1998 - BACK TO HOGWARTS

Hej folkens!

Harry Potter - Back to Hogwarts är en fanfiction som jag tidigare har publicerat på Wattpad. Den handlar om hösten 1998 då inte bara Hermione, utan även Harry, Ron och många andra återvänder till Hogwarts för att gå där ett sista år.

Berättelsen är inte färdigskriven på Wattpad, MEN jag tänkte att jag testar att publicera de 35 färdigskrivna delarna som jag har hittills. Ifall boken blir omtyckt så kommer jag att skriva klart den!

Öppna för mer info!

Spoiler:
Tryck här för att visa!
HANDLING

Det är hösten 1998. Harry, Ron och Hermione återvänder till Hogwarts för att gå färdigt sin utbildning. Det visar sig att många andra också är tillbaka, och året ser väldigt ljust ut.
När en ny lärare, Arola Vencyle, börjar på Hogwarts så förblindas många elever av hennes skönhet och mjuka personlighet. Men Harry hittar spår på att hon döljer något annat i sitt förflutna. Har det något med marodörerna att göra?
Det avslöjas gamla hemligheter och avgörande beslut. Känslorna av hat, ilska, kärlek och vänskap når toppen av styrka. Vad får det för konsekvenser?

★★

"Vencyle svingade sig egen stav och en stor silverhund bröt ut ur den
- en hund som Harry mycket väl kände igen."

Spoiler:
Tryck här för att visa!
TEASER

Fanns det fler dolda hemligheter? Dolda missförstånd och handlingar, som ingen valt att föra vidare? Skrivna på brända pergament, berättade för döda personer, avbildade på gömda verk. Det kunde finnas hur mycket som helst.

Borde han forska djupare i marodörernas förflutna? Öppna nya böcker, studera kartor och knyta ihop rostiga trådar? Lupin hade sagt någon gång att det alltid varit något hemlighetsfullt över James och Sirius, något som de inte berättat för de andra. Vad skulle det kunna vara?

Kanske hade de upptäck något. De hade ju trots allt utforskat hela slottet, och till och med Dumbledore hade sagt att ingen - inte ens någon av grundarna - hade trängt sig in i alla slottets djupaste hemligheter.

Marodörerna hade varit nära, mycket nära. Vem visste vad mer som kunde döljas bakom stenväggarna, under de oändliga korridorerna, de tusen tavlorna? Något fasanfullt, fantastiskt, konstigt eller oförståeligt.

Spoiler:
Tryck här för att visa!
LÄSARKOMMENTARER

"Läst denna 200 gånger nu. Älskar ♥"

"Riktigt roligt att läsa när den som skriver kan mycket!"

"Due så bäst på att skriva!!"

"Älskar den här boken, så sjukt bra skriven"

"Alltså denna kan vara den bästa fanfictionen om Harry Potter som jag har läst"

"Favvobok nummer 1!"

"Jag satt uppe igår kväll och läste den här i 4 timmar, det känns som att läsa de riktiga böckerna igen."

Spoiler:
Tryck här för att visa!
INFORMATION

TITEL: Back to Hogwarts
FÖRFATTARE: EddaLovegood
SPRÅK: Svenska
TYP: Fanfiction
ANTAL KAPITEL: 5 publicerade, 35 färdigskrivna
FÄRDIGSKRIVEN: Nej
RATING: Funkar för alla åldrar!

BERÄTTELSEN FINNS HÄR NEDAN I SPOILERS. ÖPPNA, ENJOY!

KAPITEL 1-5

Spoiler:
Tryck här för att visa!
KAPITEL 1 - KRÅKBOET

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Harry satt på sängkanten och stirrade ut genom fönstret. Den lilla byn verkade inte ha vaknat än, det var mörkt i de flesta fönster. Men någonstans längre bort så hördes knallar, puffar och tickande med jämna mellanrum. Harry, som antog att de kom från Lunas hus, log för sig själv.

Han reste sig upp, vände sig om och såg sig runt om i rummet. Nu var nästa alla väggar helt täckta med artiklar från The Daily Phropet. De hade blivit mycket bättre nu när Kingsley var trolldomsminister, men det var fortfarande för mycket om Harry och hans insats på Hogwarts. Han tyckte att alla borde förstå att han bara ville ha lugn och ro, som han hade här i Kråkboet. Han hade på känn att det skulle bli väldigt mycket frågor och liv när han väl återvände till Hogwars.

Det knackade på dörren, och innan Harry hunnit säga något stegade Ron in i rummet, tätt följd av George.
- Godmorgon, sa Ron.
- Hej, Harry.
- Hej George, sa Harry. Jag trodde att du sov i Diagongränden?
Geogre log.
- Det är stängt idag, för Lee råkade släppa ut en nifflare som han hade tagit med för att visa mig, och den utlöste bomboguffarna som dödade puffsurrarna, och då....
- Okej, avbröt Ron. Vi fattar.
Harry skrattade.
- Men det är väl fixat när vi ska dit för att handla? Jag har väldigt lust att se butiken igen.
- Jadå, log George. Lees pappa är där nu, jag tror att jag ska kolla hur det går för honom...
Och utan ett ord till tranfererade han sig bort. Ron ryckte på axlarna.
- Han vill inte riktigt prata med folk än, förklarade han. Han är rädd att de ska fråga ut honom om Fred, och jag tror att det liksom smittar av sig lite på oss.
Harry nickade stumt. Han hade fortfarande inte kommit över Freds död, även om Mrs Weasley var och varannan minut tjatade om att det inte var hans fel, och att Fred själv valt att delta i striden.
- Men raska upp dig! sa Ron. Mamma har gjort frukost, din nya kvast har kommit och Charlie är här på besök, för han ska hjälpa George med lite marknadsföring.
Med ens kände Harry sig mycket gladare. Han tog snabbt på sig ett par strumpor och följde efter Ron ut ur rummet.
Voldemort var död, han var med Ginny i Kråkboet och han skulle återvända till Hogwarts. Kunde han ha det bättre?

