod hon ute i den krispiga höstmorgonen. Luften bar ännu värme från den gångna sommaren, mildare än nätterna, och solen hade börjat färga fälten i gyllene toner. Med fasta steg styrde Eleonora mot skräddarstugan.

åh spännande! längtar tills Eleonora träffar vampyren. Och man får veta varför han sökt just henne