Quirrells första år på Hogwarts

Hej hopp! Efter mycket om och men, känner jag att jag vill ladda upp en fanfiction, som jag skrev när jag var enbart 16 år. Ni ser nog på titeln att det blir en oväntad karaktär det kommer att handla om!

Titel: Quirrells första år på Hogwarts
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja (37 kapitel och en epilog).
Genre: Äventyr och romantik.
Rating: PG 11. Det kan innehålla sorgliga saker och annat som kan verka skrämmande.

Handling: Elvaårige Quirinus Quirrell ser fram emot att börja på Hogwarts. Som stöd inför resan får han ärva sin morfars klocka och hans älskade moster, Lucy, finns också där. På tågresan möter han Frank Longbottom som blir hans bästa vän. Han möter även Marodörerna som är två år äldre än han själv, men han hamnar också i bråk med Severus Snape och Rabastan Lestrange. Han blir även lite förälskad i Sharon Roberts, en snäll och söt flicka med mugglarbakgrund.


Jag har lite önskemål från er läsare som jag vill att ni tänker på:

Långa kommentarer: Ja, det behöver inte vara en hel A4-sida, men det är roligare att läsa kommentarer som inte bara består av ”Bra!” ”Bevakar.” ”Vill ha mer!”. Skriv gärna vad som var bra, vilken scen ni gillade och vad ni tycker om karaktärerna. Kort sagt, inlägget får gärna bestå av mer än några ord. Tre-fyra rader räcker. Ett smart tips är att kolla om det finns noteringar före eller efter kapitlet. Det kan dyka upp frågor som kan vara en tankeställare och även finnas lite info om när nästa kapitel kommer.

Spoiler från böckerna och Pottermore: Det är inte alla medlemmar som har läst alla böcker och en del kanske inte har någon användare på Pottermore. Då gäller det att visa hänsyn till dem och spoiler-varna. Det kan man göra på två olika sätt. Ena sättet är att trycka på spoiler-knappen. Kom bara ihåg att skriva vilken bok texten kommer ifrån eller om det är från Pottermore. Andra alternativet är att skicka en uggla till författaren.

Tålamod: Tänk på att ha tålamod mellan varje kapitel. Som författare vill man kanske göra annat än att bara sitta vid datorn. Dessutom måste ju andra läsare få tid att läsa kapitlet och kommentera. Börjar det bli tjatigt, kanske det inte blir kul. Exempel på sådana kommentarer: ”Skriv nu!” ”Skynda dig och skriv!”, ”skriv inte bara på veckor, skriv på helgen också.” ”Man ska inte skriva på bara helgen, man kan/ska skriva på veckor också.” ”Nu får man vänta i evigheter på nästa!” ”Skriv nu då!” ”Du har inte skrivit på flera dagar. Varför får du inte använda datorn för mamma/pappa?” ”MEEEERRRR NU!” Om ni ser den röda texten. Det är faktiskt sårande mot författaren, som kanske vill göra annat. Tänk också på de läsare som bevakar och faktiskt väntar. De kan ju tro att det är ett nytt kapitel och så ser de att det inte är det. Tänk på att det kan klassas som spam. En kommentar per medlem räcker gott och väl. Man kan skriva: ”Jag längtar!” Det gör författaren glad. Hen blir motiverad att fortsätta, men i sin takt.

Kritik: Kritik är A och O. Att på ett konstruktivt sätt skriva att man har upptäckt ett eller flera slarvfel är helt okej. Men håll en vänlig ton. Skriv inte: ”Du är dålig på att stava!” ”Sluta skriva på storyn, du är värdelös!” Tror ni fattar. Var schysst!

Respektera varandra: Om någon skriver konstruktiv kritik, tycker jag att man ska låta personen framföra sin åsikt, utan att få en elak kommentar. Exempel: ”Ge inte kritik i onödan.” ”Sluta klaga! Berättelsen är bra och då ska man inte klaga.” Sånt sårar rejält. Börja inte heller kalla varandra för troll eller dylikt.

Avslöja inget i förväg: Har man läst fanficen på ett annat forum, eller på fanfiction.net, får man inte avslöja vad som komma skall för de andra på forumet. Visa hänsyn. Skicka hellre en uggla eller tryck på spoiler-knappen.

Anmäl: Detta är superviktigt. Om ni ser att några spammar eller är otrevliga, kontakta staff omedelbart! Det är de som får ta itu med saken. Kort sagt, konfrontera inte personerna. Ta en kopia på länken och kommentaren och skicka en uggla till lärare eller prefekt.

Styckeindelning: Om kommentaren blir lång, dela upp den i stycken. Kritik i en del, beröm i en och egna tankar i ett tredje stycke. Då blir det enkelt för författaren att läsa.

Sist men inte minst: Njut!

Tack till DeathDownAlex, som gav mig råd och tips om dessa saker jag har skrivit här ovanför.

Jag taggar några av er om det är okej.

Atira
Solkatten
Kelpie
Kintsugi
Frivolt
Margaret
Gabrielle delacour 2
InspiredPsycho
3m3li3
Jinx
TildeW


Ja, ni som inte blev taggade får förlåta, men jag kunde helt enkelt inte ta med allihop. Ni som ser denna tråd, får gärna skriva en rad om ni är intresserade.

Aaaw det här låter som att det kan bli en mysig och skön fanfiction Jag vågar inte lova att jag kommer bli en aktiv läsare, för jag har inte läst fanfictions på flera, flera år. Men jag kommer säkert titta in någon gång då och då och strosa genom några kapitel.

