Rödgråtna ögon och äcklig choklad

Som ett försök till att återuppliva min motivation till att skriva gör jag nu en liten historia här på Mugglis♥
Skulle nog inte rekommendera för de under 12-13 ungefär då det inte är helt rent språk osv. men avgör själv.
Här är iallafall en story om ett par homosexuella pojkar på Hogwarts.
Dave i Hufflepuff och Edwin i Slytherin.
Stay tuned.

------------------------------------------

Hjärtat slog hårdare och hårdare ju närmare stationen vi kom. Under hela sommarlovet hade jag inte unnat mig för ens en sekund att tänka på något som rörde Hogwarts. Inte hur skön min säng var, inte hur grönt gräset var under sommaren, eller hur magiskt snön lade sig kring ägorna, hur vacker siluetten var i solnedgången, hur mjukt vågorna på sjön gungade i brisarna, hur god maten alltid var, tillfället jag skulle få se h...
"Snälla Edwin... Edwin? Edwin?" En liten gäll röst trängde sig in i mitt huvud, lyckades slingra sig in i mina tankar och spräcka bubblan av eufori som börjat växa inom mig.
"Ja, öh, förlåt... Vad sa du?" svarade jag utan att tänka mig för. Blicken av förakt hann skapas och riktas rakt på mig innan jag insåg mitt misstag. "Ursäkta, mor, men jag hörde inte riktigt vad du sa. Skulle du kunna upprepa det för mig?" Det var överdrivet, absolut, men också det enda som kunde blidka henne.
Ansiktet mjuknade men blicken försvann inte riktigt, bara smög sig till bakgrunden av hennes sätt att se på mig.
Ingenting hade någonsin lyckats släta ut rynkorna i min mammas ansikte. De fanns alltid runt den stränga munnen, de hårda ögonen, de strama kinderna. Inte ens när Louise sa sina första ord slappnade hon av. Bara log lite. Ska du tala måste du göra det riktigt, kära Louise. Artikulera som en dam. Men hon ville sina barn väl, denna kvinna. Det kan jag inte ta ifrån henne.
Vi närmade oss perrongen. En bit bort från väggen jag skulle ta mig igenom stannade hon. Hon hade aldrig gått närmare än såhär, inte ens under mitt första år när jag var rädd och osäker. Min mor ansåg nämligen att kunde jag klara av att börja på en internatskola kunde jag lika gärna kliva på tåget själv.
"Ha en bra termin nu, kära du." Vid de orden lade hon även en hand om min kind. Sedan förflyttades hennes blick från mina ögon till mitt mörka hår, som hon klappade lite på. Försökte lägga det så som hon ansåg det skulle ligga. Sedan fortsatte hon tala.
"Skicka oss en uggla när du kommit fram så din far vet att du anlänt och är i säkerhet."
Inte ens så jag vet att du anlänt, nej, så din far vet att du anlänt.
"Självklart, det gör jag ju varje år." Jag bjöd till och med på ett leende. Jag vet att hon är svag för mitt leende, hon tycker jag ser stilig ut då.
Vi har samma åsikt på avsked, de är onödiga, så istället för att dra ut på vårat hejdå vände jag mig om och gick snabbt mot den kompakta väggen mellan perrongerna. Innan jag klev igenom vände jag mig om mot henne för att ändå vinka adjö, men hon var redan borta. Antagligen redan på väg hem igen.
Jag såg tillbaka på tegelstenarna och tog ett steg framåt samtidigt som jag lät mig själv drömma tillbaka till skolan, och allt vad den innebar...

---------------------------------
Första inlägget! Kommentera gärna något så jag kan fortsätta lägga ut kapitel

Tar även gärna emot kritik så har ni något att påpeka, gör det. Tips, tricks, önskemål... Allt är välkommet. Och speciellt eftersom det gör att jag kan fortsätta skriva!

Verkar spännande, bevakar! Verkligen en titel som drar blicken till sig!

