Dansar för mig själv - One-shot (Drarry)

Triggervarning - jobbiga ämnen berörs


Du skulle bara vet hur många gånger jag har erkänt det för dig. Förklarat, beskrivit, släppt taget om vad jag känner. Du skulle bara veta hur nära jag varit att försöka med just detta, men i mina tankar slutar det alltid i en katastrof. För om det är något som är värre än att bara ha en nästan obefintlig strimma hopp, så är det att inte ha hopp alls. Rädslan att leva med vetskapen är så skrämmande att marken gungar. Inte på ett härligt, pirrigt sätt, som när jag ser dig gå förbi. Nej, rädslan får marken att försvinna under mina fötter,kastar mig mot en säker död. Den lilla, nästan obefintliga, strimman av hopp. Den får mig att fortsätta fungera, en dag i taget. Trots att jag vet att det inte kommer bli vi, så finns den kvar. För hur kan jag vara helt säker?


Jag sitter hopkurad i hörnet av rummet, bredvid ett förråd överfyllt med kvastar. Jag lutar huvudet mot den kalla tegelväggen, och gör inte ens ett försök att stoppa de pilande forsarna som lämnar mina ögon. Jag sitter inför en säker död, för jag kan inte leva upp till hans krav. Jag är bara sexton år, och ändå förväntas jag att starta en revolution. Jag ska utlösa lavinen, som kommer äta upp världen inifrån och ut. Det som skrämmer mig är inte att jag kommer bli mördad. Det är att jag kommer bli mördad utan att han vet vad jag känner. I och för sig gjorde han det självklart alldeles för en stund sedan, när han nästan bekostade mig mitt liv. Men ändå finns strimman kvar.

Ett ljud. Som gruskorn som faller till marken. En ljusstrimma letar sig fram, och jag drar mig tyst in i skuggan. Två avlägsna röster uppenbarar sig, men de är för svaga för att tyda. Så fort mörkret åter lägger sig så smyger jag fram, bara en gnutta. Och där är han. Harry. En flicka står bredvid honom, och jag tror mig veta vem det är. Min värld faller samman i samma ögonblick. För här står jag, i hörnet, och ser dig kyssa henne. Jag är så nära, men ändå finns jag inte för dig. Om jag bara hade vågat. Men här står jag istället, och dansar för mig själv.

Ett tumult. En middag. Ett outhärdligt tjat från min personliga cheerleader. En glasartad blick. Och en tanke. En tanke, som känns så fruktansvärt, skrämmande frestande. Utan strimman av hopp, kan jag inte överleva.

Jag känner den kalla vinden mot mitt ansikte, och fastän att jag inte sitter gömd så gråter jag. Jag gör mig beredd, tar steget upp på fönsterkarmen. jag är fast besluten, det är bättre nu än att bli mördad av honom själv. Jag hör steg upp för trappan, försöker gömma mig bakom väggen.
“Malfoy, kom ner!”
rösten låter skräckslagen.
“snälla, hoppa inte.”.
“snälla, det kan inte vara för sent.”
personen snyftar till, andas tungt. jag inser att de sista meningarna var till den själv, att den tror jag redan hoppat.
“varför inte?” svarar jag svagt.
jag vänder mig om och ser honom sitta där. Det nattsvarta håret så perfekt-operfekt, och de gröna ögonen. Paniken i hans ansikte är så tydlig att den är skrämmande. när han ser mig reser han sig upp, springer mot mig. För ett ögonblick tror jag att han ska knuffa mig över kanten, men istället tar han tag i mig och drar mig in igen. in i värmen. in i tryggheten. in i hans mjuka famn.
Hans våta, salta läppar pressas mot mina. En kyss så som jag aldrig känt en förut. En kyss som får marken att gunga. Efter vad som känns som evigheter bryter han den, bara för att yttra några ord som får mig att nästan svimma.
“för att jag älskar dig”.

Bra! ♥

Såå himla bra!

Så bra!

Jag är egentligen inget fan utav Drarry, måste jag medge. Jag föredrar Draco med Hermione och Harry med Ginny. Men sättet som du skriver på är bara helt fantastiskt, och även om drarry endast kommer att förbli en brotp för mig så kan jag inte låta bli att shippa dem en aning i den här korta novellen.