Hanna Potter och de vises sten (SV)

Tänker göra om Harry potter boken till Hanna Potter så rating och handling är typ densamma som i Harry Potter boken.
------------------------------------------------------------
1. Flickan som överlevde

Mrs och mr Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala. De var de sista man kunde tänka sig vara inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inte sådana dumheter.
Mrs Dursley var chef för en firma som hette Grunnings och som tillverkade borrar. Hon var en stor, fläskig kvinna med nästan ingen hals. Mr Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade, och den kom mycket väl till pass eftersom han tillbringade så mycket tid med att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna. Paret Dursley hade en liten dotter som hette Denise och enligt deras åsikt fanns det ingen finare flicka någonstans.
Mrs och mr Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet, och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den. De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter. Mr Potter var mr Dursleys bror, men de hade inte träffats på flera år; i själva verket låtsades mr Dursley att han inte hade någon bror, därför att brodern och hans odugling till fru var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli.
Mrs och mr Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursley visste att Potters också hade en liten dotter, men de hade aldrig sett henne ens. Den flickan utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen Potter därifrån; de ville inte att Denise skulle umgås med ett sådant barn.
När mrs och mr Dursley vaknade denna dystra, gråa tisdag då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mrs Dursley gnolade medan hon valde ut sin tråkigaste shal till dagens arbete och mr Dursley pladdrade glatt på medan hon tvingade ner en tjutande Denise i hennes barnstol.
Ingen av dem lade märke till en gulspräcklig uggla som flaxade förbi fönstret.
Klockan halv nio tog mrs Dursley upp sin portfölj, gav mr Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Denise adjö men missade, för Denise hade just ett raseriutbrott och slängde omkring flingorna i köket.
"Den lille rackarungen", skrockade mrs Dursley på vägen ut ur huset. Hon klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart.
Det var i hörnet av gatan som hon lade märke till det första tecknet på något besynnerligt - en katt som läste en karta. Under en sekund fattade inte mrs Dursley vad hon hade sett, sedan vred hon hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet av Privet Drive, men någon karta syntes inte till. Vad kunde hon ha tänkt på? Det måste ha varit ljuset som spelade henne ett spratt. Mrs Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka. Då mrs Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade hon katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på - nej, den tittade på skylten: katter kunde inte läsa kartor eller skyltar. Mrs Durlsey ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan hon körde in mot stan tänkte hon inte på någonting annat än en stor beställning borrar som hon hoppades få just den dagen.
Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hennes tankar på borrar. Där hon satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde hon inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar.
Mrs Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder - tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Hon antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Hon trummade med fingrarna mot ratten och hennes blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra. Mrs Dursley blev uppretad när hon såg att ett par av dem inte var unga alls; den där kvinnan måste rentav vara äldre en hon själv, och hon var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det mrs Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att sammla in pengar till någonting... ja, så måste det förstås vara. Trafiken rörde sig vidare framåt och mrs Dursley kom fram till Grunings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar.
Mrs Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor på nionde våningen. Om hon inte hade gjort det hade hon kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Hon såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög i ilfart över huvudet på dem. De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid. Mrs Dursley däremot hade en helt normal, ugglifri förmiddag. Hon skrek åt fem olika personer. Hon ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till. Hon var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då hon tänkte att hon skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot.
Hon hade glömt allt om människorna i mantlar tills hon gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Hon gav dem en ilsken blick då hon passerade. Hon visste inte varför, men de ingav henne en kännsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och hon kunde inte se en ända insamlingsbössa. Det var när hon gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grepp om en påse med en stor munk i, som hon uppfattade några ord som de sade.
"Mrs och mr Potter, just det, jag hörde talas om det..."
"...ja, deras dotter, Hanna ..."
Mrs Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över henne. Hon såg sig om på de viskande människorna som om hon ville säga något till dem, men sedan ändrade hon sig.
Hon störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att han inte fick störa henne, lyfte på telefonluren och hade nästan slått nummret hem när hon ändrade sig. Hon lade på luren och strök sig över håret medan hon funderade ... nej, hon uppförde sig dumt. Potter var inte något särkilt ovanligt namn. Hon var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en dotter som hette Hanna.
Förresten, när hon tänkte efter var hon inte ens säker på om hennes mans brorsdotter verkligen hette Hanna. Hon hade aldrig ens sett flickan. Det kunde ha varit Hilda. Eller Holly. Det var ingen mening med att oroa mr Dursley, han blev alltid så upprörd så fort man nämde hans bror. Hon klandrade honom inte, om hon hade haft en sådan bror ... men i alla fall, de där människorna i mantlar ...
Hon fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när hon lämnade byggnaden klockan halv fem, var hon fortfarande så oroad att hon gick rakt på någon alldeles utanför dörren.
"Förlåt", muttrade hon då den pyttelille kvinnan snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mrs Dursley att kvinnan bar en lilafärgad mantel. Hon verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hennes ansikte upp i ett brett leende och hon sade med en pipig röst som fick de förbipasserande att stirra: "Ni behöver inte be om förlåtelse, min bäste kvinna, för ingenting kan göra mig ledsen idag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-vem är äntligen borta! Till och med mugglare som ni borde fira denna lyckliga, lyckliga dagen!"
Och den gammle kvinnan slog armarna om midjan på mrs Dursley och kramade henne och vandrade sedan iväg.
Mrs Dursley stod som förstenad. Hon hade omfamnats av en total främling. Hon tyckte sig också ha hört att främlingen kallat henne en mugglare, vad nu det kunde vara. Hon var förvirrad. Hon skyndade fram till sin bil och körde iväg hemåt, medan hon hoppades att hon fantiserat ihop saker och ting, vilket hon aldrig tidigare hade hoppats, eftersom hon inte gillade fantasier.
När hon körde in på uppfarten till nummer fyra var det första hon fick se - och det gjorde henne inte på bättre humör - den strimmiga katten som hon upptäckt på morgonen. Den satt nu på trädgårdsmuren. Hon var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen.
"Shas!" sade mrs Dursley med hög röst.
Katten rörde sig inte. Den gav henne bara en bister blick. Var det här normalt kattuppförande, undrade mrs Dursley. Hon låste upp och gick in i huset medan hon försökte ta sig samman. Hon var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin man.
Mr Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannens problem med sin son och att Denise hade lärt sig ett nytt uttryck ("vill inte" .
Mrs Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Denise för natten, gick hon in i vardagsrummet just i tid för att höra det sista av kvällsnyheterna.
"Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt idag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus, har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar allt sedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster." Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. "Ytterst märkligt. Och nu över till Jenna McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det bli några fler uggleskurar i kväll, Jenna?"
"Jaa. Therese", sa väderlekskvinnan, "det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppfört sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att i stället för regnet som jag utlovade i går har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg - det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket våt natt."
Mrs Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbrittanien? ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om potters ...
Mr Dursley kom in i vardagsrummet med två kommar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas. Hon skulle bli tvungen att säga någonting till honom. Hon harklade sig nervöst.
"Hrrm ... Peter, älskling ... du har väl inte hört ifrån din bror på sistone?"
Som hon hade väntat sig såg mr Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att han inte hade någon bror.
"Nej", sa han skarpt. "Varför undrar du det?"
"Konstiga saker på nyheterna", mumlade mrs Dursley. "Ugglor ... stjärnskott ... och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan idag ..."
"Än sen då?" fräste mr Dursley.

Den var super bra!

Den var bra. Men tänk på att dela upp texten i stycken.