Hej! Här är första kapitlet! Hoppas ni gillar det.
(TackKintsugi!)


Spoiler från första boken och Pottermore:





____________________________________________________


Kapitel 1- Inköpsturen


Ett par fåglar kvittrade glatt utanför ett sovrumsfönster. En kvinna med rödblont hår kom in i rummet och gick fram till sängen, som stod på vänstra sidan om rummet. Hon ruskade vänligt men bestämt på sin elvaårige son, samtidigt som hon viskade:
”Quirinus? Vakna. Vakna nu, lille vän! Det är frukost!”
Pojken, som hette Quirinus Quirrell, vaknade och såg in i sin mors klarblåa ögon, som han hade ärvt.
”Godmorgon mamma”, mumlade han och gäspade stort.
Mrs Quirrell log.
”Jag hoppas att du har sovit gott. Så fort vi har ätit, ska vi åka till Diagongränden, vi måste få tag på alla saker du ska ha till Hogwarts”, sa hon.
”Det hade jag glömt!” utbrast Quirinus glatt och satte sig upp.
Det var ju bara några veckor kvar innan han skulle få börja på sina föräldrars gamla trollkarlsskola.
”Tokspik!” skrattade mrs Quirrell och rufsade om honom i håret. ”Hur kan man glömma sånt? När man är så flitig som du! Nej, klä på dig nu och kom ner sen. Din pappa har redan farit”, tillade hon och gick ut ur rummet.
Quirinus bytte snabbt om, kollade sig i en spegel för att rätta till sitt mörkbruna hår och gick sedan ner för trapporna.
Vid frukostbordet satt hans storasyster Claire och läste. Hon hade redan gått ut Hogwarts, så hon visste förstås allt. Mrs Quirrell ställde fram en kopp varm choklad, just som ett litet skratt hördes; det var hans treårige lillebror David, som hade vaknat. Mrs Quirrell började gå mot trapporna. Quirinus drack lite av chokladen.
”Är du nervös inför resan?” frågade Claire, som såg upp från sin bok.
”Lite grann”, svarade Quirinus och såg in i Claires nötbruna ögon. Hennes hår var morotsrött, så man kunde inte tro att dom var syskon.
"Det är naturligt. Jag var ju som ett nervvrak! Men du kommer nog att klara dig, med tanke på alla böcker som du har läst. Du kanske får Flitwick som elevhemsföreståndare, det hade jag”, sa Claire i lätt ton. ”Även om din morfar var mugglare, skulle han ha blivit stolt över dig!” tillade hon och fick plötsligt tårar i ögonen.
Quirinus förstod varför; bara tre månader innan han hade fått brevet om skolan han skulle gå på, hade hans morfar, Joe Stevenson, gått bort. Quirinus hade alltid tyckt om honom, och Joe hade älskat honom och Claire och lille David lika mycket, som han hade älskat sin fru och sina tre döttrar, trots att dom var häxor.
Han kunde nämligen inte trolla, men det gjorde inget, han var ändå stolt över sina barn och barnbarn. Det hördes hur någon kom in i köket. Claire torkade snabbt bort tårarna. Mrs Quirrell kom in i köket med lille David i famnen.
”Claire. Är du säker på att du klarar av att passa David ett tag? Han är rätt vild just idag”, sa mrs Quirrell och satte David på en stol.
”Jag klarar honom, jag är van!” svarade Claire och blinkade åt Quirinus, som log lite.
David skrattade och hans blågråa ögon lyste.



