You Promised [SV]
Forum > Fanfiction > You Promised [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Titel: You Promised.
Språk: SWEDISH Rating: PG-13 Antal kapitel: Sex Färdigskriven: Ja. Handling: Sirius har alltid funnits där, oavsett vad. Enda sedan den där gången under fjärde året då han lovade att aldrig någonsin försvinna. Han kunde inte hålla sitt löfte. Jag har skrivit en hel del saker, och några fanfictions här och där på mugglis. Men det här är faktiskt det första jag skriver om Marodörerna. Och detta är hur jag tror att det var, i alla fall från ett perspektiv. Såklart så äger jag inte Harry Potter och kommer aldrig göra. Det enda jag äger är själva fanfictionen. Hej Lills, Minihäst, appelquist, potterflicka & Freddelito. Jag är här igen. Dags för ännu en liten resa eller vad säger ni? Den är långt ifrån lika lång som Skinny Love var, men hoppas ni tycker om det. Om ni nu vill läsa. All konstruktiv kritik uppskattas! Note: var väldigt noga med att läsa årtalet innan kapitlet genom hela fanfictionen, annars kommer ni bli väldigt förvirrade. +++ Till Linn. 1974 Första gången han fick höra orden var under en tyst natt i mitten av fjärde året. Han vaknade alldeles svettig, skakandes och med tårar rinnande nerför kinderna. Lakandet hade trasslat ihop sig runt hans kropp och huvudet snurrade. Han andades fort och försökte förtvivlat lugna ner sig själv. Rummet var svagt upplyst av halvmånen utanför fönstret, och han kunde känna en ny flod av tårar tränga igenom ögonen. Han visste att han hade skrikit när han vaknade, det gjorde han alltid när han hade haft en dröm som denna, och han önskade av hela sitt hjärta att ingen av hans rumskamrater hade vaknat. Han snurrade runt i sängen och höll handen över sitt hjärta, som om han försökte få det att inte bulta så hårt i bröstet. Han hävde sig upp på armbågarna och såg runt i det halvdunka rummet. När han konstaterat att ingen förmodligen hade vaknat så gav han ifrån sig en lättad suck och sjönk tillbaka mot kuddarna. Men det var inte lugnt, det var inte lättnad han kände. Och tårarna rann fortfarande ner för hans våta kinder. Efter fyra år kunde han fortfarande inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana fina vänner som han hade, och han hade aldrig vågat tro att de skulle finnas där för honom oavsett vad. Men även efter att de upptäckte hans hemlighet förra året, så stannade de hos honom. De hjälpte honom till och med. Han visste att han egentligen inte förtjänade dem, men för ögonblicket kunde han inte annat än att känna sig tacksam. Han behövde stöd och vänner, det visste han. Men att han hade fått de vänner han hade, det skulle han aldrig ens vågat drömma om. I världen han levde så fanns det ingen som kände någon form av sympati för en sådan som honom. Han rullade runt i sängen medan han desperat försökte att kväva sina snyftningar med hjälp av den fuktiga kudden. Hur fina vänner han än hade, skulle han aldrig kunna vänja sig vid det han var tvungen att gå igenom varje månad, och alla nätter däremellan. ”Måntand?” viskade med ens en alltför välkänd röst och Remus blev med ens stilla. Han hade visst väckt någon i alla fall. ”Är du vaken?” Remus fann sig själv nicka på huvudet, men insåg att hans vän förmodligen inte såg honom. Han viskade ett svagt ”ja” tillbaka, samtidigt som han slog till sig själv mentalt för att ha väckt en av sina vänner. Att han aldrig kunde hålla käften. Innan Remus hann reagera, så kände han hur någon lyfte upp hans täckte och kröp ner i sängen bredvid honom. ”Sirius, vad håller du på med?” viskade han förvånat, men han kunde inte hjälpa ett litet leende. Sirius lade ner sitt huvud på kudden bredvid Remus, som med ens vad glad för att han hade pyjamasbyxor på sig. ”Du behöver sällskap, ingen ska behöva ha mardrömmar utan att bli tröstad efteråt.” Remus visste att Sirius egentligen inte skulle gjort sådär om James eller Peter var vaken, men det kändes ganska okej ändå. Att veta att han kanske faktiskt brydde sig lite. ”Vill du prata om det?” frågade Sirius, efter några minuter, där han låg med Remus’ täckte uppdraget till hakan. Den ljushåriga suckade och gjorde ett misslyckat försök till att rycka på axlarna. ”Jag vet inte, det är det vanliga. Samma dröm hela tiden. Jag står inte ut med den, jag står inte ut med mig själv. Tänk om jag verkligen skadar någon av er en dag? Tänk om jag vaknar som människa efter ännu en hemsk natt och får veta att någon av er blivit svårt skadad? Jag skulle aldrig förlåta mig själv, Sirius. Aldrig”, Remus tog ett djupt andetag och orden bara ramlade ur honom, ”Jag fattar inte hur ni gör allt det här för mig, ni är alla så snälla och finns