Iliya PRV Vidomina & Medi

Vidomina


Hon drog en suck medan hon borstade det vilda håret och kastade en blick på sin mästare. Av alla dagar, av alla nätter så behövde han få rötterna? Av alla dagar så skickade han ut henne?
Alice kände sig inte redo och skruvade lätt på sig medan hon sträckte sig efter sin ryggsäck.
"Jag ska skynda mig hem mästare. Det är ju stadsfesten ikväll." Hon försökte dra fram ett leende men såg genast ner. Rädd att göra honom arg, inte för han var arg men hon visste aldrig.
"Men är jag verkligen redo? Att gå genom murarna för att hämta örterna?" De gröna ögonen blickade på honom.

"Jag hade inte skickat dig om du inte var redo, Alice.", svarade Estagan henne och slog igen en bok för att sätta tillbaka den i bokhyllan. Han synade Alice och rynkade pannan. "Kalla mig inte mästare.", mumlade han sedan och gick förbi henne för att plocka fram en annan bok som låg öppen på skrivbordet framför de. Han började läsa ur den. Tyst, men läpparna rörde sig, men inget ljud kom ut.
Det dröjde några sekunder innan Estagan höjde blicken återigen för att se på Alice. "Gå nu.", sa han som i en utandning.
Han stod stilla och såg på henne. Verkade inte arg eller ens glad. Mer.. likgiltig.
Sådan var Estagan. Oförutsägbar. Men han var mer än så.
Estagan var en av trollkarlarna i staden, nog den äldsta bland de. Det syntes på de vita håret, det som fanns kvar av frisyren. Ögonbrynen som också hade vitnat och skägget likaså. Skägget räckte honom långt över magen.
Och länge hade han burit likadan klädsel sedan han fått titeln- trollkarl. Han var klädd i en brun kappa med ett bälte gjort av rep. Det var inget särskilt med utstyrseln, den var ändå inte till för att vara stilren, utan praktisk. Den talade om vem han var.
Estagan hade studerat magi så långt tillbaka som han kunde minnas. Han hade lärt sig att kontrollera olika element och framkalla saker från tomma intet. Han kunde skapa liv och likaså mörker. Sådana krafter han sällan använde. Han var istället mest intresserad av naturen och djurriket. Kanske var det också en förklaring till varför han hellre höll sig för sig själv. Inte lika mycket i människors, eller andra personers, sällskap. Estagan föredrog djurens sällskap, eller sitt eget.
Men med sin kunskap hade han lockat till sig uppmärksamhet. Hans kunskaper kunde göra gott och lära andra. De, som honom själv, besatt förmågan att använda magi. Och så, som från ingenstans, visade sig Alice för honom. Alice hade en naturbegåvning. Estagan var inte säker på att hon själv visste om det, men han hade sett det.
Han hade beslutat för att ta henne under sin vinge och lära henne. Och på under en tid, hade hon kommit långt. Hon hade också ett öga för naturen och verkade uppskatta den lika mycket som honom själv, även om han inte talade om det så för henne.
Hon skulle komma till god hjälp för att hjälpa honom med forskningen, men också, att hålla det onda på håll, från staden.
Innanför murarna höll de sig säkert och samhället där kunde leva trygga. Nackdelen var väl att de endast hade det området att röra sig på.
Utanför lurade onda makter och magier. Sådana som trollkarlarna i staden fick hålla i schack. Det var inte säkert vad det riktigt handlade om och de som oförsiktigt undersökte det, skulle hamna illa.
Tillsammans med de andra trollkarlarna och magikerna höll de det onda på håll och samhället i trygghet.
"Gå nu, Alice. Så går du med till stadsfesten sedan."

Hon blåste upp läpparna och såg på honom. Nu var han sådär jobbig igen. Nog var han hennes mästare.
Vad skulle han annnars vara? Kungen i landet? Sakta skakade hon på huvudet och sträckte sig efter amuletten och hängde den över halsen och iakttog honom en stund. Han såg så bräklig ut men hon visste bättre än att ta blicken före sinnet.
"Jaja jag ska gå. Jag tror jag minns allt. Jag skrev dock ner allt." Hon klappade på väskan och vände sig om och lade handen mot dörren.
"Och om någon frågar så säg att jag är och handlar. Det blir sådant liv om de vet att jag är utanför murarna." Sedan öppnade hon dörren, klen ut i den tidiga morgonluften.
Folket hade knappt vaknat och Alice gäspade för sig själv innan hon började gå mot den stora porten.
Solen hade börjat gå upp och hon kunde höra riddarna patrullera på en gata längre bort.

Så fort Alice rört på sig för att hänga amuletten över hennes hals såg han ner i boken igen och fortsatte att läsa ur den. Tyst, den här gången utan att röra på läpparna.
Han var stilla och stod som förtrollad med blicken fäst vid texten i boken. Det var först när Alice stängt dörren om sig som han sakta höjde blicken och pustade ut. "Jag vet att du klarar det.", sa han tyst och satte ner boken på skrivbordet igen.
Nu när morgonen äntligen var här var det dags för hans rutiner. Först skulle han börja tillaga frukosten. Inget märkvärdigt. Han kokade upp vatten i kitteln för något varmt att dricka och plockade fram bröd och en bit ost som han fått tag på.