Efter frukosten kom George tillbaka, tätt följd av Lee. Båda hade sotiga klädnader och såg helt utmattade ut.
- Puh! flåsade Lee. Det var nära ögat!
George nickade och kastade sig i soffan utan ett ord. Lee gick fram till Harry, Ginny, Ron och Hermione, som satt på golvet och lekte med pygmépuffen Arnold.
- Hej, sa han. Hur mår ni?
- Bra, tack! sa Hermione. Men Harry är lite dämpad.
- Varför det?
- Han har skuldkänslor, sa Ginny. Vi har sagt till honom tusen gånger att det inte är hans fel, men...
- Men det är ju det! avbröt Harry. Om jag bara hade överlämnat mig till Voldemort från första början, så...
- Du ser, sa Ginny. Harry, det är klart att du inte skulle överlämnat dig!
- Varför inte? sa Harry. Jag överlevde ju!
Ginny himlade med ögonen.
- Men då visste du ju inte att du skulle det! Lyssna nu, Harry, om Voldemort hade lyckats döda dig så hade han dödat många fler än vad han hann göra!
Harry gav upp. Det fanns ingen chans att övertyga de andra.
Det var väl klart att det var hans fel?
Han borde ha kunnat lista ut att en del av Voldemort fanns i honom och att den måste bort. Han borde ha förstått att han höll Voldemort vid liv!
Han väcktes ur sina tankar när George reste sig upp ur soffan.
- Struntprat, sa han. Fred dog som en kämpe och inte ett offer. Det var inte ditt fel mer än någon annans, Harry! Men förresten, öppna din nya kvast! Den ligger här borta, jag ska hämta den...
Han försvann ut ut rummet och kom tillbaka med ett stort paket i famnen.
Harry hade beställt den nya rensopartolvan, som var ganska billig men faktiskt verkade riktigt bra. Han hade till och med fått rea på den.

- Tack! sa Harry och tog emot paketet från George.
De andra satte sig runt honom när han öppnade det.
Kvasten var väldigt fin, även om den inte uppnådde samma överlägsna känsla som åskviggen. Harry tog den och gick ut i trädgården.
- Ska vi spela quidditch efteråt? sa han.
- Mamma sa att vi ska till Diagongränden, sa Ron. Våra boklistor kom i morse.
- Om vi är flititga så kanske vi hinner öppna butiken idag, trots allt! sa Lee.
Harry nickade, svängde ena benet över kvasten och sparkade iväg från marken.
I samma stund som han kommit upp i luften så hände något märkligt med kvasten. Den blev mjuk och började slingra sig som en orm, men den flög fortfarande framåt. Harry tappade greppet om den, trillade av och hann precis utföra en stötdämparförtrollning innan han slog i marken. Han var helt chockad, tills han upptäckte att George och Lee låg på marken och vred sig i skratt. Även Ron, Hermione och Ginny stod och fnissade.
- Gelékvastar! hostade George fram mellan skrattsalvorna. Nio galleoner styck!
- Det där var inte roligt, sa Harry och reste sig upp, men han kunde inte heller kväva ett litet skratt.
- Nä, nu får det vara nog! hördes en röst ifrån dörröppningen.
Harry vände sig om och fick syn på Mrs Weasley, som stod iklädd ett förkläde med sin trollstav i handen.
- Ni kunde ju ha dödat honom! Om jag fick bestämma så skulle de där kvastkäpparna bannlysas från landet!
- De är helt bombsäkra! sa George. De utlöser en stötdämparförtrollning mot marken av sig själva när någon ramlar av!
- Plus att Harry gjorde en egen, tillade Lee. Så han fick inte en skråma, eller hur, Harry?
- Nej, sa Harry. Det var superkul!
Mrs Weasly himlade med ögonen och kom tydligen inte på något bra argument, för hon gick in i huset igen.
- Jag hämtar din riktiga kvast, sa Lee. Den står här i skjulet.
Och mycket riktigt, några sekunder senare kom han ut med rensopartolvan. Harry granskade varje centimeter.
- Den där kommer du att fånga många kvickar med, sa Ron.

KAPITEL 2 - DIAGONGRÄNDEN

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Efter en snabb omgång knallkort transfererade de sig till Den Läckande Kitteln. Ginny verkade lite ostadig, hon hade nätt och jämnt klarat provet en vecka tidigare.
- Puh, där trodde jag inte att jag skulle klara det! sa hon förskräckt när de stod utanför. Harry, kan du kolla min nacke, jag kände att det kittlade lite där...
Harry gick fram och drog försiktigt undan det långa håret. Det var ett litet rött märke i nacken. Han kände försiktigt på det. Huden var varm och mjuk.
- Inget farligt, sa han. Bara en liten skråma.
- Tack, sa Ginny lättat.
Hon gav honom en snabb puss och log. Ron tittade envist bort.

Inne på Den Läckande Kitteln var det varmt och stimmigt. Harry kände lukten av trä blandat med lack och honungsöl, vilket var en blandning som stack rejält i näsan.
- Kom med här, Harry.
Harry vände sig om och fick syn på Mr Weasley, som höll ett hårt grepp om hans axel, tydligen fast besluten om att ingen skulle se honom. Ute på gården så släppte han greppet och såg Harry rakt i ögonen.
- Det är en del grejer som jag måste fråga dig om. Inget allvarligt, tillade han när han såg Harrys frågande min. Nej, men några saker som måste redas ut, så jag skulle vilja att du och jag sätter oss här inne när vi har handlat färdigt. Okej?
- Okej, sa Harry förbryllat.
- Och en sak till, sa Mr Weasley. Jag tog med din fars mantel, ifall uppmärksamheten... Ja, ifall du vill ha den med dig.
Han räckte manteln till Harry.
- Tack, sa han och vek ihop manteln för att lägga den i fickan.
- Det var så lite, sa Mr Weasley.

