The end of Draco Memoraid

Hej alla Mugglisar! Kommer ni ihåg mig?
Jag har gjort ett långt uppehåll från mugglis men har nu återigen kommit tillbaka, för att jag saknat er så mycket och för att slutföra min fanfiction Draco Memoraid. Jag påbörjade tvåan & postade den här men beslöt efter uppehållet att starta en ny tråd och skriva om alltihopa. Detta är alltså fortsättningen på min ff Draco Memoraid som ni hittar här nedan under Spoiler ifall ni känner för att läsa den först och jag hoppas att jag kommer få lika många läsare som på den förra. DM handlar framförallt om Draco och hur han tar sig igenom sjunde boken. Vi möter också Elli, min egna karaktär och får följa henne, Draco, Zabini, Harry och de andra i deras kamp för överlevnad. Följer JK:s spår och gör inga direkta ändringar i storyn utan bara min alldeles egna tolkning. Bevaka på om ni tycker att det är läsvärt!

Titel:The end of Draco Memoraid
Författare: Elzyii
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 11
Åldersgräns: Klarar du Harry Potter, så klarar du detta.
Förvarnar alltid om det förekommer innehåll som inte alltid är lämpat för dem under 15.
Prolog/Handling:
Elli tvingas flytta från Sverige till England. Där får hon bo hos familjen Malfoy. Hon blir vän med deras son, Draco. Men det är ingen enkel vänskap. Elli är så mycket som Draco inte gillar. Hon umgås med mugglare, tittar varken snett på smutskallen Granger eller Slytherins hackkyckling, den konstiga och skrämmande Theodore Nott eller respekterar Dracos fördomar mot allt som är annorlunda. Dessutom förstår hon inte de stora klyftorna mellan Gryffindor och Slytherin, utan hävdar att dem alla är densamma. och hon i sin tur förstår sig inte alls på Draco, som verkar hata allt som rör sig. De lyckas trots sina olikheter hålla vänskapen, som sakta växer fram till något större, vid liv. Men Draco har sitt uppdrag att tänka på. Det finns så mycket som han inte kan berätta för Elli pga den obrytbara ed hans föräldrar tvingade honom att svära. Sakta men säkert tar sig mörkret in över Hogwarts sårbara murar och tiden för de unga huvudkaraktärerna börjar rinna ut. Draco älskar Elli, och i ett sista desperat att skydda både henne och sig själv försöker han genomföra uppdraget som Voldemort gett honom; att ta död på Albus Dumbledore. Han misslyckas givetvis och efter ett tårdränkt avsked sticker han och lämnar en förkrossad och förbannad Elli kvar uppe i Astronomitornet medan han själv, sårad och svag beger sig iväg tillsammans med dödsätarna.[/i]

Bra att veta:
Både Draco och Ellis mammor blir mördade i del ett.
Vem mördade dem och varför?
En otäck liten flicka med stirrande svarta ögon och långt stripigt hår hemsöker Elli. För att hjälpa eller stjälpa?
Voldemort vill ha Elli nästan lika mycket som han vill åt Harry. Frågan är bara, varför?
Elli har förutom Draco, två till vänner i Slytherin, Theodore Nott och Blaise Zabini som vi kommer att få se betydligt mer av.
Jag följer inte boken till punkt och pricka men försöker att överensstämma med den så mycket som möjligt.

DM bjuder på en närhet till karaktärerna som jag hoppas mina nya läsare kommer att uppskatta lika mycket som mina gamla.
Du behöver inte ha läst 1:an för att läsa den här.

[/i]

-This broken heart can still survive With a touch of your grace.

The Theme Song ---> http://www.youtube.com/watch?v=6YAn8KwnjNM:
[i]A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier
the civillian
The martyr
the victim
This is war
It's the moment of truth
and the moment to lie
The moment to live
and the moment to die
The moment to fight
the moment to fight
to fight, to fight
to fight
To the right
to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It's a brave new world
From the last to the first
A warning to the prophet
the liar
the honest
This is war
To the leader
the pariah
the victim
the messiah
This is war.



