När månen lyser röd (MAD) [SV][PG]

Hej allihopa!
Har funderat på att skriva den här facficen väldigt länge och nu har det äntligen blivit av att jag börjat. Trevlig läsning och hoppas att ni gillar den!

Titel: När månen lyser röd.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction.
Antal kapitel hittills: 2½
Färdigskriven: Nej, kommer antagligen fortsätta att skriva på den så länge som det finns någon som vill läsa!
Rating: PG.
Beskrivning: Ficen handlar om marodörerna. Den utspelar sig under deras femte år och handlingen är centrerad kring en karaktär som jag själv skapat.

Glöm inte att skriva någonting när ni har läst (räcker med: ”Hej, har läst!”) för om jag inte vet om att ni läser så tappar jag kanske lusten att skriva och lägger ner ficen.
Sedan är det ju förståss alltid kul med ordentlig kritik. Känn er fria att skriva precis vad ni tänker och känner, kan handla om alltifrån att jag använder svåra/obegripliga ord eller stavfel, till kommentarer om karaktärerna eller handlingen.

(Länkar även till ficen, för er som vill läsa den på min bloggsida istället: http://vingfale.bloggspace.se/ )

Prolog

Flickan vaknade med ett ryck. Kallsvettig och med andan i halsen såg sig oroligt om i rummet. Det var samma rum som i drömmen, samma mahogny möbler, samma breda himmelsägn, samma grönsilvriga överkast, samma tapeter och samma kristallkrona som hängde två och en halv meter ovanför henne. Nu, i månskenet glittrade den nästan magiskt. Även spegeln på andra sidan rummet glänste och silvertrådarna som var insydda i överkastet och i gardinerna glittrade magiskt. Till och med de lackade golvbrädorna blänkte under de långa månstrålarna.
Men nu, tillskillnad från i drömmen, så var hon ensam, ingenstans kunde hon se den ack så smala men samtidigt så skräckinjagande mannen. Hon kröp försiktigt ur sängen och smög fram till fönstret. Hon sköt upp det och stod tyst i ett par minuter, lyssnade efter ljud i trappan, men det enda hon kunde höra var sitt eget hjärta, som dunkade alldeles för hårt och nästan hotade att krossa hennes revben. Hon stack ut huvudet genom fönstret och en liten rysning kröp längst hennes ryggrad när kylan försiktigt omsvepte henne. Det hade blivit höst, efter vad det verkade, en alldeles för kort sommar. Marken långt där nere under henne var täckt av gula löv, som motvilligt lämnat de kalnande träden. En vindil slet upp ett par av dem från den blöta marken och fick dem att dansa uppåt mot den mörka himlen. Knappt synliga i det kalla stjärnljuset.
Flickan klättrade upp i fönstret och lutade sig ut. Hon såg skogen bre ut sig långt nedanför, de kala träden upplysta på ett spöklikt vis, under den stjärnbeströdda himlen. Den söta doften av sommar var sedan länge ersatt av en tyngre, dovare doft. Det lukade jord, regn och multna löv. En kraftig vind slet tag i hennes hår och fick det att fladdra våldsamt framför hennes ögon. Hon tog ett djupt andetag, kände hur den kalla luften fyllde hela bröstkorgen med sin bedövande kyla och gav illusionen av knivar som skar i lungorna, sedan kastade hon sig handlöst rakt ut i natten, upplyst endast av stjärnorna kalla sken, som fick hennes ljusa hy att skina på ett nästan magiskt vis. Ett svagt sus hördes när hon föll ner mot den svarta marken, annars var det tyst. Inte ett ljud hade lämnat hennes läppar.