Det var väldigt mycket folk i Diagongränden, så Harry kunde inte riskera att sätta på sig manteln utan att bli knuffad eller trampad på. Hermione drog fram boklistan ur sin lilla pärlstickade väska.
- Behöver du verkligen den där väskan fortfarande? undrade Ron. Vi ska ju inte ha med oss några tält, direkt!
- Ja, varför inte? sa Hermione. Det är väldigt bra ifall man kanske vill ha med en extra jacka, till exempel! Och den är varken klumpig eller tung!
Ron muttrade lite. Harry antog att han bara var avundsjuk på Hermiones förtrollning.
- Vi måste till Flourish & Blotts, sa hon. Och ni har säkert vuxit tio centimeter var, så vi måste nog till madam Malkins också...
- Och till Apotekarboden, Kittelbutiken, Eeylops och Gringotts, rabblade Mrs Weasley. Och... Ja, ni vill väl till Weasley Vassa Varor också, antar jag...
Harry och Ron nickade ivrigt.

- Lee är anställd där nu, berättade Ron när de gick mot Gringotts. Det är liksom han och George som sköter det. Så nu bor de och tillsammans i lägenheten, och Angelina sover också där ibland...
- Angelina? sa Harry. Angelina Johnson?
- Har jag inte berättat det? sa Ron överraskat. Hon och George är ihop!
- Kul! sa Harry. De gick väl på balen tillsa... nej just det, hon gick med Fred.
- Ja, sa Ron. George var först lite förtjust i Alicia, men ja... kärleken kan ju byta håll, liksom...
Han rodnade, och Harry förstod honom. Ron hade ju bytt från Lavender till Hermione med en himla fart.

När de hämtat ut pengar på Gringotts så gick de till Madam Malkins Klädnader för alla tillfällen. När de kom in i butiken fick de syn på två välbekanta ansikten.
- Dean! Seamus! utbrast Ron.
- Hej! sa Dean. Hur mår ni?
- Bra, tack! sa Ginny glatt.
- Ni då? sa Hermione.
- Väldigt bra, sa Seamus och log finurligt mot Dean. Ska vi säga det?
Dean nickade ivrigt.
- Vi är ihop nu!
Alla stirrade häpet på dem.
- Nej, är det sant? sa Hermione. Grattis!
- Verkligen, sa Ron. Jag visste inte att ni var...ja...
- Inte vi heller, faktiskt, sa Seamus. Det var först för en månad sen.
- Vad ska du göra nu då? frågade Harry Seamus. Nu när du har gått ut skolan?
- Åh, nej, jag ska faktiskt också gå om, sa Seamus. Jag känner inte att jag lärde mig så mycket förra året, och jag vet att jag kan förbättra mina F.U.T.T-betyg.
- Och jag var ju inte alls på Hogwarts sista året, sa Dean dystert. Jag har faktiskt hört att nästan hälften av sjundeårseleverna ska gå om!
- Oj, sa Harry. Då blir vi inte så ensamma, trots allt!
- Nej, sa Dean. Men nu måste vi kila!
De vinkade hejdå till Dean och Seamus och gick längre in i butiken.

- Ska vi gå till Weasleys vassa varor nu? undrade Ron när de var färdiga.
- Ja, vi får väl göra det, sa Mrs Weasley.

Butiken var om möjligt ännu mer färgglad än senaste gången de var där.
Harry såg att gelékvastarna verkade väldigt populära. Det hördes knallar eller puffar varje sekund, och butiken var överfull med folk även om den hade öppnat sent. Det syntes inte ett spår av att det hade varit kaos ett par timmar tidigare.
Bakom disken fanns ett stort porträtt av Fred, med en liten guldplatta nedanför. Harry lutade sig närmare för att se vad det stod på den.

FRED WEASLEY
För alltid älskad
- för evigt saknad

Harry fick en klump i magen. Det var först de senaste veckorna som han kunnat ta in Freds död, det var hemskt plågsamt. Fred och George hade alltid funnits där, och fick Harry glad igen när han var ledsen. Nu var ena halvan borta.
- Stå inte där och se dyster ut! sa Ginny bakom honom. Kolla här borta istället, de har utvecklat nya pygmépuffar!

Ett par timmar senare stod de utanför Den Läckande Kitteln med händerna fulla av påsar. De hade köpt böcker, skolklädnader, trolldrycksingredienser, ugglemat till Piggelin, kittlar, bläck och fjäderpennor. Harry var nervös inför samtalet med Mr Weasley. Vad skulle han säga? Skulle han vilja prata om Freds död? Eller fråga ut honom om vad han, Ron och Hermione gjort hela året?
De hade fortfarande inte berättat för någon om horrokruxerna. De hade kommit överens om att det var bäst att ingen fick veta att Voldemort hade använt det, speciellt inte att han hade haft fler än en. Då kanske någon annan skulle få för sig att göra samma sak.

