Tänk vad några straffkommenderingar kan göra

Hejhej! Här kommer en till liten fanfic av mig

Titel: Tänk vad några straffkommenderingar kan göra

Rating: PG (i nivå med böckerna)

Genre: Humor, vänskap

Status: Ej färdigskriven, men har några kapitel klara

Sammanfattning: Ronald Weasley och Draco Malfoy lyckas dra på sig straffkommendering på obestämd tid - tillsammans. Det kommer sluta i katastrof. Eller kan det bli som McGonagall hoppas, att de två unga männen kan få någon slags respekt för varandra? Nä, det kommer säkert sluta i katastrof

Om nån/några tycker det verkar intressant lägger jag ut första delen! ^^

Låter spännande, bevakar

Kapitel 1: Böcker

”Den här behöver vi också” sa Hermione och la ännu en bok i hans famn.

”Hermione, räcker det inte snart?” stönade han och tittade fram bakom boktraven som han höll i famnen. Det var minst ett tiotal böcker! ”Om du lägger en till bok på det här kommer jag tappa dem!”

Hermione såg fundersamt på den enorma boktraven. ”Nej, vi behöver två böcker till” sa hon och vände sig mot bokhyllan igen.

”Då får du använda Harry som packåsna” stönade han och vinglade till under tyngden.

”Okej, gå tillbaks till vårt bord med de där och säg åt Harry att komma hit” sa Hermione utan att se på honom, helt koncentrerad av att hitta böckerna hon behövde.

Han vinglade iväg genom biblioteket och fick en sur blick av Madam Prince när han nästan krockade med henne.

”Ursäkta!” ropade han efter henne.

Tillslut kom han ändå fram till bordet som han,
Harry och Hermione delade.

”Hjälp, böckerna lever!” utbrast Harry och började skratta. Han dumpade böckerna han bar på i en hög på bordet.

”Haha, jättekul Harry” sa han och sjönk ner på en stol.

”Hoppas Hermione betalar dig bra för att vara packåsna” flinade Harry.

”Du får väl se” flinade han tillbaks, ”För nu är det din tur”

”Va? Är hon inte klar än?”

Han skakade på huvudet och pekade i den riktning Hermione befann sig. Harry suckade men reste sig upp och gick.

Han drog en hand genom sitt röda hår och tog ytterst motvilligt fram pergament och bläck. Han tog en bok och slog upp den på måfå, men började inte läsa, istället lutade han sig tillbaks i stolen och började vicka fram och tillbaks. Han slöt ögonen.

”Ronald!”

Han hoppade förskräckt till och vickade till med stolen så han föll baklänges. Han hörde hur Harry skrattade.

”Du skulle ju börja läsa” sa Hermione anklagande och uppenbarades ovanför honom. ”Inte sova”

”Jag sov inte” sa han och kravlade sig upp. När han reste sig i sin fulla längd räckte Hermione honom bara till axeln. ”Jag vilade ögonen”. Han flinade.

”Du är omöjlig” suckade hon. ”Harry, du kan lägga ner böckerna här”. Harry dumpade ytterligare ett tiotal böcker på deras redan överfyllda bord.

”Jag trodde du bara behövde två till?” utbrast han och såg på den enorma högen böcker som nu täckte varenda centimeter av deras bord.

”Jo, men sen hittade jag några till som kunde komma till nytta” svarade Hermione samtidigt som hon slog sig ner på en stol och tog upp en av böckerna som hon försvann bakom.

”Jaha, men jag hoppas att du inte hade tänkt att vi skulle läsa alla nu?” sa han surt, läsa var absolut inte hans favoritsysselsättning. Dessutom var han hungrig. Han kollade på klockan. ”För du har precis slösat bort halva håltimmen på att hitta böcker så du kan omöjligt mena att vi ska läsa allt det här på en halvtimme. Förresten är det lunch snart”. Hans mage kurrade som för att understryka hans ord.

”Bryr du dig inte om något annat än mat, Ron?” frågade Hermione. ”Bryr du dig inte alls hur det går på våra examensprov?”

”Jo, det kanske jag gör, Hermione, men det betyder inte att jag behöver vara en sån inbiten bokmal som du” bet han tillbaks, väl medveten om att hon skulle bli arg på honom, men han brydde sig för tillfället inte.

”Jaha, men då kanske du...”

”Hörrni, slut nu!” avbröt Harry irriterat. ”Jag orkar inte med er två om ni ska bråka igen”

”Förlåt Harry” sa Hermione och log mot sin svarthåriga kompis, men honom gav hon bara en giftig blick. Hon hade uppenbart inte förlåtit honom.
”Men det var faktiskt Ron som började” tillade hon.

