The 1D-games
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > The 1D-games
Användare | Inlägg |
---|---|
AnMel
Elev |
Du behöver inte vara ett One Direction-fan för att läsa denna berättelse
Titel: The 1D-games Språk: Svenska Typ av text: Fanfiction Genre: Spänning Antal inlägg skrivna: 54 Antal inlägg upplagda: 30 Färdigskriven: Nej Rating: PG: våld, blod och död Beskrivning: De fem pojkarna lever helt åtskilda liv i olika distrikt. När de alla kommer med i de årliga Hungerspelen – frivilligt eller inte – förenas de i en kamp om överlevnad. Det sägs att endast en kan komma ut ur arenan levande, men vad kommer att hända när alla fem pojkar är fullt övertygade om att fortsätta leva? Författarens ord: Denna historia på liv och död mellan de fem dåvarande One Direction-medlemmarna påbörjades av önskemål från några av mina directioners till vänner. Observera att denna historia började skrivas år 2013 under andra förhållanden. Detta betyder att Zayn fortfarande är med i gruppen (jag skulle aldrig tänka mig att radera hans del ur berättelsen!) Jag kommer inte heller att visa hänsyn till eventuella förändringar i exempelvis relationsstatusar, så om något inte stämmer kan det bero på att tiderna förändras. Jag är ingen directioner själv, men jag är uppenbarligen tillräckligt intresserad för att ge mig på uppgiften att skriva en fanfiction om dem i ett hungerspel. ^^ Men på grund av min okunskap kan jag inte garantera att 1D-medlemmarna har samma personligheter och agerar på samma sätt som de skulle göra i verkligheten. Personligheterna, styrkorna och svagheterna är tilldelade så att jag kan forma berättelsen på det sätt jag vill. Jag hoppas att ni finner det roligt och framförallt spännande att läsa ändå. Kapitlen kommer att vara indelade i delar och kommer att sammanställas i en spoiler längre ner i detta inlägg (se innehållsförteckning). Eftersom berättelsen är skriven som en bok och inte i avsikt att läggas upp kommer kapitlens delar att variera i längd. Vissa kommer bara att vara en halv A4-sida långa (alltså väldigt korta i jämförelse med den vanliga längden jag skriver). Jag är beroende av er respons och era kommentarer så jag skulle bli väldigt tacksam om ni kunde kommentera efter att inläggen läggs upp! Jag älskar att läsa spontana tankar kring mina berättelser men skulle även uppskatta konstruktiv kritik om ni har någon. Nu överlåter jag resten åt berättelsen. Trevlig lässtund! Innehållsförteckning Spoiler: Tryck här för att visa! Karaktärsregister Bör inte läsas om man inte har nått fram till senast inskickade fortsättning. Innehåller spoilers! Spoiler: Tryck här för att visa! Exchange [SV] | The 1D-games 14 jul, 2015 13:30
Detta inlägg ändrades senast 2016-09-24 kl. 11:48
|
Solkatten
Elev |
Ser framemot den.
"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed." 14 jul, 2015 13:52 |
AnMel
Elev |
Jag hoppas att jag inte gör dig besviken
Då påbörjas berättelsen med en prolog! --------------- Prolog Det var en fin dag. Luften var ren och klar. Solen sken uppe på himlen och kastade sina varma strålar ner över marken. Svaga vindar svepte över området och drog med sig doften av hav upp på land. I det gröna gräset uppe på en kulle, med utsikt över det oändliga havet, satt Louis Tomlinson och blickade mot horisonten. Han lät solen värma honom, han lät vindarna dra i hans tunna kläder och han njöt av att höra vågorna slå mot stranden. Långt därute kunde han se en fiskebåt som höll på att håva in sin fångst. Han satt där och ville ta vara på varje liten minut, varje liten sekund som han fick för att vara precis där han var just då; hemma. Tankarna om morgondagen rörde ihop sig i hans huvud. Han försökte att stänga av sig från det, sjunka in i omgivningen och försvinna bort från alla funderingar och förvirringar, men hur han än försökte så gick det inte. Slåtterdagen var på ingång och det här var det sista ögonblicket Louis fick innan han skulle anmäla sig som frivillig till Hungerspelen. Han var arton år nu. Det här var hans sista chans att göra något med den träning han utövat i hela sitt