Idioten

Titel: idioten
Språk: swedish
Antal kap hittills:
Färdigskriven: nope
Rating: PG-13*
Beskrivning/Prolog:
Cara Jensens bästa vän var en idiot, det visste hon. Det hade hon vetat ända sedan hon var fem år gammal och den höjdrädda lilla pojken klättrade upp i det högsta trädet på hela lekparken för att få ner den vettskrämda lilla flickan som inte hade någon aning om hur hon hade kommit upp dit.

Cara Jensens bästa vän var en stor idiot, det visste hon. Det hade hon vetat ända sedan hon var tio år gammal och han klättrade in genom hennes fönster klockan två på natten mitt under en storm så att han kunde krypa ner i sängen med henne för att han visste att hon var rädd för åskan.

Cara Jensens bästa vän var en väldigt stor idiot, det visste hon. Det hade hon vetat ända sedan hon var fjorton år gammal och han skolkade från skolan på hennes födelsedag för att kunna springa till Hogsmeade och köpa hennes favoritchoklad som de inte sålde någon annanstans. Han fick kvarsittning i en månad, men så fort han såg blicken på hennes ansikte när hon öppnade presenten visste han att det var värt det.

Cara Jensens bästa vän var en enormt stor idiot, det visste han. Det hade han vetat ända sedan han hade suttit i sällskapsrummet och sagt okej istället för att säga emot. James Sirius Potter var en dum idiot, och han hoppades verkligen på att Cara aldrig skulle få reda på varför.



*!!!!!!-beror helt på hur mogen/omogen du är, men några kapitel kommer antagligen innehålla blod och slagsmål + kmr komma upp diskussioner om sex då och då bc de flesta karaktärerna i denna ff är 17-åriga tonårskillar så i mean ¯\_(ツ)_/¯

men kommer dock förvarna ovanför kapitlet om någonting som kan vara obehagligt (gäller ej diskussioner om sex) för vissa förekommer i det bara så ni vet!! Ok d var allt-!!!!!!



Hoppas ni kommer vilja läsa denna ff!!!! Jag har skrivit runt 9 kapitel, men kommer lägga upp det första kapitlet först när jag är klar med kapitel 10, så antagligen bara om några dagar.
Jag tagga några här nere som kanske skulle kunna tänka sig att läsa den. Jag ber om ursäkt i förväg ifall någon av er inte gillar att bli taggad i sånt här.

Låter intressant! Läser såklart ♥ Tack för taggen! (trodde att folk glömt bort att jag existerade lol)

Jag läääässser!

Jag läser!! Thanks for the tag!☆☆

Najs. Det här kommer bli kul.
Måste läsa. Helt klart.


Och idioter i böcker får man ju alltid en bättre relation till en om man skulle träffa de i verkligheten.

Lääser!♥

Läser!!

jag följer!

