Det piskande pilträdet - En fanfic om svek, vänskap och utanförskap
Forum > Fanfiction > Det piskande pilträdet - En fanfic om svek, vänskap och utanförskap
Användare | Inlägg |
---|---|
Jackii
Elev |
Detta är INTE någon sanning alls i denna novell-fanfic-idek. Detta var bara en liten ide som jag ville testa.
Lite bakgrund: Detta är en förklaring om det piskande pilträdet, varför det beter sig som det gör så vi testar oss på det här -=Det piskande pilträdets själ=- Harlow har alltid haft ett problem att skaffa vänner och skaffa posetiva band med folk. Hennes kusin Trever var den enda som förstod henne, som inte kallade henne oartig, elak eller konstig. Hon kunde bara inte hantera sina känslor. Hon skrek när hon blev arg, skrattade när hon ville och hade inga gränser.Hon sa till en person om hon inte gillade hans eller hennes utseende. Harlow var den typen av person. Vissa säger att det var tack vara Trever som hon blev som hon blev eftersom han var hennes enda vän. Andra påstår att hennes familj inte tog hand om henne. Men det ingen tänkt på är att hon faktiskt var en egen person, att hon inte behövde ha en helt förstörd barndom för att bli en helt förstörd person. När Harlow började på Hogwarts så hamnade hon i Ravenclaw, vilken var en chock för alla. Hon hade fått höra att hon var listig och brutal. För att hon och Trever hela tiden höll på med hyss, dock efter varje gång sa Trever att Harlow hade planerat allt. Vilket inte var helt sant, Harlow gjorde det logiskt, Trever kom på den ursprungliga planen. Så när Trever blev i Slytherin var det en chock för alla utom Harlow som bara började skratta åt Trever som var nära att brista i gråt. Den 11-åriga pojken hade gjort hela familjen besviken och det visste han. Harlow därimot var nöjd med att inte längre vara släktens svarta får. ...Åren gick... Harlow blev ensammare och ensammare. Trever började långsamt skaffa fler vänner lite diskret. De gled inte isär, varje kväll pluggade de tillsammans, så ofta de kunde åkte de till Hogsmead. De gjorde inte hyss längre då Trever blev Prefekt, även fast Harlow försökte få med honom ibland. Så hon lade ner med de små hyssen och fokuserade mer och mer på läxor. Hon var som den där tjejen som är en klassisk nörd, men om man skulle kalla henne nörd så skulle man få alla ben ur armen borta eller något i den stilen. = 8 September = Harlow hade bestämt sig för att vänta utanför Slytherins hålor på Trever, hon gjorde aldrig det så varför inte vara lite snäll. Även fast snäll var sista sättet man skulle beskriva Harlow och det visste hon. Hon kollade på sitt armbandsur, det var från en mugglaraffär och hade en gulbrun björn med blå hängslen på sig. Han skulle vara tidig om hon kände honom rätt, vilket betydde att om 2 minuter och 43 sekunder skulle han gå ut härifrån för att inte bli sen vid trädet, där de alltid pluggar. Harlow började höra röster där inifrån, hon visste att Trever hade fler vänner men hon gillade det ändå inte. "Ska du ut och möta den läskiga tjejen nu eller?" "Varför umgås ni ens?" "Hon kommer hamna i Azkaban jag lovar dig." "Jag har hört att hon är helt hjärtlös och ler när hon bryter folks ben." Flera röster fortsatte prata i mun på varandra, först hade de rört sig mot henne men nu stod de stilla. "Ut med orden Trev." Trev, det var vad hans andra kompisar alltid kallade honom. "Det är inte som att hon hör dig." Harlow kände sig nervös, skulle han försvara henne? Han måste väl försvara henne? Hur avgörande för deras vänskap är det här? "Okej. Såhär. Ingen säger att Harlow kommer åka till Azkaban. Okej?" Harlow andades lättsamt ut. "Alla vet ju redan att det kommer hända." Där. Just den sekunden då han yttrade de orden. hela hennes värld raserade, all hennes respekt för honom försvann. Hon blundade. Kände tårarna rinna. Lät de komma. Hon kände sig så hjälplös, vad skulle hon göra? Hon orkade inte tänka, Harlow lät instinkten ta över och drämde till knytnäven allt vad hon kunde i närmsta vägg. "Hon är här." "Varsågod." "Ska du trösta din lilla vän?" "Hon eller vi?" Hon lyssnade inte längre, hennes hand dunkade och hon