Fleur Delacours barndom

Hejsan! Nu ska jag försöka göra en fanfiction om Fleur Delacour i hennes barndom! Det här är min första fanfiction så förvänta er inte att det blir bra! Det kommer handla om livet innan och på Beauxbatons! Hoppas ni gillar den!

Låter jättebra!!! Bevakar!

spännande, bevakar

kul bevakar!

Bevakar, verkar spännande!

spännande *bevakar*

Låter spännande!

Kapitel 1







Jag vaknade av min egen mage som kurrade. Jag kände solen bränna mot ögonlocken. Jag öppnade ögonen, kisade mot det starka ljuset som flödade in genom fönstret och satte mig upp.
- Fleur! Vakna, vakna!
Min sjuåriga lillasyster, Gabrielle, kom springande in till mitt rum.
- Jag är vaken.
- Jaha, men kom då!
- Gabrielle, lugna dig! Varför är du så upphetsad?
- Va? Jag är väl inte upphetsad?
Jag gav henne en du-är-inte-så-särskilt-bra-på-att-ljuga-blick, och hon rodnade lite.
- Men kan du inte bara komma! Du har...
Hon hade varit på väg att säga något, men avbrutit sig själv.
- Nu höll du allt på att försäga dig, lilla vän. Eller hur?
- Kaaaaanske... sa hon och skruvade på sig.
- Ja, ja, jag kommer väl då.
Gabrielle sken upp i ett leende och satte fart ut ur rummet.
Jag gäspade stort och följde efter henne ner för trappan, och in i det mysigt belysta köket. Mamma och pappa stod i dörröppningen och log mot mig.
- Varsågod, Fleur! sa de med en mun.
Mitt på köksbordet stod minst ett dussin stora fat med olika frukosträtter som tillsammans bildade en stor buffé.
- Men... började jag.
- Du har fått ett visst brev. sa pappa.
- VA??!! Har jag äntligen fått det?
- Japp!
Mamma räckte mig ett gulnat brev där det stod skrivet med blått bläck: Ms F. Delacour
Jag tog försiktigt emot det, öppnade det varsamt och läste:

Ms Fleur Isabelle Delacour är välkommen att lära sig magi på Beauxbatons magiakademi.
Med Vänliga Hälsningar Olympe Maxime, rektor.

Det kom även med en lista på allt man behövde ha med sig.
- Mormor kommer bli glad. sa jag och log upp mot mamma och pappa.
- O ja. sa mamma. Fast det ska bli en överraskning.
- Okej. Då ska jag inte säga något.

Resten av morgonen gick åt till att äta upp buffén.
Och när vi var klara satte jag mig i vardagsrummet och läste igenom listan på saker jag behövde till Beauxbatons.
Pappa och mamma höll på i köket. Fast de behövde inte göra mer än svänga på sina trollstavar så skötte köket sig självt.
- Fleur... Gabrielle lutade sig fram mot mig i sin fåtölj.
- Det är en sak jag måste visa dig. Kom.
Jag tittade misstänksamt på henne när hon ställde sig upp och gick bort till hallen. Sedan la jag ner listan på bordet och smög mig ut till Gabrielle.
- Kom. sa hon igen.
Hon tog på sig ett par tofflor och visade att jag skulle göra det med. Hon öppnade dörren och smög ut på trappavsatsen. Jag följde efter och stängde dörren efter mig så ljudlöst som möjligt.
- Vart ska vi? viskade jag.
- Till växthuset. svarade hon.
Vi gick mot växthuset och sneglade hela tiden mot huset, ifall mamma och pappa skulle se oss där ute. Men de verkade inte märka något.
Vi kom fram till växthuset och gick in genom öppningen.
Gabrielle styrde stegen till ett av hörnen längst bort.
Där satte hon sig på knä och drog undan en stor tom kruka.
Där under fanns ett handtag. Hon drog i det och en lucka öppnades. Hon vände sig mot mig.
- Kom...



slut på kapitel 1

Grymt Bra!!!

Tack!!

Här kommer...