första kapitlet !!!! Hoppas ni gillar det
_____

1
Mot Hogwarts

Klockan var halv elva, och på perrongen var det fullt med människor. Det röda ångloket stod redo att åka iväg med de många elever som ivrigt stod och pratade med sina vänner samt familjemedlemmar utanför. Mitt i massan stod det två mörkhåriga pojkar och diskuterade. De märkte inte blickarna av längtan de fick från alla unga flickor runt omkring dem, eller blickarna av avund de fick från alla pojkar. De hörde heller inte de vuxna runt omkring dem som, inte så diskret, gång på gång upplyste varandra om att de båda var söner till mannen som räddade världen för tjugofem år sedan. Det var överallt, på radion, i tidningen, på väggarna i diagongränden; det var tjugofem år sedan han-som-inte-får-nämnas-vid-namn – också kallad Voldemort – blev besegrad.
“Jag förstår mig inte på dig.” sa den yngre av de två pojkarna, omedveten om att hälften av alla de på den högljudda perrongen stod och stirrade.
“Vad är det du inte förstår?”
“Du och dina tjejer. Hör du inte hur konstigt det låter?”
”Vad menar du?”
”Tjejer. Plural. Du vet, du kan ju alltid försöka hålla fast i en tjej någon gång. Faktiskt lära känna henne.” Den äldre av de två pojkarna skrattade åt sin lillebror.
”Åh Albus, du vet verkligen ingenting om tjejer, eller hur? Förresten är jag inte ihop med någon av dem, så det räknas inte.”
”Jag undrar om de vet det.” James hörde inte sin lillebrors svar. Han blev istället avbruten av ett gällt skrik. Sekunden senare hade han två armar runt sin midja och massa mörkt hår i ansiktet.
”Jamie!” utbrast flickan i hans ålder mot hans axel. James kramade svagt tillbaka brunetten men släppte snabbt taget om henne.
”Ellie.” Sa James med ett halvt, ansträngt leende. Ellie gav honom ett stort leende tillbaks, och började fråga ut honom om hur hans jullov hade varit. Om han hade fått några presenter, vad han hade köpt för presenter till andra (i hopp om att han hade köpt någonting till henne), om han hade tänkt på henne, om han hade saknat henne, och så vidare. Bakom de två stod Albus och himlade med ögonen, samtidigt som han kände sig ganska skadeglad, då hans storebror synligt blev mer och mer obekväm varje sekund som gick.
Tillslut lyckades James skaka av sig Ellie genom att säga att de kunde prata mer på tåget, och andades lättat ut när han såg henne gå sin väg.
”Du är så falsk.” Både James och Albus vände sig om när de hörde den välbekanta rösten bakom dem. James log stort när han fick syn på den korta blondinen. Hon och hennes familj hade åkt till hennes moster som bodde på andra sidan landet över lovet, så de hade inte setts på ett par veckor. Det hade varit jobbigt och otroligt långtråkigt för de båda grannarna eftersom de annars spenderade varje sekund med varandra.
”Cara!” Utbrast de två bröderna samtidigt. James var snabb med att krama henne runt midjan och snurra upp henne i luften medan hennes armar vilade runt hans axlar. Cara skrattade lätt åt sin bästa vän, vilket fick honom att le stort. Alla de blickarna som hade varit på de två bröderna innan hade försvunnit när James pratade med Ellie, men nu var de tillbaks igen. Föräldrarna antingen skrattade, log eller himlade med ögonen åt dem. De flesta pojkar och flickor tittade dock avundsjukt på; flickorna för att de också ville att James skulle krama dem sådär, och killarna för att de ville krama Cara sådär.
James hade alltid varit populär, speciellt bland tjejerna. Utöver att vara son till Harry Potter så var han slagman i Gryffindors Quidditchlag och var bara allmänt bra på att prata och komma överens med människor. Eftersom Cara och James nästan aldrig lämnade varandras sidor så blev även Cara automatiskt populär. Hon spelade Quidditch ganska så bra – James lärde henne när de var mindre – men inte i något lag i skolan. James hade försökt att få henne att spela i Gryffindors lag i flera år men hon vägrade, så han hade gett upp.
James släppte tillslut ner Cara som skrattande gick fram till Albus och kramade honom också. Fastän Albus var ett år yngre än henne och nästan aldrig fick vara med Cara och James när de var med varandra – James vägrade ha med honom majoriteten av gångerna – så var de ändå bra kompisar. Det irriterade James ganska mycket, Cara hade alltid varit hans bästa vän, inte någon annans. Speciellt inte hans lillebrors.
”Jag har saknat er!” utbrast Cara.
”Vi har saknat dig också.” sa Albus och la en arm runt hennes axel, James nickade instämmande.
”Vart är mamma och pappa förresten, har du sett dem?” frågade James.
”De står där borta och pratar med min mamma.” svarade Cara och pekade mot tegelväggen där det flög ut stressade trollkarlar och häxor var och annan sekund. ”Lily gick på tåget för någon minut sedan med hennes kompisar.”
”Klockan är kvart i, vi kanske också borde gå på snart, så vi faktiskt får en ledig kupé.” sa Albus och de två bästa vännerna bredvid honom nickade instämmande. De gick alla tre i samlad trupp till deras föräldrar som stod lite undangömda i hörnet på perrongen, alla tre förstod varför; Harry skulle inte lyckas få någon ensam tid med hans familj och vänner om han stod mitt på perrongen.
”Albus, James! Vad roligt att se er.” utbrast Caras mamma Samantha när hon fick syn på de båda bröderna.
”Detsamma, Mrs Jensen.” sa Albus med ett undantryckt skratt när Samantha tog tag i en förvånad James och kramade honom. Hon hade sett honom som sin egen son enda sedan han tog ner Cara från ett träd när de var mindre, och hon påminner dem minst en gång varje vecka om händelsen som gjorde att de först blev vänner.
”Mamma.” sa Cara generat och drog bort James från hennes mammas starka grepp.
”Men jag kan inte låta bli. Kommer ni ihåg när du var sex år och han var sju och han fick ner dig – ”
” – från trädet, mamma. Jag vet, vi vet. Det gör även vår brevbärare, hälften av dina jobbarkompisar på sankt mungos och hela ministeriet.” Cara himlade med ögonen åt Samantha som lätt skrattade åt sin generade dotter med resten av personerna runt omkring.

Efter ett par minuter kunde de äntligen slita sig loss från sina föräldrar och stiga på tåget. De gick runt och letade efter en kupé, och hittade snart en som redan var ockuperad med James och Albus kusin Fred.
Fred såg inte ut som sina kusiner alls, förutom den mörka färgen på håret som han hade ärvt från sin mamma Angelina. Man kunde säga att han hade ärvt det mesta från sin mamma när det gällde utseende, men när de gällde personlighet så var han sin pappa George upp i dagen. För Freds äldre syster Roxanne var det tvärtom. Hon hade fått en ton av Georges röda hår, ljusbruna ögon och hans näsa men personlighetsvis var hon väldigt lik sin mamma.
”Fred!” Utbrast James överlyckligt fastän han hade träffat samma mörkhåriga kusin två dagar innan.
”James!” Utbrast Fred i samma ton som James. Cara och James steg in i kupén, men när Albus tog ett steg för att komma in vände sig James så att han stod i vägen för sin lillebror.
”Måste du sitta här, har du inga andra vänner?” frågade James Albus som himlade med ögonen, och sedan knuffade undan sin äldre bror för att kunna gå in i kupén och sätta sig bredvid Cara. James satte sig mittemot honom och gav honom en irriterad blick.
”Skulle inte du träffa Ellie?” frågade Albus med en suck när han märkte av blicken som var riktad mot honom. James ryckte på axlarna.
”Jag säger bara att jag inte hittade hennes kupé.”
”Du är verkligen falsk.” sa Cara. James flinade mot henne.
”Du älskar det.”
”Verkligen.” svarade Cara sarkastiskt innan hon lät blicken glida ut över perrongen. Hon tittade roat på de stressade eleverna som desperat försökte slita sig iväg från sina föräldrars eller bekantas grepp, så att de inte skulle missa tåget som skulle gå när som helst. Efter några minuter hade perrongen tömts på alla elever och tåget började äntligen åka iväg. James och Fred tjöt av glädje, och Cara skakade skrattande på huvudet åt dem innan hon vände tillbaks sin blick till fönstret och såg på när perrongen blev allt mindre och mindre.
Mot Hogwarts.

Superbra!!!!!