Månsken: Remus Lupins första år på Hogwarts (1:a generationen)

Hej! Ännu en ff av mig, och som alla andra så är den inte avslutad. Ska verkligen försöka få den här att uppdateras och inte sluta som alla andra, men jag får så många idéer och börjar skriva utan att det blir något. Men med tanke på att det är sommar nu så hoppas jag att jag ska ha mer tid att skriva!
Hoppas att någon vill läsa och komma med idéer.

Namn: Månsken
Rating: PG
Författare: H.Diggory.Grävling
Antal kapitel: 1 + Prolog
Handling: Remus Lupin blev biten av en varulv som barn, chansen att han skulle få börja på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom såg både han och hans föräldrar som borta. Men så blir Albus Dumbledore rektor på skolan och en dag hittar Remus ett Hogwarts brev i brevlådan, han har fått en plats på skolan.
Men hur enkelt är det att varje fullmåne småga ut till ett gömställe och försvinna under några dagar utan att ens närmsta vänner börjar misstänka något?
Dettta är berättelsen om Remus Lupins första år på Hogwarts.

Taggar


Prolog
Den kvällen förändrades allt. Hela hans liv. Hela hans framtid. Chansen att få börja på en trolldomsskola, vilken som helst, försvann. Andras syn på honom förändrades, för det sämre, och synen av fullmånen blev hans mardröm...

Stegen från tre personer ekade på gatorna runt planen, där mugglarna spelade sitt spel fotboll. Det var två vuxna och ett barn, påväg hem till bostadsområdet, endast få visste var bebott av personer med magiska krafter, trollkarlar och häxor. Fullmånen lyste upp den mörka himlen och fotbollsplanen och gjorde pojken något mindre rädd, samtidigt som risken att de var förföljda var störst när det var fullmåne. Han gick i mitten mellan sina föräldrar och såg sig vaksamt omkring.
Vinden blåste i hans ansikte och träden böjde sig mot marken. Men det var inte stormen som skämde honom. Nyligen hade en attack mot några aurorer skett. Hans pappa som hade ett jobb på trolldomsministeriet hade ryckt in med sina kollegor och till trollkarlssamhällets lättnad hade dödsätarna tagits till fånga. Alla för utom en. Fenrir Grårygg, hälften trollkarl hälften varulv, hade med nöd och näppe undkommit hans pappas besvärjelser. Pojken visste att varulven tog ut hämnd på varje person som hindrade honom, eller någon annan dödsätare på samma uppdrag, från att utföra sin herres order. Han förföljde dem och dödade dem eller tog ut sin hämnd på familj och vänner. Just nu visste pojken att varulven inte hade någon god tanke om hans pappa, som lett försvaret mot dödsätarnas senaste attack. Att familjen var Fenrirs offer var inget han tvivlade på och det skrämde honom.
Till slut nådde familjen till slut sitt hus och pojken tillät sig själv att slappna av, de hade klarat sig, för den här gången. Men så hörde han ett prassel i en buske bakom sig och han vände sig långsamt om. Busken rörde sig. Eller något i busken gjorde det. Han vände sig om mot sina föräldrar men de hade redan dragit fram sina trollstavar.
"Mamma..." Stammade pojken halvt förlamad as skräck, han vände blicken mot busken igen och såg nu två gula ögon stirra mot honom, sekunder senare hördes ett lågt morrande. Plötsligt kastade sig något svart och lurvigt ut ur busken och landade bakom familjen som snodde runt. Framför dem upplyst av månskenet stod en enorm varg. Den stod huvudsakligen på bakbenen men de långa håriga armarna släpade nästan i marken. Pojkens föräldrar höjde sina trollstavar och ett bländande blått ljus fyllde gatan. Det hördes ett morrande från vargen men när det blåa ljuset bleknat bort stod den fortfarande framför dem, oskadd. Den låt höra ett ylande innan det med en morrande stämma som var svår att urskilja sa.
"Jasså, ännu en duell Lupin?" Och med ett språng kastade den sig mot pojken, som varken hade en trollstav eller ett mugglarvapen att försvara sig med. Men pojken var inte helt oförberedd och varulven blev någorlunda förvånad när hans byte befann sig en decimeter ifrån den plats han slängt sig mot. Sekunden senare träffades varulven av en röd ljusstråle, iväg skjuten från pojkens mammas stav. Fenrir blinkade en sekund innan han slog mor häxan me sin kloförsedda tass. Hennes trollstav flög ur hennes hand och hon gav till ett skrik. Pojken hann inte tänka innan varulven kastade sig mot honom på nytt, den här gången var han inte beredd, och det var inte hans pappa heller. Under en sekund flög pojken genom luften, nästa sekund kände han hur han landade på den hårda trottoaren och hur en klolik hand slöt sig runt hans hals.
"Remus!" Hörde han sin pappas röst innan han kände sylvassa tänder rispa mot sin hals. I nästa sekund fylldes hela hans kropp med smärta och han hörde sig själv skrika, innan allt blev svart...

nice, bevakar!

^
Thanks!

NEJ NEJ NEJ, BEVAKA INTE! DU LÄSER REDAN FÖR MÅNGA MARODÖR-FICS!

*drar långsamt bort fingret från knappen*

DU KLARAR DET HÄR!

*trycker på bevaka-knappen ändå för att det är så awesome*

_________

Men allvarligt, det här är så bra underbart att jag typ inte vet var jag ska ta vägen. Älskade det. Jag hoppas bara att min egen ff inte kommer att likna denna alltför mycket om jag någon dag lägger upp den (har valt att skriva om marodörernas första år. dock kommer det inte bara att handla om Remus utan jag varierar perspektivet lite.) Aja, än så länge får du känna dig bevakad förföljd av mig!

Jag känner som True Potterhead jag bevakar så många, men jag VILL läsa.
Okej okej, ta ett djupt andetag, Jag bevakar

Ha ha, jag bevakar också många marodörberättelser !

Haha jag veeet. Bevakar alldeles för många trådar totalt. 5 sidor... Är det ens normalt asså?

^
Jag har 13 sidor med bevakade trådar!

OMR.
... plötsligt känner man sig liten och obetydlig

varför då?