What Is Love

Tänkte ge mig själv en chans till att skriva en alldeles ny FF för svenska folket istället då jag tidigare bara skrivit till det engelska folket på Quotev.

Titel: What Is Love

Språk: Svenska.

Typ av text: Fan fiction.

Antal kapitel: 1

Färdigskriven: Nej.

Rating: PG, men kan förkomma PG - 13 kapitel vilket jag kommer att varna för.

Tidsperiod: Denna fan fiction utspelar sig på Harry Potters sjätte år.

Handling: Långsamt fick han henne till att bli lika ond som vacker lik sitt namn.

Angel är en renblodig häxa från Sverige som blir bortrövad av dödsätare till England. Hon vaknar upp i ett mörkt litet rum och möts av synen av mörkrets herre, Lord Voldemort. Han hotar att döda hennes mamma om hon inte ansluter sig själv till honom. Angel offrar sig själv för att rädda sin kärleksfulla mamma. Hon lär sig fort att leva sitt nya liv som dödsätare vilket tycks imponerar på mörkrets herre. Lord Voldemort bestämmer sig därför för att skicka nykomlingen till Hogwarts tillsammans med hennes allra favoritfinde, Draco, för att avsluta uppdraget som dem tillsammans kommer påbörja motvilligt.

Theme Quote: You beat my heart until you made it black and blue.

~

Prolog

Angels ögon rörde sig långsamt på orden ur den slitna volymen, men gav intryck av att inte förstå det hon läste. Det var som om det inte stod någonting alls, bara en tom sida framför henne. Hon tänkte kasta ifrån sig boken, men oförmedlad blev orden begripliga. De blev skarpare, de blev till klara och förståeliga ord, som fick Angel att känna igen sig själv i.

Hennes liv var inte detsamma som förut.
Hennes liv var förstört.
Och aldrig skulle hon kunna förlåta den som förstörde hennes liv.
Aldrig.

Hon slog ihop boken och tittade fundersamt ut ur fönstret.
Varför? Varför jag? Varför min mamma? Varför kunde han inte välja någon annan?
Det hade blivit något ordinärt för Angel, att hennes tankar for iväg mot riktningen av hennes obesvarade frågor. Dock tillät hon det aldrig att utöva inflytande på hennes vardagliga liv och av den orsaken lärde hon sig att handskas med det, men Angel förvägrade att misströsta om svaren för hennes frågor. Hon var medveten med all säkerhet att det inte skulle vara lätt att finna svaren, men hon vägrade att tillåta det komma i hennes väg.

Angel studerade regndropparna som rann långsamt ner för det immiga glaset, något dylikt som hon själv höll på med. Från hennes praktfulla ögon rann tårarna i strida strömmar nedför hennes kinder. Hon kunde inte längre, hon föll samman. Inte någon gång hade hon tänkt sig att den oförstörbara flickan hon en gång var, skulle förstöras. Flickan som alltid skratta, grät. Inte en enda gång.

Draco stod i dörröppningen och iakttog Angel som stod lutad mot fönsterrutan djupt inne i hennes tankar. Han hasa sig fram till henne och det dröjde inte länge innan han lade märke till hennes fuktiga kinder. Draco rynkade pannan frågande.
”Roos?” Frågade han häpen. Angel som uppväcktes ur hennes sorgsna tankar till realiteten, bemöttes okunnig av Draco. Hennes hand tog kontakt med båda hennes kinder i ett kvick och torkade bort gamla samt nya tårar.
”V-Vad sjuttsingen gör du i mitt rum?” For hon hastigt fram ilsket men ändå nervöst. Darco sa inget, utan tittade interrogativt på henne.
”Nå?” Tjöt hon.
”Roos, gråter du?” Frågade han.
”Nej.” Fräste Angel åt honom. Draco var underkunnig om att hon inte talade sanningen, men han tänkte inte fråga varför hon ljög för honom för med den fullkomligaste visshet visste han att hon fortsätta ljuga.
”Okej..” ”Jag kom bara för att meddela dig att du missade ännu ett möte och därför ska din mamma bestraffas imorgon bitti klockan åtta.” Sade Draco och vände sedan på sin klack och gick ut ur hennes rum.
Angels blick for hastigt på silverklockan på spiselhyllan som visade tjugo i åtta. Åh nej, tänkte hon. Inte hennes mamma. Inte igen. Det var tredje gången i rad som hon missade ett mötte med Mörkrets herre och det var tredje gången i rad Mörkrets herre bestraffade hennes mamma för hennes misstag.

Mamma förlåt.

~

Det ljusbruna, lockiga håret föll ner över hennes axlar vars glans reflekterade den tidiga morgonljuset. Ögonen gröna som vildrosens blad fyllda av sorg och vemod tittade ut genom fönstret på solen som steg upp över horisonten.
För några dagar sedan hade det hänt, det avskyvärd som förändrade hennes liv för alltid. Hon hade tänkt på det alltsedan dess men funderade fortfarande på om det bara var en mardröm hon skulle få vakna upp ifrån, eller om det bara var hennes önskan. Angel hade alltid varit en godhetsfull själ som ville alla gott och aldrig något ondskefullt. Hon förstod inte varför det just hände henne. Varför valde han just henne? Det var frågan som starkt brann för sitt svar.