Kapitel 2







Ner för en trappa, genom smala gångar, över stora klippblock, under fallna trädgrenar - som jag inte hade en aning om hur de kunde ha hamnat där - och förbi underliga ristningar på väggarna. Ja, det var en lång och krånglig väg, till det som Gabrielle ville visa mig.
- Men tänk om mamma och pappa märker att vi är borta! sa jag till Gabrielle, när jag hade kommit över en stor sten som låg i vägen. Gabrielle stannade ett ögonblick, som om hon tänkte på saken, men utan att säga något fortsatte hon med raska steg, under en stock som var i vägen. Jag hukade mig under den jag med, men sen såg jag henne inte. Jag kunde inte se Gabrielle någonstans.
- Gabrielle! ropade jag.
Ingen svarade.
- GABRIELLE!
Inte ett ljud.
Jag började andas häftigt, jag blev svettig.
- GABRIEEEEEEELLE!
Jag föll ihop i en hög och lutade mig mot stenväggen. Den var kall och fuktig.
Tårar började rinna ner för min kind.
Jag hade inte tänkt på det innan, men nu såg jag att gången delade sig i fem delar, precis här, där jag satt.
Plötsligt hörde jag ett ljud. Som vatten som droppar mot sten.
- Gabrielle?
- Fleur...
Någon viskade mitt namn.
-Fleur... Hon är här...
Vem var det som viskade? Menade rösten att Gabrielle var där? Det var väl värt ett försök? Vad kunde hända?
Jag ställde mig upp och gick mot gången som rösten hade kommit ifrån.
- Fleur! Nej!
Jag vände mig om. Gabrielle kom springande emot mig från gången i mitten.
- Gabrielle! Vart tog du vägen?
Jag kramade henne hårt.
- Jag har vart här förut. Gången i mitten drar mig till sig. Jag hade hoppats att du inte skulle se de andra gångarna, utan bara springa rakt fram. Då hade du kommit rätt. sa Gabrielle.
- Problemet var ju bara att jag inte såg dig, så jag vågade inte fortsätta. Men vad är det här för ställe? Och vart leder gången? sa jag och nickade mot gången i mitten.
- Den leder till... Kom bara, det är så svårt att förklara.
Hon satte fart mot den rätta gången igen och jag följde efter.
- Hur långt är det kvar? undrade jag. Det kändes som vi hade gått här i minst en timme.
- Inte så långt. svarade Gabrielle.
- Men, varför svarade du inte innan? När jag pratade med dig.
- Jag var för upptagen med att titta på ristningarna på väggen, så vi skulle hitta rätt. Men vad frågade du?
- Ifall mamma och pappa inte blir oroliga om de märker att vi är borta.
- Hm... Jag är inte säker, men det borde fungera. Vajla säger att det gör det.
- Vem är Vajla, och vad är det som fungerar?
- Åh, Vajla är min vän. Och hennes förtrollning, så att mamma och pappa inte märker att vi är borta, den fungerar.
- Så, det är den här Vajla vi är på väg till?
- Ja.
Gabrielle stannade, tittade upp på väggen och såg väldigt fundersam ut.
- Går vi rätt? frågade jag.
- Vänta. sa Gabrielle och höll upp en hand.
Ristningarna verkade föreställa en människa i en roddbåt. Och under var det skrivet någonting med runor. Någonting som jag kanske skulle förstå efter runskriftskursen på Beauxbatons.
- Ja, vi är rätt. sa Gabrielle. Vi fortsatte gå och Gabrielle stannade och undersökte ristningarna på väggen tre gånger till.
Efter att vi svängt vänster i en korsning, började gången bli bredare och ljusare. Vi gick mot en öppning. Vi kom ut i ljuset. Det bländade mig efter att ha gått i den mörka gången väldigt länge. Jag vande mig vid det starka ljuset , och jag såg... Jag såg en hel värld som kryllade av liv!
Jag tittade på Gabrielle, som log tillbaka, och jag tänkte på hur mofig hon var. En sjuåring.



slut på kapitel 2!!!!!!!!!


Det var inte lika bra som förra tyckte inte jag själv.



Hoppas ni gillar den!!