Kapitel 1

Det hade varit en lång och varm sommar, som drabbat hela England. Överallt var gräsmattorna gula och växterna slokade missnöjt i hettan. Inte en dag hade gått förbi då badstränderna varit annat än fullproppade med människor, i desperat behov av någon form av svalka. Även kvällarna hade varit stekande heta och gatorna låg tomma och övergivna, då man helst sökte sig till husets luftkonditionerade rum. Inte ens djuren orkade sig fram från sina skuggiga gömställen. Trotts att augusti hade lidit mot sitt slut verkade värmen snarare stiga än sjunka. Nu hade de flesta dessutom kommit hem från semestern och trafiken var tät. London hade förvandlats till en kokande kittel. Det var mitt i detta kaos som Kate satt fast. Hon satt bredvid sin pappa i en blå Mercedes. Klockan på kontrollpanelen visade 07:51. De hade stått still i snart tio minuter och värmen fick benen att klistra sig mot bilens skinnklädda säten. Det enda bilens AC bidrog med var ett brusande ljud och värmen i bilen var nästan lika outhärdlig som den utanför. Kate fingrade förstrött på en lös tråd i jeansshortsen när trafiken sakta började röra sig framåt igen.
En dryg kvart senare parkerade de vid Kings Cross station och klev in på ett kafé beläget mitt emot stationens stora huvudentré. Lokalen var nästan tom och de slog sig ned vid ett bord nära fönstret. Kate såg sin far kasta en blick på bilen där utanför. Hon tyckte att hans oro över bilens välbefinnande var totalt onödig, men sa inget. Bilen var trotts allt familjens dyrbaraste ägodel och dessutom det enda som hennes pappa var riktigt stolt över.
Servitrisen som kom fram för att ta deras beställningar var en kvinna i unga tjugoårsåldern. Hon var söt, med lockigt, kopparrött hår, ljusbruna ögon och fräknigt ansikte. Hon såg trött ut, kanske hade hon jobbat hela natten, men detta till trotts log hon glatt mot dem. Kate beställde kaffe och paj, kanske inte den mest hälsosamma frukosten, men definitivt den hon var sugen på. Hennes pappa beställde korv och ägg och de åt under tystnad.
En svag fläkt svepte genom rummet när dörren bakom henne öppnades. Kate tittade upp och såg en ung man med en gammal resväska i lappat skinn. Hon sneglade på honom när han gick förbi henne och satte sig vid ett bord i andra änden av rummet. Han såg inte ut att vara mycket längre än vad hon själv var och hans hår var ljusbrunt.
Det lilla fiket fylldes snabbt med folk, de flesta klädda i kostym med ett tåg att passa, kanske på väg till ett viktigt möte. Det gjorde inte flickan något, utan gav henne en chans att osedd observera den magra mannen, borta i hörnet. Han satt nu med näsa nedsjunken i någon bok och verkade knappt ha rört sin mat. Av någon anledning hon inte kunde förklara för sig själv fann hon pojken väldigt intresserande och hon undrade vem han var och vart han skulle.