Vill du läsa Draco Memoraid 1? Du hittar den här i länken -->

Välkommen tillbaka Nadia! ♥

Jag bevakar lika hårt som jag alltid gjort, ser fram emot det här! ♥

Tack ska du ha Meowsy! Du kanske blir min enda bevakare men må så vara - det duger fint med bara dig! ♥ Känns toppen att vara tillbaka. Du kommer säkert känna igen en hel del i de tre första kapitlen då de är ungefär samma bara renskrivna. Hoppas du stannar kvar hos mig! Kram

Här har ni kapitel ett. Hoppas de ska falla nån i smaken!

Kapitel 1
Rött blod

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult och skenet som föll från det dunkla lysrören fick de djupa oseende ögonen att blänka och för ett ögonblick såg det ut som om livet återigen tagit de smutsgula lilla byltet i besittning. Men valpen förblev liggande stel och orörlig i en pöl av klarrött blod. Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet runt bordet där den lilla gula kroppen låg slängd i en hög, bortglömd och obetydlig. Ungefär så som han själv känt sig under de fasansfulla timmarna han tvingats tillbringa runt det här bordet tillsammans med människor som han varken kände eller ville lära känna.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Nagini vände sig om och riktade sina ondskefulla gula ögon mot Draco som skrämt ryggade tillbaka. Han avskydde ormar, särskilt Nagini eftersom hon alltid verkade befinna sig i närheten av honom. Hon vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga klyvna tungspets och spelade med den. Han stirrade som förhäxad in i ormens ögon, ömson rädd, ömson faschinerad. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp dropp dropp. Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst men inte mycket.
"Nagini.” Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar. Voldemort strök henne försiktigt över den kalla slemmiga kroppen som Draco bävade så för att vidröra medan han betraktade personerna runt bordet, en efter en; vars blickar bottnade i kärlek eller skräck. "Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande steg upp från församlingen av huvklädda gestalter. Draco satt tyst. Han var rädd för att göra bort sig.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått.
Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens", fortsatte Voldemort, “inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...” Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överörstade den alla andra ljud i rummet. “Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.” Voldemort spände sin glödande blick i var och en utav kvinnorna och männen som satt samlade runt omkring honom. “Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand. "Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade. "Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende." Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon inte märkte av dem andras ilskna blickar.
Det var många som grämjde sig över att Bellatrix hade blivit något av en favorit efter Dumbledores fall. Dem enda som inte visade någon öppen bitterhet var Draco som höll sig så långt bort från Voldemort som han kunde komma och Severus Snape, som inte visade någonting överhuvudtaget. Han satt stelt tillbakalutad i sin stol på höger sida närmast Voldemort. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna i det unkna rummet och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det (Vilket han i Dracos mening gjorde alltför ofta).
Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick för att få en chans till att ta reda på vad som föresgick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig till Yaxley som vilade armarna bakom huvudet bredvid Snape.
"Nå?"
Alla som satt i rummet vände uppmärksamheten mot Voldemort som med sina glödande röda ögon tittade på Snape som harklade sig och tog till orda.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande skyddsställe på lördag, vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer.."
"..från en mycket säker källa", svarde Snape rappt.
"Herre." Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom. "Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite. "Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre." Yaxley darrade på rösten när han fortsatte: "Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende. "Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape. "Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape. "Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter... Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet. Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Sen blev han allvarlig igen.
Han hade nästan gjort vad som helst för att få byta med någon.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat dem senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter vilket var en mycket otrevlig och illavarslande känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd. Inte heller när Bellatrix flinande nypit honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han brutit sin stelhet. Han hade inte ens någon användning för att han hade blivit myndig eftersom Ministeriet tagit bort spårmärkret tack vare den nya trolldomsministern Pius Korpulens som löd Voldemort blint under inverkan av Imperiusförbannelsen. Så han hade ingenting att stoltsera över på den punkten heller.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga.
Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna: ”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen. ”Ett sant nöje.”
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp. ”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte. ”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade sina gula tänder i ett grin. ”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.” Grårygg slickade sig om läpparna med en blodröd, trasig tunga.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror.” sa Voldemort och snurrade betänksamt på sin trollstav.
”Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud. ”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort. ”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.” Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer. ”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort. ”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen. ”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort. ”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne och Draco svalde.
Hon öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet. Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

Jag älskar det - underbart som alltid. Ser fram emot mer, kan knappast vänta!