Efter frukosten var det dags att ge sig av.
”Okej, Quirinus. Du går först, och kom ihåg att du ska säga ’Diagongränden’ högt och tydligt!” sa mrs Quirrell.
Det kändes pirrigt när Quirinus klev in i elden. Han tog en näve flampulver och såg på dom andra i rummet; Claire log och David vinkade åt honom.
”Diagongränden!” ropade Quirinus och genast försvann rummet.
Istället befann han sig i ett trångt rum. Mrs Quirrell kröp försiktigt ut ur eldstaden.
”Så där ja. Det var väl inte så farligt?” frågade hon medan hon drog fram sin trollstav för att ta bort askan.
”Nej. Men det var inte så skönt!” mumlade Quirinus och gjorde en grimas när han kände smaken av aska i munnen.
Det gick ganska fort att skaffa fram alla saker, det var bara böckerna som fattades. Mrs Quirrell drog fram sin börs.
”Åh nej! Jag har nästan tomt i börsen!” utbrast hon och tog fram ett par knutingar. ”Jag får väl gå och ta ut lite mer. Jag hoppas att jag träffar din pappa på samma gång. Du kan ju kila iväg och börja leta fram böckerna, jag kommer dit så fort jag kan”, tillade hon och räckte Quirinus boklistan.
Quirinus gick raka vägen till bokaffären. Det var så stort!
Hur ska jag hitta alla böcker i en så stor affär som den här? tänkte Quirinus.
När han gick i sina egna tankar, råkade Quirinus gå in i någon som tappade alla sina böcker. Personen vände sig om och såg rasande ut. Det var en pojke, som såg ut att vara äldre och längre än Quirinus. Han var väldigt mager, hans långa hår var svart, flottigt och stripigt, näsan liknade en örnnäbb och hans iskalla svarta ögon lyste av ilska.
”Klantskalle! Se dig för!” fräste han argt.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag gick i mina egna tankar, jag letar nämligen efter böcker som jag ska ha till Hogwarts”, sa Quirinus i en ton som han hoppades lät vänlig.
Pojken fnyste och plockade upp sina böcker.
”Du ska förstås börja första året där. Men det spelar ingen roll! Gå inte in i mig på skolan, för då du!” fräste han och stegade ut ur butiken.
Surkart! tänkte Quirinus och gjorde en grimas efter honom. Kunde det finnas sådana typer på Hogwarts? Han lyckades hitta alla böcker och plockade fram ett exemplar av varje. Mrs Quirrell kom in i butiken, tätt följd av hans pappa.
”Så bra att du har hittat alla böcker, det tog lite tid på banken, eller hur Harold? ” sa hon och sneglade på mr Quirrell, som log lite.
”Det var ju bara lite krångel med personalen, Veronica!” sa han i lugn ton.
Dom betalade snabbt böckerna och gjorde sig klara att resa hem.
”Du verkar tyst”, sa mr Quirrell plötsligt. Quirinus såg i sin pappas blågråa ögon (som David hade ärvt.), dom såg ut att vara fyllda av oro. Det var bara ögonfärgen som skilde dom åt, annars var Quirinus en kopia av sin far.
”Ja, det hände något konstigt inne på affären, just innan du och mamma kom”, svarade Quirinus. Han berättade om mötet med pojken han hade råkat knuffa till.
”Han var väl bara nervös inför den nya terminen. Men det var bra att du åtminstone försökte vara artig”, sa mr Quirrell när Quirinus hade berättat klart. Det var förstås sant.
Men det lät som han menade allvar när han sa att jag inte skulle gå in i honom igen, och det har jag ingen lust till heller, tänkte Quirinus och strök med fingret på sin trollstav, som var gjord av ekträ, enligt trollstavsmakaren.
Det skulle bli spännande att få använda den.



Efter middagen började Quirinus titta igenom alla böcker som dom hade köpt. Claire kikade lite på trollstaven, och David strök med sin lilla hand på skolklädnaden.
”Den är mjuk!” sa han med en flämtning.
Quirinus log och lyfte upp David i famnen.
”Ja den är mjuk. Du kommer också att få en sån”, sa han. David log när han sattes ner på golvet.
”En pojke i min årskurs hade en sån här trollstav. Han sa att den funkade bra, men om den gör det nu är inte säkert ”, sa Claire när hon hade synat trollstaven ett tag. ”Ja, just det! Moster Lucy skrev att hon och moster Jodie skulle komma på besök för att ge dig en sak. Ugglan kom just som du och mamma hade farit. Mormor hade lite att stå i, men hon är stolt över dig! Men jag tycker att Lucy kunde ha lämnat moster Jodie hemma!” tillade hon med ett skratt.
David lade sig på mage och tjöt av skratt. Quirinus sken upp. Moster Lucy var hans favoritsläkting, hon var lite mer som en vän än en moster för honom. Ja, han tyckte om moster Jodie också, men hon var lite för dominant, och hon lyssnade inte så noga på vad en del hade att säga så man kunde klara sig utan henne ibland. Men Quirinus kunde inte sluta tänka på pojken han hade träffat i Diagongränden; han kände att det fanns några saker att få reda på om skolan redan nu.
”Claire? Finns det folk på skolan som är så sura att man inte vill prata med dom?” frågade han, medan David låg och skrattade.
”Ja det gör det! Och dom går i Slytherin”, svarade Claire med torr röst. ”Hur så?”
Quirinus berättade om pojken igen. Claire såg sur ut och muttrade:
”Han går förstås i Slytherin, andra eller tredje året kanske, jag vet inte! Synd att jag inte var med, jag skulle ha förvandlat honom till en padda!”
”Claire!” utbrast mrs Quirrell, som hade uppenbarat sig i dörröppningen. ”Du ska inte lära Quirinus och David några dumheter, bara för att du har gått ut Hogwarts!” tillade hon strängt, men det ryckte lite i hennes mungipor, som om hon hade svårt att hålla sig för skratt.
Claire log och gick sedan in till sitt eget rum. Mr Quirrell kom in i rummet och lyfte upp David i sin famn och sa god natt.
”Det är bäst att du också försöker sova, så att du är utvilad när Lucy och Jodie kommer. Du vet ju hur mycket Jodie kommer att prata och förmana”, sa mrs Quirrell.
Quirinus tog på sig pyjamasen och sa god natt. Det skulle bli kul att få träffa sina mostrar.
Det ska bli kul att börja på Hogwarts också, bara jag slipper hamna i Slytherin, tänkte Quirinus innan han gled in i sömnen.


____________________________________________________



Hoppas ni gillar första kapitlet. Tror ni vet vem han mötte i affären!


Ni som inte har läst sista boken, ska inte trycka på spoilern.

Nästa kapitel kommer på obestämd tid. Ska bort i helgen och kommer ej att ha tillgång till datorn.

Va kul att bli taggad! Kommer absolut fortsätta bevaka och läsa denna, rolig omväxling med en lite annorlunda huvudperson

Varsågoda. Här är andra kapitlet. Jag skulle råda er att ha näsdukar i närheten.

