Lumos 2017 (Simones första konvent!)

efter att ha varit på Multicon och FPP för ett tag sen så kände jag att det var läge för en konvent-fanfiction, så jag, öh, skrev en

Språk: Svenska
Genre: Harry Potter.
Handling: Simone är en 17 år gammal brunett från Sölvesborg som struntat helt i sin bästa kompis Alice högljudda suckar och packat en resväska för att bege sig Harry Potter-konventet Lumos 2017 i Jönköping!
Rating: Hm, PG-13 tror jag. Hyfsat knepigt språk. Alkoholkonsumption förekommer.

Ahem..


Kap 1

Det var som att försöka undvika ett minfält, tankarna. På väg till sitt livs första Harry Potter-konvent: vara ett engagerat sommarbarn och precis slutat ettan på gymnasiet: ha en sällsynt bra sminkdag, med concealer på precis rätt ställen.
Ändå så kunde Simone inte sluta tänka på sin mamma. Det exploderade små fyrverkerier av irritation i magen. Är du säker på att du har med dig all packning, Simone? Är du säker på att du inte ska be Alice följa med dig, åtminstone till Jönköping? Är du säker på att du har med dig all packning, Simone? Är du säker på att du vill göra det här? Är du säker på att du har betalat avgiften, Simone? Är du säker på att tåget går 13:25? Är du säker på att du har med dig all packning, Simone? ÄR DU SÄKER PÅ ATT DU HAR MED DIG ALL PACKNING, SIMONE?!?!

De säger att det är kärlek, egentligen.
Att mamma tycker om henne så mycket att hon sprutar oro genom öronen, att allt tjat, allt gnat och alla skrik om disk egentligen handlar om omtanke.
Att det handlar om att mamma inte vill något hellre än att Simone växer upp till en snäll, laglydig flicka som passar perfekt i det stora, läskiga, kommersialistiska och kapitalistiska samhället där ute.
Men det var svårt just nu, att inte känna irritationen. Jävla mamma! Det ska bli så skönt att slippa ditt tjat några dagar nu! .. Fast du lär väl skicka sms till mig typ en gång i timmen, för det är sånt du gör…

Tiden gick..

.. Och det var i ljuset av skymningen genom SJ-tågets fönster som svetten bröt fram.
För en gångs skull inte av Alice oavsiktligt sårande kommentarer eller allmän social ångest, utan stress. Hon såg så oerhört mycket fram emot de kommande dagarna, men hur skulle det gå nu - när hennes tåg var tre timmar försenat?
Hjärtat hamrade och svetten rann än intensivare. Tur att hon var ensam i kupén, annars hade hon nog dött av skam!
(Svettlukt borde vara förbjudet enligt lag.)
Gick det en slussning 18:30? Det var svårt att tänka klart. Öronen värkte och pulserade efter att ha stått ut med sex timmar Stephen Fry. Det blev andra halvan av Fenixorden den här gången. Vad hon älskar att Fred och George bara stack sådär från skolan, mitt framför näsan på Umbridge! Hon ville så gärna diskutera det med andra potterheads på konventet, diskutera så att käken hoppade ur led.
Men kommer hon fram i tid till 18:30? Magen värkte av hunger, men få saker vägrade hon så intensivt som räkmackor för 79 spänn.
79 spänn! Skymningljuset stack i ögonen.
Om hon ändå hade en tidvändare..

—

”Hej, ska du till Lumos?”
Lättnaden fick Simone att snubbla. Intrycken simmade. Ny stad, nya människor, ett par fräsiga byggnader och framför henne stod en tjej och en kille.
Svetten rann, men hjärtat hade lugnat ner sig lite. Besviken var hon, lite, över att de inte alls såg särskilt pottriga ut. Hon med jeans, hoodie och 60-talsglajjor och han med pikétröja och backslick.
”Hej, det är vi som slussar 18:30.”, sa han.
”Hej, Mel.”, sa hon.
”Hej, Simone.”, svarade Simone.
”Hej, Joar.”, sa han.
”Hej, Simone.”, sa hon.
”Hej, Simone”, sa hon igen och råkade hälsa på en förbipasserande främling som dock såg ganska tacksam ut.
Mels blick var sned, men hon fortsatte:
”Eftersom det är bara du som ska slussas, så tänkte vi, typ, skjutsa dig. Det är ganska långt med buss, och…”
”… och de är förjävliga alla busschaufförer här, speciellt mot lantisar.”, fyllde Joar i.
Simone luktade ofrivilligt på sig själv, och jo, parfymen satt faktiskt kvar lite fortfarande.
De gick ett par meter till Mels bil, som var liten och röd och ärligt talat liknade Mel ganska mycket.

Simone hade alltid avskytt den instängda lukten av bil.
Plastig, kladdig.
Men hon hade värre saker att ta itu med - det var pinsamt tyst inne i bilen.
”Du påminner mig om Oliver Wood”, fick hon ur sig utan att hejda sig.
Joar log.
”Jo, men faktiskt. Jag känner mig lite som honom ibland. Spelar ju fotboll själv och är målvakt, och vore helfränt om jag kunde dra till England och spela där, kanske inte i, liksom, Manchester, men något jävla korplag skulle jag gärna vara målvakt.. eller vaktare såklart, höhö.
Jag lyckades faktiskt rädda hela tre mål i vår senaste match mot Rosengårds lag, det var en jävla kul match förresten, det duggregnade, och Stefan…”
Nu förstod Simone varför Gryffindorlaget så ofta somnade i omklädningsrummet. Utan att bry sig om hon var oartig eller inte vände hon sig till Mel.
”Öh, finns det någon Harry Potter-karaktär som du identifierar dig med?”
Simone tänkte tyst för sig själv att Mel skulle kunna vara Milicent Bullstrode. Fast med körkort. Simone gillade Mel. En av de mest awesome sakerna som fanns, enligt henne, var personer med körkort.
”Susan Bones”, svarade Mel.
Sen blev det tyst i bilen igen. Simone svettades och kände nervositeten som skarpa nålar i halsen.