- Öh... Är det okej om jag och Harry stannar här ett tag? sa Mr Weasley när de andra gjorde sig redo för att transferera sig tillbaka till Kråkboet.
Mrs Weasley såg frågande på honom, men verkade sedan förstå något.
- Ja.... Ja, det är självklart inga problem, sa hon. Kom då, ni andra...
Harry besvarade Ron, Hermione och Ginnys frågande blickar med en axelryckning.
- Här är ett ledigt bord, Harry, sa Mr Weasley. Slå dig ner!
Harry satte sig på en av trästolarna, och hans näsa fylldes åter med lukt av lack och honungsöl.
- Jo, så här är det, började Mr Weasley. Jag har märkt att du inte verkar så förtjust över artiklarna i The Daily Phropet. Om du tycker att det blir för jobbigt, så kan jag be Kingsley att säga till redaktören att skära ner lite på mängden artiklar om dig. Vill du det?
Harry nickade.
- De skriver liksom inget taskigt om mig längre, sa han. Men det är väldigt jobbigt att de skriver så stora rubriker om så små saker!
Han mindes den gången när de intervjuat Zacharias Smith om honom, Zacharias som han hatade och knappt kände.
- Jag vet, suckade Mr Weasley. Jag lovar att föra det vidare. Jag har också försökt få dem att avskeda en viss Rita Skeeter, som skriver det allra värsta, men de vägrar att göra det.
Harry log.
- Jag tror att Hermione kan hjälpa dig på den punkten, sa han. Jag slår vad om att hon kan få Rita avskedad på nolltid!
Mr Weasley såg förbryllad ut.
- Va? sa han. Hur då?
- Fråga henne så får du se, log Harry, som tänkte att Hermione säkert ville berätta det själv.
- Okej, ja, det ska jag göra, sa Mr Weasley och kliade sig i håret.
Harry log igen.
- Var det något mer?
- Ja, sa Mr Weasley. Vi har hittat Remus Lupins testamente. Han har testamenterat en hel del pengar till dig, faktiskt.
- Va? sa Harry. Till mig?
- Ja. Det mesta till hans son, såklart, men du har fått en rejäl mängd galleoner insatta i ditt valv.
- Wow, sa Harry förbryllat.
Sedan kom han på en sak.
- Men vad händer med hans son, Ted?
- Ja, det var det sista som jag skulle prata med dig om, sa Mr Weasley. Du är ju gudfar, så egentligen skulle han bo med dig...
Det hade Harry glömt. Skulle han redan ta hand om ett barn?
-...men hittils så har han bott hos Doras mamma Andromeda, och hon säger att hon mer än gärna kan ta hand om honom.
- Öh...det låter bra, sa Harry.
- Och sedan när han blir äldre så får han nog bestämma själv, avslutade Mr Weasley.
- Toppen! sa Harry. Då... öh... Är vi klara?
- Ja, jag tror det, sa Mr Weasley. Du får ursäkta mig, men jag tror att jag tar mig en liten titt i mugglaraffärerna innan jag tar mig hem.
Harry skrattade. Nu förstod han vaför Mr Weasley inte hade valt att ha pratstunden i Kråkboet; nu kunde han gå ut på mugglargatorna utan att Mrs Weasley tjatade på honom.

- Här, visade Harry honom när de gick längs en gata lite senare. Här säljer de elektronik, som batterier eller glödlampor.
- Fantastiskt! sa Mr Weasley och gick in i butiken. Tyvärr så har jag inga mugglarpengar, men man kan ju alltid titta lite.
Efterråt när de kom ut ur butiken tittade Harry på sin guldklocka som han fått på sin sjuttonårsdag.
- Kvart i två, sa han.
- Oj! sa Mr Weasley. Redan så mycket? Bäst att dra hem, Molly skulle laga lunch till klockan två.
Och tillsammans transfererade de sig tillbaka till Kråkboet.

KAPITEL 3 - HOGWARTSEXPRESSEN

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Morgonen den första september var det väldigt stressigt i Kråkboet. Arnold hade rymt igen och hoppade omkring i köket, Piggelin hoade högt i sin bur och Mrs Weasley försökte förtvivlat göra frukost till sex personer. Harry satt på golvet i tvillingarnas gamla rum och packade ner det sista i sin koffert. Han var fast betluten att inte packa något onödigt, eftersom att han inte stod ut med det vanliga problemet att ha en alldeles för tung väska. Han tog ut sitt snokoskop, alla gamla böcker, sina Quidditchkataloger, gamla bläckflaskor och lite skämtartiklar. Men han behöll såklart osynlighetsmanteln, Sirius kniv och marodörkartan.
Men efter ett tag ändrade han sig, tog ut marodörkartan igen och lade den i knytpungen som han hade runt halsen. Det var nog bäst att ha den där, det skulle vara hemskt om den försvann.
Det fick Harry att tänka på hur mycket kartan faktiskt hade betytt för honom. Om han inte hade haft den, så skulle han inte ha kunnat besöka Hogsmeade under sitt tredje år. Han skulle inte ha kunnat grunda Dumbledores Armé, lika lite som han hade kunnat lista ut att Malfoy försvann under deras sjätte år eller ta sig till Ravenclaws uppehållsrum för ett några månader sedan.
Harry avbröts i sina tankar av Mrs Weasleys röst från nedervåningen.
- Frukost!
Harry lade snabbt ner de sista böckerna i väskan, stängde den och lade trollstaven i innerfickan. Sedan sprang han ner för de många trapporna till köket.
Mrs Weasley såg helt utmattad ut.
- Åh, där är du ju, Harry, sa hon ömt. Här, ta en macka!
- Tack, sa Harry.
Ginny och Mr Weasley satt redan vid bordet och åt.
- Godmorgon, gäspade Ginny.
Harry flinade.
- Sov du ens något inatt? undrade han, för Ginny hade mörka skuggor under ögonen och såg ut att kunna somna när som helst.
Hon ryckte på axlarna.
- Jag var så förväntansfull, log hon trött. Jag har ju inte varit på Hogwarts på över ett halvår, förutom striden, och jag känner på mig att det här kommer bli ett riktigt roligt och annorlunda år.
- Jag håller med, sa Harry och satte sig ner.
Det kändes som om varje år hade haft sin egna händelse. Första året var det De Vises Sten, andra året var det hemligheternas kammare, tredje året var det mysteriet med Sirius. Sedan kom turneringen i magisk trekamp, Umbridgefiaskot och slutligen mysteriet med Malfoy och Snape.
- Bara soft och skoj! sa Ginny, lutade sig bakåt i stolen och sträckte på sig. Ingen dödsätarattack, inget monster, inga dementorer...
Hon avbröts av Ron och Hermione som kom in i rummet. De höll varandra i handen. Ron var klädd i en väldigt stor munkjacka, tillsammans med ett par extremt tajta tonårsjeans med en massa hål i. Hermione hade lyckats väldigt bra med sin mugglarklädsel.
- Go'morron, sa Ron och började genast ta för sig av mackor och gröt.
Hermione himlade med ögonen.
- Ska du aldrig sluta äta? sa hon och log med rynkad panna, vilket gav intrycket av att hon pratade med en sjuåring.
- Kanske när jag dör? föreslog Ron och tog en ny tugga. Eller vad säger ni?
Ginny och Harry fnissade, och Mr Weasley log i sitt hörn.
- Förra året åt vi ju inte alls mycket under flera veckor! fortsatte Ron. Så då måste jag ju gottgöra det nu!
- Snygga byxor, sa Ginny.
Ron gjorde en grimas åt henne.

