Autumn leaves ~ [PRS]

bubbles 
Det här är ett privat rollspel, vänligen keep out.

Solens första strålar kittlade i ansiktet på Zhiyuan, som släppte ur sig ett högljutt stön och rullade över på mage. Därefter slingrade han armarna runt benen och kurade ihop sig till en boll, med ansiktet nerborrat i kudden som var täckt av torkat dregel. Han hade en förskräcklig förmåga att både dregla och snarka när han sov, precis som en övergödd gris.
Det svarta håret stod åt alla håll och de vassa tänderna skavde mot tandköttet, precis som de alltid gjorde. Merlin, det fanns så sjukt många negativa aspekter när det kom till lykantropi. Okej, alla aspekter var negativa, det fanns ingen anledning till att ljuga.

Med ytterligare ett stön, slängde artonåringen tillslut benen över sängkanten och lät fötterna komma i kontakt med det svala trägolvet. Det kanske var dags att släpa in en matta eller två? Eller fem. Fast å andra sidan brukade han ändå ha ner både täcket och alla kuddar på golvet, bara för att bädda ner sig som om det vore hans egna lilla privata lya. Så rent tekniskt sett blev täcket som en matta i slutändan. Äsch, han ville ändå ha en matta! Kanske han kunde önska sig en i julklapp?
Zhìyuan kliade sig i nacken medan han vandrade fram mot garderoben, garderoben som var fylld till bredden med hoodies. Han kunde inte gärna skutta omkring i kortärmat med sina ärr, de var minst sagt framträdande och folk skulle bara ställa en massa dumma frågor. Eller dra onödiga slutsatser. Det svävade redan omkring en hel del rykten runt honom och han behövde verkligen inte fler. Rättare sagt - han behövde inte se dem bli realiserade, ryktena alltså.

Artonåringen stirrade på sig själv genom den stora spegeln som var uppsatt bredvid garderoben. Jösses, han såg verkligen död ut på insidan? Påsarna under ögonen var både mörka och tunga, helt omöjliga att ens försöka dölja. Han kunde säkert ge det ett försök, men det skulle nog vara se desperat ut i slutändan.
En grimas strök sig över det bleka ansiktet och Zhìyuan vek hastigt undan från sin egen reflektion. Kläderna åkte hastigt på och han svansade ut från det stora rummet med händerna nergrävda i fickorna på hoodien, som var ihopparad med ett par slitna jeans och randiga strumpor. Ja, han kunde klä sig bättre, men vad var ens meningen när han ändå såg ut som en gast? Precis, det fanns ingen mening.

”Jaså, har du vaknat?” Frågade Yuxuan, som satt i köket med näsan i en av sina tjocka böcker. Han såg minst lika sliten ut som sin lillebror. Den enda skillnaden var att han fortfarande såg bra ut, hur nu det ens var möjligt.
”Nej, jag sover fortfarande”, knorrade den yngre och plockade åt sig av riset som stod på spisen. Riset och bönorna, de var ju tvungna att få i sig någon form av protein trots allt.
”Tvek på den du, du ser ganska vaken ut”, svarade den äldre brodern med ett litet frustande och återgick till sin bok, efter att ha sörplat i sig en munfull av te. Dumma Yuxuan.

Timmarna tickade på och det dröjde inte länge innan Mrs Huaze släpade med sig sina två yngre söner till Kings Cross. Weimin hade vaknat precis innan det var dags att bege sig och han såg fortfarande extremt nyvaken ut när de valsade in genom pelaren som skiljde den vanliga perrongen från perrong nio och trekvart.
”Okej, har ni allting nu? Böcker, kläder?” Frågade modern samtidigt som hon kramade om sonderna i tur och ordning.
”Nej, vi glömde allt kvar hemma. Ja, vi har allting”, försäkrade Zhìyuan och besvarade kort kramen, innan han greppade tag om den yngre broderns hand och släpade med honom bort mot tåget. ”Jag vill inte dela kupé med någon igen, okej? Du lägger dig över ena sätet och jag över det andra, och om Junghoon kommer får han j vi än ligga på golvet”, fortsatte artonåringen och hastade genom den smala korridoren. Tacka gudarna att det fanns åtminstone en ledig kupé!

