Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Namn: Astrid och Ormprofetian
Typ av text: Fanfiction
Fandom: Harry Potter
Färdigskriven: Ja, alla kapitel är postade.
Rating: PG-13 (typ - det kommer en rätt våldsam scen, men inte värre än i HP)

Jag har inte skrivit fanfiction på hur länge som helst. Faktum är, när jag tänker efter, att jag nog inte skrivit alls på ett kreativt sätt på väldigt, väldigt länge. Jag började skriva idag, inspirerad av att ha läst några fantastiska FFs på denna sida, och kunde bara inte riktigt sluta.

Nå, de första kapitlen kommer vara lite tråkiga. Jag förklarar mer om varför i spoilern om någon är intresserad, men det är sådan information som man kanske helst vill låta dyka upp i texten, så jag lämnar det där.



Lämna gärna kommentarer! Jag funderade jättelänge på om jag skulle lägga upp det här, så om ni tycker att det är läsvärt får ni jättegärna kommentera (och om ni inte tycker det får ni jättegärna skriva det också).

Tack på förhand - nu, till kapitel ett.

Kap. 1
Brevet

Det blåste isande kallt i gränden trots att det var början av juni, och Astrid drog kappan närmre omkring sig. Den lappade och illa medfarna tygkappan var någon storlek för liten med ett spänne som var halvt sönderrostat. Endast genom att dra i den med händerna kunde den ge något skydd från blåsten, men det gjorde också att hennes fingrar, som då inte längre var innanför kappan, blev stela och blå. Hon vaggade fram och tillbaka för att hålla värmen. Smutsen rann nedför rännstenen. Det luktade illa, men Astrid var van och reagerade knappt på stanken längre. ”Förresten,” tänkte hon, ”så luktar jag säkert lika illa”. Det var en deprimerande tanke, men så hade hon inte heller särskilt mycket att vara glad över.

Big Ben klämtade och signalerade att klockan slog tolv.

Dörren på andra sidan gatan öppnades abrupt och ut staplade en berusad man. ”Astrid!”
Astrid stålsatte sig mentalt. ”Ja, pappa?”
”Där är du ju. Kom, så går vi.”
”Hem?” En viss hoppfullhet smög sig in i hennes röst.
”Kan man kalla det för hem så… Visst.”

Mannen andades tungt och gick i något som inte ens den mest välvilliga betraktaren skulle kunna kalla för en rak gång. Flera gånger gick han in i gatuskyltar, lyktstolpar och till och med en vägg eller två. Han luktade svett och avslagen öl. Ansiktet bepryddes av ett mjälligt skägg, och tänderna var mer bruna än gula. Han svor till när han nästan raglade in i Astrid.

”Ska det vara så förbannat svårt att inte gå in i mig, va?”, sade han.
Astrid tog ett djupt andetag.
”Förlåt pappa. Jag ska se mig för.”
”Du är lika dum som din mor. Sådär, skynda på nu, vi har inte hela natten på oss!”

Astrid funderade resten av vägen på exakt varför de inte hade hela natten på sig. Hon visste av erfarenhet att hennes far inte skulle vakna förrän på senmiddagen, och då snabbt leta sig fram till den närmaste alkoholhaltiga drycken i sikte.

De gick in genom porten och uppför det dåligt underhållna trapphuset för att komma upp till sin lilla lägenhet. Efter en stunds fumlande sträckte fadern ut nycklarna till Astrid, uppenbarligen för full för att få in nyckeln i låset. Astrid låste vant upp dörren och steg in. Lägenheten var lika deprimerande som hennes liv i övrigt, tänkte Astrid för sig själv. Medan fadern raglade över tröskeln och lade sig raklång över den smala sängen, som gav ifrån sig ett knarrande läte när han dunsade ned, så fick Astrid syn på någonting.

Ett brev.

hittills bra! kul oxå när man själv heter Astrid x)

Jättebra!! Bevakar!!

Du har en ny läsare! *bevakar*

amazing!