När alla hade ätit frukost och tagit på sig mugglarkläder så förtrollade Mrs Weasley koffertarna så att de kom flygande ner för trappan. Mr Weasley hade lyckats övertala de andra att ta mugglartunnelbanan in till King's Cross, något som Harry entusiastiskt stött honom i. Han hade inte åkt något mugglarfordon på väldigt länge, och var tvungen att erkänna för sig själv att han faktiskt tyckte att det var riktigt kul.

Väl framme på stationen lutade de sig oskyldigt mot spärren mellan perrongerna nio och tio, en i taget. Harry satte på bromsen på sin bagagevagn för säkerhets skull, för han hade en konstig tendens att snubbla när han lutade sig inåt. Kanske för att hans hjärna fortfarande inte vant sig vid att det här inte var någon vanlig vägg, trots att det gått åtta år.
- Hej, Harry!
Harry såg sig förvirrat omkring. Där, mitt i röken från det mörkröda ångloket, stod Neville. Han hade fortfarande spår i ansiktet från förra årets grymma bestraffningar och han log strålande. Harry skyndade fram till honom.
- Hej! sa han glatt. Jag trodde inte att du också skulle begöva gå om!
- Det ska jag inte heller! sa Neville förtjust.
- Men....
- Jag ska vara praktikant hos professor Sprout!
- Ja, vad roligt, Neville! hördes en röst bakom dem.
Harry vände sig om och fick syn på Ron, Hermione och Ginny som stod bakom dem.
- Du kommer säkert ta över när Sprout går i pension, jag lovar! sa Harry.
- Ååh, du blir säkert en jättebra lärare! sa en svävande röst bakom Neville.
Där stod Luna, lika drömmande som alltid och log mot Neville. Harry kunde se hur han rodnade.
- Sluta smöra, mumlade Neville generat.
Harry log och fick syn på Mr och Mrs Weasley, som kom gående mot dem.
- Vi ses senare, sa Hermione till Neville och Luna.
De gick fram till Mr och Mrs Weasley, som stod en bit iftån dem.
- Ni får ha det så jättebra..., sa Mrs Weasley och kramade Harry.
-...och bryt inte mot några regler..., sa hon och kramade Ron.
- ...och skriv om det är nåt..., sa hon och kramade Hermione.
- ...och kom ihåg att inte skjuta upp läxorna..., sa hon och kramade Ginny.
- ...och sköt om er! sa hon och kramade Harry en gång till.
- Jadå! sa de i korus.
Mrs Weasley log.
- Oj, det har jag glömt! sa Mr Weasley.
- Vad? sa Ron.
- Öh... Hermione, kan jag fråga dig om en sak? Det borde vi väl hinna, tåget går om en kvart...
- Eh... javisst! sa Hermione, en aning förvirrad.
Harry log mot henne för att visa att det var okej, och följde dem med blicken när de ställde sig i ett hörn och pratade långmält med varandra. Han såg hur Mr Weasley sa något till Hermione och hur ett finurligt leende dök upp i hennes ansikte, och hur hon viskade tillbaka något som fick Mr Weasley att visa exakt samma leende.
Efter ett tag kom de tillbaka till Harry, Ron, Ginny och Mrs Weasley. Hermione såg väldigt nöjd ut och log tacksamt mot Harry.
- Vad var det där om? sa Ron.
- Senare, sa Hermione.

Väl ombord på tåget så letade Harry, Ginny, Ron och Hermione efter en tom kupé. Harry stötte på flera vänner som också skulle gå om, bland dem Patiltvillingarna, Terry Boot, Hannah Abbott och Ernie Macmillan. Nästan alla från Dumbledores armé var tillbaka, eftersom att de hade levt i Vid behov-rummet större delen av sista terminen.
- Hallå där, Harry!
Harry vände sig om. Där stod professor Snigelhorn, glatt leende.
- Där är ni ju, hela skaran! Skulle ni vilja komma till min kupé på en liten lunch? Ja, du också, Weasley, tillade han när han såg Rons förvånade blick.
- Tyvärr, sa Ginny. Vi har lovat några kompisar att sitta med dem.
Snigelhorns leende dog bort.
- Jaha... okej, då får vi väl.... Nej men hej, Zabini!
Han stegade in i en annan kupé.
- Tack, Ginny, sa Hermione lågt.
Ginny ryckte på axlarna.
- Det är ju faktiskt sant, sa hon och flinade. Vi sa till Luna och Neville att vi skulle 'ses på tåget'.
Ron skrattade.
- Smart! sa han. Då ljög du inte ens!
- Här är en ledig kupé, sa Harry.
De lade upp sina koffertar, Piggelin och Krumben på bagagehyllan och satte sig ner. Då kom Harry på en sak.
- Ska inte ni sitta i prefektvagnen? sa han och vände sig till Ron och Hermione.
Hermione ryckte på axlarna.
- Det kommer ju nya prefekter från sjätte årskursen, sa hon. Vi kanske inte är det längre, det stod inget om det i våra brev. Det värsta som kan hända är liksom att vi missar det, det kan väl inte vara något viktigt?
- Vem är du och var har du gjort med Hermione? sa Ron och skrattade.

Dörren till kupén öppnades, och Neville och Luna steg in.
- Hallå där, sa Neville. Får vi plats här?
- Jadå, sa Hermione.
De hivade upp sitt bagage på hyllan och satte sig på varsin sida.
- Vårat hus är som nytt igen, sa Luna. Fast gurgelvimparna har fortfarande inte släppt väggen, pappa leter forfarande efter doxygift, det sägs att det kan få bort dem...
- Förlåt så väldigt mycket, Luna, sa Hermione. Vi menade inte att göra någon skada när vi begav oss dit.
- Det gör ingenting. Det är pappas fel, alltihop. Jag gav honom en ordentlig utskällning när jag fick reda på att han försökt sälja er till dödsätarna, och jag lyckades faktiskt med ett par riktigt bra förhäxningar också, sa Luna nöjt. Han har fått bölder över hela kroppen och allt han äter smakar snorkacksblod.