Zhìyuan slängde sig ner över sätet med en stor gäspning, efter att ha slängt upp sin ryggsäck på hatthyllan. Horder av elever pressade sig fram genom korridoren utanför kupén, men av någon anledning verkade ingen av dem ha några planer på att skjuta upp dörren och stiga på. En del av dem var på god väg, däremot ändrades deras planer tydligen snabbt så snart de fick ögonkontakt med den äldre Huaze borden. Och vem kunde beskylla dem för det? Han stirrade tillbaka på dem med mord i blicken.
”Du borde inte glo på det där sättet, det är..jag vet inte, mardröms inducerande”, muttrade Weimin, där han satt tryckt mot fönstret och bläddrade genom en av Yuxuans gamla böcker.
”Vadå? Det funkar”, svarade artonåringen och spärrade upp ögonen ytterligare. Tyvärr verkade turen ta slut där dock, då dörren snart gled upp. Fan. De svarta ögonen smalnade och han bredde med ens ut sig över sätet, ungefär som en jäsande deg.

”Nej, det finns inte plats”, sade Zhìyuan bryskt och blängde mot personen längst fram i dörröppningen. De var i samma årskurs, det var han helt säker på, men utöver det kunde han inte uttala sig. Han stirrade torrt in i de kristallblå ögonen och smälte ytterligare över sätet, bara för att kort därpå tjuta till.
”Aj! Vad gör du?” Grälade slytherinaren och vände de svarta ögonen mot Weimin istället, som nyss knäppt till honom hårt över pannbenet.
”Du beter dig som ett odjur. Sätt dig upp och bete dig”, halvt väste den yngre brodern, på deras modersmål. Att kalla sin bror ett odjur framför en massa främlingar var liksom inte någon vidare bra idé, och han tvivlade starkt på att någon av dem talade kinesiska. Men å andra sidan, vem fan visste? Folk hade en tendens att överraska en trots allt.
”Men jag vill inte! De kan sätta sig på golvet eller något, det här är min kupé”, gnällde Zhìyuan, bara för att morra till när han fick sig ytterligare en knäpp över skallen. ”Du är så dödens, var glad att det råkar finnas vittnen..”

Efter många om och men, flyttade artonåringen sig åt sidan, med armarna i kors och underläppen putandes. Det var högst pinsamt att hans femtonåriga bror var mer mogen än han själv, men ärligt talat så brydde han sig inte. Med tanke på allt han tvingades genomgå månad in och månad ut, hade han all tillåtelse i världen att bete sig barnsligt.
”Ehm..så..det är bara att slå er ner”, konstaterade Weimin efter att ha harklat sig. ”Men sätt er en bit från den där, han bits”, fortsatte han i en viskning och nickade mot Zhìyuan, som bra nära flög rakt på honom med tänderna blottade.
”Vänta du bara..hade jag varit du hade jag sovit med ett öga öppet.”

Förlåt, men vad heter du? Frågan fick Zhìyuan att grymta till och han slängde ytterligare en mordisk blick mot sin lillebror, som total förstört dagen för honom. För inte nog med att han skulle bli tvungen att dela kupé med två främlingar i närmare sju timmar, de hade även en katt med sig. Och katter, de brukade hysa starkt agg mot både Zhìyuan och Yuxuan, oavsett om de gjort något provocerande eller inte. Kanske de luktade hund eller något, det var högst oklart, men illa omtyckta var de i vilket fall.
”Huaze Zhìyuan”, muttrade slytherinaren och studerade eleven bredvid sig, fortfarande med smala ögon. Den andres ögon var stora och ljusblå, medan håret var mörkblont och lockigt. Han kände helt klart igen honom men kunde verkligen inte placera varken elevhemmet eller namnet. Delavigne? Någonstans inne bakom artonåringens tjocka pannben rang det en liten, liten klocka. Jo, det måste ha varit rätt.

Slytherineleven lutade sig tillbaka mot sätet och vände upp sina kolsvarta ögon mot taket istället. Egentligen hade han inte haft något emot att sitta där och glo på den kortare eleven bredvid sig, men det tänkte han inte erkänna för sig själv. Precis på samma sätt som han aldrig tänkte erkänna för sig själv att han hade en grej för just lockigt hår och stora ögon. Nej, de där tankarna existerade inte ens, punkt slut.

”Kan du sluta sparka på mig? Du är så barnslig ibland”, knorrade Weimin plötsligt från ingenstans, vilket förde artonåringen tillbaka mot verkligheten. Nackdelen med att ha långa ben som inte kunde uppföra sig, hoppsan. Tur att han inte brydde sig vidare mycket om han retade gallfeber på sin lillebror eller ej.
”De lever sitt eget liv, vad vill du att jag ska göra? Binda fast dem?” Frågade Zhìyuan och sparkade extra hårt med fötterna. Han kunde gott leva med ett blåmärke eller två, den där lilla skitungen.
”Nej, jag vill att du ska använda din hjärna och tala om för din kropp att sitta tyst och fint”, sköt den yngre brodern tillbaka och grimaserade lätt, samtidigt som han masserade sitt knä. ”Hur är du ens släkt med mig? Och Yuxuan! Du är fan någon form av utomjording..” Och där drog grälandet igång igen.