liv. Och de andra karriäristerna visste det också. Det var fritt fram för honom. Han skulle anmäla sig som frivillig och sedan skulle han vara på väg till huvudstaden för att fullborda sitt öde. Det lät både positivt och negativt i Louis öron. Han var både otroligt förväntansfull och otroligt tveksam. Men han kunde inte vända om nu. Aldrig i livet att han skulle ge upp allt han hade kämpat för. "Louis?" Louis kände genast igen rösten som avbröt hans tänkande. Alexandra Enocson var på väg uppför kullen och han kunde inte låta bli att le lite åt henne. De hade varit goda vänner sedan en tid tillbaka, ända sedan han hade börjat umgås med Eleanor Calder. Alexandra var en tjej med orange, slätt hår och ljusa, blå ögon. Hon var en karriärist, precis som han själv, och var väldigt intelligent och kvicktänkt. Hon skulle ha en bra chans i spelen, men hon var bara sjutton år och distrikt fyra hade som regel att låta de som var arton år tävla innan de skulle bli för gamla. Louis skulle tävla det här året, som manlig deltagare från distrikt fyra, och Alexandra skulle tävla nästa år. "Alex", gav han ifrån sig som hälsning och drog upp knäna intill sig för att inte verka stel som en pinne. "Vad gör du här?" "Jag tänkte precis fråga dig detsamma", svarade flickan och stannade strax bakom honom. Louis vände tillbaka blicken mot den smala stranden och det blå havet. En bris smekte hans kinder och lugnet återkom till honom direkt. "Jag njuter av utsikten", sa han smått. "Det kanske är sista gången jag får se havet." En rörelse bakom honom tydde på att Alexandra förflyttade sig och snart slog hon sig ner bredvid honom i gräset. "Det är det inte alls", sa hon och fångade upp hans blick. "Du kommer att komma tillbaka." Louis vilade armarna på knäna och kisade lite för solen. Han visste att han borde ha en positiv syn på det här, men ändå var det något som gnagde i bröstkorgen på honom. "Jag hoppas du har rätt", sa han och gav ifrån sig en suck i ett försök att få bort de oönskade tankarna. "Det har jag", sa Alexandra bestämt och Louis kunde se i ögonvrån hur hon log. "Du vet att det bara finns ett mål i det här spelet och det –" "Och det är att vinna", avslutade Louis snabbt. Han mötte Alexandras blick än en gång. "Jag vet det." Alexandra såg nöjd ut och hävde sig upp på fötter igen. "Nu tycker jag att du ska gå ner till byn", sa hon med en säker stämma, en stämma som bröt sig mot naturens lugn, men som ändå var det mest positiva Louis hade hört på hela dagen. "Briana väntar på dig." Exchange [SV] | The 1D-games 14 jul, 2015 14:26
Detta inlägg ändrades senast 2015-08-15 kl. 13:23
|
Solkatten
Elev |
Jättebra.
"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed." 14 jul, 2015 16:20 |
AnMel
Elev |
Tack ^.^
--------------- Kapitel 1.1 Zayn Zayn Malik tog de första stegen ut från sitt skjul och lät blicken vandra upp till himlen. Det var lika fint väder den här dagen som den förgående. Solen var disig i den tidiga morgontimmen, men klarade ändå av att lysa upp det lilla boendeområdet där Zayn befann sig. I distrikt tolv var det svårt att få ett bra och välmående liv. Zayn hade fått känna på sorgen och smärtan det medförde. Han hade förlorat allt; de få vänner han haft, sin familj, sitt hus... ibland undrade han om han också hade förlorat sig själv. Hans liv gick ut på att få fatt i mat och leva dag för dag. Det enda som faktiskt gav hans liv en mening var den drivande tanken att hjälpa de andra i bostadsområdet. Området låg i utkanten av distriktet, väldigt nära de väldiga elstängslen som utestängde honom och alla andra invånarna i byn från omvärlden, och bestod av fallfärdiga hus av skrangliga träplankor. Dit begav sig de som inte hade tillräckligt med pengar för att bo kvar på de lite bättre platserna i byn. Zayn som levde ensam hade ingen chans att upprätthålla en någorlunda bra ekonomi och fick nöja sig med det lilla skjul han hade. Den han hade till sällskap var den gamla damen Mrs. Jordan som bodde i det lite stabilare huset bredvid. Hon var den närmaste han hade till familj och såg henne som en farmor eller som en