Med döden hack i häl ( THG )

Titel: Med döden hack i häl
Författare: Ciara
Rating: Klarar du hungerspelen klarar du detta.
Språk: Svenska
Huvudperson: Rue
Handling: Rue, kommer från distrikt elva. Hon har fem syskon som hon tar hand om som ett rovdjur. Hon är tunn och spinkig efter många års hårt arbete och svält. Men vad händer när Rue, familjens beskyddare skriver upp sig för tesseras och blir dragen vid slåttern? När en spänd tystnad uppstår och ingen tar hennes plats? När oddsen är emot henne? Hon är för oskyldig för att mörda någon. En egenskap som inte är bra på arenan. Men en tolvårig flicka som har levt i svält, hunger och hopplöshet kan inte vinna. Särskilt eftersom hon inte kan hantera vapen. Utom hennes slangbella.
[ Hungerspelen ur Rues perspektiv ]

Taggar:
Piggelino
Nathalie Clearwater
Drowena
Ellysaken
Primrose Granger
HermioneHäst
Alicha black
mugglarhanna
catradora
Missy The Timelady
LunaLovegood123
Piggelinisen

(Förlåt om ni inte ville bli taggade♥ )

Läsr! Bevakar! ♥

Tack så mycket, Prim!

♥ Varsegod

Klart jag läser!!!!!!!!!!!!

Tack vad snälla ni är♥

det samma!

Ciara jag KAN INTE VÄNTA PÅ FÖRSTAKAPITLET JAG KOMMER DÖ NU! JAG VILL HA DET FÖRSTA NU!!

Bevakar...

Okej då

Kapitel 1

Solen lyser mig i ögonen och jag öppnar dem sömnigt. Med en suck går jag upp i sängen och sätter mig vid fönsterbrädan. I fjärran ser jag frukträdgårdarna som jag och alla andra i distrikt elva har slitit för. Vissa har till och med dött i arbetet. Och ändå låter de barn göra jobbet på de farligaste grenarna högst upp. Bara för att huvudstadsborna ska få gotta sig. Tanken äcklar mig. Men det finns ingenting jag kan göra och därmed är saken ur Världen. Nu måste jag fokusera på att överleva dagen. För det är slåtter dag idag. Mitt hjärta bultar. Men varför är jag rädd? Ja, jag har tesseras men oddsen att det skulle bli jag är ändå väldigt låga. Mumlet nerifrån köket ökar och jag vet att det är dags för mat. Äntligen, suckar jag. För då fylls min tomma mage lite grann. Men även om jag äter så lämnar alldrig den tomma känslan i magen. Mamma och pappa säger att jag ibland måste vara lite självisk och äta all den mat jag får. Men mina älskade syskons hungriga blickar får mig genast att dela med mig. Det är ett under att min familj har överlevt. Fem barn är inget lätt ansvar om man är fattig. Fem barn vars blickar alltid är tomma och hungriga. Min mage kurrar som påminnelse om att jag måste äta men jag är så nervös att jag vet att jag inte kommer få i mig en ända tugga. Jag antar att jag borde vara glad över att jag har klarat mig så här långt, och ännu gladare över att mina syskon inte är med i årets slåtter. Jag går långsamt ner för trappan för att umgås med min familj. Kanske blir det här de sista timmarna med dem. För om jag kommer in på arenan är hoppet slut för mig. Ibland önskar jag att jag var en fågel. Som flög fritt i luften utan att bekymra sig över någonting. En fågel som kunde lämna allt bakom sig och lämna Panem när den kände för det. En fågel som var fri. Vild och fri.
- Hej, Rue, mumlar mamma och jag ser att hon har gråtit. Jag lägger genast en arm om henne och viskar att allt är bra. Men det är det ju inte. Plötsligt slår det mig vad som har hänt. I distrikt elva är vi så många barn. Att de börjar med att lotta ut tusen barn som ska vara närvarande vid slåttern. Och en av de tusen är mig. Det ser mörkt ut för mig och som jag hade väntat mig så får jag inte ner en tugga. Jag suckar och tårarna bränner i ögonvrån. Men jag måste vara stark för min familj. Så jag rättar på ryggen och kramar dem en efter en innan jag slutligen tar ett glas vatten och en torr macka. Jag försöker le men det blir en grimas. Jag suckar. Det kan bli jag. Det kan bli jag... Jag blundar och när jag öppnar ögonen önskar jag att jag var i en helt annan värld. Långt bort från den här. Men nu har jag döden hack i häl...