Men så fort de svängt in på den anonyma parkeringen, parkerat sig mellan två lika anonyma volvobilar, framför en anonym stor grå klump det stod ”Vilundabackens Skola” på, så fort de gått ända fram till dörren, så fort Joar svurit lite över Simones flera tusen miljarder kilo tunga packning, så fort de öppnat dörren så försvann allt som ens liknade en negativ tanke helt från Simones kropp.
Det här var bättre än hon någonsin vågat hoppas på.

Hon hann ta in lite snabbt att det här inte var någon särskilt välskött skola.
Tråkigt tegel, sprucket, skräpigt osv osv osv men INGET kunde vara mindre viktigt i sammanhanget, för bara KOLLA:

* En pil som deklarerade ”Till Quiddtichplanen.”
* En skylt på toaletten med transsymbolen som deklarerade ”THIS WAY TO THE MINISTRY OF MAGIC.”
* En skylt som pekade på skylten mot Quidditchplanen med texten ”det här är en skylt.”
* En skylt som pekade på skylten som pekade på skylten mot Quidditchplanen med texten ”det här är en skylt. (också)”
* Sex småflickor med skjortor och slips som släpade på sina resväskor och fnittrade lite.
* En storväxt man i mantel som skrek ”DIGGORYYY!!” och en tjej med Spectrespects som gapskrattade åt honom.
* Flera bord med grupper av människor som pratade, och: massvis med prydnader som föreställde de olika elevhemmen.
* Och, jävlar, var det där fyra stycken långbord i rummet bakom glasdörrarna?

Upprymdheten, euforin, fick det att kännas som om Simones själ lyfts från hennes kropp.
Det här var det, det här var DET, det här var precis som att gråta till Snapes dödsscen eller tokfangirla Harry/Neville med Alice och Mr. Störig från naturlinjen.
”Tyvärr missade du invigningsmiddagen.”, sa Mel onödigt dömande.
Simone slog ner blicken.
”Men jag ska visa dig till din sovsal i alla fall. Du bor i Slytherins sovsal nummer 2, så gå efter mig så går vi dit tillsammans.”
Joar hade - på något mystiskt vis (spöktransferens?) - försvunnit, så Simone brast ut i nya svettfloder när hon släpade sin oändligt tunga packning längs en skamfilad korridor och undvek allas blickar. (fast hon såg i ögonvrån att några av dem hade smala ben och jeans.)

”Här.”
Slytherins sovsal nummer 2 var ett klassrum med undanfösta stolar och en gosig gose-gos-orm på katedern. Inga andra var här, men rummet var proppfullt med sovsäckar och madrasser (placerade en meter från fönstret av någon jävla anledning) och uppslagna resväskor, varav nästan hälften innehöll Pringlesrör. Det vattnades i munnen på Simone, hon hade inte ätit någon middag. (79 spänn för en räkmacka, alltså…)
”Dåså”, sa Mel, som hade lite uppsikten hos någon som helst av allt lämnade den nyanlända brunetten så snabbt som möjligt.
”Känn dig som hemma! Vi har huspepp just nu, så du får hitta ditt elevhem och försöka socialisera med dem så gott du kan. Det ska vara släckt och tyst klockan 23, och den som för onödigt mycket väsen av sig efter midnatt får poängavdrag.
Poängavdrag. Men innan Simone hann öppna munnen var Mel försvunnen.

Whaa denna är jättebra!! Känner igen mig och relaterar så mycket till Simone. Verkligen verklighetstrogen och bara .. görbra!

Minihäst wihoo tack

Tipoffs ♥

minoofalkkarimi1
SingWithIce
Parva Fortemque
GinnyHermionePotter
Holytail

Kap 2 - huspeppen


Det var precis som det första Zelda-spelet till Nintendo 8-bitars: Här, vi tänker släppa ner dig i en okänd, farlig, främmande och mystisk värld helt utan hjälpmedel, haha, ha så kul!

Vad skulle hon ta sig till? Rummet var kallt och dragigt och hon kände sig totalt isolerad.
Svetten hade runnit förbi ögonbrynen nu och hotade att kleta bort hennes eyeliner.
Här kunde hon inte vara. Men var kunde hon vara?
Huspeppen. Det krävdes en hel del viljestyrka att ens ta sig ut ur rummet.
Hon fick för sig att fråga den första bästa som passerade förbi i den slitna, numera nedsläckta korridoren:
”Ursäkta men vet du var, öh..”
För sent insåg hon att denna person var kortväxt och hade ofattbart runda glasögon. En mantel, coolt, men en Dumma Birger-tröja under den.
Mindre coolt.
”N-Nej”, sa personen och gick raskt därifrån.
Suck. Vad gjorde hon här, egentligen?
Hon hade mediciner i handväskan.. men nej, det fick vänta.

Väl ute i vad hon beslutade sig för att kalla det Stora Rummet, med trasiga skåp i långa rader och många bord med folk runt sig, så försökte hon tänka klart - det här måste vara huspeppen. Men runt vilket bort höll Slytherins huspepp, öh, hus?
Hon såg två stycken gothbrudar och en syntare vid ett av borden, men att gå till det bordet skulle bara hamra ner de stereotyper om Slytherinare hon så gärna ville motverka.

Hon chansade på det närmaste.
”U-Ursäkta, är det här Slytherinbordet?”
”Ja, sätt dig ner! Och du heter?”
”Simone.”
Personen som välkomnade henne var en rosahårig, lång tjej med hängslen och ett huggtandsörhänge som antagligen skulle föreställa Bill Weasleys.
”Jag tänkte att eftersom Simone här kom sent, skulle vi kunna ta en till namnrunda?”
Simone slappnade av och kände sig med ens mycket mer bekväm, som att den här okända farliga världen inte var så okänd och farlig längre.
Hon hade flera elevhemsqueera vänner på Mugglarportalen, men hade själv känt sig trygg och lite stolt i sin roll som Slytherinflicka. Hon såg sig själv som ambitiös, envis, målinriktad och var inte rädd för att spela oschysst för att få det hon ville, hon fuskade nästan alltid på prov och kunde vara ganska manipulativ. Hon hade dessutom alltid haft en dragning till det farliga och förbjudna - som liten var hon alltid uppe efter läggdags, hon hade blivit full flera gånger och förra sommaren förlorade hon oskulden. Och hpnvar beredd att försvara den silvriga ormens elevhem till sista droppen.