Eruien, en av väktarna från skogsriket, hade börjat sin patrullering vid stadens portar. Han var den unga alvprinsen, prins Haart kallade hans folk honom.
Han var en lång och smidig typ. En av de skickligare bland deras soldater. Något som alverna där var kända för.
Deras kunskaper skulle behövas, eftersom också de, var hotade av ondskan som fanns omkring de.
Eruien lång med ljust hår som i solens sken verkade skimra som i guld. Han hade en isande och pigg blick och ett vänligt leende.
Idag skulle Eurien göra soldaterna sällskap, innan hans plikter kallade honom till andra håll, som hos sina föräldrar. De gick runt murarna till staden för att sedan dela upp sig och gå bland träden för att söka av området alldeles i närheten av det inhägnade området.

Det hade inte tagit lång stund innan dörren öppnades och en knackning hördes.
"Godmorgon gamle vän." En man i kanske 30 års åldern stod i dörröppningen med ett leende. Inte såg han trött ut och han lade huvudet på sned.
"Jag skulle behöva en amulett till min resa. Skulle du kunna göra en?" Han klev in och stängde dörren.
"Såg förresten Alice. Vart ska hon så här tidigt och vågar du ens släppa ut henne? Är hon inte eftertraktad av alla stadens män?" Han gav honom ett leende innan han fiskade upp några guldmynt.
"Jag betalar dig bra om du hjälper mig."


Hon hade nått stadens portar och drog huvan över det röda håret. Hennes gröna ögon blickade upp innan hon drog ett djupt andetag. Inte kunde det vara så svårt att komma ut? Hon hade ju fått det beviljat och Estagan skulle bli ganska butter om hon kom hem tom hänt.
Med ett bultande hjärta tog hon ett steg frammåt.
"U--ursäkta?"

Estagan hade precis satt sig för att ta en tugga av smörgåsen då det knackade på dörren och en bekant till honom klev in i huset. Estagan såg trött ut åt hans håll, men tog sedan en tugga av smörgåsen som han höll i båda händerna. Åt upp hela brödbiten innan han smakade av det heta vattnet och klev sedan upp. "Du är tidig.", sa han och gick iväg till sitt arbetsbord vid fönstret. "Alice är på uppdrag, hon ska inte störas. Jag trodde inte att någon skulle se henne. Alla dessa friare.." Han suckade djupt och började gräva bland verktygen som han förvarade i en trälåda. "Vad ska du ha amuletten till?", frågade han och började snickra ihop ett smycke, inte större än en handflata.
"2 guldmynt vill jag ha för den.", sa han utan att slita blicken från smycket.

Eruien hängde från en gren i trädet, ett sätt han roade sig på. Det hände inte så mycket på deras patrulleringar, så någonting ville han distrahera tankarna med.
När han hörde Alices stämma släppte han taget och landade på marken med en tyst duns.
Han tittade på henne med en nyfiken blick och tog ett steg närmare. Hon verkade inte göra de något hot.
"Vem är du?"

Qill skrattade och log.
"Jag har en lång resväg så vill komma iväg så tidigt som möjligt." Han placerade tre mynt på bänken och såg på honom.
"Jasså är hon verkligen så eftertraktad? Jag vet att hon är vacker men att hon får så mycket friare är galet." Sa han och skrattade.
"Jag ska till Bentq. Jag kommer vara borta i tre månader tror jag." Han nickade sakta. Det var en lång reseväg. skulle ta dagar kanske två veckor på sin höjd.

Hon hade lyckas ta sig ut från portarna och var nu på utsidan. Med en sista blick över axeln suckade hon innan hon hörde en duns och hoppade yill. Framför sig hade hon en vacker man och genast blev hon röd. Drog huvan tätare till ansiktet.
"Alice." mumlade hon och tittade ner på sina skor som hon behövde fixa till.

Estagan svarade Qill inte. Utan hamrade ihop smycket och böjde järnet på ett smickrande sätt så att det såg mer ut som ett smycke. Han avslutade sitt verk genom att försiktigt placera en ädelsten i mitten av smycket och sedan hänga amuletten på en tråd så att han kunde bära den runt halsen.
"Skönhet kan också förtrolla en, vet du.", sa han istället och räckte över smycket åt sin vän.

"Vad gör du här, Alice? Vet du inte att det är farligt att vara utanför murarna?"

Han hade slagit sig ner och såg på honom medan han arbetade. Tog sedan emot den med ett svagt leende.
"Jo det vet jag. Kan tänka mig att hela hon är skönheten som gäckar alla stadens män." Han flinade och nickade.
"Men jag ska nog fara. Har mycket att utföra."


Hon såg upp på honom och drog ner huvan så hennes röda hår lade sig runt hennes ansikte.
"Jag är väl medveten." Sa hon och klappade på sin väska.
"Jag är en trollkarls lärling. Jag har fått i uppdrag att samla till brygder."

"Hm." Estagan svarade honom inte. Det var för mycket babbel. Och han var trött. Men för att inte vara allt för oartig tittade han upp på Qill och nickade. "Tack då och lycka till. Amuletten kommer att hjälpa dig." Han grymtade något ohörbart och gick sedan för att se efter några andra arbeten och beställningar han fått. Det var lika bra att fortsätta då han ändå var igång, tyckte Estagan.

Eruien höjde på ögonbrynen i nyfikenhet. "En lärling! Så spännande! Berätta mer!", sa han och glömde bort att det fanns något ont i närheten. Istället blickade han ner på väskan hon hade hängande över sig. "Vaddå för brygder? Jag känner till området väl, jag kanske han hjälpa dig och slå följe?"