- Vad var det pappa frågade dig om, Hermione? undrade Ron lite senare.
- Åh, jag hjälpte honom med kackerlackan, sa Hermione.
- Kackerlackan...?
- Rita Skeeter, sa Hermione och log. Jag hade tänkt avslöja det ända sedan jag läste boken om Dumbledore, men jag hade liksom så mycket annat att tänka på. Så nu har jag berättat det för Mr Weasley och han ska föra det vidare, och han lovade att berätta att det var jag som upptäckte det.
- Upptäckte vad? sa Neville.
- Att Rita är en oregistrerad animagus, sa Hermione.
- Va? sa Ginny och Neville med en mun.
- Ja, det är sant! sa Hermione. Hon kan bli en skalbagge. Jag upptäckte det redan i slutet av det fjärde skolåret, men jag höll tyst eftersom att jag tänkte att jag kunde utnyttja det.
- Jag kommer ihåg att du sa det till henne! sa Luna. När hon skulle intervjua Harry, så sa du att om hon inte gjorde intervjun så skulle du berätta det för allmänheten!
- Precis, sa Hermione. Då gjorde det ju nytta att jag höll tyst, eller hur?
- Visste du om det? sa Ginny till Luna.
Varför sa du ingenting?
Luna ryckte på axlarna.
- Det finns så många intressantare saker att prata om, sa hon.

Klockan tolv kom häxan med godisvagnen förbi.
- Ska ni ha något? frågade hon vänligt.
- Vill ni leka bönutmaningen? sa Harry till de andra, som alla nickade glatt.
- Okej, sa han til häxan. Jag tar tre stycken askar med Bertie Botts bönor i alla smaker.
Han betalade henne med en galleon och åtta siklar, och sedan gick hon vidare.

Landskapet som flög förbi blev allt tätare i takt med att mörkret föll. Himlen var molnfri, så man kunde se alla stjärnor som gnistrade svagt.
- Jag kan se Orion! sa Hermione och pekade ut genom fönstret.
- Du kan se vad för något? sa Ron och följde hennes finger med blicken.
Hermione skrattade.
- Mugglarna sätter ihop stjärnorna till olika bilder, berättade hon. Som om det finns osynliga streck mellan dem.
- Knäppisar, sa Ron. Var det samma mugglare som kom på att göra papper till pengar? Och att man kan sy i människohud?
- Jag tror att vi är framme snart, sa Luna plötsligt. Jag går och byter om.
Hon reste sig upp på sätet, tog ut en tygkasse ur sin väska och försvann sedan ut ut kupén. Harry och de andra gick också och bytte om.
Till slut var tåget framme i Hogsmeade. På stationen hördes Hagrids välbekanta rop:
- Förstaårselever hitåt! Förstaårselever följer efter mej!
Harry vinkade glatt åt honom, och Hagrid vinkade tillbaka.

När de kom fram till vagnarna så hördes många flämtanden och utrop. Harry antog att många kunde se testralerna för första gången efter striden.
- De är ganska vackra, sa Parvati Patil och granskade dem.
- Visst är de? sa Luna och klappade den närmsta.
Hon satte sig i vagnen som den drog. Harry, Ron, Ginny och Hermione följde efter.

När Hogwarts tornade upp sig framför dem så kom en våg av glädje över Harry. Han var hemma, han var tillbaka.

KAPITEL 4 - FALLNA KRIGARE

Spoiler:
Tryck här för att visa!
På utsidan av slottet syntes det inga spår av striden. Alla krossade delar var lagade, alla skärvor var borta och det var högt och ståtligt igen. Harry, som visste att reparo bara var till för små delar, kände sig djupt imponerad av lärarnas trollkonstförmåga.

En stor minnessten hade rests mitt på gräsmattan, med namn på de döda i striden inristade. Harry tvekade en sekund, men tänkte att han ju någon gång måste veta vilka som dött.

Stenen var säkert två meter hög och ännu bredare. Några elever stod och läste på den, men de flesta gick förbi den. Harry tänkte att de ville vänta tills det blev ljust imorgon, men själv ville han ha det avverkat.

Parvati stod och drog två fingrar över Lavenders namn med tårar forsande ner för kinderna, och Padma kramade om henne. Harry läste på namnen och kände igen några enstaka efternamn, men ingen mer av hans vänner hade dött. Han såg Freds namn. Han såg Lupins, Tonks och Colins.
Harrys ögon svämmade över av tårar. Det var hans fel att alla de här hade dött, hans och ingen annans. Om han hade överlämnat sig till Voldemort direkt, så skulle Lupin och Tonks vara i livet, då skulle de ha vinkat av honom på King's Cross tillsammans med familjen Weasley. Då skulle de ta hand om sin son och leva lyckliga ihop.

Harry kände plötsligt en hand på sin axel och vände sig om. Där stod Ginny, med spår efter en enstaka tår på kinden.
- Hur känns det? sa hon.
Harry ryckte på axlarna. Han kunde inte få fram ett ord.
- Jag tänker inte säga det igen, sa Ginny. Jag tror att du vet det själv, innerst inne.
Det gjorde Harry inte. Varför skulle alla försöka trösta honom? Det var som om han vädjade till alla varje sekund.

Förlåta. Förlåta, inte trösta, inte låtsas och inte förändra.

- Kommer du ihåg vad George sa härom dagen? fortsatte Ginny. 'Fred dog som en kämpe, inte ett offer'. Det var bra sagt, tycker jag. Fred är, som alla andra namn här, en fallen krigare. Inte ett dödat offer. En fallen krigare.

Inte dödat offer. Fallen krigare.

Orden ringlade i skallen på Harry. Sedan förstod han att hon hade rätt. Fred, Lupin och Tonks var alla fallna krigare. Krigare som kämpat för den goda sidan.
Han tittade på Ginny. Hon bet sig osäkert i läppen.
Harry log tacksamt mot henne. Han hade fortfarande förlorat talförmågan. Ginny såg lättad ut.