Namnrundan började.
”Klarissa.”
Klarissa var liten, brunhårig som Simone men med en fluffigare konsistens på sitt hår, och nästan viskade fram sitt namn.
”Mathilde”
Mathilde hade ännu fluffigare, ännu brunare hår, stora vackra gröna ögon, stora örhängen och var den enda av dem som hade en fullskalig Hogwartsuniform på sig.
”Tove och Tuva”
Tvillingar! Undrar hur många som kommer jämföra dem med Fred och George? De var nästintill identiska, båda med blont axellångt hår, många armband och blåa batiktröjor. Bara ögonbrynen skilde dem åt - Tove hade stora, svarta, som tändstickor medan Tuvas var supersmala streck.
”Lina”
Lina hade stora bruna snälla ögon och hängselbyxor hon med. Var det en grej här?
”Oskar, men säg gärna Thunder.”
Oskar , förlåt Thunder, hade en snobbig uppsyn men stora, kyssvänliga läppar. Hans hår var lockigt och ljusbrunt.
”Levias”
Levias såg oerhört tråkig ut, den stereotypa gymnasiesnubben, med yllekofta och den där förhatliga frisyren som är så trendig just nu.
”Eli”
Eli var liten, smal, hade kort lilafärgat hår och, herregud, hängselbyxor! Eli hade en polkagrisrandig tshirt och alldeles för mycket rosa ögonskugga.

”Och jag heter Lovise”, fortsatte Lovise, som hade introducerat Simone till gänget.
”Vi kommer ju ha elevhemstävling här på konventet. Vi får poäng för bra argument under bokdiskussionen, poängavdrag för trevligt beteende också, såklart.”
”Du menar otrevligt”, insköt Thunder.
”Haha ja! Hm, jag trooooor vi kommer få poäng om vi vinner quidditchen också (Simones hjärta hoppade till - det kommer finnas Quidditch! QUIDDITCH!) men jag är inte helt säker, måste kolla med Mel. Men de andra aktiviteterna, så som trekampen och hinderlöpningen, ger inte poäng, utan individuella priser.”
Lovise gav ifrån sig ett lättsamt smirk innan hon fortsatte:
”Och så får vi poäng för att smöra för prefekterna också.”
Alla skrattade.

Tove - nej, Tuva - räckte upp handen, men Thunder sköt emellan:
”Vi ska vinna vi ska ta dem vi ska göra köttfärs av dem!”
Hans röst var djup och sensuell, märkte Simone. ”På riktigt, Slytherin har förlorat den här skiten alltför ofta alltför länge nu. Det ’är dags att visa dem där lejonen vart borttrollningsskåpet ska STÅ!”
Det kom några jakanden, men Lovisa såg förebrående ut.
Quornfärs, tänkte Simone, hade varit mer passande.
”Det blir säkert jättebra, Thunder, men jag tror bestämt att Tove ville säga något?”
Tove (hon med tändsticksbrynen, tänkte Simone) rodnade och fokuserade blicken på ett särskilt kladdigt tuggummi.
”J-Jo.. jo jag undrade om vi kanske, jag vet inte, kanske ska.. ska samla ihop en grupp och smöra för prefekterna? Vilka är prefekter, förresten? Kan vi inte samla ihop en Pringleskassa och köpa kanske fem rör, smyga in det i arrangörernas.. sovsal och skriva, liksom, skriva, typ, ”FRÅN ORMARNA” med en frän silverpenna, en sån som glittrar?”
Tuva skrattade högt och tillgjort åt sin syster, medan de andra kanske flinade litegrann, på sin höjd.
”Det är ett helt okej förslag”, sa Lovise.

”Vi kanske ska presenter prefekterna också?” frågade Mathilde med näsan i sin Samsung Galaxy.
”Det är-” började Lina, men Thunder sköt in:
”Det är Mel och Joar från Gryffindor.”
”Amira och Ellen-”, han gjorde en gest mot gothbrudarna kring bordet intill ”från Ravenclaw.”
”Vete tusan vem den andra är från Hufflepuff, men det är snubben med dreads där borta som är den andra prefekten.”
”Och så vår asgrymma Lovise här”, sa Eli. Lovise bugade inför ett par applåderingar från tvillingarna.
”Och så Mathilde här”.
Men Mathilde ignorerade alla fullständigt.
Lovise fortsatte:
”Men prefekterna från Slytherin får förstås inte dela ut elevhemspoäng till oss själva. Men det tror jag att ni förstår.”
”Om inte någon jävel kuppar sig igenom hela systemet med Ministeriet bakom sig”, sa Mathilde, fortfarande med näsan i Samsung, ”Och inför en inkvisitorspatrull.”
”Det vore ju något”, fortsatte hon, ”så kan jag docka av poäng från den där kufen vid Ravenclawbordet som har en oheligt dålig musiksmak.”
”Ehem”, fortsatte Lovise besvärat, ”jag tror och hoppas att inget sådant kommer att hända. Vår rektor Dumbledore kommer se till att inga galna ministerietyper får maktpositioner på konventet.”
Dumbledore?
”Så, vilka här ville ha henne död hellre än Voldemort?” frågade Lina.
”Vem?”, saTove.
”Umbridge, din tok”, rättade Klarissa henne, viskandes. ”Dumbledore är ju ingen tjej… JK skulle beskrivit henne som lesbisk och inte homosexuell annars, typ, tror jag, kanske, vet inte.”
I stort sett alla utom Mathilde räckte upp handen.
”Jag tror det är för att vi fick, asså, smaka på hennes ondska mycket mer än Voldemorts”, sa Eli och kliade sig på ryggen.
”Hon fick ju liksom tre kapitel i Fenixorden på sig att typ utförligt beskriva sin typ tyranni, och Voldemort fick vadå, det står någon mening någonstans att han dödade några mugglare..”
”Men Umbridge dödade aldrig någon”, pep Tuva fram och höjde sina små ögonbryn.
”Eller så ville hon det och, eh, bara var superdålig på det, kolla!! Hon kanske hoppades att åtminstone ett par elever skulle förblöda medelst handled, eller plugga ihjäl sig, inte för att hennes kurs verkade särskilt svårt… men… m-men.. ändå.”
”Samtidigt”, fortsatte Lovisa…