”Jag säger bara sanningen” försvarade han sig, han tänkte inte ta någon skit från Hermione.

”Du, din...” började Hermione argt och reste sig upp. Hon höll fortfarande en bok i handen och det såg ut som om hon helst skulle vilja kasta den i huvudet på honom.

”Sluta!” ropade Harry och ställde sig också upp.
”Jag tycker vi går och äter nu, så får ni något annat att tänka på”.

Han mumlade medhållande, och även Hermione nickade. Trots att det bråkade ofta ville egentligen ingen av dem vara ovänner. Harry nickade nöjt.

”Då går vi bara tillbaks med de här då” sa Harry och gjorde gest mot den enorma bokhögen som låg på och bredvid bordet. Han stönade.

Låter spännande

Kapitel 2: Slagsmål

Efter ett oändligt konkande av böcker, hade det äntligen kommit ner till Stora salen där de avnjöt en underbar lunch. Nu stod de utanför förvandlingskonstsklassrummet och väntade på McGonagall. Eller stod och stod, han hade sjunkit ner mot väggen bredvid dörren. Det var alldeles för ansträngande att stå. Seamus hade snart gjort honom sällskap på det hårda golvet.

De skulle ha den här lektionen tillsammans med Slytherin, men än hade inte någon av idioterna dykt upp.

Seamus verkade tänka i samma banor för att han sa: ”Undrar vart slytherinarna är?”

”Malfoys enorma ego kanske äntligen har exploderat” föreslog han hoppfullt.

”Jag skulle inte hoppas för mycket om jag var du, Ron” sa Harry dystert.

”När man talar om trollen” sa Hermione och gjorde en gest mot slutet av korridoren. Och mycket riktigt kom Malfoy gående flankerad av Crabbe och Goyle
och resten av slytherineleverna.

Han suckade och sjönk ihop ytligare.

”Jag ser att du äntligen insett din plats i samhället, Weasley” sa Malfoy nedlåtande när de kom fram till gryffindorarna. ”På golvet i lagom höjd att slicka mina skor” Han flinade självbelåtet och slytherinarna började skratta.

Ron kände hur färgen steg på hans kinder när han reste sig upp.

”Käften Malfoy” morrade han. Tills hans stora glädje upptäckte han att han var längre än slytherinaren.

”Du talar inte till mig så” sade Malfoy med kylig överlägsenhet.

”Du har ingen makt över mig, plutten” sade han och flinade. En svag rodnad steg på Malfoys annars så bleka kinder.

”Ingen blodsförrädare talar till mig så” morrade den blonde och drog fram trollstaven och tryckte den mot hans bröstkorg.

”Lägg ner, Malfoy” sade Hermione skarpt. Malfoy ignorerade henne och stirrade in i Rons blå ögon.

”Du är så patetisk att du behöver din smutsskalle till flickvän att försvara dig” sade Malfoy lågt och hånlog.

Ron rodnade ilsket. ”Hon är inte min flickvän” fick han fram. ”Och kalla henne inte smutsskalle!”. Utan att tänka efter slog han till Malfoy. Med ett krasch bröts slytherinarens näsa under hans knutna näve. Malfoy skrek och backade undan från honom.

”Ron, vad gör du?!” skrek Hermione bakom honom.

”Något jag har velat göra länge” sade han mörkt. Han brydde sig inte om att han säkert skulle få straffkommendering resten av terminen. Det var det värt.

Plötsligt träffades han av en förhäxning rakt i bröstkorgen. Han flög bakåt och slog hårt i väggen på andra sidan korridoren. Stönande såg han upp och såg Malfoy stå med trollstaven riktade mot honom.

Då kom McGonagall ut ur klassrummet.

”Vad håller ni på med?!” röt hon argt. Hon blängde från honom till Malfoy. Han stönade och försökte resa sig upp, men sjönk ihop på golvet igen med handen på huvudet.

”Weasley slog mig” sade Malfoy kallt och blängde på honom med blodet rinnande ur näsan.

”Mr Weasley!” utbrast McGonagall.

”Han förolämpade mig… och kallade Hermione för smutsskalle…” muttrade han, medveten om att McGonagall inte skulle ta det som en godtagbar ursäkt.

”Jag bryr mig inte om vad han sa, det ger inte dig rätt att slå honom” sade professorn argt. Malfoy såg triumferande ut. ”Och du, mr Malfoy, du får inte kasta förhäxningar på dina klasskamrater”

”Men…!” började Malfoy.

”Jag vill inte höra det, mr Malfoy” sade McGonagall bestämt. ”Ni får straffkommendering båda två. Mitt kontor klockan sju ikväll och framöver tills jag anser att ni har fått det ni förtjänar”. Han och Malfoy blängde på varandra. ”Men först får ni båda gå till sjukhusflygen. Mr Potter, hjälp mr Weasley att ta sig till sjukhusflygen och kom sedan tillbaks till lektionen”.