Skolgården var nästan tom nu, så när som ett par andraårselever som snubblade upp för trappan. Det var helt mörkt och om det inte hade lyst i fönstrena, så skulle man inte kunnat urskilja någonting.
Ginny tittade osäkert på Harry. Han undrade om hon tänkte på samma sak som han själv gjorde.
Det verkade hon göra.

Och så kysstes de. Harry kände värmen sprida sig som en rysning genom kroppen, en värme som han aldrig känt förr. Den var mjuk och välkomnande. Han kände att han ville stå där i evigheter, känna Ginnys varma läppar mot hans, leva på kärleken. Han ville aldrig släppa dem.

När de lite senare kom upp till entréhallen så var det fortfarande elever på väg in i stora salen, den verkade inte ha varit öppen när de kom. En av de två stora trädörrarna var bara halvöppen, så Harry kunde se att det spikats fast en guldplatta på framsidan av den med texten:

Här besegrades trollkarlen
Lord Voldemort
2 maj 1998

Ginny kastade en blick på Harry.
- Vill du ta på dig manteln? sa hon.
- Nej tack, sa Harry. Jag tror inte att jag vill vara osynlig just nu.
Det var en festmiddag på Hogwarts, han tänkte verkligen inte låta känslan förstöras av några stirrande ansikten.

Stora salen var sig lik. Den enda skillnaden som Harry kunde se var att de vita stearinljusen som brukade sväva i luften hade färgats svarta, säkert en hyllning till stridens offer.
Nej, tänkte Harry. Inte till stridens offer. Till stridens fallna krigare. Till alla som kämpat för brinnande livet tills lågan slocknade.

- Hej, sa Harry när han och Ginny klämde sig ner mellan Ron och Seamus.
- Hej, sa Hermione som satt mitt emot honom. Vart tog ni vägen? Ni missade sorteringen!
- Minnesstenen, sa Ginny enkelt.
Hermione log snett och tittade mot lärarbordet. Harry såg Neville sitta lite osäkert längst till vänster och längtande titta bort mot gryffindorbordet. Då reste sig professor McGonagall ur den tronliknande stolen och klingade en kniv mot sitt glas. Sorlet i salen dog genast ut.
- Jaha, sa hon högt. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det finns så mycket att prata om. Jag tror att ni känner samma sak. Men först och främst vill jag säga att vi är otroligt starka som har genomlidit det här, och att de liv vi gått miste om fortfarande finns med oss, djupt där inne. Många här inne var med i striden, ni kämpade otroligt tappert. Jag vill särskilt berömma en grupp som kallar sig Dumbledores armé, en grupp elever som tillsammans lärde varandra ytterst svår magi, vilket visade sig ha väldigt stor betydelse. Jag tror att många här inne inte skulle suttit här idag om inte den gruppen bildats.
Harry, Ron, Hermione och Ginny utbytte leende blickar.
- Ja, jag tror att vi alla är hungriga, fortsatte professor McGonagall. Så låt mig bara presentera två nya lärare som vi har i år. Jag själv fortsätter som lärare i förvandlingskonst, och professor Flitwick blir biträdande rektor. Som lärare i mugglarstudier, finner vi Arneus Smith.
En blek trollkarl reste sig upp. Han hade ett skarpt ansikte och såg lite bitter ut. Harry och de andra applåderade.
- I försvar mot svartkonster, fortsatte professor McGonagall, har vi Arola Vencyle. Hon kommer även att vara föreståndare för Gryffindor.
Bredvid Hagrid så reste sig en mörkhyad häxa med svart hår uppsatt i en hög tofs. Hon hade en vinröd klädnad och log vänligt mot eleverna, och fick betydligt större applåder än Arneus Smith.
- Sådär, sa McGonagall. Hugg in bara!
Som vanligt så dök det upp massa mat på de fyra långa borden. Harry tog för sig av en potatisgratäng, som nästan var lika god som Mrs Weasleys. Han såg hur Ron mumsade på en kycklingklubba, hur Dean tappade sin brödbit om och om igen, hur Ginny provade alla möjliga oljor på sin pastarätt och hur Hermione till slut verkade ha gett upp F.I.S.A och njöt av sin oxfilé. Det var precis så här det skulle vara.

KAPITEL 5 - TILLBAKA

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Gryffindors uppehållsrum hade aldrig varit så fullt. Det var väldigt svårt att hitta en sittplats, och man behövde skrika för att ens höra varandra.
- Jag klarar inte det här! ropade Hermione gällt. Vi går ut härifrån!
- Men vänta! sa Ron. Jag ska bara hälsa på....
- Kom nu, Ronald!
Hon grep tag i Rons underarm och började dra honom mot porträtthålet. Harry och Ginny följde efter.
Väl ute i korridoren var det helt tomt, så när som ett par spöken som rörde sig så långt bort att Harry inte kunde se vilka det var. Han, Ron, Hermione och Ginny satte sig på en tom träbänk.
- Hur kan det plötsligt gå så många elever i Gryffindor? stönade Hermione.
- Alla sjundeårselever går om, sa Ginny. Ja, alla utom Neville. Och nästan hälften av alla som sorterades in hamnade i Gryffindor.
- Så många? Varför det? sa Harry.
- De ber sorteringshatten om det, sa Ginny. Alla vill väl komma i samma elevhem som pojken som överlevde?
- Äh, sa Harry generat och knuffade henne retsamt på sidan.
- Hej där!
Harry vände sig om. Neville kom gående mot dem från änden av korridoren. Han såg väldigt glad ut.
- Jag frågade McGonagall om jag fick sova med er, sa han. Och det fick jag! Så jag slipper bo med lärarna!
- Kul! sa Ron. Men du, gå inte in dit nu, det är överfullt!
Neville ryckte på axlarna och slog sig ner på bänken.
- Vad tycker ni om Arola Vencyle? sa han.
- Den nya läraren i försvar mot svartkonster? sa Ron. Riktigt snygg.
Hermione himlade med ögonen.
- Jag hörde henne prata med Sinistra i lärarrummet, fortsatte Neville. Hon verkar faktiskt väldigt snäll. Och hon pratade mycket om dig, Harry.
- Jippi, sa Harry. Ännu fler som pratar om mig!
- Det är i alla fall inte dåliga saker längre, inflikade Hermione. Tänk på hur det var under femte året.
Det var Harry faktiskt tvungen att instämma i.