_______________________________________________________________________________________________________



Kapitel 2-Joes gåva


“Vakna! Vakna! Moster Jodie och moster Lucy ska komma!” sa en glad röst.
Quirinus vaknade med ett ryck, när han kände hur en kall hand drog honom i armen. Han satte sig upp och såg ner på Davids rödblonda huvud. David klättrade upp på sängen och log med hela ansiktet. Det var så svårt att bli arg på honom.
”Ja då, jag vet. Tack för att du väckte mig”, sa Quirinus. ”Din lilla busunge!” tillade han och började kittla David på magen så han tjöt av skratt.
”Mamma säger att vi ska äta frukost först. Jag går och säger till Claire!” sa David efter en stund. Han klev ner från sängen och gick in till Claires rum.
Quirinus letade fram några lämpliga kläder och gick ner till köket.
”Åh, så bra att du kommer. Då kan du hjälpa David med frukosten, medan Claire, pappa och jag städar, dom kan vara här när som helst!” sa mrs Quirrell.
Quirinus gjorde som han blev tillsagd.


”Kommer dom inte snart?” frågade David otåligt när han hade tagit en tugga av sin smörgås.
”Snart. Dom kanske också äter frukost just nu, du måste ha tålamod”, mumlade Quirinus, medan han försökte låta bli att skratta åt Davids min.
Plötsligt hördes röster från vardagsrummet. David flög upp från stolen, samtidigt som han välte chokladmuggen, och utbrast:
”Dom är här! Kom nu!” Han sprang ut och lämnade chokladen.
Hopplösa unge! tänkte Quirinus och reste sig från bordet för att leta fram en trasa.
”Evanesco!” sa en röst bakom honom.
Quirinus vände sig om för att se vem det var och han blev alldeles förvånad. Där stod ju moster Lucy med sin trollstav och log listigt.
”Det är inte lätt med en ivrig lillebror, men du lär dig!” sa hon och skrattade.
Quirinus gick fram till henne och gav henne en stor kram; dom hade inte setts sen hans morfars begravning.
”Det är så härligt att se dig igen!” viskade han.
”Det är kul att se dig också, och du må tro att både Jodie och jag är stolta över dig! Precis som din mormor”, sa moster Lucy.
”Hur mår hon egentligen?” frågade Quirinus och såg in i Lucys himmelsblå ögon.
”Åh, hon mår bara bra, men hon skulle träffa någon”, svarade moster Lucy. ”Kom nu så får du träffa Jodie, sedan vill jag prata med dig i enrum”, tillade hon.
Dom gick in i vardagsrummet och mitt på golvet stod moster Jodie med David i famnen. I motsats till mrs Quirrell och moster Lucy, som båda var smala, blondhåriga(med undantag av att Lucy hade bruna slingor i sitt hår) och hade blå ögon, var Jodie svarthårig, lite rund och brunögd.
”Där är du ju! Jag är så glad över att du kom in på Hogwarts, och som belöning har Lucy och jag skaffat dig en uggla, det blir enklast att skicka brev då”, sa Jodie glatt och tog fram en bur, där en vacker, gyllenbrun uggla vilade.
Henry stod det på en skylt.
”Snälla Quirinus! Får jag klappa den?” frågade David.
Quirinus öppnade försiktigt buren och lät David sticka in handen. Ugglan hoade och såg på dom med trötta ögon.
”Han är väldigt fin. Tack så mycket”, sa Quirinus och strök den försiktigt på huvudet.
”Det påminner mig om den tiden vi gick på Hogwarts, kommer du ihåg det, Veronica?” sa Jodie plötsligt.
Mr Quirrell himlade med ögonen; när Jodie började prata, kunde ingen hindra henne från att prata.
”Medan Jodie håller på att prata, kan du och jag gå ut i köket”, viskade moster Lucy.
Quirinus följde med henne ut till köket. Där tog hon fram ett paket, som hon räckte fram till Quirinus. Han öppnade det och fick först syn på ett brev.
”Du kan läsa det där brevet sen, se vad som ligger i paketet”, sa Lucy.
Quirinus lyfte på brevet och fick syn på sin morfars armbandsur! Varför hade han fått det? Han vecklade upp brevet och läste högt:


Käre Quirinus!
När du läser det här brevet, finns jag inte mer, men jag vill ändå få det sagt. Med anledning att du snart ska börja i din systers trollkarlsskola, ska du få min gamla klocka. Jag minns hur du tittade beundransvärt på den varje gång ni kom på besök. Jag minns också att jag hade tappat den och hur du sedan fick den att sväva framför mig! Jag tvivlade aldrig på att du skulle bli lika duktig som dina föräldrar, din mormor och Claire förstås! Även om jag inte hade några magiska krafter blev jag stolt över er! Jag hoppas att du hamnar i ett bra elevhem. Du vet kanske inte vilka elevhem dom andra hade, så jag talar om det nu. Din mormor gick i Hufflepuff, medan din mor, dina mostrar och Claire gick i Ravenclaw. Din far gick i Gryffindor, så nu vet du det. Se nu klockan som en lyckobringare, den för tur med sig. Jag kommer att vaka över dig, med hjärtliga hälsningar,
Din morfar Joe

Quirinus kände hur det sved bakom ögonlocken. Joe hade skrivit till honom innan han dog. Han såg upp på sin moster.
”Ja, din morfar kände på sig att han skulle dö, så han och jag pratade länge om att du skulle få klockan. Han var envis, så han skrev ett brev direkt”, förklarade Lucy. ”Du ska aldrig vara rädd för att gråta!” tillade hon vänligt.
Quirinus slog armarna om henne medan tårarna rann ner för kinderna.
”Jag ska alltid vara rädd om den!” viskade han och kände på kedjan.
”Det vet jag att du kommer att vara. Jag pratade med Veronica om det här för flera veckor sen, så hon vet också om det, fast både din mormor och Jodie protesterade först”, sa moster Lucy med ett vänligt skratt och räckte Quirinus en näsduk.