”Roos, jag förmodar att ni är redo att träffa Mörkrets herre. Det är dags.” Hon snodde runt och bemöttes av bortskämda, egenkära Draco Malfoy som stod stelbent och stirrade förbittrat på henne vars ögon tömda av känslor. Angel ignorerade honom och förbigick med tystnad i riktning mot trädörren till trappan ned mot matsalen med Darco bakom sig.

Lord Voldemort. Där stod han diaboliskt i sin svarta klädnad vars fula ansikte förvreds i en hemsk grimas som skulle föreställa ett leende, ett skamligt leende när han fick syn på dem skuldlösa ungarna som vettskrämda gick in genom dörrarna till matsalen. Voldemort var en mycket mäktig och skicklig trollkarl som många fruktade. Det räckte att medelst förnimma med hörseln av hans namn.
”Ahh, Draco.. Angel..” begynte han. ”Kära barn.. hur är det med er denna ljuvliga morgon?”
Innan någon av dem hann svara vände han sig om.
”Angel, jag är mycket besviken på dig,” han släntrade bort mot det bärnstensbruna matbordet som stod i mitten av matsalen och vilade sin smala kritvita hand på den. ”Och jag förväntar mig att du vet ditt straff,” hans ögon gled över hans axel och sneglade på Angel, ”du borde veta bättre än så här, även om du är denna lands nya fägring.”
Angel stod hetsat och såg på sin mästare, hon försökte hålla en jämbördig stämning med sig själv.
”Ja, min herre.” Nej.
Angel ville inte ljuga för honom, men hon var medveten om att tala sanningen inte skulle ta henne så långt. Tvivellöst visste hon om att hennes potentat skulle bestraffa henne med ett av de oförlåtliga förbannelserna. Hon visste ingeting, hon bara låtsades för att han inte skulle bestraffa henne eller hennes mamma. Dock köpte Voldemort inte det, han visste om att hans betjänt ljög för honom.
Voldemort pallra sig fram till Angel och såg henne djupt i ögonen som sken av fasa. ”Angel.” Hans obehagliga röst fyllde den tysta rummet fast än han viskade. ”Har inte du lärt dig att man inte ska ljuga för mig? ” Han tystnade och betraktade Angel som tittade skräckslaget på honom.
”Du skall aldrig ljuga för din herre, din dåre. Nu ska du få ta emot straffet istället för din mamma.” De kritvita smala fingrarna gick innanför hans klädnad och hårt kramade om trollstaven och pekade den mot henne.
”Crucio,” skräna han med en röst som lät som en orms väsande. Smärtan sköt ut i Angels kropp och hon släppte fram ett skrik som fyllde hela Malfoys herrgård. Hon tappade balansen av all smärta och föll ner på knä. Skrikets klinga hördes som sorgens nattsvarta rosor som fick Voldemort att dra munnen i ett stort grin åt njutningen utav tortyren.
”Aldrig mer igen.” Yttrade han.

~

Nå, what do you think? Comment down below, lol. cx

Spännande! Jag bevakar

Bra!!!

Men herregud vad begåvad du är jag älskar sättet du skriver på och handlingen är ♥O♥ I love it

Jättebra!

Grymt! Bevakar

Hallo allesammans! Jag kikade precis in bland Fanfictions och såg att jag hade en på gång. Och jösses, så många som redan tycker om den, såå... jag har håller på att skriva första kapitlet som borde komma upp imorgon eller på Tisdag. Den kommer vara lite förvirrad i början, men ni kommer få reda på det senare om varför jag valt att göra som jag gjorde. Jag håller tummarna och hoppas ni fortfarande vill läsa så ses vi om nån dag igen med första kapitlet! Ta hand om er nu, puss! ♥

Aaah excited! ♥

Hej igen! Här är jag igen, men den här gången är jag här med ett kapitel som är rätt så förvirrad. Som sagt så kommer det en förklaring för allt i ett annat kapitel.. men det kommer inte bli snart. Aa, det var väl allt jag hade att säga.. Enjoy!

Kapitel 1

Det var ett svårt oväder, ett riktigt skyfall när familjen Malfoy och Angel tog sig till Kings Cross Station. Regnet träffade marken så häftigt att den inte hann suga upp det och molnen var så tunga att de avskärmade ljuset. Ett skarpt ljud hördes och ett uppflammande ljus träffade atmosfären. Hon drog jackan tätare om sig, tänkte att den passade bra tidigare när det var varmt men blev alldeles för tunn.
”Sätt fart i benen, Miss Roos.” Det var Lucius ilskna röst som hördes över den upptagna stationen, ”vi vill inte att ni missar tåget.”
Angel som bara gick några meter efter dem, iakttog hur både föräldrarna till den bortskämda sonen stannade framför en tegelstensvägg. De stod där, Lucius, Narcissa och Draco, och väntade på henne medan hon försökte armbåga sig fram mellan de hetsade människorna som gick ivrigt över hela stationen.