god vän. Vilket det än var så kände han att det var hans plikt att se till att hon mådde bra, liksom det var hans plikt att ta vara på sig själv. De äldre männen och kvinnorna som bodde i området kunde inte jobba och kunde därför inte tjäna pengar. Zayn gjorde så gott han kunde med att försöka få ihop mat till dem också. Hans ambitioner var dock större än vad han förmådde framföra. Han jobbade deltid i gruvan trots att han var minderårig och skötte ärenden åt dem som inte hade tid själva i byn. Varje chans han hade att få pengar och mat tog han, vilket också ledde till att han tecknade upp sig på många extralotter och hade väldigt stor risk att behöva delta i Hungerspelen. Det var bara ren tur att han inte hade skickats dit och dött ännu. - Zayn rörde sig bort från sitt ruckel till hus och styrde stegen mot byn. Slåttern skulle inte äga rum förrän om några timmar, och Zayn visste att inga jobbade idag, men han hade som vana att gå upp tidigt och bege sig ner mot byn för eventuella arbetsuppgifter. Vad han än kunde få tag på var bättre än att göra ingenting. "Är du redan uppe?" hördes plötsligt en röst bakifrån. Zayn snodde runt. Mrs. Jordan stod utanför sitt hus och såg väldigt välbekant ut med sitt ljusa, nästan vita, tunna hår och hennes smala, grå ögon. Zayn log mot hennes vänliga ansikte. "Som alltid, Mrs. Jordan", sa han och fortsatte att röra sig ner längs gatan genom att backa. Den gamla damen tycktes granska honom ett tag. Hennes blick tydde på att hon var bekymrad, och Zayn kunde gissa sig till varför. "Lycka till idag, pojk", sa hon kort. "Jag håller tummarna för dig." Zayn ville tacka henne, men klarade bara av att få upp ett ursäktande leende på läpparna. Han vinkade lätt och fortsatte att gå. Han ville inte påminnas om den stora risken för honom att bli den manliga deltagaren från distrikt tolv det här året. Han behövde bara ta sig igenom det här två gånger till, sedan slapp han oroa sig. Exchange [SV] | The 1D-games 16 jul, 2015 16:32 |
H.Diggory.Grävling
Elev |
Yay! Du glömde att uggla mig om att du lagt ut din 1D/THG ff! I wanna read this!!!!!
Jätte bra! Meeeeer! <3 HP, LOTR, HOBBIT, 1D, GLEE, LES MIS ! <3 23 jul, 2015 17:46 |
AnMel
Elev |
H.Diggory.Grävling: Ah, sorry sorry! Tur att du hittade hit i alla fall! Du är så välkommen
--------------- Kapitel 1.2 Niall "Niall!" Någonstans långt borta kunde han höra en avlägsen stämma ropa hans namn. Någonstans bland det där luddiga och oförklarliga formades ett ansikte som hans sinnen sa att han borde känna igen. "Niall!" Han var fortfarande för långt bort från verkligheten för att kunna uppfatta vem det var som försökte kontakta honom. Det enda hans sinnen förmedlade till honom var en stark känsla av motvilja. Han höll sig kvar i mörkret, vägrade släppa taget. Hans kropp riskerade att dra honom tillbaka och han gjorde allt han förmådde för att hindra det. "Niall, vakna!" Vem det än var så var stämman inte glad. Det var bara ännu en anledning för Niall Horan att stanna kvar i drömmarnas värld. Hans sinnen visste om att han drömde, att han befann sig någonstans mellan verkligheten och döden, och de var fast bestämda att behålla honom där. Han var omgiven av ett sövande töcken som han skulle ha försvunnit i om det inte vore för den återkommande, irriterande rösten. Plötsligt verkade hela omvärlden skaka till. Tillsammans med en dov smäll som ekade i mörkrets dimma fick det drömvärlden att tonas bort och ersättas med något ovälkommet; solljus. Nialls första reaktion var att försöka sänka sig tillbaka i sömnen, men ljuset från solen uppe på himlen och rösten nedifrån höll honom kvar och inte blev det bättre när han uppfattade det hårda, instabila underlaget under sig. Han upptäckte vad det var för sent. Han lutade över vikten åt sidan och det var allt som behövdes för att han skulle trilla av grenen och falla till marken. Smärtan som slog upp inom honom var outhärdlig. En stöt gick genom kroppen och för ett ögonblick svartnade det framför ögonen på honom. Gräset han hade landat på stack honom i ansiktet, men det var inte där smärtan var som