Efter att ha gått igenom alla de vardagliga samtalsämnena med sin pappa och sen ha suttit i tystnad en plågsamt lång stund, så hade Kate sagt att det kanske var lika bra att fadern åkte så att han inte fastnade i trafiken och missade sitt morgonmöte. Han hade nickat instämmande och så hade de sagt farväl till varandra. Kate hade sett sin pappas blå Mercedes försvinna in i den täta trafiken och hon satt nu ensam nere i skuggan på perrongen. Hon tänkte på mannen från kafét när hon plötsligt såg honom. Hon drog ett förvånat andetag när hon insåg vad det betydde. Han var en trollkarl. Och inte bara det, han var dessutom på väg till samma ställe som hon själv, Hogwarts.
Hon betraktade honom tyst när han satte sig ned några meter bort. Hans hår var ljusbrunt och tillräckligt långt för att retsamt falla ner i framför hans ögon då han lutade huvudet ner i boken och hans långa fingrar sökte sig gång på gång upp mot håret för att dra det bakåt. Kate kom på sig själv med att sitta och småle när hon stillsamt betraktade honom, då han plötsligt vred på huvudet och mötte hennes blick, som att han visste att betraktat honom. Rodnaden steg på hennes kinder då han gav henne ett snabbt leende, innan hans koncentration åter upptogs av tegelstenen till bok. Kate lutade sig tillbaka med huvudet mot den svala tegelväggen och kände en svalbris smeka hennes ansikte och ben, i den annars så stilla luften. Hon slöt ögonen och lät tankarna vandra fritt.
Hon måste ha somnat där hon satt, för när hon öppnade ögonen igen hade perrongen börjat fyllas med folk. Hon tittade bort mot platsen där mannen suttit, men han var inte längre kvar och hon kunde inte se honom någonstans i närheten. Hon hann emellertid inte leta så noga efter honom för i nästa sekund rullade det stora tåget, med sitt mörkröda ånglok i spetsen, in på perrongen och tanken på att trängas bland alla familjerna på den kvava och rökfyllda plattformen lockade henne inte. Luften inne i tåget var mycket svalare och Kate gled in i en tom kupé med sitt bagage. Hon tog plats vid fönstret och betraktade därifrån hur perrongen snabbt fylldes på med allt fler familjer. Ungdomarna därute stod plikttroget och lyssnade på sina föräldrars förmaningar, samtidigt som de sträckte på sig i hopp om att få syn på någon av sina vänner. De allra yngsta pojkarna och flickorna stod nära sina föräldrar, för osäkra för att våga lämna deras sida. Det genomträngande ljudet av en vissla hördes plötsligt och eleverna därute fick alla bråttom att ta sig ombord på tåget. Kvar på plattformen stod vinkande föräldrar och ledsna småsyskon, som själva var för unga för att få följa med. Med jämna mellanrum öppnades kupédörren med ett ryck, men den stängdes alltid snabbt då eleven utanför antingen var yngre än henne eller helt enkelt inte kände igen henne. När dörren öppnades ännu en gång så reagerade hon inte ens, utan satt, vänd mot fönstret, med blicken klistrad på någonting långt bort i fjärran. En svag harkligt bröt tystnaden och förde henne tillbaka till nuet. Hon vred sakta på huvudet och när hennes slöa blick föll på personen i dörröppningen ryckte hon nästan till. Där stod den unga mannen. Hans ögon sökte hennes när han undrade om han kunde slå sig ned. Hon nickade och lät blicken vandra ut över landskapet på andra sidan glasrutan igen. Men den här gången hade hon svårt att drömma sig bort. Hon kunde fortfarande höra hans djupa, men ändå mjuka röst ringa i öronen och trotts att hon kände sig hyfsat säker på att han inte såg på henne så kunde hon inte bli av med känslan som infunnit sig i magen då hon sett in i hans gröna ögon.
