Avierna - Emma07 & Kattens

Emma07 
Så kommer mallen här sen då. Duger kanske denna?

Namn: Sophia Buckwood
Ålder: 19
Utseende:

Bakgrund: Hon är född yngst i en skara av fem barn. Den äldsta av de är en syster. De kommande två är bröder, som hon knappast sett skymten av då dem alltid varit iväg på uppdrag. Den yngre något närmare tills han gifte sig och lämnade deras rike. Den andra systern är än kvar. Till dem fyra är det ganska många år tills sin yngsta syster, med flera syskon som fanns där innan men dog innan hon blev stor för minnas. Har tänkt att hon ska få ganska lugnt liv, att dem andra äldre skulle vara de som fick ansvaret. Alltid känt lite utanförskap dock då hon inte påminde om sina syskon.
Övrigt:

Det blir toppen! :3

Namn: Nathan Highwater
Ålder: 20
Utseende: Hittade ingen helt perfekt bild, så tänker mig att han ser ut som denna fast med kort hår.

Bakgrund:
Nathan är den äldsta sonen till Aviernas kungapar, med tre yngre systrar. På ett vis fick han till skillnad från dessa systrar aldrig riktigt vara barn utan växa upp lite väl fort in i rollen som en blivande kung. Inte för att kungaparet egentligen var dåliga föräldrar då de är fantastiska föräldrar åt hans syskon, bara inte riktigt lika bra åt honom. Troligtvis för att de försökte drilla in honom alltför tidigt in i rollen som blivande kung och det tog ifrån en del av barndomens glädje. Men det har också format honom till den han är idag, till någon som alltid vill försöka sitt bästa och försöka göra varje situation till det bästa.
Övrigt:

Sophia såg in i spegeln, den vita klänningen som var så perfekt sydd för henne. Som att det var tänkt från första början att det var där hon skulle gifta sig. Fick ut ett lågt aj nämen nål rörde hennes hud. De sista detaljerna som skulle visa upp vad det bröllopet betydde, flaggan från Avierna och från hennes hem Feshait. Drog några djupa andetag när sömmerskan flyttade sig bort från prinsessan och informera något till hennes mamma. Den som nog hade övervakat henne mest sedan hon fick reda på att kungarna hade kommit fram till sin bästa lösning. Kanske var hon aktiv där för se till så hon följde sin order, att hon inte stack iväg och gjorde sitt egna som hon gjorde när hon var yngre. Den pliktkänslan som inte hade ärvts ner till den dottern men till de andra barnen. Kanske fanns det lite förakt där.
''Du ser vacker ut. Det börjar bli väldigt fullt med gästerna och på torgen.'' Sa hon och hjälpte henne med den sista detaljen: ett hårsmycke som nog var det enda som var från hennes hem utöver den lilla detaljen som sytts på klänningen.
''Vi ses sen. Lycka till.'' Drottningen gav sin dotter en snabb puss på pannan och lämnade henne där. Själv. Kunde inte minnas sista gången hon inte hade haft någon vid sin sida sedan hon kom dit, allting var så planerat till punkt och pricka att hon inte haft tid för något annat än följa med i strömmen. Sophia drog ett djupt andetagoch gick fram till fönstret där et gick att höra ljudet från staden, tan att ens riktigt se dem. Var det klagomål eller lyrisk sång? Kunde inte höra det men hoppades att det fannsnågra som ändå fann sin lycka i den kärleken de skulle bygga upp.

Dagarna fram till bröllopet hade sprungit iväg och dagen var till sist där. Det var minst sagt med blandade känslor han stod där längst fram i katedralen med prästen bredvid sig, iklädd en av Aviernas symboliska uniformer. Inte en av de tråkigare som soldater skulle använda dag för dag, utan en av de mer ceremoniella som egentligen var mer kostym än uniform och prydd med några av de medaljer han belönats med. Inte alla lika förtjänta, en del av dem var mest ceremoniella medan han nog hade förtjänat några av dem mer. Han hade alltid varit ganska skicklig med svärdet, och under de senare åren tagit sina chanser till att ge sig iväg med deras styrkor när det behövdes. Det blev som en flykt ifrån vardagen här, en otroligt nyttig lärdom för framtiden och dessutom var hans far nöjd att han steppade upp och som han uttryckte det, ställde upp för riket.
Han såg ut över folkmassan som fyllde bänkarna, många var adelsmän eller kvinnor där mestadels för att det var ett bröllop inom kungafamiljen, en del familj och en del mer okända bybor som hade tagit sig dit av nyfikenhet. Han vande sig aldrig riktigt helt vid all den uppmärksamheten de "vanliga" folket verkade tycka att de förtjänade, men det var kanske något som kom med åren. Alla så glada för deras skull, och ändå kunde han inte riktigt dela den glädjen. Visst hade han i alla år vetat om att han inte skulle tillåtas få gifta sig av ren kärlek, och på ett vis hade han väl accepterat det. Men ändå kändes det melankoliskt när dagen väl var här. När det väl var dags att gifta sig med en kvinna han knappt kände. Men han kunde ändå ha varit sämre lottad, det lilla han träffat henne verkade hon trevlig och hon var vacker. Det kunde bli bra med tiden, hoppades han. Han ville åtminstone försöka göra det bästa utav det.

