Tystnaden mellan stjärnor

Titel: Tystnaden mellan stjärnor
Språk: Svenska
Antal kapitel: 24 (än så länge)
Genre: Äventyr, romantik
Rating: 13 + (innehåller känslomässiga problem och depression)

Tystnaden mellan stjärnor följer tre elever på Hogwarts: Felicity Luminary, Amelie Umbra och Alvie Blackwood som alla är placerade i Ravenclaw och har genom åren utvecklats både som individer och vänner. Felicity är den positiva, drömmande tjejen som ofta sprider glädje, medan Amelie undviker sina känslor genom att läsa och ser en mörk framtid för sig själv. Alvie, den kloka och känslomässigt intelligenta pojken, har varit en trygg vän för både Amelie och Felicity genom deras svårigheter.

Tystnaden mellan stjärnor är en berättelse om att växa, förstå sig själv och släppa taget om det förflutna för att kunna omfamna framtiden. Genom äventyr, magiska upptäckter och känslomässiga prövningar lär de sig alla att det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv och de som står närmast.

Jag tycker det verkar intressant! Läser mer än gärna!
Amelie gillar och läsa, vilket stämmer in på mig! Hihi! Har alltid en bok med mig, när jag ska till jobben, eller så läser jag en stund på morgonen på helgerna! En kompis brukar säga att jag är skrämmande lik Hermione, när det kommer till böcker!

Bevakar absolut!
Några frågor:

1. Får man komma med konstruktiv kritik?
2. Vilket år går dessa tre vänner i?
3. Kommer det utspela sig i Harry Potters tid på Hogwarts?

1. Ja, man får ge konstruktiv kritik (det är min första fanfic så det skulle uppskattas så jag kan bli bättre) + jag har skrivit den på telefonen men håller på att justera de andra kapitlen.

2. Det är första året i början, men det kommer huvudsakligen utspelas under deras fjärde år

3. Vissa lärare från Harry Potter är samma. Det är typ ett alternativ universum, dvs jag har inte inkluderat några elever från Harry Potter. Det kommer mest vara utifrån karaktärernas perspektiv.

Tack för svaren.

Bevakar och ser fram emot första kapitlet.

Kapitel 1. Tre stjärnor över Hogwarts

Tåget rullade fram genom den tunna dimman. Felicity Luminary pressade näsan mot fönstret och såg landskapet fladdra förbi som akvarellmålningar i rörelse. Hennes gyllenblonda, lockiga hår föll lätt över axlarna när hon böjde sig fram, och de klarblåa ögonen var som alltid fyllda med drömmar. Hon suckade för tredje gången på sju minuter.

"Vad drömmer du om?" frågade Alvie Blackwood, som satt mittemot och vars bok låg uppslagen men oläst i knät. Hans mörkbruna rufsiga hår var välbekant, likaså hans djupt grå ögon, som verkade läsa av världen omkring honom. Han såg ut som om han just hade dragit sig ur sina egna tankar, men ändå var hans lugna närvaro påtaglig.

"Jag föreställde mig att tåget egentligen är en flygande hippogriff!", sa Felicity glatt. "Och att alla våra koffertar egentligen är magiska portaler till hemliga världar. Min är en tebutik i molnen."

Amelie Umbra såg upp från sin anteckningsbok, där hon redan börjat organisera sina betyg och planera varje studiedag fram till jul. Hennes rakt, svarta hår var samlat i en prydlig knut i nacken, utan ett enda hårstrå ur plats och hennes mörkbruna ögon var djupt koncentrerade på de planer hon hade framför sig. Hennes allvarliga blick kontrasterade skarpt mot Felicitys drömmande natur, men när hon såg upp för ett ögonblick fanns där en skymt av mjukhet i hennes annars avlägsna uttryck.

"Du vet att det inte är fysiskt möjligt för en koffert att innehålla en hel butik”, sa hon torrt, utan att riktigt kunna dölja ett spår av fascinering. “Utan utvidgningformler i alla fall.", mumlade hon, mer till sig själv än till någon annan, hon hade läst om det någonstans i en bok hon egentligen inte hade fått låna än.

Felicity bara log bredare. "Det är ju därför det är en dagdröm”, sa hon som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Hennes ögon tindrade, “Vill du ha en kanelkaka från molnbageriet? Jag har dem i fantasin. Fortfarande varma med socker som glittrar som… snöflingor!” Hon hade lagt märke till Amelies schema, som ledde fram till jul, en högtid som just nu kändes oändligt långt borta för Felicity.

“Du har redan planerat hela vägen dit”, sa Felicity mjukt, nästan för sig själv. “Men jag önskar att jag var där… så jag kan se stjärnorna blinka på himlen tidigare än vanligt!”