Tack så mycket! Titeln säger ju mycket så jag försökte komma på en intressant en

Ett till litet inlägg smög sig också fram, kommentera det gärna!

----------------------------------------

Väl inne på perrongen spred sig en varm känsla från mitt bröst ut till resten av kroppen. Hemma. Jag skulle aldrig säga till någon att detta var hur jag skulle beskriva min skola, men precis så var det. Det var på Hogwarts jag kände mig varm, trygg och uppskattad. Det var inte känslor jag vanligtvis gick omkring och sa att jag längtade efter, men egentligen så är det väl det alla går omkring och längtar efter?
"Edwin, för fan!"
Ett mörkt och på något vis grumligt rop hördes bakom mig. Med ett litet leende vände jag mig om och såg precis det jag visste jag skulle se.
Mot mig kom en kille i säckiga jeans, självklart till hälften nere på häcken, en mörkgrön hoodie och slitna sneakers. En koffert stod några meter bakom honom, tillsammans med hans mamma. Detta var vem andra skulle kalla min bästa vän, men jag såg honom mestsom en nackdel till skolåret. Mina steg styrdes mot honom samtidigt som han började grymta igen.
"Ah, redo för sista året mannen?"
"Absolut" svarade jag enkelt och han slängde armen runt mina axlar. Det måste sett lustigt ut för resten, han var betydligt kortare än mig. Oavsiktligt gav jag in inför trycket från hans arm och min annars raka hållning försvann och jag sjönk ihop.
Nu när jag lokaliserat Thor började mina ögon söka efter någon annan, men utan någon vidare lycka. Han har nog bara inte kommit än.
"Du, har din morsa vattenkammat håret på dig? Du ser ut som värsta tönten" Thor såg på mitt hår med samma blick som min mor, som om han ville ta tag i det och möblera om hela min frisyr, men jag tvivlade starkt på att de hade samma ide om hur det borde se ut.
"Hej, hej hej. Det räcker. Bort med tassarna från mitt mästerverk!" sa jag och slog bort hans hand som hade krupit upp från min axel mot toppen på mitt huvud.
"Om du vill se ut som en utställningshund så är det väl inte mitt problem," han lyfte oskyldigt på händerna "men du fattar väl att nu kommer alla sista tillfällen? Nu är sista skolstarten. Allt vi gör kommer vara för sista gången. Och du vill se ut så där."
Med ett tränat öra kunde man urskilja en underton av sorg i hans ord. Jag försökte uppmuntra honom på det enda sätt jag visste, humor.
"Handlar det om tillfällen med dig är jag bara glad att det är det sista."

Oh my god! Vad ska man säga? Jösses, vad bra du skriver! På så många olika sätt! Man får en så tydlig bild av dem, det är så fint formulerat, så roliga uttryck, språket flyter så fint ... Underbart! Åh, vad jag ser fram emot att läsa denna!

Pride Potter, jag tror att du skulle gilla
den också!

Tack, Avis Fortunae, för tipset!

Jag har faktiskt redan läst men glömt att skriva. Eller egentligen hade jag inte glömt att skriva, jag var liksom på en lektion... Det verkar som att jag har fått en ovana att läsa på lektioner. Kanske för att när jag är hemma så skriver jag på egna berättelser eller tittar på typ Wahlgrens värld.

Ett lite längre inlägg på inkommande...