Väntandes på sin far stod hon kvar vid fönstret. Behövde känna lite svalka från det kalla glaset mot den lilla huden som var exponerad. De långa ärmarna och den nästan för väl långa kjolen som fick varje steg hon ta att gå långsammare. Hoppades värmen skulle försvinna när hon kom ut till katedralen, när hon inte fick möjlighet att tänka och vara själv i sina egna tankar utan bara följa det som prästen sade. Sophia slog upp sina ögon när hennes far klev in i rummet, såg henne från topp till tå. Kanske fanns det en viss glädje i att se henne i klänningen i vetskap om vilket politiskt drag det var men hon hoppades också att det var mer än bara glädje, kanske lite sorg att hon skulle gifta sig. Men han lät bara sin blick säga tusen ord, fria för tolkning. Hon följde hans sida ut. Hur det fanns vakter längs vägen de tog innan de kom till stora porten. Drog ett djupt andetag och lät sin far leda henne in bland folksamlingen. Blickarna som direkt vände sig när de tunga trädörrarna öppnades. Hon var van med blickar, att folk träffade och såg henne men detta var en helt annan sak. Det var folk som hon skulle bli en av direkt när hon sa ja till giftermålet, men nu var hon en främling. Många hade nog inte ens sett henne utan skapat sin egna bild av vem och vad hon skulle vara som skulle bli den som följde deras kronprins upp på tronen sen. Tacksam att musiken och ljuden från åskådarna hindrade hennes tankar en bit. Tills hennes far släppte taget om hennes arm för låta henne gå sista vägen själv till kronprinsen. Hade knappt noterat honom när tankarna fyllde hennes kropp men det gick inte att undgå honom nu. Det var inget snack om saken, han såg otroligt bra ut och säkert hade kön ringlat sig lång för gifta sig om han inte var kunglig. Bara den saken skulle väl hon egentligen nöja sig med. Att han likväl var trevlig i de stunderna de tidigare träffats var det minsta kravet hon haft innan hon fick reda på giftermålet, men nu var det nästan det enda hon visste om honom. Tog det sista klivet upp för att hamna vid hans sida. Hörde de tydliga stegen bakom sig av det hon anade var deras pappor som skakade hand eller något över den föreningen som de två bidrog med. Sophia vände upp blicken lätt mot prinsen medan pastorn pratade.

Hon var slående vacker i den vita klänningen, att försöka påstå något annat vore en total lögn. På så sätt hade han väl i vart fall haft tur, men han hoppades innerligt att hon skulle vara en lika trevlig person som hon hittills verkat. Han hade ändå hopp om att det här skulle kunna fungera, om de bara försökte. Han ville verkligen tro det, och han hoppades bara att hon skulle vara lika villig att försöka. De skulle trots allt behöva stå ut med varandra för en lång tid framöver, så han hoppades kunna göra det bästa utav det. Hon var trots allt den som en vacker dag skulle bli drottning, och han kunde förstå valet hans far hade gjort. Det skulle göra Avierna gott att få en bättre relation till Feshait. Han lade märke till hennes blick på honom och kollade mot henne, gav henne ett mjukt leende medan han mest lyssnade med ett halvt öra på vad prästen talade om. Han hade aldrig varit intresserad i religion, och det lät mest som pladder i hans öron. Sakta men säkert började han åtminstone komma till sak, närma sig den delen där de faktiskt var lite mer delaktiga än att bara stå och lyssna. På prästens uppmaning tog han hennes hand i sin för att lyfta den och varsamt träda på den smäckra, men ändå vackra ring som tillverkats för henne.

Hon noterade hans blick oh leende med ett litet tillbaka. Skulle vara så främmande att det nu var den mannen hon skulle spendera resten av sitt liv med. Visst visste hon några saker om honom men det mesta var ännu dolt för henne. Det gick inte att dölja att han hade varit soldat, eller rättare sagt fortfarande var det men allt som han hade upplevt var i det fördolda. Precis som hon hade dolt det livet hon hade önskat sig själv att ha. Hon skulle inte vara den som skulle gifta sig med en prins. Inte någon som var näst på tronen i alla fall, allt sånt hade känts så naturligt att falla på hennes systrar men nu var det hon som stod där. Anade att även de var där. men hon hade inte sett de ännu. Flyttade upp blicken till pastorn när han började ge dem instruktionerna. Hur hennes hand i hans fick henne att vända sig åt sidan. Försöka stänga ut alla andra ljud än vad pastorn sa åt dem. Såg ner på ringen som klädde hennes hand innan hon fick det som skulle klä Nathan och satte på honom det. Det bandet som därefter lindades runt deras händer för tydliggöra äktenskapet. Visste att det som oroade henne mest närmade sig: kyssen. Försökte åter samla sina tankar när hon följde orden som skulle upprepas för förtydliga att hon ville ingå i det äktenskapet. Nästan en bön som sades högt innan hon tog till ord.
''Jag, Sophia Buckwood, tager dig Nathan Highwater-" hon tog en kort paus. - i nöd och lust.'' Avslutade hon sina ord med blicken på honom för höra det han skulle säga.

