Ginny Weasleys första år på Hogwarts

Titel: Just nu "Ginny Weasley och Tom Riddle's dagbok", men det kan ändras.
Huvudroll: Ginny Weasley
Språk: Svenska
Rating: G
Färdigskriven: Nej
Antal färdiga kapitel just nu: 7
Beskrivning: Det här handlar om Ginny, och när hon äntligen ska börja på Hogwarts. Hennes första år blir inte direkt normalt... Det blir inte som hon tänkt sig, det händer konstiga saker, och Ginny känner att hon har något att göra med det.
Som tur är har hon sin nya dagbok att skriva i, och den gör allting lättare.
Ni kommer att känna igen er väldigt mycket från Harry Potter och Hemligheternas kammare, men allt är skrivet ur Ginnys perspektiv. Jag kommer att ta ungefär ett halvt kapitel i taget.
Det här är då ff:en som jag skrev på min gamla användare, men jag har gjort en ny tråd (önskemål från en liten frukt xD). Jag börjar om från kapitel 1, med rättningar av stavfel med mera, och jag kommer kanske förlänga kapitlen lite.
Så, ja. Säg till när jag ska sätta ut det första!

NU! xD
Edit: Jag menar till!

Ikväll... Lunis vill att jag kommer ner... Hon har tjatat i två timmar nu. Oops xD

^Ojdå... xP

Jag tar halva kapitel 1 nu! ^^

1. Harrys födelsedag

”Kuckeliku!”
Jag slog upp ögonen. Framför mig såg jag Freds galna ansikte. Eller var det Georges? Nej, Freds var det. Hans orange-röda hår dinglade ner på min näsa. Jag lade ner ansiktet i kudden. Jag orkade inte stiga upp nu. ”Varför väcker du mig så tidigt, Fred?” mumlade jag. Jag vände upp huvudet ur kudden igen, för att ge honom en irriterad grimas, och såg att han log helt hysteriskt. Han skakade på huvudet.
”Det är inte tidigt, Ginny”, sa han. Ibland var de där killarna väldigt konstiga. Det var visst tidigt! ”Och förresten så är det jag som är George. Det där är Fred”, sa han och pekade på sin tvillingbror. Jag suckade och hoppade upp ur sängen. Fred och George skrattade åt mig. ”Nej, vi skojade bara, du hade rätt, det är jag som är Fred”, sa den ena av dem (det var väl Fred?). Jag himlade med ögonen. George böjde sig ner och tog upp en dammtuss ifrån golvet. Han började pilla på den.
”Tror du att man skulle kunna göra någon slags explosion av den här, Fred?” sa han funderat och tittade på Fred. Fred tittade upp.
”Näpp”, sa han. ”Vi behöver mer damm. Men samla på du. Jag har kommit underfund med att…”
”Kan ni inte gå någon annan stans och snacka?” frågade jag mina storebröder.
”Inte nu, syrran”, sa Fred.
”Vi ska bara kolla efter lite damm under din säng”, sa George. ”Sen går vi ner och äter upp din frukost.”
”Mamma kommer att stoppa er”, svarade jag oberört.
Jag tänkte på Harry. Harry Potter, pojken som överlevde. Varför tänkte jag så mycket på honom hela tiden? Sedan kom jag på en sak. Harry fyllde ju år idag! Han fyllde tolv.
Jag tittade sorgset ned på mina fötter. Harry hade det inte lätt där man bodde, efter vad jag hade hört.
”Vad tänker du på?” frågade George retsamt. Jag lipade åt honom. ”Harry fyller år idag”, besvarde jag honom och låtsades som om det inte var något märkvärdigt.
”Harry, vilken Harry?”, sa George som antagligen ville att jag även skulle nämna hans efternamn, och genast börja rodna.
Jag hade bara sett Harry en gång, och det var när han och Ron skulle ta Hogwartsexpressen till Hogwarts. Men Ron hade berättat mycket och jag var lite rent av en expert på honom – Harry Potter.
Jag gjorde ett försök att säga hela hans namn utan att mitt ansikte fick samma färg som mitt hår.
”Harry Potter.”
Jag kände att mina kinder blev lite varmare, men jag tror inte att det syntes, för George och Fred gick iväg med uttråkade miner.

Jag satte på mig min rosa morgonrock, som mamma gjort till mig förra året, och sprang ner till köket. Det låg en liten macka och några korvar på ett fat på bordet. Alla de andra var tydligen redan ute. Jag stoppade i mig mackan och korvarna och sprang ut. Mamma, Fred, George och Ron sprang omkring på gården. Jag förstod att de jagade tomtenissar. Percy var ju såklart inte med, han hade mycket viktigare saker för sig.
Mamma stannade upp.
”Ginny, klä på dig!” Ropade hon. Jag nickade och sprang in i huset igen.

Super bra, mera!

fortsätt den är skit bra

meeeeeeeer

Tack så mycket för de snälla kommentarerna :'D
Jag lägger väl ut fortsättningen direkt!
------------------------------------------------------
Forts. på Kapitel 1 (1. Harrys födelsedag)


Fortsättningen på dagen var väl inte så jätterolig. Jag satt mest och klottrade på ett gammalt pergamentpapper som jag hade hittat under min säng. Det fanns nämligen mycket gamla grejer där.
Jag skrev ’Grattis på födelsedagen, Harry’ och bestämde mig för att ge det till vår uggla Errol, så att han kunde flyga hem till Harry med det. Men jag tvekade. Det skulle bli alldeles för pinsamt att träffa honom på Hogwarts sedan… På mitt första år på Hogwarts!
Plötsligt kom Ron fram till mig. Jag hade faktiskt inte pratat med honom på hela dagen, och ändå var klockan redan fyra på eftermiddagen.
”Visste du att Harry, du vet den kände Harry Potter, och min bästa vän från Hogwarts – och Hermione förstås – men visste du att han fyller år idag?” frågade han och log.
Jag nickade. Ron tittade ner på mitt klotter.
”Aha, du tänkte skicka ett födelsedagskort till honom? Pappa sa förresten att han hade trollat utanför skolan… Varför skulle han behöva det? Och varför svarar han inte på mina brev?
Jag är faktiskt… orolig över honom”, tillade han med en lite kvävd röst. Sedan gick han iväg. Jag kände mig också lite orolig. Skulle jag inte få träffa Harry Potter på Hogwarts? Skulle han bli relegerad?

På kvällen, när jag hade ätit middag och skulle gå och lägga mig, satt Ron, Fred och George i mitt rum, på min säng. De viskade om någonting, men när de upptäckte att jag stod där slutade de viska och log tillgjort åt mig. De sprang iväg till sina rum.
De verkade vara väldigt upphetsade.

När jag hade släckt hörde jag att de gick i trappan. Det knarrade på det sättet, så det var inte ett dugg svårt att lista ut. De viskade igen. Det var omöjligt att höra vad de sa, men jag var så nyfiken, så jag gick upp och tjuvkikade på dem. Men när jag hade kommit ner för trappan var de redan försvunna. Jag gäspade och gick upp till mitt rum igen. Sedan var det inte så svårt att somna om.

GRYMT BRA INGRID! Du vet att jag bara äääälskar det du skriver. ^^