Det dröjde närmare tio minuter innan de två syskonen äntligen lugnade ner sig. Zhìyuan putade med underläppen som aldrig förr och han såg smått galen ut vid det laget.
”Vill ni fortfarande dela kupé med oss? Inte för att jag har något emot det..är bara genuint nyfiken”, sade Weimin efter en lång stunds tystnad och skrattade till. Merlin vad obekvämt.

Med tanke på att katter vanligtvis brukade resa ragg och fräsa åt Zhìyuan, var det inte så konstigt att han nästan föll av sätet när den lilla kissemissen klättrade upp i knät på honom. Ungefär lika styv som en bräda i ryggen satt han där och stirrade på den lilla varelsen, innan han försiktigt sträckte fram en smått ärrad hand så att den kunde lukta på honom. Den, det var väl ändå en hon? Eller det var i alla fall vad eleven bredvid honom antytt på, då han kallat den lilla katten för henne.
Ett svagt leende spred sig över de bleka läpparna och artonåringen började varsamt klia pälsbollen under hakan, för att därefter fortsätta bak mot öronen. Hon såg inte ut att misstycka, så det var positivt. Helt ärligt var det här den absolut första katten han någonsin klappat ordentligt, vilket var galet egentligen. Han gillade liksom katter, de var så fluffiga och söta, även om de hade vassa klor gömda i sina bedårande små tassar.

”Det är ingen fara, så länge hon inte får för sig att attackera mig får hon mer än gärna sitta här”, kuttrade Zhìyuan, vars uppsikt gjort en ett åttio på mindre än en millisekund. Han hade till och med glömt bort vad det var han och Weimin tjafsat om. Något med knän och blåmärken, men ungefär där tog det stopp.
Slytherineleven gnagde sig själv i underläppen medan blicken flackade mellan de andra i kupén. Han hade betett sig mer än måttligt barnsligt, eller hur? Inte för att han hade några skuldkänslor över det hela, men det kändes en smula genant såhär på efterhand. För även om man verkligen inte kunde tro det, var han faktiskt vuxen. En praktiskt taget fullvuxen man som gick omkring och betedde sig som en femåring. Och inte bara som vilket en femåring som helst, utan den där specifika varianten med aggressionsproblem.

När den blonda flickan påpekade att de inte hade något annat vettigt alternativ att ta till med, skrattade den yngre Huaze brodern till. Sanningen hade alltid en tendens att göra ont, på ett eller annat sätt. Och det onda i det här fallet var då att de tvingades utstå en resa med Huaze Zhìyuan.
”Det var typ fullt överallt när vi gick ombord också, så det var egentligen bara ren tur att vi hittade en ledig kupé”, sade Weimin, innan han återgick till sin bok. Vilken ögontjänare.
”Egentligen hade jag tänkt använda sätet som en säng, men jag antar att ni inte är det absolut värsta sällskapet. Eller den här katten är i alla fall inte det”, mumlade Zhìyuan och fortsatte klappa den lilla kissemissen. ”Förresten, vad heter du? Jag vet att efternamnet är Delavigne och att du heter något på L, men efter det är det helt blankt..och vad heter katten? Det är egentligen den viktigaste frågan..”

En katt som faktiskt gillade honom? Vad höll på att hända med världen? Zhìyuan betraktade den ljusa pälsbollen och kände hur hjärtat smälte samma sekund som hon rullade över på rygg, som om hon bad om att bli kliad på magen. Och naturligtvis beviljade han den förfrågan, utan att tveka. Nu kunde det förvisso vara lite farligt att röra vid en katts mage, men den här katten verkade inte vara ute efter bus. Åtminstone inte i den stunden.
Artonåringen hade god lust att himla med ögonen åt sig själv, där han satt och slängde ur sig en hel drös med fåniga, kuttrande läten. Lite som en förvuxen höna, med skillnaden att han varken värpte ägg eller hade fjädrar. Kanske han var det innerst inne dock? En hönsmamma, någonting som lät betydligt trevligare än ett mordiskt monster. För det var ju det han var egentligen, även om det kanske inte framstod som det där och då. Väntade man några dygn skulle det nog däremot bli väldigt tydligt, med tanke på att fullmånen var på igång. Sakta men säkert, precis som den alltid smög sig på.