Efter att ha stirrat på samma gula åkrar i säkert tjugo minuter hade Kate tröttnat och för att undvika att stirra på den unge mannen så tog hon fram sitt skiss block och började rita.
– Vad målar du? undrade han plötsligt. Hon tittade upp och såg än en gång rakt in hans gröna ögon. Det kändes som att han kunde se rakt in igenom henne och hon kunde inte vika undan med blicken. Hon kände hur det hettade om kinderna när hon sakta räckte honom blocket. Till en början hade hon ritat åkrarna som de passerat, men hon hade tröttnat snabbt och övergått till att måla honom där han satt med näsan i boken. Hon betraktade honom nervöst när han sänkte blicken för att betrakta hennes alster. Efter, vad som tycktes Kate, en evighet så tittade mannen slutligen upp igen. Han log och hon kände hur den nervösa knuten i magen löste upp sig.
– Det är som att se sig själv i en spegel, skrattade han tittade på henne med glittrande ögon. Jag heter Jack Holst, fortsatte han och räckte fram ena handen mot henne.
– Kate Lewis. Vad läser du föresten? frågade hon när han räckte henne blocket igen.
– Den svarta magins uppkomst, av James Grisham. Han höll upp boken så att hon kunde se dess omslag. Framsidan var svart, med tunna, guldfärgade bokstäver i snirklig stil.
– Det var rätt länge sedan jag läste den, men jag vill minnas att den var ganska lärorik.
– Är du intresserad av svart magi? frågade han
– Haha, nej, det skulle jag nog inte vilja kalla det. Men hur ska man kunna försvara sig mot något som man inte vet vad det är?
– Det är precis så jag tänker, sa han förstående och log snett mot henne.
Efter att ha upptäckt sitt gemensamma intresse ägnade de resten av tågresan djup involverade i ett samtal om den svara magins uppkomst och hur den kommit att påverka dagens samhälle. Utanför fönstret hade landskapet ändrats märk värt och en tät granskog skymde nu sikten. Inte för att varken Kate eller Jack besvärades av det. De märkte knappt när tåget började sakta in. Fortfarande djupt involverade i sitt samtal klev de av. Mörkret hade börjat falla, men de fick båda en smärre chock när de klev ut i kvällsluften. Det var fortfarande stekande hett ute. Långsamt fördes de båda framåt av den knuffande elevskaran och det tog inte lång tid förrän de befann sig vid droskorna. Kate hostade förskräckt till då hon såg de hästliknande djuren som drog vagnarna. De var de magraste djur hon någonsin sett, deras svarta hud spände över benknotorna och framhävde dem på ett otäckt vis. När en av dem tittade på henne med sina grumliga, vita ögon, som låg djupt insjukna i dess huvud, insåg hon plötsligt att ingen av de andra eleverna verkade ta någon notis om de kusliga djuren. Hon kunde inte tänka sig att de alla skulle ha vant sig vid åsynen av hästdjuren, de verkade snarare som om de inte kunde se djuren över huvudtaget. När hon tittade lite mer noggrant så visst kunde hon se hur en del av dem faktiskt stirrade rakt igenom skräckhästarna. Hon släppte tanken och klev in i en av droskorna tillsammans med Jack. Hon undrade frånvarande vem han egentligen var. Ingen hade hälsat på honom sedan de klivit på tåget på Kings Cross Station. Flera elever, mestadels flickor, hade vänt på huvudet då de passerat, men ingen hade likväl sagt något.
– Nu kan man se slottet, sa hennes färdkamrat plötsligt och slet henne ifrån alla de tankar och funderingar som snurrat i hennes huvud. Hon tittade upp och såg den vackraste byggnad hon någonsin sett. Slottet var enormt och dess tinnar och torn sträckte sig strävsamt uppåt mot den mörknande natthimlen.