-------------------------------

Thor tog ett långt, sliskigt adjö av sin mamma. Eller hans mamma tog ett långt, sliskigt adjö av honom. Fast egentligen tog de nog ett av varandra. Långt och sliskigt var det iallafall. Jag tyckte mig till och med, trots att jag stod flera meter bort och en massa andra människor skymde min syn, se att hon grät. Extremt onödigt egentligen, de skulle ju ses igen om bara några månader. Och det var ju inte så att han plötsligt bara skulle försvinna, de kunde ju alltid skicka ugglor. Det skulle de nog göra också. Under alla år jag känt honom, vilket var många, hade han alltid haft en stadig ström av brev hemifrån kommande till honom. Han var nog den flitigaste brevskrivaren på hela Hogwarts, inklusive spökena som bara satt och skrev till andra spöken. I början hade vi retat honom för det, men efter ett tag dog det bara ut.
“Äntligen”, sa jag och himlade överdrivet med ögonen när han till slut kom tillbaka.
“Min mamma säger iallafall hejdå till mig”, kontrade han och tog ett stadigare tag om sin koffert.
“Touché”, svarade jag och log.
Vi klev ombord det ångande tåget och arbetade oss förbi alla fyllda platser. Thors utdragna samtal med sin mor hade gjort oss lite försenade så de flesta kupérna var redan upptagna. Efter att ha gått igenom iallafall halva tåget hittade vi dock en ledig och intog den.
“Sista tågresan till Hogwarts”, sa Thor med en menande blick samtidigt som han drog av sig sina skor och lade upp fötterna på sätet mittemot honom. Sätet bredvid mig.
“Sista gången jag behöver börja läsåret med att lukta på dina stinkande tår.” Jag puttade ner dem och han vred istället på sig och lade upp dem på platsen bredvid honom själv.
“Ska du säga, mr Prydlig.” Lite grinig var han, men jag visste att det kunde jag lösa så fort vagnen med godis kom förbi.
Tåget började röra på sig och Thor hoppade upp, han började söka igenom perrongen med irrande ögon. Han hittade sin mamma i folkhopen och vinkade hysteriskt tills stationen inte längre var synlig.
“Tröttnar du aldrig på hela avskeds-ritualen?” frågade jag uppriktigt.
“Nej, och vad kan jag säga. Sista gången.” Än en gång himlade jag ögonen, men jag vet inte om han såg det. Han höll på att ta tillbaka sin tidigare bekväma position.

De första tjugo minuterna av resan var helt händelselösa, sedan kom äntligen den lilla damen med sötsakerna.
“Något från vagnen, kära ni?”
Jag drog till med ett riktigt leende och svarade: “Det är klart, hur kan man tacka nej till dig?”
Samtidigt som jag började plocka fram lite pengar, och hon rodnade, hörde jag Thor mumla något om smörande. Jag ignorerade det bara. Skulle jag bli arg för allt dumt den killen kläckte ur sig skulle jag inte ha tid för något annat.
“Vad ska du ha?” frågade jag honom bara.
Men det var en annan röst som svarade.
“Tja, Edwin, bjuder du så tar jag gärna den där chokladkakan.”
Mitt hjärta började bulta dubbelt så hårt som innan.

Oj oj, vilken cliffhanger! Är det han med stort H som kommer?

I kapitlet målar du upp en tydlig bild av vännerna och deras mödrar. Man får veta mycket om hur de är, på få rader. Du är verkligen bra på att skriva

Mer, så bra! Fast stressa inte igenom, annars blir det ju inte lika bra.

Precis som Avis Fortunae skrev, du beskriver dem jättebra på få rader.

Tack så mycket!
Jag tycker det är lite svårt med att skriva romantiska historier, på något vis lyckas jag alltid falla ner i de här fallgroparna och allt bli så cheesy. Ni får försöka ha lite överseende, och berätta gärna om det händer!