Hur i allsin dar hade Loui lyckats komma fram till slutsatsen att Zhìyuan och Weimin var syskon? Host, host. Frågan fick den äldre av dem ett dra lätt på munnen, där han satt bakåtlutad mot det mjuka sätet medan fingrarna strök över den mjuka kattmagen.
”Vi är mycket riktigt, beklagligt nog, syskon”, konstaterade Weimin och sneglade upp från sin bok som hastigast, bara för att lipa mot slytherinaren.
”Beklagligt nog? Det är väl jätteskönt att bli jämförd med mig hela tiden! Du framstår liksom automatiskt som en gud, mer eller mindre. Tänk på mig, som hela tiden jämförs med Yuxuan, det är fan inte något att vara tacksam över minsann”, knorrade den äldre brodern och lät blicken glida från kattmagen, till Loui och därefter dennes syster. Jaså, de var också syskon? Tvillingar till och med, om han inte misstog sig fullständigt. Han var ganska säker på att han sett dem valsa in och ut från samma klassrum, vilket måste betyda att de gick i samma årskurs och därmed var lika gamla. Och om två syskon var lika gamla måste det betyda att de var tvillingar. Felfri logik.

”Just ja! Loui..hade det på tungan”, utbrast Zhìyuan smått upphetsat, bara för att genast sjunka ihop över sätet igen. Vad fan var det där för reaktion? De svarta ögonen gled tillbaka ner mot den lilla kissemissen samtidigt som han putade lätt med underläppen. Lavendel, det var ett väldigt passande namn av någon anledning.
”Hon är väldigt mysig..katter brukar inte tycka om mig. Brukar? De tycker bokstavligen aldrig om mig.”

”Visst? Det skadar liksom psyket när man hela tiden får höra hur duktig och underbar ens syskon är. Jag då? Är inte jag duktig och underbar? Tydligen inte”, halvt gnällde Zhìyuan och putade ytterligare med underläppen. Nu var han kanske inte rätt person att komma med dessa klagomål, men han hade fått höra liknande visor under hela livets gång och det blev helt enkelt högst störande tillslut. Yuxuan hade alltid varit bättre på precis allt - han hade ett stabilt humör, han var tre centimeter längre, han var smart och inte fan såg han ut som en gast bara för att fullmånen var på ingång. Plus att han lyckats krångla sig in på en högre utbildning, vilket inte ens borde ha varit möjligt. Visst, han hade gått ut med högsta betyg i precis allt och haft alla möjliga titlar under bältet, men han led ändå av precis samma, ruttna sjukdom som Zhìyuan. Sjukdom och sjukdom, vad fan skulle man annars kalla det för? Förbannelse kanske var mer passande, även om den betedde sig som ett rabiat virus.

Artonåringen frustade till när Madison nämnde att hon åtminstone var bättre när det kom till quidditch, bara för att därefter kalla Louis färdigheter inom sporten patetiska. Fan, inte där kunde han jämföra sig med Yuxuan, som varit kapten över laget under sitt sjätte och sjunde år. Nu var Zhìyuan förvisso en av slagmännen för laget, men det gick inte att jämföra med kapten titeln. Dumma Yuxuan.
På något sätt lyckades han puta ännu mer med underläppen, samtidigt som han buttert strök över den ljusa pälsbollen. Nåväl, det fanns i alla fall en katt som gillade honom, det var mer än storebrodern kunde säga, så det så.
”Hm? Åh, jag vet inte..antar att jag luktar konstigt eller något”, svarade slytherinaren och ryckte på axlarna. Eller så kan det bero på att jag egentligen är en mordisk best, men det tänker jag då inte tala om för dig. ”Lita? På mig? Du vet att jag bits va? Har fått kvarsittning hur många gånger som helst..även fast de förtjänade det.” Åh ja, han hade mycket riktigt flugit på en hel drös med andra elever och bitit dem, precis som en rabiat galning. Fast å andra sidan hade de faktiskt förtjänat det, så det var inte bara hans fel. Vågade man sig på att provocera en instabil knäppgök fick man ärligt talat skylla sig själv.