Det var trevligt att sitta med Slytherinanarna och diskutera Umbridge, eller, det var mer än trevligt. Det var helt underbart!
Simone var hemma, äntligen. Hon blev härligt påmind om hur Harry och Cho ivrigt diskuterade Umbridge i ”Kackerlackan i knipa”.
Hon vilade ögonen på Tuva och Tove. Vem här hade också Fenixorden som favoritbok?

Denna är så äkta. Jag älskar den

Kapitel 3 - Pronomenrunda

Helt plötsligt var huspeppen slut och folk gick därifrån - två och två, dessutom.
Simone blev nervös. Hur många här känner varandra sen innan?
”Är det här ditt första konvent?”, sa plötsligt Lovise.

Turen, lättnaden, utandningen.
Lovise och Simone gick bredvid varandra till sovsalen.
”Ja, det är det.”
”Var kommer du ifrån?”
”Öh, Sölvesborg. Men jag vill flytta därifrån så fort jag tar studenten. Jag vill plugga och bli journalist, antingen i (hjälp, hon visste inte ens vart de hade journalistprogram!) i Lund eller Stockholm.
”Vilken aktivitet ser du mest fram emot?”
”(Hjälp, hade hon fått ett schema?) Quidditchen, tror jag.”
”Vilken position skulle du helst vilja spela.”
”Jagare, tror jag.”
”Vilken är din favoritkaraktär?”
”Ginny, så klart! Liksom, det är nog därför jag vill spela som jagare.”
”Okej, och favorit wizard rock-band?”
”Öh, Lord and the Voldemorts.” (Vad fan är wizard rock?!)
”Är du här själv?”
”Ja.”
Simone började känna sig irriterad. Var det här ett samtal eller en intervju?
”Då så, Simone, känn dig som hemma.”, sa Lovise.
”Jag ska nog gå och samtal med andra prefekter om hur vi delar upp nattvakten. Glöm inte att det måste vara en meters avstånd till fönstren, det är viktigt med brandsäkerheten. Oerhört viktigt.
Men du, vi ses!”

De var framme i sovsalen igen, och känslan av att befinna sig i en stor mörk främmande värld sköljde över henne som stora, blytunga tidvattenvågor.
Det luktade prutt, och i en ring satt Lina, Tove, Tuva, Thunder och Levias och spelade kort. De verkade dra internskämt och ha det trevligt.
Eli grävde i sin packning.
Mathilde satt i sitt hörn, näsan i Samsung och grävde i sitt pringlesrör. Det var paprika. Doften var så förförisk att det var som att bli kär igen.
Plötsligt märkte Simone hur hennes mage var tom, ett gapande hål som skrek efter någonting, vad som helst.
Skulle hon våga fråga prefekterna efter en bit mat? Men två av dem passerade sovsalen, Amira och Ellen, och Simone blev helt stel i kroppen.
Hon kunde sin sociala ångest alltför väl. Hon skulle inte våga.

Hon gick ut till det Stora Rummet igen. Halkade nästan på ett bananskal och några pojkar med mantlar i ett hörn skrek ”DIGGORYYYY!!” högt, i kör.
Någonstans spelades en låt från AVPM i pisskvalité från en mobil.
Men mest upseeväckande av allt var två stycken Ravenclawelever som duellerade. (De kunde inte vara något annat - helblå klädsel och blågröna halsdukar, kom igen.)
”EXPELLIARUMS!” skrek den ena.
”PROTEGO!” skrek den andra. En flock påhejare hade samlats kring en bänk och buade.
På det runda bordet bredvid satt ett gäng personer som såg snälla ut.
Och det fanns en stol ledig! Simone tog ett djup andetag, kroppen darrade.
Hon kunde gå tillbaka till sovsalen. Men det var nu eller aldrig!

”Hej, sätt dig ner!” sa en äldre tjej med fyrkantiga glasögon, också hon med Ravenclawhalsduk.
”Vi håller precis på att köra en namnrunda, förstår du.”
Simone kände sig trygg igen. Hoppet mellan de olika känslorna av trygghet och oro tillsammans med hungern gjorde henne väldigt yr.
”Okej”, sa en liten kille med kort krulligt hår och stor näsa. ”Vi kör namn, pronomen och-”
”-öh-”
”-färg på tandborsten?”
”De har vi kört på så många konvent redan!”, sa den äldre tjejen.
Hon hade en fullklottrad, brun axelväska med en massa pins - ”Sectumsempra 2012”, ”Buckbeaks sommarcamp” ”Wrock and Love 2013”, ”(In)Officiell Lupinlajvare”, ”Apparate! 2014”, ”Patronus 2015”. Simone kände respekt.
”Vi kör favoritkaraktär i Harry Potter, MED anledning. Har alla förstått?”
”Ja.”
”Bra.”