”Det var väl på tiden.” Sade Lucius argsint till Angel när han fick syn på att hon närmade sig. Angel som inte gav ett ljud ifrån sig, såg bara på honom och log, ett urskuldande leende.
”Okej, nu när vi är här, är det dags för er att gå genom barriären.” Lucius tystnade och såg på Angel. ”Och eftersom du,” hans pekfinger åkte upp och pekade på henne, ”inte har någon aning om hur det går till, ska din pojkvän här visa dig hur man gör.” Den bleka fingret föll, och Lucius vände sin blick mot Draco. Draco som hastigt rätade till sin rygg, såg tillbaka på sin fader, äcklad av ordet pojkvän.
”Draco. Visa din flickvän hur man gör nu, ni har knappast någon tid kvar.”
Draco jäktade sig fram och ställde sig visavi tegelstensväggen. Han vred sitt huvud och såg på Angel.
”Mellan dessa två perronger befinner sig perrong nio och trekvart.” Draco pekade upp på de två skyltarna som hängde på väggen, en nia stod på den ena och en tia på den andra. ”Man når perrongen genom att koncentrera sig samtidigt som man går bestämt rakt in i väggen. Hogwartsexpressen avgår därifrån om ett par minuter.”
Han tystnade och betraktade henne under några sekunder. Hennes slanka kropp avslöjades i det tunna, ljusrosa linnet hon hade på sig under den uppknäppta jackan, den med ett hål på höger sida. Bröstens kurvor syntes till ordentligt från avståndet dem höll ifrån varandra. De vilda ögonen som såg så livliga ut, matchade hennes bleka, smått fräkniga hud. Hennes ljusbruna långa hår föll i perfekta lockar runt hennes smala, ovala ansikte.
”Förstår du?” Frågade han.
Hon nickade och såg på honom. ”Ja, j-jag tror det.” Sade hon på halvknackig engelska.
”Bra,” mumlade han och klev åt sidan. ”Gå före du, så kommer jag efter. Jag ska bara ta farväl av mina föräldrar.”
Angel nickade igen och ställde sig på platsen där han dessförinnan stod. Och precis som Draco tidigare förklarat, tog hon sig framåt koncentrerat i bestämda steg mot passagen mellan perrong nio och tio.

På perrong nio och trekvart välkomnades Angel av högljudda röster och rök som kom ifrån det blodröda tåget, Hogwartsexpressen. Tåget som skulle avgå vilken minut som helst.
”Så ja, lugna ner er nu. Er tur kommer!”
Hennes blick slets ifrån tåget och sköts mot riktningen av rösten. En rad av väntandes barn och ungdomar, inte så långt bort från Angel, var bildad precis intill tåget. Längst fram stod en man i tågets dörröppning och tog emot biljetter från personerna som gick ombord.
”Och varför är inte du ombord än?” Frågade en bekant röst bakom henne.
Angel kastade en blick över sin axeln på den långa, smärta figuren som gick gåendes mot henne. Den bekanta röstens herre stannade, centimeter ifrån Angel och tittade på henne med ett ögonbryn uppe.
”Ta en titt på kön, den kan förklara en hel del om varför jag inte är ombord än.” Svarade hon och vände sig till hälften bort från honom, som om hon tänkte gå ifrån honom, men sedan hejdade sig. ”Ser du?” Frågade hon och vände sig mot Draco.
Han nickade till svars. ”I sådan fall,” sade Draco och knöt hans ena hand i hennes, ”låt mig visa dig, min fägring, hur man går från den siste i kön till den förste på mindre än en minut.”

~

Angel blängde surt på Draco som satt mitt emot henne i den tyst vakade kupén. ”Kolla inte så på mig Roos, det är inte särskilt artigt.”
”Kära nån, ska det komma från dig?” Frågade hon surt. Draco flinade och i hans djupt liggande ögon såg man hur det glimmade till av förnöjelse över det han tidigare gjort.
”Jag är den som hjälpte dig ombord tillskillnaden från dig som är en sådan otacksam..” Han tystnade och lutade sig tillbaka i sätet. Angel såg frågande på honom, med samma blick hon såg på alla den senaste tiden.
”En otacksam vadå?” Frågade hon, den här gången orubbligt lugnt. Draco såg ner på henne en lång stund innan han sade något.
”Vill du verkligen veta?”
”Ja!” Skrek hon åt honom.
”Jag uppskattar inte när någon vrålar åt mig Roos.”
Angel böjde sig fram i sitt säte. ”Hade du uppskattat det mer om jag spöade skiten ur dig?”
”Bitch.” Han utstötte ett skrik och ställde sig upp framför henne med vredgad min. ”Du är en otacksam bitch.” Och utan ett annat ord, gav han henne en sista blick och tassade sedan ut från den igen tyst vakade kupén.

Jättebra!!!

Usch, Draco is so rude!