Åter igen måste jag säga att det var underbart, amazing! ♥

ÅÅÅH vad glad jag är att du är tillbaka! ♥

♥

Välkommen tillbaka! Äntligen en fanfic som känns värd att läsa, var längesen jag läste nån nu! Ska bli spännande att följa den här igen ^^ Kram!

Fabulöst! Älskar att du minns lilla Avery och Jessica fastän jag knappt gör det själv. Älskar det! Pussochhej ♥

Nämen! Welcome back ^^ Bevakar direkt ofc

Jag vet att jag varit dålig sista tiden på att skriva, tappade helt enkelt lusten. Men nu har den vaknat igen Kommentera som vanligt för nytt kapitel. Läs gärna om det föregående.

Vill ni läsa Draco Memoraid del 1? Här har ni länken --->
https://mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30558&page=1


Kapitel 2


Det känns som att det var igår du var en del av mig.
Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark.
Känslan av dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu kan jag inte andas. Nu kan jag inte sova. Nu hänger jag bara med, som en skugga utan ljus. Jag berättade nästan allt för dig, öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången i mitt liv. Nu är allting lämnat hos mig, det var väl så det skulle bli. Först tillsammans, sedan ensam och förtvivlat sökande efter ett svar. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig. Du svalde mig för att sedan spotta ut att jag hatade dig. Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...