Lite senare kom Dean och Seamus gående hand i hand och anslöt sig till dem på bänken.
- Vi såg Vencyle nyss, berättade Dean ivrigt. Den nya läraren. Hon gick framför oss i korridoren, och plötsligt stannade hon och riktade sin trollstav mot ett hörn. Och så dök Goyle och Zabini plötsligt upp där!
- Va? sa Harry.
- Ja, på riktigt! sa Seamus. De hade tydligen utfört en dissillusioneringsförtrollning över sig själva och stalkat henne. Men hon upptäckte dem direkt!
- Fick de straff? undrade Ron.
Dean skakade dystert på huvudet.
- Hon sa bara 'Ingen trollkonst i korridorerna' och gick vidare, sa han. Men fattar ni hur stelt det kommer att bli på deras lektion?
Harry skrattade åt tanken.
- Var inte Malfoy med? sa Ginny.
Seamus skakade på huvudet.
- Han ska inte gå om, sa han. Justin berättade det för mig.
- Vilket lyxigt år! sa Ron och lutade sig bakåt med utsträckta armar. Ingen Malfoy, ingen Voldemort, ingen Snape...
Harry harklade sig.
- Förlåt, sa Ron hastigt. Men erkänn att ni inte gillade hans lektioner heller, va? Även om han liksom var... Ja, på Dumbledores sida...
- Vad snackar du om? sa Dean.
Hermione slog handen för munnen.
- Åh, vi har ju inte berättat det! utbrast hon. Harry, du måste säga det till McGonagall!
- Varför det? sa Harry.
- Därför att skolan har rätt att få veta det, sa Hermione. Det är ju inte så snällt mot Snapes rykte om alla tror att han var en dödsätare! Folk måste få veta sanningen!
- Okej då, sa Harry. Men hon får inte nämna mig när hon berättar det för skolan.
- Kan ni förklara vad ni menar? sa Neville.
- Visst, sa Harry.
Och han berättade om vad han hade sett i minnessållet den natten. Dean, Seamus och Neville gapade stilla av chock.
- Du skämtar? sa Neville efter flera tysta sekunder.
- Nej, sa Harry uppriktigt. Om du tänker efter så verkar det ju ganska rimligt, eller hur?
- Som vad? sa Seamus.
- Om han var en dödsätare så skulle han ha försökt fånga eller döda mig, sa Harry. Han hade ju massa fria tillfällen, på straffkommenderingar eller privatlektioner.
- Privatlektioner? sa Dean.
- Jag fick det i ocklumenering under femte året, sa Harry.
Dean såg förvirrad ut, men ställde inga fler frågor.
- När han var på väg från Hogwarts, fortsatte Harry, när han hade dödat Dumbledore, så sprang jag efter honom och skrek 'Döda mig, fegis!' Men han sa bara att jag inte skulle kalla honom feg och så försvann han med Malfoy.
- Det har du inte sagt till oss! sa Ron.
- Harry kanske hade lite andra saker att prata om den kvällen, sa Hermione.
Harry nickade.
- Det är ganska sent, sa Ginny. Borde vi inte gå upp nu?
Harry fumlade med knytpungen och drog upp marodörkartan.
- Det är inte så många kvar där nu, sa han. Vi kan nog gå upp.

Utanför sovsalarna hade det hamnat en extra dörr. Harry visste inte om de hade byggt eller trollat dit den, men lärarna på Hogwarts tänkte verkligen på allting. Hans egen sovsal var densamma, men förtsaårspojkarna flyttade in i den nya.
Det var samma känsla som alltid där inne, mysigt och hemtrevligt. Dean och Seamus satte sig för att öppna chokladgrodor och byta kort med varandra. Plötsligt gav Dean ifrån sig ett tjut.
- Vad är det? sa Neville förskräckt.
- Harry, det är du! sa Seamus.
- Va? sa Harry.
Menade de verkligen att...?
Dean kom framspringande och höll upp kortet rakt under näsan på honom, så det tog ett tag att ställa in linsen. Men mycket riktigt, hans eget ansikte tittade leende tillbaka på honom från kortet. Han tittade chockat upp.
Ron hade sprungit fram och tittat på bilden.
- Det här är helt sjukt, sa han tonlöst.
- Äh, lägg av, sa Harry. Du har säkert också fått det!
- Jag? sa Ron.
- Ja, du. Du betydde jättemycket, vi hade inte klarat det utan dig!
Ron skakade osäkert på huvudet.
Seamus kom fram, tog kortet och läste högt;

Harry Potter
Var den första trollkarlen att någonsin överleva den dödande förbannelsen, vilket fick honom att senare kallas 'Pojken som överlevde'. Mest känd är han för sin seger över Lord Voldemort i maj 1998.

- Det där, sa Neville, är helt galet coolt.
- Ni alla var med! sa Harry och såg på de fyra killarna. Ron, du var med hela tiden. Neville, du dödade ormen. Dean, du hjälpte till att få tag i Fenixorden, och Seamus, du jagade bort dementorerna! Jag hade inte klarat det utan er! Det är bara att folk inte vet om det!
- Vi vet, sa Seamus varmt. Räcker inte det?

Trevlig läsning!

---

28 feb, 2018 19:53

Detta inlägg ändrades senast 2018-03- 2 kl. 11:54
Antal ändringar: 6

Låter superbra! Läser och bevakar

---

28 feb, 2018 20:18

Nu är kapitel 1-5 ute!

---

2 mar, 2018 10:43

_{Skrivet av EddaLovegood:}
Nu är kapitel 1-5 ute!

Ska kolla in de men senare är hos min mormor

---

2 mar, 2018 12:58

2 mar, 2018 17:07