------------------------------------------

Jag behövde inte vända mig om för att veta vem som stod bakom mig. Under hela sommaren hade jag spelat upp den rösten i mitt minne, gång på gång. För att inte glömma. För att kunna manipulera den, få honom att säga det jag ville höra. Komma ihåg vilka ord han betonade, och när de blev ljusare respektive mörkare.
“Bjuda? Dig?” Det lät lite svajigt, måste jag erkänna. Men inte alls i närheten av vad jag hade befarat. Skulle rösten spegla mitt inre skulle det bara komma ut något som lät ungefär som hublubhlighthsk. Sakta vände jag mig om, och mitt ansikte hamnade mot hans.
“Ja, varför inte? Jag som är så snäll.” Hans leende var som ett slag i magen.
Solen som sken in genom fönstret avbröts hela tiden utav träd. Det såg ut som att hela han blinkade. Som en ljuslåga, fast den hade knappt något bränsle kvar. Den kämpade för att få vara kvar, få leva lite längre…
“Om du inte tänker bjussa på lite choklad kan du väl ändå flytta på dig så att jag kan få köpa?”
I en optimal situation hade jag haft ett snofsigt svar som hade lämnat honom mållös. Det var det jag brukade ha, men inte nu. Detta var inte optimalt. I vanliga fall var jag beredd på honom. Jag visste vad han skulle göra och hur han skulle göra det, vart han skulle befinna sig och när. Men nu… Det var så länge sedan jag fick se honom. Hans blonda hår, i en snedlugg som kittlade ögonfransarna på hans vänstra öga. Så länge sedan jag hade kunnat snegla på de märkliga, bruna ögonen, hur de omöjligt kunde bli vackrare när solen lyste på dem men ändå blev det. Så länge sedan jag kunnat titta på hans händer, hur han gestikulerade i takt med när han pratade. Så länge sedan…
“Den där chokladen är äcklig”, var det enda jag fick fram innan jag tog ett steg åt sidan, och förvånat tog han i sin tur ett steg framåt. Jag rynkade pannan. Hur skulle jag rädda det här? Upprätthålla den vanliga charaden? Det var omöjligt att komma på något. Istället gick jag bara in i kupén igen och stängde dörren efter mig. Thor såg bestört på mig.
“Vad gör du?”
Han fick inget svar. Jag satte mig bara ner och såg ut genom fönstret. I bakgrunden kunde jag höra honom muttra, vilket han skulle fortsätta göra resten av vägen. Han var van vid att ha en massa godis att äta på tågresan, och nu hade han inte ens fått en liten chokladgroda. Plus att jag gjort bort mig totalt, framför Dave. Envist stirrade jag ut, vägrade se mot skjutdörren trots att jag visste att han stod där. Kanske tittade han tillochmed på mig. Thor klagade ännu högre, men jag kunde inte förmå mig att bry mig. Allt som fyllde mitt huvud var hur annorlunda han hade sett ut.
Håret var lite ljusare, huden lite brunare. Sommaren klädde honom. Solen gjorde honom mer levande, på vintern blev han så blek. Han hade sett större ut också, kanske hade han vuxit några centimeter. Fått mer muskler, också. Antagligen hade han släpat kring grejer hela lovet. Daves familj ägde en stor gård, men de hade inga tjänare. De gjorde allt själva. Så skulle min familj aldrig kunnat leva. Hemma hade vi tjänare överallt, de sprang runt och passade upp på allt och alla som rörde sig. Men han… För honom var det iställe otänkbart att inte göra allt själv.
“Jag kan inte förstå att jag tillbringar sista tågresan utan pumpapastejer”, hann jag höra innan jag förlorade mig helt och hållet i mina tankar.

Jag tycker inte att det är cheesy, absolut inte! Lovar att vara ärlig och berätta om jag tycker det, men nu känns det inte ens i närheten ... Det är väldigt verklighetstroget med den där fasaden, de där coola replikerna som man vill ska bli så rätt, och så bara låser sig allt.

Du är så oerhört skicklig på att låta miljöbeskrivningen spegla känslorna. Ett exempel:

Hans leende var som ett slag i magen.
Solen som sken in genom fönstret avbröts hela tiden utav träd. Det såg ut som att hela han blinkade. Som en ljuslåga, fast den hade knappt något bränsle kvar. Den kämpade för att få vara kvar, få leva lite längre…

Det blir som en symbol för den kontakt som finns mellan dem, som huvudkaraktären hoppas behålla intakt och förmodligen utveckla, men som just i den här scenen blir svagare och slutar med en stängd dörr.

Längtar efter fortsättningen!