”Vad gör du?”
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise Zabini stod i dörröppningen. Hans mörkt kastanjefärgade hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri.
”Skriver du en dikt?” Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han ändå inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan.
”Varför skriver du på svenska?”
”För att du inte ska kunna läsa det, förstås.” log jag.
”Alla har vi våra hemligheter Blaise.”
Han skrattade och blottade en rad av perfekta vita tänder.
”Det är sant.”
Försiktigt för att inte skrynkla till det hennefärgade lakanet slog han ner sig på sängen och strök min fjälluggla Shanti över fjädrarna. ”Något nytt om...”
”Nej”, avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen.
”Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt.”
”Mmh.”
Han nickade. Jag hörde på sättet han sa det på att han inte trodde mig.
”Blaise.” Jag vände mig om och mötte hans blick.
”Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut.”
Blaise ryckte på axlarna. ”Jag tycker det är skönt att han är borta.”
”Jag vet”
”Han ställde bara till det för sig”, sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. ”Det var kanske lika bra att han försvann.”
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig.
Ingenting kunde få känslan av att han valt bort mig att blekna eller kännas mer hanterbar. Samtidigt kunde jag förstå Blaise lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot honom trots att det varit vänner i flera år. Ärligt talat hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
”Undra hur Crabbe och Goyle kommer att klara sig nu”, sa Blaise som om han hade läst mina tankar. ”Har de där båda klumpedunsarna överhuvudtaget utvecklat någonting som heter egen vilja?”
”Jag tror att de missade den utvecklingsfasen”, sa jag. ”Vi får väl hjälpa dem lite på traven.”
”Aldrig i livet!” utropade Blaise, förskräckt över blotta tanken på att inleda någon form av umgänge med Crabbe och Goyle.
”Jag går inte i närheten av dem där två fören de börjar använda schampo istället för diskmedel när det duschar. Och det skulle inte skada om dem slutade grymta oförstående så fort någon öppnar munnen heller.”
”Det är ju inte deras fel att Draco manipulerat dem”, påpekade jag. ”Vem vet, det kanske är jätte klyftiga egentligen.”
”Säkert!” Blaise skrattade. ”Elli, det märks verkligen att du inte är härifrån. Om du träffat deras föräldrar skulle du förstått att de där båda är ett hopplöst fall, dem råkar nämligen vara precis lika korkade som sina dem.”
Jag öppnade munnen för att fråga hur Blaise kunde känna till så mycket om Crabbe och Goyles familj då Blaises mamma ropade från undervåningen. Blaise reste sig genast upp och sopade av lite inbillad smuts från sina nypressade byxor. ”Det är bäst att vi beger oss ner till köket. Jag tror att middagen är klar.”
Jag reste mig upp och följde efter honom nedför trappan.
Familjen Zabinis herrgård låg i utkanten av Gloucestershire, ett grevskap som låg fint till i sydvästra England gränsande till bland annat Wiltshire, området där Draco bodde. Eller åtminstone brukade bo. Huset var en typisk familjeklenod och hade gått i arv i många generationer. Det var till skillnad från Malfoy Manor rött till färgen och inte ens hälften så stort. Till huset hörde också en lägre mycket mindre byggnad. Mrs Zabini, Blaises mamma, älskade att rida och stallet beboddes av sju ståtliga hästar och deras skötare. På Herrgårdens baksida växte ett par vackra blommande buskar med lila skott som jag inte kunde namnet på och en skulptur i form av två husalfer som lyfte en högdragen trollkarl som hade en mässingsskylt där det stod ”Magi reagerar”, i snirkliga guldbokstäver fastspikad över bröstet stoltserade mitt i bland dem. Den var jag inte lika förtjust i. Mrs Zabini, som insisterade på att vi skulle kalla henne Cynthia var en mycket vacker kvinna. Hon var lång och slank och hade ett midjemått som många flickor bara kunde drömma om.
Det mörka lockiga håret föll naturligt nedför hennes smala axlar, glänsande som ny kokad choklad. Ögon var identiska med Blaises bortsett från att det aldrig glittrade av skratt.
”Varsågoda och sitt”, sa hon med sin hesa överlägsna röst som tydligt talande om för mig
att det var en order, inte en vädjan. ”Hoppas det ska smaka.”
Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar och gårdens tre husalfer började lydigt servera oss. Till en början hade jag försökt förklara för dem att jag inte hade någonting emot att ta mat och städa undan efter mig på egen hand. Men efter ett par dagar hade jag insett att det var lönlöst och lät dem hållas.
Alla tre bar relativt rena höftskynken och varsin hätta på huvudet med hål för det stora fladdermusliknade öronen. De var så små att det blev tvungna att ställa sig på tå för att få huvudet över bordskanten.
Mrs Zabini betraktade oss under tystnad medan vi åt. Hon rörde inte sin tallrik utan hade bara ögonen för oss. Jag kände mig nervös av hennes stirrande och ansträngde mig för att inte tugga med öppen mun eller spilla på den vita bordsduken.
När vi hade ätit färdigt spände hon blicken i Blaise och bad att få tala med honom i enrum. Han sneglade lite på mig innan han lydigt reste sig upp och försvann efter sin mamma som rörde sig som om hon vandrade på en catwalk och inte i sitt eget hem.
Jag blev sittande vid bordet, osäker på om jag hade fått klartecken att gå därifrån eller inte. Blaise mamma var sträng och en åthutning från henne kunde sluta med en natt i stallet. Egentligen hade jag ingenting emot att tillbringa en natt eller två tillsammans med hästarna och stallpersonalen men det var någonting som sa mig att Blaise kunde råka illa ut om inte jag uppförde mig korrekt. Efter en stund tröttnade jag på att vänta och vände mig till en utav husalferna som hängde över diskhon och skrubbade bort potatisrester som om det gällde livet, och bad att hon skulle meddela Cynthia att jag hade gått till mitt rum rum. Jag kom på mig själv när jag tyst smög uppför trappan att längta till att få åka tillbaka till Hogwarts, sova i min ”egna” säng och att träffa alla nyfunna vänner som jag skiljts från i slutet av terminen igen. Fast det skulle inte finnas så värst många kvar att umgås med. Jag fick en klump i halsen när sanningen pickade mig i hjärtat. Draco skulle jag aldrig mer få se, åtminstone inte i det skick som jag ville se honom i. Harry, Ron och Hermione skulle inte heller komma tillbaka till skolan. Dem hade släppt bomben när jag bodde hos Ron i början på sommaren. De hade till en början varit väldigt förtegna om vad det skulle göra. Men sedan hade Harry lättat på trådarna och berättat allt för mig om Horrokruxerna och uppdraget som Dumbledore hade lämnat i deras händer innan han dog.
Jag hade genast velat följa med men dem hade gjort klart för mig att det var omöjligt,
”Tänk lite Elli”, hade Hermione suckat. ”Draco känner dig rätt bra vid det här laget. Det vore vansinne att ge honom en sådan chans att fjäska för Mörkrets herre. Han skulle utan ansträngning få dig att vandra rakt i fällan. Och det unnar du honom inte, eller hur?”
Jag visste att hon hade rätt ändå blev jag besviken. Jag hade så gärna velat följa med.
De hade gett sig av för drygt två veckor sedan. Magen knöt sig av oro och jag lutade huvudet i händerna och suckade. Ett brev. Det var allt jag hade hört från dem. Givetvis förstod jag att de var upptagna med att leta efter Horrokruxer och inte hade tid att uppdatera mig flera gånger i veckan. Men jag hade väntat mig lite mer än ett ynka brev. Jag lyfte huvudet från händerna och öppnade skrivbordslådan. Pergamentstycket låg där jag lämnat det, gömt under min anteckningsbok. Jag ville vara helt säker på att ingen, inte ens Blaise, skulle hitta det. Försiktigt för att inte skära mig på de vassa kanterna vecklade jag upp brevet. Det var nerkrafsat i all hast, som om Harry egentligen inte hade haft tid att skriva men gjorde det ändå. Den tanken lugnade mig lite och jag ögnade igenom brevet för säkert hundrade gången.

