Pregnant at seventeen [SV]

Så, det här är inte min berättelse utan jag läste den engelska och frågade skribenten om jag fick översätta den till svenska osv.
Allt tillhör henne och jag tackar henne för sin fantastiska förmåga och för att jag fick översätta den

Namn: Pregnant at Seventeen
Språk: Svenska
Karaktärer: Victoire Weasley och Teddy Lupin
Rating: Helst över 13....
Handling: "Jag stirrade på den lilla vita stickan i min hand, den lilla rosa markeringen stirrade på mig, hånade mig.
Gravid."
Någon som tycker att det verkar bra?

BÖRJA! Det låter awesome x1000!♥

Låter bra. Börja!

Ok
Här kommer första delen^^

Jag stirrade på den lilla vita stickan i min hand, den lilla rosa markeringen stirrade på mig, hånade mig.
Gravid.

Jag stönade, slängde det dumma graviditetstestet i sopporna och lade mig på min säng.
Vad skulle jag göra? Vem borde jag berätta det för?

Jag försökte föreställa minen av mina föräldrar om jag berättade för dem att jag var gravid.
Min mamma skulle förmodligen börja skrika på franska. Hon började alltid skrika på franska när hon var arg. Och det var inte behagligt att uppleva, ska jag tala om för er. Fleur Weasley kunde vara en läskig kvinna när hon ville.
Och sen var det min pappas reaktion. Han skulle inte skrika på mig. Han var inte mycket av en skrikare. Han skulle bara titta på mig, besvikelse graverad över hans ansikte.

Jag svek de. Gravid vid sjutton.
Och precis innan mitt sista år på Hogwarts, också. Det här var definitivt inte en del av mina planer. Mitt sjunde år var ju tänkt att bli otroligt.
Men det skulle inte hända. Skulle jag ens få åka tillbaka? Var gravida tjejer tillåtna på Hogwarts?

Jag kom vagt ihåg att det fanns en gravid Ravenclaw, när jag gick mitt första år, så jag antar att det var tillåtna.
Jag bestämde att jag skulle berätta för bäbisens far.

Colin var en mugglare, som bodde i den närbelägna staden. Han hade varit min pojkvän i två år. Mina föräldrar hatade honom.
Min pappa hatade honom eftersom han hatade alla pojkar som kunde sannolikt skada hans flicka. Min mamma hatade honom eftersom han hade långt hår, tatueringar och var med i ett rock band.

"Victoire, 'an ser smutsig ut", sa hon till mig, hennes näsa rynkades i avsmak, after att hon mötte honom första gången.
Jag påminde henne att pappa brukade ha långt hår.
Hon avslog faktumet med en gest.

"Ja, men det var mycket renare. Och 'an 'ade ingen av de där förfärliga tatueringarna. Colin ser ut som brottsling."
Ja, hon skulle bli belåten över att han var far till hennes första barnbarn.

Jag drog upp mig själv från sängen och gick ner till nedre våningen.
Min mamma var i köket, nynnade för sig själv, samtidigt som hon lagade middag.

"Hej mamma, jag ska in till stan. Jag är inte borta länge."
Hon nickade förstrött. "Ok, älskling..."

Promenaden till stan verkade längre än vanligt. Hela tiden tänkte jag på olika reaktioner som Colin kunde tänkas ha när jag berättade för honom om det.

Vid tiden jag nådde den lilla affären där han arbetade på halvtid, var mina handflator svettiga och jag skakade okontrollerat.
Klockan hördes när jag öppnade dörren. Colin tittade upp från disken och gav mig ett stort leende.

"Hej, babe", sa han.

"Hej", sa jag, jag tvingade mig själv att le. Det kändes mer som en grimas. Jag närmade mig disken och lutade mig mot den.
"Vi måste prata", sa jag till honom. "Det är viktigt."

"Jag slutar om tio minuter", svarade han.

Vad tyckte ni? Kom gärna med konstruktiv kritik!

Meeer meeer!