De började från vänster.
”Kari, hon, och, ahem..”
Kari hade ett mycket speciellt utseende.
Tjock yllekofta, (borde hon inte vara död vid det här laget?) smala ben med vita leggins, en lugg som nästan täckte ögonen samt hörlurar så absurt stora och fluffiga att det var som ett fenomen.
”.. Min favoritkaraktär är nog Neville, för att han gör en sån helfrän resa från typ loser till hjälte, dör lite, hjälp.”
”Lucy, hen, Draco Malfoy, shippar Dramione lite i smyg”, sa en liten person med långt svart hår, också hen med tändsticksögonbryn a lá Tove.
”Jonna, hon, och jag älskar Hermione, för att hon är VERKLIGEN ett underbarn, på alla möjliga sätt”, sa den äldre med glasögon.
”Alva, men kallas AF, och…. ööh…”
Alva, som var oerhört smal, med flätat hår och många finnar, rodnade djupt.”
”Öööh… umm… aah…”

”Ni ser, det här är felet med pronomenrundor!”, sa Simone, jättehögt, innan hon kunde hejda sig. ”Ni försöker tvångsouta ho.. öh, Alva, öh, AF här.
Så jävla skevt! Ingen ska behöva känna press på att yttra sitt pronomen om man inte kommit ut än!”
”Men nu kan du lika gärna säga ditt pronomen”, sa Jonna med ett onödigt taskigt tilltal till AF.
”Vi vet redan att du inte är cis, annars skulle du inte ha några som helst problem med att säga ditt pronomen, fattar du!?
Säg det bara, det är enklast så. För alla.”
Till sin förskräckelse såg Simone att AF’s ögon fylldes med tårar.
Allt höll på att gå fel, väldigt fel.
”Adam, han”, sa den lilla killen, ”och min favoritkaraktär är Arthur Weasley. Han är en sån bra pappa tycker jag, och väldigt snäll.”
”Minny, hen”, sa en person med svart hår, sidecut, svartramade glasögon och snakebites. Och ännu en Ravenclawhalsduk. ”Min favoritkaraktär är Luna.”
”Anledning?”, frågade Jonna.
”Åjuste, för att hon alltid är sig själv och är en drömmare. Och det är coolt.”

Tystnad föll.
”Vad är det imorgon?”, frågade Adam till slut.
Hälften av bordet plockade upp sina scheman.
”Bokdiskussioner på förmiddagen. Jag ska nog gå på konspirationsteorin, det låter kul.”
”Åjuste, det är trekampen på eftermiddagen. Och sen festen!”
”Hoppas det är god lunch, förra konventet innehöll alldeles för mycket ris.”
”Jag älskar ris, hallå!”
Simone satt och var mer nervös än någonting annat, för AF hade gömt ansiktet i händerna.
”Kolla här”, sa helt plötsligt Jonna och visade något på sin mobil för Kari, som tog av sig ena hörluren och såg mycket nyfiken ut.
”Tim har tydligen stakat mig på fejjan, han har lajkat det här och det här och det här..
Han har till och med lajkat att jag ska på Lumos, fastän jag VET att han tycker att filmerna är överskattade.”
”Men böckerna, hallå”, sa Kari sårat.

Helt plötsligt lämnade både Adam och Minny bordet, de pratade och skrattade. Kari och Jonna började viska upphetsat till varandra.
Och äntligen tittade AF upp, AF’s ögon var glansiga. AF kliade sig i håret och reste på sig och gick iväg.
Simone samlade den lilla viljestyrkan hon hade. Det var, återigen, nu eller aldrig!

”Öh! AF! Stanna.”
AF vände sig om, med handen fortfarande i håret.
”Du det blev.. fel där. Förlåt. Jag tycker personligen att det är så sjukt fel med pronomenrundor, och..”
AF’s ögon blev tårfyllda igen, och h*n såg plötsligt ganska förbjudande ut.
”Liksom, det är så jävla skevt det här med att… att tvångsouta folk, och så råkar folk bli automatiskt tvångsoutade när ingen egentligen vill tvångsouta, och jag fattade inte, och gud så hungrig jag är, och…”
AF’s ögon sköt blixtar.
”Glöm det. Bara glöm det!”, sa AF halvhögt, vände på klacken, tappade sina skor och nästan sprang därifrån, lämnade Simone att känna sig oproportionerligt skuldmedveten. Det var trots allt bara ett tvångsoutande, det handlade om! Jävla skit, varför skulle hon göra folk illa det första hon gjorde när hon kom hit? Okej, den där AF kanske har ganska så stora problem med pronomenrundor, men hon, Simone, tyckte ju faktiskt också att pronomenrundor var rät dåligt, så borde inte AF… men den dömande blicken Simone hade fått från bland annat Adam gjorde så ont.
Nåja, sånt här går över, tänkte hon och försökte ignorera den sugande känslan i magen.

Väldigt bra kapitel

Kapitel 4 - Chips!

Simone måste ha mat, men hon insåg att hon glömt mobilen i sovsalen. Bara att traska.
När hon var framme tog hon som alltid ett djupt andetag, tryckte igång skärmen och kände som alltid ett stygn av besvikelse när hon stirrade på sig själv, Alice och Leo, arm i arm, framför Big Ben.
nga notifikationer, som vanligt. Klockan var nästan halv tio.
Hon såg sig omkring. Ingen var här. Sen föll hennes blick på något underbart - Mathildes pringlesrör.
Hon såg sig återigen omkring. Det var ofattbart tyst. Skulle hon våga? Men det var nu en fråga om överlevnad. Hon kände det som att hålet i magen skulle sluka hela hennes väsen vilket ögonblick som helst..

Det var en himmelsk upplevelse, som den bästa musiken, som den ljuvaste beröringen. Simone fick gåshud av känslan av paprika-E123-någonting mot tungan. Hon åt och åt, nästan onödigt fort, och kände hur hålet i magen sakta försvann. Hon förde röret mot munnen och hällde i sig de sista smulorna.