Om hon hade tänkt att inget skulle kunna mäta sig med slottets utsida, så ångrade hon sig genat då hon klev in genom huvudentrén. Hon befann sig i den största sal hon någonsin sett. Takhöjden var skrämmande och framför henne ledde en stor, vit marmortrappa längre in i skolan. Hon kände en hand på sin axel och när hon vände sig om såg hon rakt in i ansiktet på en medelålderskvinna. Kvinnan hade det mörka håret samlat i en stram knut i nacken och lät sträng då hon presenterade sig som professor McGonagall. Hon visade Kate in i ett mindre rum, där hon fick tränga ihop sig med de blivande förstaklassarna. Hon hörde hur de flesta av dem förde viskande samtal med varandra. De lät alla så uppspelta. Uppspelta och nervösa. En del var förståss bara nervösa. Hon såg en liten flicka var ansikte tömts helt på färg och nästan skiftade i grönt. Själv var hon varken uppspelt eller nervös. I andra änden av rummet öppnades plötsligt en dörr och Kate följde efter förstaklassarna in i en enorm sal. Det första hon såg var naturligtvis det förtrollade taket, som såg ut precis som natthimlen. Hon tänkte inte ens på sorlet i salen förens det tystnade tvärt. Först då såg hon alla de elever som satt vid långa bord framför dem. Hon blev alldeles torr i munnen och kunde känna hur magen snörde ihop sig. Visst tittade de alla på henne? Det var ju inte speciellt konstigt med tanke på att hon var en bra bit längre än de andra eleverna runtomkring henne, men det fick henne ändå att känna sig illa till mods och hon kände hur det började hetta om kinderna. En trebent pall ställdes fram tillsammans med en urgammal trollkarlshatt. Kate uppfattade vag att hatten sjöng, men hon var alldeles för upptagen med att andas. Andas och försöka att ignorera alla de blickar som hon kände på sig, likt brännande laserstrålar. Hon stod så, helt omedveten om vad som hände omkring henne, om förstaklassarnas sortering, enda tills hon insåg att hon var den enda kvar. Hon samlade sig och riktade blicken mot professor McGonagall, men trotts att hon riktade all sin uppmärksamhet mot kvinnan så hörde hon inte vad hon sa. Hon såg kvinnans läppar röra sig, men ljudet nådde på något vis inte hennes öron. Inte fören hennes namn uttalades. Då kunde hon plötsligt höra den öronbedövande tystnaden i salen. Klumpigt snubblade hon fram till pallen, där hon satte sig och drog ner hatten på huvudet.
– Åh, hörde hon hattens mörka röst säga. Kunde alla höra dess röst eller var det bara hon? Du var minsann ingen förstaklassare, fortsatte rösten. Du är smart, men ett läshuvud har du inte, du inhämtar inte dina kunskaper från böcker. Du vet mycket om svart magi, men du utövar den inte. Självklar. Att jag inte såg det från början! Du tillhör förståss GRYFFINDOR! Det sista skreks ut med sådan kraft att Kate hoppade till. Applåder hördes från bordet längst till höger och hon försökte att se oberörd när hon gick bort dit. Med allas blicka riktade mot sig. Hon gick tveksamt och svalde hårt då hon inte kunde se någon ledig plats vid bordet. Hon gick längst med bordet då en mager pojken plötsligt flyttade åt sidan för att göra plats åt henne. Hon log tacksamt, men såg likväl inte på honom då hon satte sig ned. Istället stirrade hon rakt ned i tallriken. Hon kände allas forskande blickar, riktade mot henne. Tacksamt insåg hon att rektorn rest sig. Han började sitt välkomsttal och allas frågor fick vänta. Men när han slutligen talat färdigt dök maten upp och de andra vid bordet blev tillräckligt distraherade för att glömma bort henne, åtminstone för en stund. Hon tog ett djupt andetag och tittade försiktigt upp från tallriken. Hon lät blicken vandra upp och ned för bordet och när hon inte kunde se honom vände hon sig om och försökte speja över de andra borden. Hon vände och vred på sig, sträckte på nacken så mycket som hon kunde och tillslut så fick hon syn på honom.