stod med ryggen bortvänd mot dörren där Trever och de andra borde kommit. Hon hörde springande steg. "Harlow! Hej. Förlåt att jag dröjde." Harlow hade ingen aning om vad man svarade på det så hon tog bara armbågen och drämde till i väggen. Inte för att det löste någonting "Okej. Så du hörde?" Han försökte lite trevande få fram ett svar. Hon vände sig om, tittade in i Trevers ögon. Allting såg suddigt ut frö tårarna. "Hah du gråter!" Han flinade, troligen för att 'hårda Harlow' aldrig gråter. "Wow... Du är... Patetisk. Du är också otroligt ful" Hon log. "Förresten varför hamnar jag i Azkaban? För att jag är ärlig. Jag kan sluta med det om du vill? Jag kan ändra på mig så andra kan gilla mig även fast jag själv inte gillar mig. Det blir perfekt!" Hon log och ironin dröp. Hon vände sig om och sprang iväg, hon hörde någon som sa: "Nån måste säga till rektorn annars kommer hela stället explodera." Det var troligen sant, för när hon var ute och hade sprungit så långt hon kunde utan att hämta lift en enda gång så bröt hon ihop på marken. Trever kom mot henne, han tog sin hand på henne axel. Hon tittade upp på honom, med en åsyn han aldrig skådat. Hon reste sig ståtligt. "Jag är ett svart får Trever. Jag förstör. Men ska inte en vän respektera en för sina brister? Du förtydligar de bara." Hon skrek ut orden för att de annars bara skulle slukas av vinden. "Förlåt. Men hörru, lyssna här. Ingen gillar dig, jag behövde umgås med dig. Jag gjorde det för att vem annars skulle vara den snälla killen som hjälper någon ensam. Jag trodde du skulle bli något. Skriva en biografi och bli känd, berätta om hur jag förändrade dig. Men du förstörda allt... genom att vara du!" Han behövde skriva ut sitt svar och det var droppen. Hon klarade det inte mer, hon drog ut staven från sin kappa och sa den första formeln som kom till hennes hjärna. Vilket hon skulle ångra. "Crucio!" Trever föll ner på marken i smärtor och skrek. När han låg där så fortsatte hon, fast inte med staven. Hon bara sa ordet om och om igen. "Crucio, crucio, crucio." "Där är de!" hörde man långt borta. Hon ville vara ensam här, Harlow insåg att allt var kört för henne. Hon tittade ut mot en av Trevers vänner som sprang mot där de stod. "Lämna oss här ifred!" ropade hon. "Vi kan hjälpa dig!" hörde hon rektorn ropa. Hon visste att det var en lögn. Trever började hämta sig, nu var allt borta. "Crucio!" hon ropade det mot Trever, hon tittade in i hans ögon när de stängdes och öppnades. "Förlåt!" kvävde han ur sig. Där tappade hon kontroll, de flesta kom nära nu. Det var runt tre lärare, rektorn och några kompisar till Trever. "Crucio." Harlow log och sa det till var och en av vännerna. "Kom inte närmare!" Hon sa det varnande, men lärarna fortsatte gå bakom rektorn. "Stanna. Nu. Annars kommer ni få lida!" "Hota oss inte Harlow, kom bara med här." rektorn sa det med ett otroligt lugn som frustrerade Harlow till det yttersta när det ytterst redan var nådd. "Avada kedavra!" Några ögonblick senare låg rektorn på marken, det värsta med det var inte att hon utalat formeln. Den hade funkat, hon hade velat mörda någon. Hon gjorde det igen, fast på Trever som börjat smyga iväg. "Avada Kedavra." Lärarna var helt förstummade någons skickade iväg en fågel. "Du vet inte vad du gör flicka!" sa en av lärarna. "Allt är redan borta." Hon log och riktade staven mot läraren. De andra lärarna var kvicka att ta fram deras stavar och det började växa upp ett träd from marken, som försökte greppa Harlow. Hon gav upp. Det var försent. Hon lät trädet omfamna henne. Det tog några minuter innan fler trollkarlar var där och kom närmare henne. Men hon vägrade låta de göra det. Hon gjorde allt hon kunde för att få bort de, hon slog till med sin arm, sparkade och skakade på huvudet. Saker hände, rörde sig. Trädet. Hon hade växt in i trädet. Så varje gång någon kom ,trodde hon att någon skulle föra bort henne, till Azkaban eller att Trever var tillbaka. ==== Vad tyckte ni? Vems sida var ni på? Hann ni få någon kontakt med karaktärerna? Gillade ni iden? 30 nov, 2016 19:04 |
Siggan 09
Elev |
Den var jättebra!!!