”URSÄKTA MEN VAD… VAD F-”
Chocken fick Simone att tappa röret på ett par jättefula strumpor.
Mathilde stod i dörröppningen tillsammans med en muskulös svarthårig kille, Eli och Klarissa, och såg ut som om hon på allvar trodde att tandborsten i hennes hand skulle fungera som mordvapen.
”Någon jävel i den här sovsalen är skyldig mig 21.50, eller helst 31.50, tio kronors skuldskatt för det SISTA du gör på konvent är att sno någon annans chips, din jävla.. !!”
Mathilde stegade fram till sitt hörn och tornade sig över Simone.
”Kolla, sno en räkmacka, FRÅGA om du får smaka på en citronloka, FRÅGA om livet i största jävla allmänhet och svaret är nej nej nej, för pringles är freaking *heligt* på konvent, förstår du?!?!”
”Jag var.. jag v-var hungrig”, sa Simone tyst.
”Hungrig?!”, Mathilde skrattade smått hysteriskt och Lovise kom in i sovsalen och stannade, som fastfrusen.
Mathilde fortsatte: ”Det finns hur mycket mat som helst i köket, massa bulgur och whatnot, det var ju bara att fråga husarerna, eller prefekterna!!”
”Är du hungrig? Vad har hänt?”, frågade Lovise.
”Pringlesstöld har hänt!” sa Mathilde. ”S***an här är skyldig mig…”
”Överreagera inte nu, Mathilde”, kontrade Lovise, och Simone var så, så tacksam.
”Simone, om du är hungrig, följ med mig till köket, vi har massor med mat över.”
”J-Jag..”, sa Simone.
Färgen steg i ansiktet. Hon fick inte fram ett ljud.
”Men visst, var hungrig då”, suckade Lovise och blundade en stund. ”Jag måste ha min laddare, vart är…”
Flera obekväma stunder passerade och Klarissa stirrade på en Simone som återigen kände svetten rinna förbi ögonlocken.

Och äntligen fick Simone tillbaka talförmågan:
”Det är ju bara chips?”
”Nej det är för fan inte bara chips- Det är en fråga om ETIK det här! Konventsetik. Eller hur hade du tänkt dig att jag ska kunna lita på dig i fortsättningen, eller ens slappna av när jag delar sovsal med dig, det här är illa, vi gör inte så här och AAAHHH…”
Mathilde vände sig dramatiskt om och kastade en sista glödande blick på henne.
Nu var det bara hon, Klarissa och Eli kvar. Eli halade även hon fram ett pringlesrör, hot & spicy.
”Åh kan jag få?”, sa Klarissa med inställsamt bedjande röst.
”Nej.”
”Men snääällla, jag gör VAD SOM HELST för pringles! Vill du se mina trosor?”
Eli fnittrade nöjt och kastade en blick på Simone, som övergav all försiktighet och kavlade ur sin sovsäck så ljudligt hon bara kunde.

Simone gillade inte musik, egentligen, eller - hon var inte så värst intresserad i alla fall - men just nu ville hon bara stänga av omvärlden med vilka medel som helst. Timmar flöt förbi och hon halvsov sig igenom låt efter låt.. ”This is what you get, when you mess with us”… ”Never opened myself this way, life is ours we live it our way”… ”I’d rather be a comma, than a full stop”… ”We move in circles.. Life sits nånting nånting”… ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”…

Plötsligt plingade det till.
Ett SMS från mamma! Det hade blivit mörkt i sovsalen och genom Wayne Statics röst hörde hon tissel och tassel från Klarissas och Elis hörna.

Hej Simone, gumman. Hoppas allt är okej med dig. Jag tänkte säga att jag lämnat filéer till dig i kylen, sen så kom jag på att du inte är hemma! Dumma jag. Hur gick resan? Pappas tåg till Paris blev sju timmar försenat. Kan du tänka dig! Anyways (ursäkta din gamla mamma som försöker vara ’nere med kidsen’ ) Du kan väll skicka en textrad om hur det är och om du överhuvudtaget lever? //Mamma

Simone blev på riktigt lugnare. Det var som om hon hatade mamma mer och mer ju bättre hon mådde. I sina gladaste dagar tyckte Simone att mamma var ett jobbigt, gapande hinder som inte verkade bry sig om något annat än städning.
Men nu, nu kändes det så otroligt tröstansvärt att veta att hon fanns där, att varje gång det blev för mycket för Simone så kunde de mysa framför öppna spisen, stryka varandra medhårs och berätta historier. Simone log och sträckte sig efter sömntabletterna.
”En efter en var det föremål som presenterade sig för hennes beröring” (Helt galet, hur mycket i det vardagliga livet som gick att koppla till Harry Potter.) Den rosa hårborsten, linnet med pärlor på, trollstaven, Fenixorden.. till slut hittade hon sin dosett, svalde en av de vita små och slocknade direkt.

Dag 2

Det var, som sagt, helt galet hur mycket i det vardagliga livet som gick att relatera till Harry Potter.
”När Simone vaknade så tog det ett tag för henne att inse varför hon kände sig så olycklig. Hon vände sig om för att be Mathilde om ursäkt, men sovsalen var återigen tom.”

Hon var en av de sista till frukosten :de fyra elevhemsborden var fullsmockade. Återigen skrek ett par killar ”DIGGORYYY!”, den här gången från Hufflepuffbordet.
Simone hittade det grönklädda bordet och var tacksam över att Adam vinkade glatt och pekade på en tom stol bredvid henne, han hade ännu krulligare hår än innan och gose-kram-ormen kring sin hals.
”Läget?”
”Bra, tack.”, ljög Simone.
”Jag mår också bra. Kunde du sova?”
”Jadå, ganska okej.”
”Hatar sovsäckar asså”.
Adam och två andra, en blond kille och en blond tjej som bara måste vara syskon, han med skäggstubb, hon med illrosa läppar, var de enda vid bordet som inte hade varit närvarande vid gårdagens Slytherinbord.
De höll redan på att presentera sig för Lovise - Ulver och Dorothea.
Alla andra var där. Eli, Levias, Lina, Tove & Tuva och Thunder satt alla och sörplade te och fnissade försmädligt åt något som hade med Ministeriet att göra.
Klarissa, Mathilde och hennes muskulösa pojkvän Tristan tog mat. Simone vågade sig på en blick mot Ravenclawbordet och såg till sin förskräckelse att AF inte syntes till.
Tesuget tog över, och Simone tog för sig av marmelad, mackor och gurka.
”Det finns veganost!” utbrast en storväxt kille bakom henne.
Då fick hon syn på Mathilde, som nästan förutsägbart snabbt gjorde samma min som Narcissa Malfoy under quidditchmästerskapen och mimade ’tyvärr finns det inga chips’ och satte sig vid Slytherinbordets motsatta ände med Tristan.

