Bubbles & l’Hospial [PRS]

bubbles 

Sommaren började lida mot sitt slut, men dagarna var fortfarande varma och behagliga. Den ljumma vinden drog genom de gröna träden, fick löven att rassla och de svarta lockarna på huvudet att rufsa till sig. Yuxuan kavlade upp byxbenen en aning och sänkte ner fötterna i bäckens svala vatten, lät strömmen skölja bort all smuts han samlat på sig under den senaste veckans gång. Tjugotvååringen drog lite på munnen för sig själv, innan han försiktigt doppade fingrarna i den lilla forsen. Tänk om det kunde vara såhär året om - ingen kyla, ingen snö. Åh, han såg verkligen inte framemot vintern. De var alltid kalla och långa, extremt svåra att uthärda när man bodde i en fallfärdig hytta. För det var så han och den yngre brodern bott sedan deras föräldrar dumpade dem i den lilla fiskebyn, bara för att lägga benen på ryggen och fly sin kos med deras yngsta bror. Inget trevligt minne direkt.

Yuxuan lutade sig tillbaka med armarna som stöd och lät sedan solen stryka sig över ansiktet på honom. Den var varm och välkomnande, precis som den alltid var. Ibland kunde den få det att svida lite i ögonen och störa i största allmänhet, men utöver det var den perfekt. Han hade hellre sett att solen alltid stod på himlen nästan, mörker var liksom inte hans grej. Ironiskt, med tanke på att han var en varelse född ur just mörker och annat onåd, men det kvittade. Det var precis lika ironiskt som att Zhìyuan var rädd för blod, främst sitt eget. Stackarn höll på att tuppa av varje fullmåne, när huden skulle av och bytas ut mot päls.

Det enda som egentligen passade tjugotvååringens karaktär var väl att han sysslade med jakt, något som rovdjur brukade ägna sig åt. I början hade det handlat mest om vilt, såsom rådjur och vildsvin, men några år tillbaka hade folk runtomkring i landet börjat bli paranoida. Sagorna om magi och svartkonster hade spridits som löpeld och tja, lyckades man lägga vantarna på en person med förmågan att utföra just trollkonster, då var man nästan garanterad mat på bordet i minst tre månader. Och mat på bordet var precis vad han behövde, särskilt då magen inte hade någon botten och han inte hade någon större lust att tyna bort fullständigt. Ja, det var hemskt, men så länge det betydde att han kunde ta hand om sin familj spelade det i slutändan ingen roll.

Med en djup suck, kom Yuxuan upp på benen och snörade på sig de slitna skorna, trots att fötterna fortfarande var fuktiga. Han hade ärenden att utföra, vilt att fånga och skvaller att lyssna in på. Att hålla koll på just det där skvallret kunde mycket väl rädda livet på honom någon dag, särskilt då stadens invånare sakta men säkert börjat viska om allting skumt som försiggick under fullmånarna - fisken som försvann från dess torkställningar, fåren som helt plötsligt låg slaktade på fälten och de stora tassavtrycken som strök sig runt byn. Nej, varken han själv eller den yngre brodern var vidare duktiga på att städa upp efter sig, men det var svårt när sinnet inte riktigt fanns i behåll. Det viktigaste var att ingen misstänkte dem, men å andra sidan höll de sig alltid mer eller mindre i skuggorna. De var helt enkelt allmänt skumma, lite som byns svarta får som ingen kunde göra någonting åt. Den äldre brodern var alldeles för duktig på det han sysslade med och den odugliga lillebrodern fick hållas, även om han var en riktig pest att dras med.

När tjugotvååringen så småningom satte fot på ett av stadens värdshus, det som låg närmast hamnen, var byggnaden packad med folk. Fiskarna hade jobbat klart för dagen och ville både dricka och äta, för att inte tala om babbla. Och högljudda var de också, vilket Yuxuan inte klagade på.
Diskret slank han förbi folkmassorna och slog sig ner vid ett litet bord i hörnet, närmast köket, strax bredvid trappan som ledde upp till övervåningen. Luggen kittlade i ögonen på honom och han stirrade ner i bordsskivan, i ett försök att göra sig så osedd som det bara gick. Dessvärre hade ingen börjat tala om något vidare intressant ännu, men det skulle väl komma förr eller senare. Desto fullare de blev, desto mer pratade de, så det var bara att ligga lågt och vänta i godan ro.