På kvällen satt Quirinus i sängen och kollade på klockan, medan Henry hoade glatt. Den skimrade av guld i månskenet och visarna glittrade. Mr Quirrell kom in i rummet.
”Veronica och Lucy berättade för mig om klockan. Jag hoppas att du förstår din morfars uppskattning”, sa han och satte sig på sängkanten.
Quirinus nickade tyst och fortsatte att kolla på den. Det var som att Joe fanns i den och log mot honom.
”Jo pappa. Morfar skrev att du gick i Gryffindor. Är det sant?” frågade Quirinus.
”Ja, det är sant. Jag vet att du kanske trodde att jag också gick i Ravenclaw, men så var det inte. När vi skulle bli sorterade, blev jag lite ledsen över att hon inte hamnade i Gryffindor. Men jag och din mamma hade trollformelslära tillsammans och gissa om jag längtade till dom lektionerna, jag var så kär i henne. Jag kunde inte stå ut med att leva utan henne, och när vi hade gått ut skolan, friade jag till henne. Din morfar blev helt vild av lycka”, svarade mr Quirrell och log.
Quirinus log tillbaka och lade klockan på sängbordet.
”Men vad sa farmor och farfar då?” frågade han.
Mr Quirrell log igen och svarade:
”Ja, din farmor tyckte bara att det var bra att jag hade hittat någon som kunde allt om mugglare, så hon var munter. Din farfar blev förstås också glad, men han tyckte att farmor överdrev sitt intresse angående mugglare. Din morfar däremot var fascinerad av trollkonst, så jag satt jämt bredvid honom när jag kom på besök på loven, han ville veta allt. Han blev extra glad när du, Claire och David föddes. Förstår du?”
”Ja. Jag tror det”, svarade Quirinus tyst och lade sig ner.
”Det är bäst att du börjar sova nu”, sa mr Quirrell och lade täcket över Quirinus. ”Om det är något du undrar över, kan du komma in till mig”, tillade han.
Quirinus sa god natt och kollade sedan på klockan igen när han hade blivit ensam. Det var en lyckobringare, och han skulle aldrig förlora den.



________________________________________________________________________________________________________

Ja, hoppas ni gillade detta avsnitt. Jag minns när jag skrev berättelsen och postade den på ett annat HP-forum, skrev en tjej att hon kunde själv känna hur det sved i ögonen när han fick klockan.

Ja en annan grej. (Har ni läst Pottermore, klicka på spoilern.)

Jättebra hittills! Känns som en bra inledning på en mysig berättelse. Jag bevakar helt klart tråden så kan jag gå in här och läsa när det finns nya kapitel.

Tack för tagningen. ^^

Jättebra skrivet! Du beskriver bra, både personernas utseende och personlighet. Man får verkligen en bra bild av dem!

Blir nyfiken.. Vad dog Joe av? Intressant också att trots att han var en mugglare så gav han klockan till sitt barnbarn som ju är lite av en trollkarlstradition, med skillnaden att i magivärlden får man den när man blir myndig Tycker dock det är minst lika stort, och ett bra tillfälle för en sådan present, när man ska börja på Hogwarts!

Ja, varsågoda kära läsare. Här kommer ett nytt kapitel.

____________________________________________________



Kapitel 3- Resan till Hogwarts


Några veckor efter mostrarnas besök, var det äntligen dags. Quirinus kontrollerade så att alla saker låg i väskan. Henry sov gott i sin bur, så det skulle inte bli något problem. Han satte på sig klockan, som passade alldeles utmärkt. Claire kom in i rummet med skolklädnaden.
”Även om jag har gått ut Hogwarts, är jag nervös för din skull!” sa hon medan hon lade ner klädnaden i väskan.
”Jag kommer att vara urusel!” Quirinus rättade till håret, men han kunde inte undvika Claires förvånade blick. ”Jag menar, tänk om jag gör bort mig! Tänk om jag svarar fel på någon fråga, eller om jag ramlar av min kvast när vi ska öva!” tillade han.
Claire slog armarna om honom och sa:
"Inte kommer du att misslyckas! Lärarna kommer att bli imponerade, du kan ju mer än vad dom i sjunde året ens har läst om! Och med morfars klocka som lyckobringare, kan du nog inte ramla av kvasten !” Hon hade förstås rätt.
”Men jag har ju aldrig suttit på en kvast! Du gjorde ju det en gång, innan du började Hogwarts!” viskade Quirinus och kände en gråtklump i halsen.
”Ja, men det var ju bara en tillfällighet. Jag kan tala om för dig, att när vi skulle öva, så ville kvasten inte lyda mig! Och dom duktigaste som skröt så mycket, ramlade av!” sa Claire och fnittrade till. Quirinus kände sig genast lättare om hjärtat.
Dom gick ner med väskan och stötte på David, som såg surmulen ut.
”Jag vill också följa med på tåget, men mamma säger att jag inte får!” sa han och såg ännu surare ut.
”Du är för ung än. Men när du är elva år, får du också åka tåg”, kvittrade Claire.
”Så är det, David. Du är för ung”, sa mrs Quirrell och rättade till sin hårknut. ”Kom nu. Vi får inte missa tåget”, tillade hon och lyfte upp David i famnen.