Hej Elli
Hoppas allt är bra med dig.
Kan inte uppge vart vi befinner oss ifall vi är bevakade.
Men det är fint här. Jag vet att du skulle tycka om det.
Ron bad mig hälsa att du ska se upp för att beblanda dig för mycket med Slytherinare, dem smittar. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart.
Harry

Ilsket torkade jag bort tårarna som steg i ögonvrån i takt med
att jag läste. Det hjälpte inte att gråta. Det visste jag sen tidigare. Allting hade blivit så trassligt. Hogwarts skulle inte vara sig likt. Kunde det bli ett Hogwarts utan Dumbledore? Jag skulle sakna dem genomträngande blåa ögonen och den krokiga näsan nästan lika mycket som jag saknade Harry, Ron och Hermione. Och ett Hogwarts utan Draco... Jag visste ju inget annat än ett med Draco.
Han hade alltid funnits där. Oavsett om vi var i luven på varandra eller inte så hade jag vetat att han bara var ett par våningar bort. Nu skulle det bli annorlunda. Jag hade ingen aning om han levde överhuvudtaget. Och tänk om ryktena va sanna - tänk så var det sant att dödsätarna hade tagit över skolan? Skulle verkligen McGonagall tillåta det? Eller hade hon ingenting att säga till om längre?
”Jag vet att du är lika orolig som jag”, sa jag till Shanti som nervöst plockade med min fjäderpenna. ”Men vi har ingenting att välja på.” Den snövita ugglan tittade på mig med sina runda bärnstensfärgade ögon. Blicken hon gav mig var så full av tillit att jag återigen blev tårögd. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes mjuka huvud.
Jag tänkte på Hedwig som offrat sig själv för att rädda Harry. Jag undrade om Shanti skulle gjort samma sak för mig. Hedwig hade vetat vad hon gjorde. Hon hade med en ugglas visdom förstått att det skulle bli Harry eller hon. Och utan att tveka hade hon räddat sin husbonde sen sju år tillbaka. Jag visste att Harry tagit förlusten av sin älskade uggla hårt. Och att han saknade henne. Det gjorde jag med.

Kommentera för mer, Elzyii is Back!