I vanliga fall brukade Yuxuan sky högljudda, trånga platser, men han hade inte direkt något val. Ville han lyssna på skvallret som rörde sig mellan folkmassorna var han tvungen att faktiskt bli en del av den, en i mängden som kunde suga upp all nödvändig information han var ute efter. Lite som en svamp, om man skulle jämföra det med något. Och allteftersom fler och fler anlände till värdshuset, desto me högljutt och stökigt blev det. Men det var som sagt en bra sak, för desto fullare folk var, desto mer lät de slippa ut.
Tjugotvååringen spetsade uppmärksamt öronen när två män slog sig ner vid bordet bredvid hans eget. De talade tyst med varandra, vilket gjorde honom extra intresserad av samtalet och man kunde nästan se hur han satt där och tjuvlyssnade. Pengar, transaktioner, transporter. Okej, de skulle alltså transportera last värd en stor summa pengar om tre dygn, långt in på natten när ingen borde vara vaken. Hm, vad för typ av last? Någonting med fiskblåsor? Va? Yuxuan rynkade på ögonbrynen och lutade sig tillbaka, med ett smått besviket uttryck strykandes över ansiktet. De hade uppenbarligen ingen aning vad de snackade om, för fiskblåsor var inte något folk direkt gick och suktade efter. Även om de stod och försökte sälja den där lasten i ett år skulle de inte komma någonvart. Vilket skämt. Nu var han förvisso ingen tjuv, men det skadade inte att få in lite extra kosing där chansen fanns.

Just som han började trumma löst med fingrarna mot det mörka träbordet, drogs uppmärksamheten mot baren istället. Tänk vilket jobb, att dras med en hop fulla män och kvinnor dag ut och dag in. Försiktigt vilade han kinden mot ena handen, medan de mörka ögonen betraktade stöket. Hon verkade hantera det hela ganska bra, kvinnan som skötte alla beställningar och skjutsade ut mugg efter mugg med öl alltså. Han hade aldrig sett henne innan, vilket inte var så konstigt med tanke på att han inte brukade hålla till vid specifikt det här värdshuset. Staden, eller snarare byn, var relativt liten, men de hade en hel del med värdshus och andra små butiker. Folk flockades liksom dit, i hopp om en bättre framtid vid havet. Lyckades man samla ihop tillräckligt mycket fisk dagligen kunde man tjäna en hel del, däremot var man tvungen att införskaffa sig en båt eller två först - och kanske lite personal. Det var i vilket fall inte hans grej, det var ett som var säkert. Han gillade att simma i det klara vattnet, men utöver det var han en riktig landkrabba.

”Va? Åh, ehm..hur mycket för en kanna te?” Undrade tjugotvååringen och rätade på sig. Ingen brukade lägga märke till honom när han slingrade sig in mitt bland allt folk, men kvällen till ära hade det tydligen inte fungerat att sitta och stirra ner i bordet. Han slätade ut den slitna linne skjortan han bar innan han därefter knäppte händerna. De svarta ögonen flackade mellan den unga kvinnan och bordet. Urk, han var så värdelös när det kom till mänskliga interaktioner - anledningen till att han desperat undvek dem i största möjliga mån. Det var så mycket lättare att observera dem än att faktiskt bete sig som dem, även om han skuttade omkring på två ben nittionio procent av tiden.

Okej, fem pence, det var definitivt mer än vad vatten brukade kosta - med andra ord ingenting. Nu hade Yuxuan utan tvekan råd med några laddningar te, men han var snål. Och inte sådär lagom snål, utan väldigt snål. Det fanns viktigare saker att spendera pengar på, till exempel mark och bättre kläder, eller till och med ett par nya skor! Hans nuvarande kängor var slitna, så pass slitna att de hade ett vackert hål på vardera kant där lilltårna befann sig.
Tjugotvååringen betraktade den unga kvinnan när hon traskade iväg med sitt lilla block, påväg mot vad han antog var köket. Däremot var det så mycket folk i vägen att hon snart försvann utom synhåll, så hur fan hade hon lyckats upptäcka honom där han satt i sitt lilla hörn och såg allmänt misstänkt ut. Kanske för att han såg just misstänkt ut? Nej, det kunde inte vara fallet, absolut inte.
Yuxuan begravde ansiktet i händerna med en suck och skakade på huvudet. Inte för att det var någon direkt katastrof, men han föredrog verkligen när omgivningen inte noterade hans existens. Det var liksom lättare så, bekvämare och säkrare. Hade han inte spenderat så gott som hela sitt liv i skuggorna hade väl både han och Zhìyuan varit körda vid det laget, uppeldade och askiga i tron om att de var magiker, vilket de inte var. Nej, det mest magiska någon av dem kunde åstadkomma var fruktansvärd självstympning. Snacka om talang där alltså.

Med ytterligare en suck, vilade den unge mannen hakan mot en av händerna, i väntan på teet. Öronen var fortfarande spetsade, men det pågick inte några vidare intressanta konversationer. Eller? En bonde verkade klaga över två döda får och ytterligare tre försvunna. Hade han fortfarande inte släppt det där? Det hade gått närmare en månad sedan de gått upp i rök - med andra ord antingen blivit slukade hela eller släpats hem till en skranglig, fallfärdig liten stuga några kilometer bort. Kanske ett väldigt dumt drag av någon som helt klart borde ha vetat bättre, men det var ju så praktiskt och framförallt enkelt. Rådjur var betydligt svårare att lägga vantarna på och kaniner var små och snabba. Får däremot, de vandrade omkring i stora flockar och var otroligt enkla att plocka åt sig av. Plus att det var gott, så det så.