“We can’t have him assassinated... I suppose” Lady Violet - Downton Abbey 1 dec, 2016 15:05 |
Borttagen
|
Fantatiskt bra!!!
1 dec, 2016 16:19 |
WeasleyHufflepuff
Elev |
Jackii Det var helt otroligt! Älskade iden och den verkligen fastnade. jag kände känslorna och älskade hur du beskrev allting. Jag stod på Harlows sida. När hon började med de oförlåtliga förbannelserna kunde jag inget annat än att tycka synd om henne. Du skulle bli en helt otroligt bra författare!!
1 dec, 2016 16:36 |
Borttagen
|
Skrivet av WeasleyHufflepuff: Jackii Det var helt otroligt! Älskade iden och den verkligen fastnade. jag kände känslorna och älskade hur du beskrev allting. Jag stod på Harlows sida. När hon började med de oförlåtliga förbannelserna kunde jag inget annat än att tycka synd om henne. Du skulle bli en helt otroligt bra författare!! Extremt bra sagt, precis så jag kände! 1 dec, 2016 16:53 |
Jackii
Elev |
Siggan 09
Tusen tack WeasleyHufflepuff Alltså denna kommentar gjorde mig så himla glad ♥ Jag blev genast inspirerad att publicera mer jag skrivit på mugglis, då jag har skrivit i flera år. Trodde inte att någon verkligen skulle fastna och att mina beskrivningar fungerade, vilket betyder mycket ♥ Det betyder otroligt mycket att du tror jag skulle kunna bli en författare då jag har skrivit sen jag var ungefär sex-sju år gammal och det alltid varit en liten dröm Tjena Som jag svarade tidigare så är jag otroligt glad att du fastnade för det ♥ Meddelandet innan skulle iprincip likagärna kunna vara till dig också, då du tänkte likadant ♥ 1 dec, 2016 20:41 |
WeasleyHufflepuff
Elev |
Skrivet av Jackii: Siggan 09 Tusen tack WeasleyHufflepuff Alltså denna kommentar gjorde mig så himla glad ♥ Jag blev genast inspirerad att publicera mer jag skrivit på mugglis, då jag har skrivit i flera år. Trodde inte att någon verkligen skulle fastna och att mina beskrivningar fungerade, vilket betyder mycket ♥ Det betyder otroligt mycket att du tror jag skulle kunna bli en författare då jag har skrivit sen jag var ungefär sex-sju år gammal och det alltid varit en liten dröm Tjena Som jag svarade tidigare så är jag otroligt glad att du fastnade för det ♥ Meddelandet innan skulle iprincip likagärna kunna vara till dig också, då du tänkte likadant ♥ Du har lyckats väldigt bra! Texten var gripande och superbra ♥ Jag är glad att du är glad och att du har velat bli författare länge ♥ Samma här att jag också vill bli författare, men är inte så himla bra på att beskriva kännslor. Jag tränar på det...men om du har några tips skulle jag bli glad om du ville uggla det till mig. Och tagga mig gärna om du skriver någonting mer 1 dec, 2016 20:44 |
Jackii
Elev |
WeasleyHufflepuff Självklart ugglar jag några tips, bara kul att kunna hjälpa till ♥
1 dec, 2016 20:45 |
WeasleyHufflepuff
Elev |
Skrivet av Jackii: WeasleyHufflepuff Självklart ugglar jag några tips, bara kul att kunna hjälpa till ♥ Tack ska du ha ♥ 1 dec, 2016 20:48 |
Borttagen
|
Jackii hoppas verkligen att du publicerar med av dina fanfictions då denna är helt fantastisk, skulle läsa igenom allihopa som du publicerar om de är så här bra!
Och jag är helt säker på att du kommer bli författare, så där bra drömmer jag om att kunna skriva ( seriöst). Återigen tack för en riktigt bra fanfiction! 1 dec, 2016 21:39 |
Forum > Fanfiction > Det piskande pilträdet - En fanfic om svek, vänskap och utanförskap
Du får inte svara på den här tråden.