Gick det att överreagera mer?
Simones öron brusade. Men frukosten var förhållandevis rätt trevlig - Adam och Lina, som satt mittemot henne, tråkade inte ut henne med artighetsfraser utan uttryckte nästan genast sin besvikelse över The Cursed Child.
”Så OTROLIGT förutsägbar”, muttrade Lina och petade moloket i sin marmelad.

”SILENCIO!” skrek plötsligt typ halva konventet.
Och vid honnörsbordet stod Dumbledore. Simone hade läst om honom på Mugglarportalen - han hade tydligen arrangerat hela konventet själv, inte utan en hel del nepotism (han kände den som förvaltade skolan, på något diffust vänsterhåll) och sina prefekter, men likväl var han klädd i långt, silvervitt hår och skägg och kallades helt enkelt för Dumbledore.
”Välkomna, välkomna ska ni vara, till Lumos tjugohundrasjutton! Men innan vi sparkar igång konventet på allvar, låt mig först få säga några ord.”
Han drog på smilbanden innan han fortsatte:
”Nitwit! Oddment! Blubber! Tweak!”
Halva konventet gapflabbade: den andra halvan hade uppenbarligen inte läst böckerna på engelska.

Dumbledore kastade sig nästan på en gång in i förhållningsreglerna. Simone kunde dem redan, förutom regeln att det inte fick äga ”intensivt, intimt umgänge” rum i alla fall i konventslokalerna.
En vithårig kille med smalt ansikte vid Gryffindorbordet såg lite besviken ut, och Mathilde och Tristan utbytte menande blickar.

”Och nu, mina vänner, är det dags för förmiddagens aktiviteter små. Så vi ses här igen klockan ett, för en angenäm genomgång av kvällens tävlingar, och förtäring av lunch.
Iväg med er nu! Pip pip!”
”Najs bajs”, utbrast Adam. ”En timme innan diskussionerna, någon som är på Rackare?!”
”VI ÄR!!” skrek tvillingarna inte så lite överentusiastiskt och hoppade upp ur stolarna.
Simone följde strömmen ut ur korridoren, och såg på lite smått ängsligt hur folk började sätta sig i klungor kring bord, hud de där tokarna från Ravenclaw började duellera och hur några småtjejer fällde upp en dator för att kolla på Intefanvetjag.

Plötsligt krockade hon med någon.
”Åh, ursäkta!”
Det var en ganska rund, kort tjej med keps som hade utfört krocken.
Hon var ganska söt och Simone skrek upphetsat när hon såg - vilket stökigt ord det var - honungsölskorkhalsbandet.
”Jag vet!!” skrek tjejen än mer upphetsat. ”Det är från Supernatural, jag köpte den i Las Vegas, det var sååå coolt, vi var på Mirage, Josef ville spela på casino så mamma tog mig till…”
”Nej, jag menade halsbandet.”
”Åh, okej. Men det är också ganska fint! Josef hjälpte mig att göra det!! Vilken av bokdiskussionerna ska du gå på?”
”Oj, konspirationsteorier tror jag”, sa Simone.
”Jag med! Vänta du bara, jag har såå mycket coolt att berätta, jag hängde ju på Leaky så sjukt mycket innan DH kom, och vi teoretiserade järnet, verkligen, du ska bara höra vad vattufolket egentligen…”
”Är Sjuan där?”, ropade någon.
Mel kom skyndandes ”Ja, hen är här! Sjuan, vi letar efter dig! Cateringfirman ringde, det handlade om risotton..”
”Oj, hoppsan.”, sa Sjuan.
”Orkar inte risotto, to be honest. Vi ses!”

Simone svor för sig själv. Från och med nu ska hon tänka på alla som individer, eller personer. Aldrig mer kille och tjej.
”Simone?”
Lovise kom skyndandes mot henne. (Det såg faktiskt lite kul ut när huggtanden dinglade.)
”Du, jag måste ställa en fråga.”
”Visst, fråga på.”
”Har du någon slags dispyt med Mathilde Lucifersson?”
Simone himlade med ögonen.
”Ja, och? Varför gör alla det här till en grej, egentligen?!”
Lovise såg sig omkring.
”Jo, hon är lite speciell.”, sa hon lågt.
”Och det vore bäst om du kunde fixa det här, vi vill inte ha dispyter i Slytherins elevhem. Så VAD NI ÄN bråkar om, se till så att ni blir sams, helst idag.”
Detta lät mer och mer befängt, tyckte Simone.
”Men vad fasen spelar det för roll? Det är hennes problem att hon hetsar upp sig över det här.”
”Precis, det är hennes problem. Hon har massa problem.”
”Så vadå?”
Lovise tvekade, men fortsatte: ”Ja, det kan hända att prefekterna drar av elevhemspoäng för sånt här.
Och Slytherin vill inte ligga på minus, eller hur?”

Grön grön grön är märket på min klädnad
Grön grön grön är lilla ormen min..

”Kan det?”
”Ja, så passa dig.”
Lovisas blick var ovanligt sträng, Simone kuvade sig under den - hon hade inget val.
”Då så… Vi ses.”
Dingel, dingel huggtand.

Jättebra!

Kapitel 5 - Ica

Lovisa hann gå iväg innan flera argument hoppade ur Simones hals.
Orättvisan i det hela rev och slet i henne. Hon sket fullständigt i Mathildes så kallade ’problem’, hon tänkte inte ställa till med en gigantisk förlåtorkester och ursäktsjazz bara på grund av chips.
Eller…?

Skulle hon…?
Borde hon…?
Eller kanske…?
Eller…?