”Självklart” sade Harry och skyndande fram till honom och hjälpte honom upp på fötter. Den snurrade i huvudet efter smällen. Malfoy gav honom en kort blick och klampade sedan iväg före.

Superbra!!!

Kapitel 3: Sjukhusflygeln

Med hjälp av Harrys hjälp lyckades han ta sig till sjukhusflygen i Malfoys kölvatten. När de kom in hade madam Pomfrey redan tagit sig an slytherinaren och höll fast hans huvud i ett fast grepp med båda händerna och studerade hans näsa.

”Vad har ni tagit er till, mr Malfoy?” frågande hon med sträng röst.

”Weasley slog mig” fick Malfoy fram medan madam Pomfrey fortsatte att vända och vrida på hans huvud hit och dit. ”Släpp mig!” sade han och ryckte undan sitt huvud. Den äldre kvinnan såg missnöjt på sin patient.

Sedan vände hon sig mot honom.

”Och vad har hänt med dig, mr Wealsey?” sade hon.

”Malfoy kastade en förtrollning så jag flög in i en vägg” sade han surt. ”Jag känner mig lite yr”

”Mes” mimade idioten bakom ryggen på madam Pomfrey. Han kände hur vreden steg inom honom igen. Men innan han hann säga något hade sjukflygelföreståndarinnan knuffat iväg honom mot en säng som hon sedan milt men bestämt tryckte ner honom på.

”Ron, jag måste gå tillbaks till förvandlingskonsten” sade Harry, sedan tillade han efter en kort blick på Malfoy. ”Gör inget dumt”

”Du känner väl mig, jag skulle aldrig göra något dumt” sade han med en mörk blick åt idiotens håll.
Harry bara himlade med ögonen och skyndade
sedan iväg.

”Att ni elever aldrig kan sluta ger er på varandra” muttrade madame Pomfrey medan hon undersökte hans huvud efter synliga skador.

Han bara blängde på idioten i sängen bredvid som satt och kände på sin brutna näsa.

”Jaha” sade madame Pomfrey. ”Du blöder inte, du har nog bara en lättare hjärnskakning. Du ska få en trolldryck som minskar smärtan och dämpar yrseln. Sedan ska du vila resten utav dagen”

”Betyder det att jag inte kan få straffkommendering ikväll?” frågade han hoppfullt.

”Tyävrr, mr Weasley, men så skadad är du inte. Och jag tror straffkommendering kan göra dig gott” Hon såg surt på honom. När hon vände sig bort hörde han hur hon muttrade ”Bryta näsan på en annan elev…”

Malfoy log skadeglatt mot honom.

”Se inte så glad ut, mr Malfoy” sade madame Pomfrey och blängde på slytherinaren. ”Det är lika illa att ge någon hjärnskakning, och ni båda förtjänar straffkommendering. Och sluta pilla på näsan, den kommer inte läka bättre utan det!” Hon klampade iväg till sitt kontor, hela tiden muttrandes om oansvariga elever.

Hon var snart tillbaka. Hon började med att fixa till Malfoys näsa med en lätt trollformel. Det knakade tillfredsställande när benen la sig på plats igen och idioten grimaserade.

”Mes” mimade han skadeglatt. Malfoy kunde inte göra annat än att blänga på honom eftersom madame Pomfrey fortfarande höll ett fast tag om hans ansikte.

”Så, mr Malfoy, näsan är hel, men kan vara lite öm de närmaste dagarna. Du kan gå härifrån” sade hon och vände sig sedan mot Ron.

Malfoy hoppade ner från sängen och klampade iväg med långa steg. Dörren smällde igen bakom honom.

”Här, drick upp” sade madame Pomfrey och räckte honom en bägare med en klargul trolldryck. Han tog tveksamt emot bägaren. Den skulle säkert smaka hemskt. Madame Pomfrey måste förstått vad han tänkte för hon sade: ”Om du inte dricker självmant tvingar jag i dig den”

Han blängde på henne och tömde sedan i sig trolldrycken. Den smakade som väntat hemskt. Han undertryckte viljan att spotta ut den. Madame

Pomfrey såg belåten ut.

”Bra” sade hon och tog bägaren ifrån honom. ”Du får stanna här till din straffkommendering ikväll”. Sedan lämnade hon honom ensam.

---

Och vill bara säga hur glad jag blir att det är några som läser och kommenterar! Tack och kram till er!

Super! I ♥♥♥♥♥ this fanfic! Känn dig bevakad.

Superbra!!!

SUPERDUPER!!