Alvie skrattade lågt. Det lät som ett minne av något han redan visste skulle bli fint att se tillbaks till.

Han hade träffat dem båda på perrongen, Felicity med sitt gyllene hår och ett halsband med ett snurrande stjärnklot som hon påstod förutspådde dagens humör, Amelie med hopbitna läppar, en nyckelknippa med endast en nyckel, och en blick som såg rakt igenom framtiden och valde att ignorera den.

Och ändå, på något sätt, satt de nu i samma kupé, redan som om de kände varandra. Som om något i dem förstod varandras motsatser.

Jättebra första kapitel! Karaktärerna känns levande på något sätt. Undrar hur de blev vänner. Skulle vara kul och veta.

Du tyckte det var okej att komma med tips, så här får du några:

"Vad drömmer du om?", frågade Alvie Blackwood, som satt mittemot och vars bok låg uppslagen men oläst i knät.

"Jag föreställde mig att tåget egentligen är en flygande hippogriff!", s

"Du vet att det inte är fysiskt möjligt för en koffert att innehålla en hel butik.”, sa hon torrt, utan att riktigt kunna dölja ett spår av fascinering. “Utan utvidgningformler i alla fall.",

"Det är ju därför det är en dagdröm!”, sa hon som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Hennes ögon tindrade, “Vill du ha en kanelkaka från molnbageriet? Jag har dem i fantasin. Fortfarande varma med socker som glittrar som… snöflingor!”.


När du har utropstecken eller frågetecken, behöver du inte något kommatecken. Använd inte punkt, om du har kommatecken. Använd inte heller punkt utanför samtalet. Se hur jag har gjort.



"Vad drömmer du om?" frågade Alvie Blackwood, som satt mittemot och vars bok låg uppslagen men oläst i knät. Hans mörkbruna rufsiga hår var välbekant, likaså hans djupt grå ögon, som verkade läsa av världen omkring honom. Han såg ut som om han just hade dragit sig ur sina egna tankar, men ändå var hans lugna närvaro påtaglig.

"Jag föreställde mig att tåget egentligen är en flygande hippogriff!" sa Felicity glatt. "Och att alla våra koffertar egentligen är magiska portaler till hemliga världar. Min är en tebutik i molnen."

"Du vet att det inte är fysiskt möjligt för en koffert att innehålla en hel butik”, sa hon torrt, utan att riktigt kunna dölja ett spår av fascinering. “Utan utvidgningformler i alla fall", mumlade hon, mer till sig själv än till någon annan, hon hade läst om det någonstans i en bok hon egentligen inte hade fått låna än.

Felicity bara log bredare. "Det är ju därför det är en dagdröm”, sa hon som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Hennes ögon tindrade, “Vill du ha en kanelkaka från molnbageriet? Jag har dem i fantasin. Fortfarande varma med socker som glittrar som… snöflingor!” Hon hade lagt märke till Amelies schema, som ledde fram till jul, en högtid som just nu kändes oändligt långt borta för Felicity.



(Tog bort ett utropstecken, så det inte blir för mycket.)

Gillar som sagt kapitlet. Felicity verkar vara drömmande, medan Amelie och Alvie är mer förnuftiga. Blir spännande att läsa vidare.

Kapitel 2. Mötet på perrongen

Alvie tittade ut genom fönstret när tåget rullade vidare, men något i landskapet fick hans tankar att vandra tillbaka.

Det var en morgon som luktade av avgaser och metall. Röken från loken kröp längs marken, koffertar släpades mot den slitna stenläggningen. Klivande steg blandades med ljudet av hjul på räls och gnisslande tåg. Det var som vilken perrong som helst, tills man visste vad man skulle leta efter. Barn, föräldrar och ugglor i burar bildade en levande väv av rörelse och ljud. Skratt, uppmaningar, tårögda farväl.

Alvie anlände utan ett ord. Hans far sa inte mycket. Hans mor ännu mindre. En hand på axeln. En blick som höll kvar lite för länge. Sedan var de borta.

Han bar sin koffert själv, rak i ryggen men med blicken vänd mot andra människor snarare än själva tåget. Som om han ville förstå varje steg, varje ansiktsuttryck, varje tvekan. Han letade inte efter vänner, det var något annat. Något djupare. Inte på någon att prata med, någon att förstå, och någon som kan förstå tillbaks.

Det var då han såg en flicka med gyllene hår och ett halsband som gnistrade som en stjärnbild i rörelse. Hon pratade med någon vuxen, kanske en moster eller mamma, med ett skratt som lät som någons första sommardag.