Två timmar senare stod dom och väntade på tåget.
”Jag skulle vilja prata med dig, innan du ska iväg”, viskade mr Quirrell med ett spänt uttryck i ansiktet.
”Visst”, mumlade Quirinus förvirrat. Hans pappa brukade aldrig vara nervös.
Dom gick en bit bort ifrån dom andra.
”Claire berättade för mig att du är orolig. Det ska du inte vara, det finns häxor och trollkarlar som är mugglarfödda, och dom är mer nervösa än du, men dom kan till och med vara duktigare än fullblodstrollkarlar. Jag blev slagen på ett prov av en mugglarfödd häxa, även om jag hade pluggat i tre veckor! ” sa mr Quirrell och log generat. “Men du är duktig. Jobba så bra du kan, så klarar du dig”
Tåget kom.
”Jag lovar. Jag ska göra mitt bästa!” sa Quirinus och gav sin pappa en kram.
”Harold! Quirinus! Skynda er, tåget är här nu!” ropade mrs Quirrell. Quirinus gav henne en kram och gick på tåget, som satte fart.
Det var fullt i nästan varenda kupé. Quirinus fortsatte leta, när han fick syn på en ensam pojke, med halmfärgat hår i en kupé. Han sköt försiktigt upp dörren. Pojken tittade upp och såg på Quirinus. Hans ögon var blågröna och såg nästan sorgsna ut.
”Ursäkta, men går det bra om jag sitter här?” frågade Quirinus.
”Självklart!” sa pojken, som såg glad ut; han hade tydligen inte velat sitta ensam hela resan. Quirinus sköt in sin vagn och stängde dörren. Han satte sig ner och såg sig om.
”Du ska förstås också börja första året på Hogwarts. Jag var ute först igår för att handla böckerna”, sa pojken plötsligt. ”Jag heter Frank förresten. Frank Longbottom”, tillade han och sträckte fram handen.
”Quirinus Quirrell”, svarade Quirinus när han skakade hand med honom. Frank verkade väldigt trevlig jämfört med pojken han hade stött på i Diagongränden.
”Quirrell? Jag tror att min farbror jobbar på samma avdelning som din pappa. Han brukar väl jobba med att förhöra folk?” frågade Frank.
”Ja, eller på sätt och vis. Han får för det mesta skriva rapporter, och det är inte så kul. Men han får bra betalt”, sa Quirinus och strök Henry över huvudet.
Plötsligt hördes steg utanför. Kupédörren sköts upp och fyra pojkar klev in.
”Förlåt att vi tränger oss på, men vi hittar ingen ledig kupé!” sa en pojke med ljusbrunt hår. Han såg ganska trött ut, tyckte Quirinus.
”Går det bra om vi sitter här?” frågade pojken bredvid. Han hade svart hår och glasögon.
”Visst”, svarade Frank och Quirinus i kör.
”Tack”, sa en rund pojke med råttfärgat hår och en annan svarthårig pojke samtidigt. Det blev tyst en stund.
”Ska ni också börja första året på Hogwarts?” frågade Quirinus den ljusbrunhårige pojken.
”Nej. Vi ska börja vårt tredje år. Jag heter Remus Lupin” svarade han. ”Och det här”, tillade Remus och gjorde en gest mot pojken som hade svart hår som täckte ansiktet, ”är Sirius Black.”
Sirius log ett leende, som påminde om moster Lucy.
”Jag heter James Potter”, sa pojken med glasögon. Quirinus kunde se att hans ögon liknade Claires.
”Och jag heter Peter. Peter Pettigrew ”, sa den runda pojken.
Quirinus och Frank presenterade sig själva.
”Är ni nervösa för ert första år?” frågade Remus vänligt.
”Lite grann, men min syster har förklarat en hel del”, svarade Quirinus.
”Jag har inte undgått från att höra min mammas tjat, så jag kan inte bli nervös”, sa Frank och suckade.
”Då skulle hon träffa min mamma!” sa Sirius.
Det blev återigen tyst. Tåget verkade gå långsamt.
”Säg Quirinus! Nu när jag tänker rätt på saken så tror jag att jag såg dig i bokaffären för några veckor sen”, sa James plötsligt, ”och jag undrar om du stötte på en mörkhårig pojke med krokig näsa?” tillade han i frågande ton.
”Jo. Det gjorde jag”, sa Quirinus. ”Hur så? Vet du vem det är?”
”Visst. Det är Severus Snape. Slytherinelev och otrevlig!” sa James torrt.
”Du gör bäst i att inte reta upp honom. Vi har bara lektion i trolldryckskonst samtidigt som han”, sa Sirius och gjorde en sur grimas.
”Vi går i Gryffindor, om ni undrar”, sa Remus. ”Det är bäst att vi byter om, tåget börjar nog närma sig slottet”, tillade han.
Quirinus och Frank blev ensamma i kupén.
”Träffade du verkligen en elev från Slytherin?!” Frank såg både skrämd och imponerad ut.
”Ja, enligt James, så gjorde jag det och det var då inget trevligt möte!” svarade Quirinus och kunde inte låta bli att le åt Franks ansiktsuttryck.