starkast. I sin liggande ställning drog Niall upp benen intill sig. Rörelsen var svår och han tycktes inte riktigt kunna hantera den fullt ut. Han knep ihop ögonen och försökte på så sätt bli av med huvudvärken och kroppssmärtorna. "Niall, är du okej?" Niall vred på huvudet och kisade upp på personen som stod lutandes över honom. Greg, hans bror, tittade på honom med ett lätt överraskat ansiktsuttryck. För en stund låg han bara där på marken och såg upp på honom. Tystnaden som lade sig var tung, och sekunderna kändes som långa timmar. Men så klöv ett leende plötsligt hans läppar och han kände hur en bubblande känsla spred sig i bröstet. Han kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett skratt. Det fanns inget roligt med den här situationen, men han var bara tvungen att skratta. Greg såg förbryllad ut, men Niall förstod att det bästa sättet att dämpa smärtan var att skratta bort det. Med ett försök till en positiv attityd rullade han över på rygg och stödde sig med armbågarna på marken. "Jag mår bra", sa han med ett aningen framtvingat leende. "Det tror jag i alla fall." Greg sträckte fram en hand som han tacksamt greppade tag i. Brodern hävde honom upp på fötter med hjälp av lite av hans egen ansträngning och styrka. "Tack", fick han ur sig och gjorde en ansats till att borsta av sig smutsen från kläderna, men något hindrade honom. Smärtan var tillbaka och den uppmärksammade sig vid vänster knä. Han kunde knappt stödja sig på det. Balansen vacklade och han föll tillbaka ner mot marken. Om det inte hade varit för hans bror hade han legat där igen, oförmögen att göra något. Greg fångade upp honom i hans fall. "Mitt knä..." Mer än så kunde Niall inte förmå sig yttra. Han kände den brännande smärtan sprida sig över benet och var tvungen att balansera helt på höger fot. "Vi måste till byn", uppmanade Greg med en viss otålighet i rösten. "Slåttern är på väg att börja." Niall nickade kort för att visa att han förstod. Han fick helt enkelt skylla sig själv för att han somnat uppe i ett träd. Det var bara helt otroligt att han inte hade trillat ur det under natten. - Distrikt sjus skogar var täta och välgödda. Det var en utmaning för Niall att ta sig igenom labyrinten av stammar utan att snubbla på alla rötter. Greg gjorde sitt bästa för att hålla honom uppe, men när Niall såg på hans ansikte kunde han nästan tro att han hellre ville lämna honom där, så att han inte kom för sent till Slåttern. Kom man för sent till den skulle det drabba hela familjen. Men detta gällde både Greg och Niall, så det var bättre att chansa på att de hann fram i tid. Skogen slutade med en lång kulle neråt. En enkel, slingrande stig ledde i sicksack ner till byn som man hade god utsikt över från kullens topp. Niall blickade ut över de små trähusen och flyttade blicken mot torget där Slåttern skulle hållas. Distriktets invånare hade redan börjat samlas. Utanför byn kunde Niall se tågstationen där huvudstadens tåg stod och väntade på årets deltagare i Hungerspelen. Den stickande, obehagliga känslan i bröstkorgen gjorde sig uppmärksam såsom den alltid gjorde vid den här tiden på året. Niall, den sjuttonårige pojken från distrikt sju, hade bara två år kvar. Om han hade tur skulle han slippa spelen och fortsätta leva sitt krävande liv i distriktet. Men det var inte helt säkert. Han kunde aldrig vara riktigt säker. Exchange [SV] | The 1D-games 25 jul, 2015 12:54 |
potter_fan
Elev |
Är inget jättestort fan av 1D visserligen, men det verkar spännande. Jag bevakar (och läser ofc)
Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge 25 jul, 2015 18:21 |
AnMel
Elev |
potter_fan: Oh, jag hoppas att du finner det intressant att läsa ändå. Det är i stort sett bara karaktärernas namn och utseende som har ett samband med 1D.
Och tack så mycket! ^.^ Exchange [SV] | The 1D-games 25 jul, 2015 19:57 |
illusion
Elev |
Verkar som att också jag har hittat hit, trots det faktum att jag inte är ett fan av 1D så tror att jag att det kan bli spännande. Som alltid, lika bra skrivet!
Våga 28 jul, 2015 12:06 |
Du får inte svara på den här tråden.