När den blonda, unga kvinnan rörde sig tillbaka mot det lilla bordet med teet, rätade Yuxuan genast på sig igen. Det var alldeles för uppenbart att han satt och tjuvlyssnade på folk, så det var bäst att försöka bete sig någorlunda normalt, även om han redan misslyckats något katastrofalt när han beställt in en kanna te..jösses.
Ögonbrynen drogs dock samman när männen vid bordet bredvid fick för sig att tafsa på henne. Det var inget ovanligt, men gud, det äcklade honom ändå något alldeles förskräckligt. Varför kunde folk inte bara hålla fingrarna i styr och bete sig anständigt? Bara för att någon var vacker behövde de inte se det som ett tecken att det var fritt fram att ta för sig. Vacker? Äh, det var väl ganska uppenbart för vartenda snille inne på värdshuset att hon var ganska så behaglig att kolla på, så det så. Men det gjorde det som sagt inte okej att sticka ut handen och ta för sig bäst man ville, eller bete sig som ett as i största allmänhet. Urk.

”Jag klarar mig fint utan mjölk, det ger mig ändå bara magknip, men tack ändå”, svarade tjugotvååringen med ett blekt leende och sneglade ner mot tekannan. Därefter klättrade de nästintill svarta ögonen uppåt igen, tills de fäste sig på det trevliga ansiktet. Var det ens möjligt att ha sådär blåa ögon?
”Du borde servera ölen genom att hälla den över dem”, fortsatte han efter ett slag och nickade snett bakåt mot bordet med de sliskiga männen. ”Eller ge dem en käftsmäll..”

Kanske det är så att Madison borde ha väntat tills den unga mannen bekräftat att 5 pence fungerar. Så himla korkat att inte göra det, är hon egentligen dålig på sitt jobb? Hur hade hon tänkt egentligen? Nu har hon i princip tvingat på mannen en kanna te som han kanske inte ens velat ha. Jösses, ett stort misstag. Den tjugoåriga kvinnan bestämmer sig för att dra bort det från hennes lön, det är det minsta hon kan göra. 5 pence kan vara väldigt mycket för vissa, och egentligen är det ju en del för henne också. Det verkar lite som att hon stört mannen i sin lugna ro, vilket ger henne skuldkänslor. Aja, det finns inte jättemycket hon kan göra för att situationen ska bli bättre. Dumma, dumma Madison.

Det verkar som att mannen fångat upp hur de äldre männen rört vid henne. Jo, Madison är van vid de där två männen. De kommer ofta till värdshuset och försöker tala tyst. Däremot är de rätt så dåliga på det efter att ha fått i sig några öl. De är inte så lågmälda av sig just nu. Jodå, hon finner dem oerhört patetiska som rör vid en kvinna som är mer än hälften så gamla som de själva, plus så är hon rätt säker på att de har varsin fru. Hon skulle bra gärna säga till deras fruar om vad de håller på med, men hon är medveten om att de troligen kommer skylla på henne. Plus så vill hon inte att värdshuset ska förlora gäster, de behöver varje person de kan få. Även om det är fulla äcklen som alltid beter sig dåligt. Men som sagt, Madison har blivit van vid det. Hon har jobbat där i fem år och redan då hade det börjat, att det är äckligt är det minsta man kan säga.

”Förlåt.. jag borde ha väntat och sett till så att du faktiskt velat ha den här kannan.” Säger hon och skakar på huvudet. Än en gång, hon ångrar sig verkligen. Madison ger honom ett varmt leende och nickar långsamt. Det är inte så ofta folk nämner det männen gör, så det är rätt trevligt att höra hans förslag på hämnd.
”Åh gud, det har jag velat göra så många gånger,” instämmer hon med ett lätt skratt och nickar åt idéerna. Både att hälla öl över dem och ge dem en käftsmäll låter som riktigt bra idéer, tanken har slagit henne flera gånger om. ”Men det skulle dra för mycket uppmärksamhet, och jag skulle troligen förlora jobbet. Men jag har faktiskt funderat på att försöka få tag på något att lägga i deras öl. Jag tycker att det skulle vara rätt åt dem.”

Madison gnager sig i underläppen medan hon funderar på vad hon ska göra härnäst. Hon borde gå vidare till baren och fortsätta göra sitt jobb. Men samtidigt vill hon ta en paus och vila från allt olämpligt.
”Tror du att jag kan sätta mig ner här en liten stund? Förstår att du troligen är upptagen, men det vore skönt med en liten paus. Och du verkar liksom hyfsat trevlig..” Åh, bra idé, tvinga på honom ditt sällskap också. Ibland är hon verkligen en riktig dumbom, men hon behöver verkligen en paus, och om hon sitter med någon annan så skulle det vara mer förståeligt. Då skulle hon kunna ljuga och säga att de är två gamla vänner som bara stött på varandra igen. Inte skulle Henry klaga på det? Jo, troligen, men äsch.