Superbra! Mer!

GUD VAD BRA!!! Mer?

Läserläserläserläser.
Och älskar.

Tack för erafina kommentarer♥

Här kommer nästa del

Tio minuter senare stod vi utanför butiken.
Colin tände en cigarett. Han tog ett långt bloss och jag skrynklade min näsa. Jag hatade cigaretter.

"Så vad var det du ville prata om?" frågade han.

"Kom, vi går på en promenad." Föreslog jag.

"Okej", instämde han. "Men bara om det inte tar för lång tid. Jag ska spela med bandet snart."
Han följde mig till stranden, där jag satte mig på en stock. Han satte sig bredvid mig.

"Gillar du barn?" frågade jag honom.
Han såg konstigt på mig. "Jag vet inte, sa han. "Vadårå?"

Jag tog ett djupt andetag. Här kommer det, tänkte jag.

"Jag är gravid", viskade jag. Jag såg Colin spärra upp ögonen. Han ställde sig upp från stocken.

"Hur i helvete är du gravid?" skrek han. "Du berättade för mig om att du gick på preventivmedel!"


"Det gör jag" sa jag. Det var inte tekniskt sant. Men jag hade använt en preventiv förtrollning. Jag visste inte varför den inte hade funkat den här gången. Den hade alltid funkat, tills då.
Han blängde på mig och jag kröp ihop.

"Jag kan inte ta itu med en baby just nu", snäste han. "Mitt band är på väg att få igenom ett skivkontrakt. Vi är på väg att slå igenom stort."
Jag himlade med ögonen. Jo visst. Det sa han alltid.

"Det här är viktigare än ditt dumma band, Colin."

"För dig, kanske. Men inte för mig," sa han kallt. "Jag är på väg att bli en framgångsrik musiker och ingen slampig tjej och hennes dumma bäbis ska komma i min väg."
Det kändes som om han slet sönder mitt bröst och slet mitt hjärta i bitar. Jag kände tårarna välla fram från mina ögon. Jag såg när han vände sig om och traskade iväg.

Så fort han var borta, släppte jag ut en hög snyftning och tårarna började falla snabbt.
Jag ställde mig upp, men jag kunde inte uppbåda energin för att transfensera mig tillbaka hem, så jag föll ihop på stranden. Jag vet inte hur länge jag låg och grät. Det kanske var timmar.

Tillslut hörde jag nån säga mitt namn. Jag öppnade ögonen och tittade upp på en lång figur med blått hår.

Teddy Lupin.

Han tittade ner på mig. Hans ögon var fyllda med oro.

"Vad har hänt dig, Vic?" frågade han mig, med en lugnande röst.

"Jag vill inte prata om det, just nu." Sa jag och torkade mina ögon med min ärm.
Han pressade inte vidare på ämnet, vilket jag uppskattade. Istället höll han fram sin hand och drog upp mig.

"Vad gör du här, förresten?" frågade jag honom.

"Min mormor och jag ska äta med er ikväll. Fick du inte min uggla?"

"Oh, jo." Jag hade glömt det.

"Maten luktade utsökt", berättade han för mig. "Din mamma är briljant."

"Inte så briljant som Andromeda", sa jag och refererade till mormoderns utmärkta matlagning.

"Jag vet inte," sa han. "Det är nära." Jag log, lättat över att Teddy var med mig. Han misslyckades aldrig med att få mig att känna mig bättre. Han log tillbaka.

"Kom igen," sa han och tog min hand. En sekund senare stod vi utanför Snäckstugan.
Jag höll på att gå in, när Teddy tog tag i mig.

"Du kommer väl att berätta för mig om vad som hänt, eller hur?" frågade han mig medan hans ögon stirrade i mina. Jag nickade och han släppte mig. Vi gick in.

Kommentera gärna

Åhh vad jag älskar detta.
♥

Du skriver så väldigt... det är lätt att uppleva det i sin hjärna. Det är allt jag kan säga just nu, men det är det i alla fall. Och det är superbra.