Dom gick ut ur tåget som hade stannat till.
”Förstaårselever kan komma hit nu!” ropade en hög röst. Det var en väldigt stor man med svart hår och skägg.
Alla elever som var i Quirinus ålder gick fram till jätten. Dom skulle förstås segla bort till Hogwarts.
”Jag hatar att segla. Jag blir bara åksjuk!” muttrade Frank.
”Det är nog vanligt. Min syster blev åksjuk när hon seglade”, sa Quirinus och satte sig ner i en båt.
En pojke satte sig ner utan att fråga. Han hade svartbrunt hår och iskalla grå ögon. Han hade tydligen hört vad Frank hade sagt.
”Ja, min bror, Rodolphus, bevisade då att han passar i Slytherin, han blev då inte rädd!” sa pojken med ett hånflin. Frank såg arg ut.
”Åh! Och vi kommer att bevisa att vi passar i Ravenclaw, Gryffindor eller Hufflepuff, för vi är modiga, smarta och mycket trevligare än dom i Slytherin!” fräste han.
”Bry dig inte om honom, han får bara mer styrka!” viskade Quirinus och gav pojken en kylig blick. Pojken fnös och vände sig om.
Quirinus kunde känna hur det ryckte i båten; den hade börjat segla iväg av sig själv.
”Du har rätt, Frank! Det är nästan otäckt”, viskade Quirinus så tyst som möjligt för att pojken inte skulle höra.
Frank nickade bara till svar; han var askgrå i ansiktet. Quirinus såg framåt och fick plötsligt syn på ett stort slott.
”Vi är nästan framme vid Hogwarts!” ropade jätten. Det var som att båtarna gick fortare.
Så det här är Hogwarts, tänkte Quirinus, medan han höll fast sig i båtens kant.


____________________________________________________

Ja, här kommer ännu ett kapitel. Och ja, jag vet att det var konstigt att låta Frank bli hans vän, men jag visste inte så värst mycket om det här med ålder och det. Hoppas på förståelse. Och det är ju bra att han inte behöver vara ensam. Läs bara spoilern om ni har läst femte boken.

Ännu ett bra kapitel!

Jag tror att det är helt rätt att Quirrell är yngre än marodörerna. Han känns iaf yngre
Jag gillar att du har med Frank! Det är en karaktär som man inte tänker så mycket på från första början så det ska bli trevligt att läsa om honom.

Hoppas ni gillar det nya kapitlet!
____________________________________________________

Kapitel 4- Sorteringsfesten


Äntligen stannade båtarna. Dom andra eleverna klev ur sina båtar utan att ens vingla till. Frank däremot såg ännu gråare ut i ansiktet än tidigare och var nära att ramla omkull.
”Det är bäst att du stödjer dig mot mig. Annars ramlar du väl i sjön”, sa Quirinus och lät Frank lägga sin ena arm om hans axlar.
Pojken, som hade suttit i samma båt som dom, log hånfullt och sa:
”Jag visste det! Ni kommer inte ens att hamna i Hufflepuff!”
”TÄPP TILL TRUTEN MED STÅLTRÅD!” skrek Frank, trots att han såg illamående ut.
”Vet du vad? Jag tycker att du ska sluta håna andra personer för deras svagheter”, sa Quirinus kyligt.
Jätten kom fram till dom.
”Ni bråkar väl inte!” sa han.
Pojken flinade elakt innan han sprang fram till dom andra eleverna.
”Nej sir, men det är Frank. Han mår inte så bra”, förklarade Quirinus. ”Och den där pojken retades för det”, tillade han.
Jätten tog fram en liten flaska, som han räckte fram till Frank.
"Drick det här. Det brukar hjälpa”, sa han.
Frank drack det och gjorde en grimas.
”Vad är det? Mår du sämre?” frågade Quirinus oroligt.
”Nej. Men det jag har aldrig smakat något så vidrigt!” svarade Frank. ”Tack för att du inte skrattade åt mig”, tillade han och log.
Quirinus log tillbaka, sedan började dom springa för att hinna ifatt dom andra.


Väl framme vid entrén, öppnades dörren av en häxa med ett strängt utseende.
”Tack, Hagrid. Ni kan komma med mig”, sa hon med skarp röst.
Alla följde efter henne.
”Man är dödens om man kommer för sent till hennes lektioner, så sträng som hon låter!” flåsade Frank när dom hade stannat till.
Häxan talade snabbt, men Quirinus lyckades uppfatta att dom skulle sorteras in i dom olika elevhemmen, och om dom gjorde bra ifrån sig, skulle dom få poäng. Men om dom bröt mot några regler skulle det bli avdrag.
”Vänta här ett ögonblick”, sa häxan efter att ha pratat klart.
”Det var en väldigt fin klocka du har!” sa en röst bakom Quirinus.
Han vände sig om och blev nästan svimfärdig. Där stod en mycket söt flicka och log vänligt mot honom. Hennes hår var midjelångt och alldeles blont, men inte rödblont som hans mammas, utan guldaktigt blont, hennes läppar var knallröda och hennes svarta ögon lyste som opaler. Quirinus kände sig torr i munnen, när han svarade:
”Tack…hrm… det är inte min klocka egentligen, det var min morfars. Jag fick den.”
”Åh! Jaha! Ja, då måste han vara väldigt stolt över dig, om han ger bort sin finaste klocka!” sa flickan.
”Nja…eh …uh…” Quirinus fick slut på ord.
Flickan log förståeligt.
"Du är nog nervös för sorteringen”, sa hon och vände sig om för att prata med en annan flicka.
Så vacker hon var!
”Quirinus! Mår du bra?” väste Frank. ”Vi ska gå in nu!” tillade han.
Kön började faktiskt röra på sig. När dom kom in i stora salen, kunde Quirinus se en svart hatt som utbröt i sång:

Jag sorterar er i era nya hem, här
kommer en beskrivning på var och en.
Hufflepuff säger: ’Ni passar här, vi behandlar alla lika som dom är’
Gryffindor säger: ’Ni som modiga
är, passar här’
Ravenclaw säger: ’Kom här! Ni som
visa är’
Slytherin säger: ’ Ni ska vara här, ni som listiga är!’
Jag kan lova, jag är en hatt med tankegåva!