Hur det nu gått till visste Zhìyuan inte, men tågresan hade inte varit så förfärlig som han befarat att den skulle bli. Under den första halvan hade de suttit och samtalat om lite allt möjligt, ingenting super personligt eller så, utan mest småprat. Därefter hade han slumrat till, bara för att vakna med ett ryck när Weimin petat till honom i revbenen.
”Aj, varför måste du vara så hårdhänt hela tiden?” Klagade artonåringen och masserade revbenen, med nyvakna ögon och en liten rand med torkat dregel i mungipan. Som sagt, han dreglade när han sov och det spelade ingen roll om han satt upp eller låg ner.
”Det är bara en halvtimme tills vi är framme”, berättade den yngre Huaze brodern, som redan hunnit byta om till sin uniform. Ögontjänare. Zhìyuan grimaserade och kom ostadigt upp på benen - lyckligtvis hade Lavendel hunnit lämna hans knä vid den tidpunkten, så hon slapp åka ner på golvet. Gud vilket hemskt sätt det skulle vara att vakna upp på.

Med en gäspning slängde han ryggsäcken över axeln och svansade ut i korridoren, bort mot en av toaletterna. Det var så mycket folk överallt. På tok för mycket folk, han skulle inte ens hinna komma halvvägs i kön innan det var dags att stiga av tåget.
Slytherinaren kvävde en suck, bara för att vända på klacken och gå tillbaka mot kupén, där han drog igen dörren med en smärre smäll och drog för gardinen.
I samma sekund som han gjorde detta, släppte Weimin ur sig ett stön. Han kände sin bror och följden av händelser tydde starkt på att han tänkte göra bort sig och byta om framför dem. Som om det var helt normalt.
”Varför är du såhär?” Kved femtonåringen och gömde ansiktet i händerna, när den äldre brodern krånglade av sig hoodien och började rota i ryggsäcken. Underbart, han hade inte ens förberett någonting utan var tvungen att stå där och leta efter skjortan.
”Vadå? Det är inte som om jag är spritt språngande naken eller något..”, muttrade Zhìyuan och lyckades äntligen dra fram skjortan, som han därefter hade stora problem med att knäppa.
”Hur är vi ens släkt? Stryk det där förresten, vi är inte släkt, jag känner inte honom”, stönade Weimin och gömde ansiktet bakom boken han läste. Pinsamt, så sjukt pinsamt.

Hade Zhìyuan märkt att Loui vilat huvudet mot en av de stadiga axlarna? Kanske, möjligen - högst sannolikt. Hade han haft något emot det? Konstigt nog inte. Nu hade han inga planer på att skutta omkring och säga att han skaffat sig en ny vän, men åtminstone en ny bekant? Någon som han kanske inte behövde blänga på om de möttes i korridoren. Systern var dock en helt annan femma, hon var långt ifrån lika mild och behaglig som Loui. Mild och behaglig? Vad i allsin dar hade det gått och tagit åt honom? Han hade aldrig beskrivit någon på det sättet innan och tänkte fan inte börja nu. Fy skäms.
Artonåringen höjde ett ögonbryn mot Madison, där han stod i mitten av kupén, i full färd med att försöka knäppa skjortan. Ärren var åtminstone dolda, så han hade liksom ingen brådska längre.
”Vadå? Råkade du se något du gillar, Delavigne?” Undrade Zhìyuan med ett flin, innan han skakade på huvudet. ”Äsch, vem bryr sig egentligen? Det är en överkropp, folk går omkring med bar överkropp när de är på stranden hela tiden. Till och med Yuxuan gör det när han ska plaska omkring i sjön därhemma..”, fortsatte han och fiskade upp den långa, svarta kappan med gröna accenter.

Efter att ha trätt på sig klädnaden, vände han ryggen mot resten av kupén, vänd mot ett av hörnen i det lilla rummet. Därefter tråcklade han av sig de trasiga jeansen och bytte ut dem mot ett par svarta kostymbyxor, som han nästan snubblade över när de var halvvägs på. Merlin nej. Hade han ramlat där och då hade han nog krossat fönstret och flytt sin kos. Det hade varit på tok för pinsamt att leva genom.
”Tror du ärligt talat att jag brukar byta om såhär? Framför folk jag knappt känner? Jag är inte galen, bara stressad”, svarade Zhìyuan buttert och lyckades äntligen knäppa byxorna. Eureka. ”Det finns redan tusen anledningar att relegera mig, jag behöver inte få ytterligare en prick i det registret”, fortsatte han och började snöra på sig skorna som han sparkat av sig innan.
”Det är därför man byter om innan det blir kaos”, påpekade Weimin tyst och slog igen sin bok, fortfarande lätt rosig om kinderna. ”Jag upprepar, jag är inte släkt med honom men om jag var det skulle jag vara vilja påpeka att mamma tappade honom väldigt ofta som barn. Oftast på huvudet. Det är därför han är som han är.”