Äsch.
”Mathilde?”
Näsan i Samsung, vilket verkade störa en Tristan som envisades med att pussa på hennes hals upprepade gånger.
”Mm.”
Blicken på skärmen.
Tydligen inget jätteintressant, då hon skrollade jättefort.
”Jag, öh… förlåt.”
Simone stirrade ner i marken och kände bakom örat.
Smuts i mängder. Varför duschade hon inte innan hon åkte hit?
Hon fortsatte:
”På riktigt. Det var så dumt av mig, så jäkla dumt, och… och jag vill bara att vi alla ska vara vänner på det här konventet, och jag menade inte… förlåt, förlåt igen. Finns det något jag kan göra?”
Mathilde tittade inte upp.
”Röret kostade 21 spänn, mackorna 39, sen var det premiumläsken som kostade 59.”
”Vilka jävla..?”
Mathilde tittade inte upp.
”De som du ska köpa åt mig i kompensation.”
Simone blev rasande.
Men Tristan gav Simone den där blicken som hon avskydde - rynkorna mellan ögonbrynen, föraktet i det irisblå.
Innan hennes comeback hann lämna läpparna så spädde Mathilde på:
”Det är inte så att det är särskilt många här som tycker om dig.
Och fler kan det bli, om du inte…”
Hon kunde sin sociala ångest - det här skulle aldrig gå.
Helvete.
Händerna grep ett kloliknande grepp kring kontokortet innanför väskan.
Hon minns Ica vid vägen, strax innan Mel svängde in mot skolan, till höger.

”Får jag hänga på, eller?”
”Visst, självklart!”
Hon hängde efter några (fem) randoms som, visade det sig, skulle också till Ica. Hon kände igen en av dem - en av Ravenclaw-duellerarna, som gick bredvid en krullhårig individ med, var det verkligen en cylinderhatt?
”Du skulle ju också passa i snakebites!”
”Aj Anton, sluta…”
”Det är inte så lite kaos där hemma nu, ni vet efter Per Gudmunssons senaste tjofs.”
”Kris i borgarhemmet, eller?”
”Mhm.”
”Jag orkar inte att OITNB är slut redan.”

Simone småsprang lite för att hamna bredvid en smal individ med råttfärgat hår i en hästsvans.
”Öh, ska du gå på bokdiskussionerna?”, frågade Simone.
”Hörni, vi borde lätt bingea de tidigare säsongerna hos farsan nästa vecka”, ropade individen-med-hästsvans till de andra randomsen.
”Abstinens, you know.”
Simone sjöd av irritation och sa inget mer.
Det här är ett Harry Potter-konvent! Prata om Harry Potter! Vill ni diskutera Orange Is The New Skittöntigt, vad gör ni här?

Efter en tid så stod de vid kakdisken.
”Det eviga dilemmat - oreokakor eller oreoglass?”, frågade en av randomsen till en annan.
Simone bet i underläppen. Stirrade tanten vid hushållsartiklarna på henne? Hon hade pringlesröret under ena armen, mackorna i samma arms hand och tittade ner på läskhyllan. Vad, VAD, var premiumläsk? Simone rotade i sitt katastrofala närminne… den var svart. Den smakade cola. Var det cola? Men Mathilde sa att den kostade 59 kronor. Colan här, Icas egna, kostade 11 kronor. Skulle Mathilde märka skillnaden? Om Simone tog en tuschpenna och…
Det kokade och sved om vartannat i hennes mage och smutsen bakom örat kliade värre än någonsin.
”… Jag vet inte, jag tror…”
”Vad som helst förutom Femsås, eller hur Ullis?”
”Femsås?”
”5SOS.”
”Åh.”

Randomen framför Simone gav henne en skeptisk blick när hon tog ”Nästa kund”-pinnen och placerade den framför sina varor.
När hon slagit in koden och bett om kvitto såg hon att alla randoms vände sig om och gick mot utgången, utan att ge henne en enda blick.
Utanför Ica satt det en tiggare.
”Please? Money, please? Pleeeease?”
Simone stannade upp.
Såg in i det rynkiga ansiktet, de glansiga ögonen.
Såg Pressbyrån-kaffemuggen med kanske tre kronor i.
Såg kartongbiten med en lång rad oläslig text på.
”Ska du ge något, eller?”
En av randomsen, den med cylinderhatten, stannade upp och såg på Simone med upphetsade, glada ögon.
”Öh jag… jag.”
”Du är väldigt snäll, vet du det?”
Nu kollade alla på henne.
”Öh…”
”Lite chips kan han väl få, iallafall?”
Simone såg återigen in i tiggarens glansiga ögon, och sen på pringlesröret.
”På riktigt!”, utbrast en av den andra randomsen. ”Tjugo spänn för chips? Det räcker för en hel dags mat, vettu.”
”Fan vad taskigt!”
”Kom igen, lite kan han väl få?”
Nu hade ett äldre par stannat för att stirra förebrående på Simone.
Svetten trängde genom ögonbrynen, hittade till ögonen.
”Okej då. Här.”
Hon dumpade, och insåg det för sent, hela sin matkasse framför tiggaren. Till Simones stora förtret sa tiggaren inte ens tack, utan fortsatte att stirra på henne ”Money, pleeease?”
”Det där var väldigt snällt av dig”, sa den ena randomsen och gav Simone ett leende som hon besvarade.
”Jag känner inte prefekterna, men det är möjligt att det där kan ge dig lite elevhemspoäng. Vilket elevhem tillhör du?”
”Slytherin.”
”Okej, coolers. Jag heter Ulrika förresten.”
”Hej, Simone.”, presenterade hon sig själv, och fortsatte:
”Jag ser jättemycket fram emot festen ikväll. Ska du klä ut dig?”
”Men kom igen Ted, du kan inte påstå att jag gillar femsåsen MINDRE än, tusan vet väl jag, din morsas morötter.”, sa randomsen till en av de andra och började gå tillbaka mot Vilundaskolan, återigen utan att någon av dem kollade bakom sig.
Simone kände hårda droppar mot hjässan - det hade börjat regna.

När de var framme i konventslokalen hade de redan blivit dyngsura och Simone såg sig om med en slags tryckande tyngd mot halsen. Hon tog fram mobilen, självklart notifikationslös, (ajdå, hon hade fortfarande inte svarat mamma) och såg att bokdiskussionerna skulle börja snart. Hon frös och bestämde sig för att hämta tjocktröjan, trots att hon egentligen borde hålla sig så långt bort från det stället som möjligt.

Awesome!