Därefter hördes applåder från dom andra eleverna. Häxan, som hade tagit emot dom, vecklade upp ett pergamentstycke.
”När jag ropar upp erat namn”, sa hon högt och tydligt, ”kommer ni fram.”
Listan var tydligen lång. ”Jag börjar bli hungrig!” sa Frank efter en stund.
”Dom har kommit till L nu, så snart är det din tur”, sa Quirinus.
”Rabastan Lestrange!” sa häxan.
Frank knuffade till Quirinus. Det var ju pojken som hade retat dom vid båtarna. Hatten hade bara nuddat hans öron innan den skrek:
”SLYTHERIN!”
Rabastan log överlägset när han gick till Slytherinbordet. Quirinus kände genast igen pojken som han hade råkat knuffa till i bokaffären, Snape hette han visst.
”Frank Longbottom!”
”Lycka till!” viskade Quirinus.
Hatten såg ut att fundera.
”RAVENCLAW!” ropade den till slut.
Frank såg ut att vara lättad. Det kändes som en evighet igen tills…
”Quirinus Quirrell!”
Quirinus gick fram och satte sig på pallen. Hatten sattes på och plötsligt sa en tunn röst:
”Hm. Du skulle då inte passa i Slytherin, det kan jag säga på en gång. Hufflepuff eller Gryffindor… nja det får bli… RAVENCLAW!”
Det sista ordet hade hatten sagt lite högre. Quirinus satte sig bredvid Frank.
”Grattis! Jag förstod nästan att du skulle passa här!” sa han. ”Ja, fast jag tvivlade ett tag. Min mamma, mina mostrar och Claire gick också här”, sa Quirinus.
”Sharon Roberts!”
Quirinus tappade hakan. Det var ju flickan som han hade pratat med innan dom skulle börja sorteringen.
”RAVENCLAW!” skrek hatten.
Sharon satte sig bredvid en mörkhårig flicka. Äntligen var sorteringen över. Den gamle mannen, som satt i mitten av lärarbordet välkomnade dom. Sedan var det dags att äta.
”Äntligen! Jag är utsvulten!” utbrast Frank.
Quirinus tog för sig av maten, medan han stirrade på Sharon; hon var så söt och hon skrattade åt nästan varenda sak som den mörkhåriga flickan sa, Sarah, hette hon visst.


Efter middagen var det dags att gå och lägga sig.
”Vet du vad? Om jag hade hamnat i Gryffindor, hade mamma blivit olidlig. Hon tycker det är tradition att man ska hamna i Gryffindor!” sa Frank.
”Tja, min pappa och hans föräldrar gick i Gryffindor, och min mormor gick i Hufflepuff”, sa Quirinus.
”Men din morfar då?” frågade Frank.
”Han var mugglare, men han dog innan jag fick brevet” svarade Quirinus.
”Åh! Det var ju inte roligt för dig!” sa en röst. Quirinus och Frank snodde om och fick se Sharon. Hon såg medlidsam ut.
”Nej, men det var väntat.” Quirinus kände sig torr i munnen när han sa det.
Väl uppe i sovrummet, kände Quirinus att det skulle bli skönt att komma i säng. Där fanns tre andra pojkar; Adam Turner, Martin McMillan och Jake Sommes och dom började prata med varandra och fick veta att både Jake och Adam var fullblodstrollkarlar. Martin, som kortare än Quirinus, var däremot halvblod och bodde med sin mamma eftersom hans pappa hade dött.
“Det var tråkigt att höra”, sa Quirinus medlidsamt.
“Han fick problem med hjärtat”, sa Martin. “Men han är nog stolt över mig ändå, var han än håller hus.”
Efter ett tag kom en prefekt och talade om att det var läggdags
Frank somnade på en gång.
”Jag undrar vad vi ska ha för lektioner”, sa Adam.
”Det får vi veta imorgon” sa Martin.
“Vad spännande det ska bli!” sa Jake.
Ja, jag behöver inte undra vad världens sötaste flicka heter! tänkte Quirinus och log när han låg på rygg i sängen.
”Sharon Roberts”, viskade han tyst. Sedan gled han in i sömnen.

___________________________________________________

Ja, sorteringshatten blev inte så värst lång! ^__^’ Men jag hoppas att ni har överseende med det, för det är jättesvårt att få det att se bra ut. I övrigt hoppas jag att ni gillar kapitlet. Förresten, kan ni känna att det blev något på gång? Tänker på Sharon som dök upp i kapitlet. Skulle kanske ha väntat till på söndag då det är alla hjärtans dag, men det kliade i fingrarna! Ja just det! Nu fick ni veta vem det var Quirrell råkade knuffa till i affären i första kapitlet. Men det kanske ni förstod på en gång?!