Det kändes på ett vis sorgligt att ens bröllopsdag, för som så många var den lyckligaste dagen i deras liv, för honom inte var det. Kanske att det en vacker dag skulle kännas så om dem fick det här att fungera, men det fanns då verkligen inga garantier och just nu kändes det inte som den lyckligaste dagen direkt. inte för att han heller visste vilken det var. Det närmsta han skulle komma var kanske någon av hans småsystrars födslar, men det var med viss tvekan också. Han älskade sina småsystrar, dem var fantastiska och det fanns inget ont i dem. Men han var inte någon av dem jättenära, och deras ankomst hade förändrat deras föräldrars syn på honom. Det fanns ingen tvekan om vilka som favoriserades ibland barnaskaran - hans systrar hade fått vara barn, hade blivit bortskämda och allt det där medan han själv hade setts som någon som skulle utbildas och formas till en blivande kung istället för en son. Vilket hade varit tufft i sig, även om han självklart älskade sina föräldrar också. Förhållandet till dem var bara lite mer komplicerat och inte helt solklart alltid. Men de gjorde nog bara vad de ansågs bäst - även om det stundtals hade gjort dem kalla. Han hade väl inte varit den som klagat heller, åtminstone inte på senare år, utan istället försökt finna sig i rollen. Finna sig i att det var den han var för dem, och att han fick ta det han fick i det. Men allt det där var alltför tunga funderingar här och nu, det hörde inte hemma här. Istället försökte han fokusera sig på prästen igen, vände blicken emot henne igen vid hennes löfte.
"Jag, Nathan Highwater, tager dig, Sophia Buckwood, till min maka i nöd och lust." Sade han och han knappt avsluta meningen innan prästen tog till orda igen.
"Du kan nu kyssa bruden." Det kändes fel att kyssa någon utan att det låg mer kärlek bakom, men det var inte som om de hade så mycket till val heller. Han böjde lätt på huvudet mot henne för att låta deras läppar mötas i en ganska snabb kyss, något som kvickt möttes av jubel från folkmassan av handlingen som förklarade slutet av själva bröllopet.

Det kändes otroligt lättsamt att han också tog det ganska lugnt och speciellt inte verkade lägga alltför mycket tyngd på det hela. Kanske hade han mer vant sig med tanken att det var så han skulle gifta sig, förs sitt folk och sin familjs skull. Vände sig tillbaka mot pastorn efter den snabba kyssen för de sista orden innan hon tog Nathans hand bättre när de vände sig om för att bege sig förbi folksamlingar med sitt jubel. Kanske var de lyckliga över att slippa oroa sig över sin säkerhet när det blev ett förbund mellan de två rikerna. Hoppades det skulle fungera, eller I alla fall kännas bättre när de faktiskt fick umgås med varandra men det var många timmar kvar. Hur de snart kom ut för hälsa på folket och ta en tur genom staden hade nog aldrig sett den. Inte mer än dem reste upp för slottet. Nog skulle de ta en liknande tur nu bara för bekräfta att giftermålet var skett, även om klockorna som ringde nog avslöjade det skett. Vände sig lite upp mot honom för att ge honom en puss på kinden för att lugna åskådarna något innan hon rörde sig till hästarna och klev in.

Han kunde inte låta bli att le litet av den lilla kindkyss han fick, kanske skulle det inte bli så stora motgångar i det här som han stundtals var rädd för. hon verkade ju som en bra person och han hoppades innerligt att det skulle fortsätta så, att hon skulle vara lika vacker på insidan som utsidan. Kramade hennes hand lite lätt i sin som ett sorts gensvar på det, för att sedan kliva upp efter henne i vagnen. Det var ovant att se riktigt så mycket folk ute på gatorna, trots att staden i vanliga fall var livlig märktes det att folk gått ur huse för att få en glimt av de nygifta. Vilket på sitt sätt var roligt att se, att så pass många gladdes åt deras giftermål. Att så många hoppades på dem. På något sätt ville han inte göra dem besvikna.
Vagnen började rulla då kusken manade på hästarna, och även om de på gatan var mycket folk blev det här som ett välkommet litet avbrott från allt folk då man ju kom undan lite mer. Särskilt som det ju skulle bli någon forms firande på slottet dit dem var på väg, så blev det som en liten paus emellan. Vände blicken åter mot henne.
"Hur känns det?" frågade han vänligt, kändes nästan lite smått nervöst att ställa den frågan av någon anledningen men ändå så viktigt.