Har läst

Bra

Kapitel 2

Den unga mannen från kafét. Från Kings Cross. Från tåget. Han satt inte vid något av de fyra elevhemsborden, utan vid lärarbordet. Kate drog ihop ögonbrynen. Var han inte för ung för att vara en lärare? Han såg visserligen något äldre ut än de flesta eleverna, men hennes instinkt hade ändå sagt henne att han var elev och inte lärare.
Hon såg försiktigt på pojken bredvid sig, han som skapat en plats åt henne. Han var mager och han verkade ha någon speciell frisyr, utan det ljusbruna håret hängde helt enkelt rakt ner i olika längder. När hon betraktade honom så vände han sig och såg forskande på henne. Han hade ett ärr över ena ögonbrynet och ett som skar rak över halsen. Det såg otäckt ut och Kate kunde inte låta bil att undra hur han hade fått det. Hans var gyllenbruna och gav intrycket av att han sett allt som fanns att se. Pojken såg, simpelt uttryck, ut att vara mycket äldre än sin egentliga ålder.
– Ehm, ursäkta men vet du vem det där är? frågade hon honom och pekade mot den unge mannen, mot Jack.
– Du är visst inte så uppmärksam? sa pojken mjukt och log svagt mot henne. Det är den nya läraren i försvar mot svartkonster. Jag heter Remus Lupin, föresten, sa han och sträckte fram en hand.
– Kate Lewis. Remus betraktade henne fundersamt under tystnad, som om han funderade på vilken av alla de självklara frågorna han borde ställa. Han hann emellertid inte ställa någon av dem, eftersom han avbröts av en pojke på andra sidan bordet.
– Sirius Black, presenterade han sig och log ett bländande leende. Hans hår var mörkbrunt och han hade en välmarkerad käke, höga kindben och stålgrå ögon. Man behövde bara kasta en enda blick på honom för att veta att han var en riktig hjärtekrossare, vare sig han menade det eller ej.
Innan han hann säga någonting mer så vände sig den svarthåriga pojken, på hans högra sida, mot dem.
– Jag såg just Lily, sa han uppspelt, redan halvvägs uppe från bänken. Sirius la en hand på hans axel och tryckte ner honom vid bordet igen.
– Ta det lugnt Tagghorn, du har all tid i världen att prata med henne senare. James suckade och när han lutade sig fram över bordet följde Kate hans blick och fick syn på en skrattande flicka med eldrött hår.
– Låt mig istället presentera dig för den nya flickan, fortsatte Sirius vänd mot James. Kate, det här är Tagg-, ehm, James, avslutade Sirius med ett flin. James drog en brunbränd hand genom håret och såg nyfiket på henne genom glasögonen. Sirius betraktade dem, där de båda satt och stirrade på varandra.
– Och det här är Peter, fortsatte han och knuffade till pojken på sin vänstra sida. Peter tittade förvånat upp. Han var en kort, lite rundare pojke, med blont hår och ett oskyldigt ansiktsuttryck.

– Så varför bytte du skola? Det var Sirius som frågade. Kate tog ett djupt andetag. Självklart hade hon hela tiden vetat att frågan skulle komma, men nu när den gjorde det så var hon ändå inte beredd. Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon hade funderat på alla tänkbara och logiska förklaringar hela sommaren, men allt som hon hade hittat på hade låtit så falskt när hon sagt det med hög röst för sig själv. Hon svarade utan att möta någon av pojkarnas blickar.
– Jag vill inte prata om det. Svaret var inte genialt, men det fick duga. Det var ju åtminstone sant och folk skulle säkert inte ha några som helst svårigheter med att hitta på olika saker som kunde ha hänt. Hon behövde inte se på pojkarna för att veta att de såg på varandra med förvånade och nyfikna blickar, men ingen av dem sa någonting. Istället vände alla sitt fokus mot maten igen.
– Hur stora är chanserna att vi vinner quiddichpokalen i år? Hörde hon plötsligt Peter fråga och hon tittade genast upp. Frågan hade varit ämnad åt James, som log ett självbelåtet leende.
– Det är ju inte klart än vilka som kommer att hamna i laget, men med mig som kapten så har vi ju så gott som redan vunnit! Plötsligt vände han på huvudet och mötte hennes förvånade blick. – Varje elevhem har ett quidditchlag, som varje år tävlar om att vinna quidditchpokalen, förklarade han.
– Du är sökare va? sa Kate med ett flin och James nickade förvånat. – Så när tänkte du hålla uttagningarna?
– Spelar du? James lät nästan förvånad.
– Jag skulle krossa alla som kommer på uttagningarna med händerna bakbundna!
– HA! utbrast Sirius smått hånfullt och hon gav honom ett irriterat ögonkast.