Alvie sa inte hej. Inte ännu. Han log bara, kort, och tänkte “Hon är glad, hon bär andra och vet inte ens om det…”

Felicity visste det. Eller, hon kände det snarare än visste det, den där lilla ilningen i magen som sa att något magiskt var nära. Hon tog ett djupt andetag, rättade till sitt halsband med det snurrande stjärnklotet, och såg mot tegelväggen mellan spår nio och tio. Den såg inte ut att leda någonstans. Men det var just det som fick hennes hjärta att slå snabbare.

Bakom henne drog hennes mamma på axlarna, som om hon aldrig riktigt blivit vän med det här ögonblicket, att släppa taget och låta magin ta över.
"Kom ihåg att dricka te innan du läser framtiden," sa hon med ett försiktigt leende. Felicity log tillbaka. "Och att aldrig lita på en uggla med röda ögon! Jag vet."

Hon sprang. Tegel mötte panna, men bara nästan. I nästa andetag stod hon mitt i vimlet på perrong nio och trekvart, bland ångmoln, ugglor och vagnar fulla av möjligheter.

Amelie gick ensam.
Inte för att ingen följde med henne – utan för att det alltid kändes så.

Hennes mamma vinkade snabbt, nästan ursäktande, med en blick som redan hade gått vidare till nästa inköp. Amelie bar sin väska nära kroppen och höll i en nyckelknippa med bara en enda nyckel. Den klirrade svagt när hon gick. Hon såg på muren. Såg på väggen. Och gick. Rakt igenom.

Det var inte mod. Det var vana. Hon tänkte att om hon krockade så skulle det inte bli värre än om hon inte gjorde det.

När hon kom fram till tåget som väntade slog hon sig ner på en bänk för att vänta. Tåget var glansande i rött och svart, vackrare än hon kom ihåg det från beskrivningarna hon hade hört. Ånga puffade från loket. Hon slog sig ner på en bänk och öppnade en bok “Hogwarts en historia” innan terminen ens börjat. Hon lade inte märke till pojken som såg på henne med ett nyfiket lugn. Inte heller flickan som drog med fingret i luften som om hon ritade osynliga stjärnbilder.

Alvie såg på henne länge. Hon pratade inte och rörde sig knappt. Men det verkade inte vara likgiltighet, utan hon verkade fokuserad. En slags stillhet som bar på något mer. Som en spegel täckt av imma, såg man konturerna men inte bilden.

Det var som en fasad, tänkte han, inte falsk nödvändigtvis, den kändes mer… skyddande. Det fanns ett djup där som inte ville synas. En tystnad som kanske inte ville bli bruten, men en vilja att bli sedd och förstådd.

Hennes kläder var väl valda, men inte av henne, hennes hållning var stolt men inte självklar, som om den formats av motstånd snarare än vilja. Men ändå fanns där någon slags kraft. Inte högljudd, men orubblig.

De hamnade i samma kupé. Ingen av dem visste hur, det bara blev så.

Alvie satte sig först. Amelie, som letade efter en tom kupé men inte lyckats hitta någon, suckade och gick med blicken sänkt och det kändes som om hon inte ville vara på tåget längre. Felicity virvlade in som ett skratt i rörelse och slog sig ner med en självklarhet som om hon redan ägde vagnen.

Felicity var den som bröt tystnaden.
"Vill du sitta med oss? Jag tror vi blir sorterade till samma elevhem." sa hon och log hoppfullt.
Amelie höjde ett ögonbryn. "Varför skulle du tro det?"
"För att jag just bestämde det", svarade Felicity glatt, som om hela världen låg inom hennes räckhåll.
Amelie gav henne en skeptisk blick. Tystnaden återvände för en stund. Kupén skakade lätt när tåget började åka.
"Det är okej att inte tro på början”, sa Alvie lungt. "Men ibland börjar något ändå."

Amelie såg på honom. Inte med värme, men heller inte med kyla. Som om hon vägde orden i händerna, prövade hur de kändes.

Sedan sa hon inget. Men hon slog sig ned bredvid Felicity, lade boken i knät och tog fram sin anteckningsbok för att börja planera sina studier.

Och hon satt kvar.

Alvie sa inget. Han bara såg på dem båda, ena ljuset som solstrålar i rörelse, andra stram som en glömd dikt, och tänkte att ibland behövde trollformler inte uttalas. Ibland räckte det att tre rörelser korsade varandras bana exakt rätt ögonblick.

Vad spännande med en ny fanfiction på forumet! Vilken unik stil, med poetiska inslag. Vi får se vad denna trio får vara med om! ♥♥♥