Det låter väldigt spännande *Bevakar*!

Känn dig bevakad!

Oj! Vad kul att så många gillade det, haha. Jag trodde att den här tråden självdog direkt, superskoj att logga in och se massa kommentarer helt plötsligt!

Nästa del är väl egentligen mest en fortsättning av kapitel ett, men här kommer det iaf!

Kapitel 1,5

”Pappa?”

Fadern svarade henne med ett högljutt snarkande läte. Han hade uppenbarligen redan somnat.

Astrid tände snabbt det svagt flimrande ljusröret i hallen, plockade upp brevet och tittade på det. Astrid kunde inte läsa särskilt bra, men hon visste tillräckligt mycket för att känna igen sitt namn. ”Ett brev till mig,” tänkte hon förundrat. Det ganska tjocka brevet var beprytt av en underlig sköld, med bilder på flera olika djur, och under det stod det något underligt som hur hon än ansträngde sig vägrade framstå som riktiga ord. ”Drake? Fast det är ingen drake på bilden… Och vad står det mer? D-O-...”

Astrid gav upp och skakade på huvudet för sig själv. Med försiktiga händer vecklade hon upp brevet som om hon var rädd att det skulle gå sönder om hon tog i det lite för hårt. Återigen såg hon den underliga skölden, och under den stod det med ett stort typsnitt ”Hogwarts skola för häxkonster och trolldom”, vilket hon lyckades dechiffrera efter några minuter i det skumma ljuset. Astrid hade, trots att hon var runt elva år – om hennes far verkligen hade vetat och inte bara sagt det för att hon skulle sluta tjata – aldrig någonsin fått gå i skolan. När hon var yngre hade hon ihärdigt bönat och bett, men vid den tidpunkt som hon hittade brevet hade det redan gått så lång tid att hon hade gett upp den drömmen. Trollkarlar hade hon sett några stycken, men hennes far hade förklarat för henne att det bara var bluff och båg, och hon var inte alls särskilt intresserad av att lära sig mer om det. Trots det började hon att läsa brevet, men insåg ganska snart att det var alldeles för svårt för hennes knappa läskunskaper. Flera av orden hade hon ingen aning om vad de betydde, och andra kunde hon knappt uttala. Tydligt var att det var någon form av inköpslista. Hur skulle hon få tag på allt man behövde? Med en uppgiven suck lade hon ifrån sig brevet och gick över till soffan som tjänstgjorde som hennes säng för att bädda ned sig under den sträva filten.

När Astrids pappa vaknade morgonen efter och såg brevet blev han högröd i ansiktet och slängde in det i kaminen omedelbart. När Astrid ifrågasatte honom så började han mumla om hur det var ett bedrägeri, ingenting att bry sig om.

”De vill bara åt våra pengar. Pengar jag sliter ihop. Där sitter någon fet rektor och försöker lura till sig elever till sin privatskola. Ha! Skulle du vara en häxa… Det var det dummaste jag hört. Uppenbarligen är det någon som driver med dig.”

”Men det var ju mitt brev!” nästan skrek hon tillbaka.

”Jaha – var det ditt brev?” sade hennes far, ”varför sade du inte det? Jag som trodde jag skulle börja skolan.”
Astrid glodde bara tillbaka mot honom.
”Lilla gumman, det måste du väl fatta att en sån där skola inte är på riktigt. Förresten har jag inte råd att försörja dig om du ska börja skolan. Du behövs här hemma.”

”Alla andra barn får gå i skolan.”

”Men grattis då, du är väl speciell eller något,” svarade han med en sur ton. Astrids blick mulnade ännu mer, men när hennes far var på det humöret var det ingen idé att diskutera med honom. Hon stampade iväg och svor för sig själv. Samtidigt funderade hon över varför han hade bränt brevet. Det gjorde han normalt sett bara med räkningar.

DEN VAR AWESOME!!!

OMG

BÄST!

Håller med dom andra!
SUPERBRA