En timme senare befann sig Kate i Gryffindors uppehållsrum. Det var ett runt rum där väggarna till största delen var klädda med röda och guldiga baner. Längst in fanns en stor eldstad där en brasa sprakade muntert och överallt i rummet stod soffor och fåtöljer utplacerade. Hon satt ihopkrupen i en fönstersmyg och hade spenderat den senaste kvarten med att rita av de fyra pojkarna som hon träffat under middagen. James och Sirius var båda djupförsjunkna i ett parti trollkarlsschack, även Peter verkade satt med pannan i djupa veck trots att han inte var direkt deltagande i spelet. Remus å andra sidan satt med näsan djupt begraven i en bok. Hon målade konturerna av hans läppar då han tittade upp, som om han känt hennes blick på sig. Han log och slog ihop boken.
Hon hade varit så inne i sitt samtal med Remus så att hon inte hade märkt hur lång tid som gått sedan de börjat. När hon slutligen såg sig omkring i uppehållsrummet så var det nästan tomt, Sirius, James och Peter satt fortfarande borta vid brasan och i andra änden av rummet satt en grupp med tjejer, som såg ut att gå i trean. De tittade titt som tätt bort mot James och Sirius håll med drömmande blickar och förde ett viskande samtal. Remus lät undslippa sig en gäspning och de bestämde sig för att det kanske var dags att säga god natt. När Kate gick upp för trappan till flickornas sovsal hörde hon Sirius ropa efter henne:
– Sov gott! Och hon kunde nästan se framför sig hur de trettonåriga flickorna stirrade efter henne med häpna och avundsjuka blickar. Inne i sovsalen sov de andra flickorna från hennes årskurs och hon smög sig tyst fram till sängen närmast dörren. Tyst klädde hon av sig och kröp ner under det fluffiga täcket.

Det var mörkt runtomkring henne. Hon sträckte försiktigt ut handen, kände någonting mjukt och insåg att runt omkring henne hängde långa mantlar. Hon var instängd i en garderob, hjärtat bultade hårt i bröstet, men hon det var inte på grund av det trånga skrymsle som omfamnat henne med sitt mörker. Nej, hon var snarare rädd för att någon plötsligt skulle öppna dörren och släppa in ljuset. Släppa in ljuset och se henne. En smått obehaglig lukt av fukt och gamla kläder letade sig in i hennes näsa. Varje gång hon rörde sig den minsta bit rördes damm upp och kittlade henne i näsan. Hon satt blickstilla och undrade hur länge hon befunnit sig i mörkret. Det kändes som att det hade gått flera timmar, men kanske hade hon inte varit här längre än i några minuter? Hon slöt ögonen, inte för att det gjorde någon större skillnad och försökte slappna av. Det var svårt, hela kroppen skakade av rädsla och hennes andning var ytlig och ojämn. Hon försökte ta djupa andetag samtidigt som hon drömde sig iväg. Plötsligt öppnades dörren och hon öppnade motvilligt ögonen. I dörröppningen tornade han upp sig framför henne och trots att hans ansikte var dolt i mörker så kunde hon känna hans blick på sig. Hon kröp ihop under mantlarna och pressade sig mot väggen. Hon hade blivit tillsagd att det hon skulle göra var oerhört viktigt, men ändå hade hon gömt sig i garderoben. Hon hade egentligen vetat hela tiden att han skulle komma, att han skulle hitta henne. Han skulle alltid hitta henne. Hon bet sig hårt i läppen, bredd på det hon visste skulle komma.
Kate vaknade med ett ryck. Skriket låg, som så många gånger förr, kvävt kvar i halsen och gjorde det svårt att andas. Hon satte sig upp och försökte desperat trassla sig ur det svettiga täcket. Hon klev ur sängen och stapplade på darrande ben fram till fönstret. Det gav ifrån sig ett gnisslande ljud då hon öppnade det, hon frös förskräckt till och lyssnade efter ljud som skulle tyda på att någon hade vaknat. Det var alldeles tyst. En sval bris svepte in och omfamnade hennes klibbiga kropp. Där ute hade solen börjat gå upp. Hon kastade en blick på klockan, den visade 03:21. Ett par hundra meter bort tog skogen vid, den låg fortfarande höljd i mörker.

Kommer du att skriva mer på denna?
För den var jättebra!!!!!