alltid där. Jag trodde aldrig när jag satte mig på Hogwartsexpressen att någon skulle vilja prata med mig, och ännu mindre om de fick veta vad jag är för något. Jag trodde att de hade gjort ett misstag när jag fick mitt brev, och att jag skulle skickas hem från Hogwarts direkt. Att jag egentligen inte var någon riktig trollkarl. Och sedan när ni kom, så visste jag att ni inte skulle stanna länge, och absolut inte om ni fick veta. Men ni fick veta, och ni behandlar mig bara ännu bättre. Bryr er ännu mer.” Remus var inte riktigt beredd på gesten när Sirius lade armarna runt honom och drog in honom i en varm kram. Kramen var lite obekväm med tanke på att de låg ner i en säng och hade ingen aning på var de hade armarna eller benen, men Remus försökte ändå att krama tillbaka så gott det gick. Han suckade och gömde ansiktet i Sirius’ nacke, försökte att tillåta sig själv att slappna av. Men det gick inte, det gick aldrig. ”Jag finns här”, sa Sirius mjukt, han sa det så enkelt. Som om det var en självklarhet, ”och jag kommer alltid finnas här. Det hoppas jag att du vet. Så att du aldrig behöver vara rädd, Måntand.” Remus hade tänkt protestera, att han inte alls var rädd, att det var okej, att Sirius kunde gå tillbaka till sin egen säng. Men han sa inget av det där, för det var inte sant. Han bara suckade ytterligare en gång och nickade sakta. Remus kunde känna hur Sirius’ hår kittlade honom på kinden och de lugna andetagen från hans bästa vän fick även varulven att slappna av, även om det bara var för några sekunder. ”Lovar du?” Han behövde bara få veta att Sirius menade allvar, för större delen av tiden var inte Sirius seriös överhuvudtaget. Han visste att han förmodligen lät som ett litet barn, och det var det sista han ville att Sirius skulle tänka om honom. Men han kunde känna hur Sirius drog honom lite närmare. Det var lite obekvämt, men det spelade inte så stor roll, inte när Sirius viskade tillbaka sitt svar. ”Jag lovar.” ”Säkert?” ”Enda till slutet.” Och Remus lyckades, på något mirakulöst sätt, somna den kvällen. När han vaknade nästa morgon så undrade han om det ändå inte bara hade varit en dröm. Han trodde inte att någon kunde mena allvar, att någon skulle vilja stanna hos honom för alltid. Och speciellt inte Sirius. Platsen bredvid honom i sängen var tom och han kunde höra det susade ljudet från sina vänner som sov några meter bort. Han vände på sig med en suck och gömde ansiktet i kudden, försökte driva bort monstren i hans huvud som höll på att göra honom galen. + Den här fanfictionen kanske skiljer sig lite från vad ni har läst innan, för den kommer hoppa mycket i tiden. Men jag hoppas att det klarnar senare. Så, vad säger ni? Är det någon som skulle vilja läsa ytterligare fyra kapitel kanske? c: 15 jun, 2014 17:46
Detta inlägg ändrades senast 2014-07-13 kl. 23:20
|
Dramione99
Elev |
Okej. Det här blir första kommentaren på en ff på över ett år, men ja. Det var bra. Punkt. Jag vet inte riktigt om jag borde kommentera det här eller inte, men jag kom på mig själv med att göra det ändå. Bra beskrivningar. Levande karaktärer. Några meningsbyggnader jag störde mig på, om jag ska vara petig. Kan inte riktigt sätta ord på det, det handlar nog inte om några formella eller grammatiska fel, mer mina personliga åsikter. Men jag har sagt det innan - du är duktig.
15 jun, 2014 18:01 |
potterflicka
Elev |
Gaaah, så romantiskt ♥
Jag rös faktiskt när Sirius lade sig bredvid Remus, det var så gulligt, ååååhhhh. Sen älskar jag beskrivningarna du gjorde av Remus ledsamhet, man blev lite nedstämd själv, men jag kunde också känna sympati för stackarn. Jag frågade även min äldre bror om han ville höra, och jag läste för honom. Han berömmer dig också och vill väldigt gärna läsa vidare, så du har mig och min bror som trogna läsare nu :-D 15 jun, 2014 18:33 |
Freddelito
Elev |
"de låg ner i en säng och hade ingen aning på var de hade armarna eller benen"
åh, om man bara ser det så haha, och nej jg är inte pervers och sjukt wolfstar-shippande 8} Älskar som vanligt allt du skriver, bevakar självklart (omg det handlar ju om marodörerna o wolfstar och det är DU som skriver), längtar efter mer 83 15 jun, 2014 21:12 |
Lills
Elev |
Först när jag såg att du taggat mig i något fattade jag inte vad de kunde vara, sedan såg jag att det var en fanfic och jag skrek "YES!" högt (och min syster tittade konstigt på mig).
Jag har aldrig varit inne i marodörerna eller första generationen sådär väldigt mycket, kanske för att jag inte brukar tänka så mycket på dem då alla böcker handlar om andra generationen (och för att jag kanske inte är den personen som tänker särskilt mycket när jag ser på film xD). Men jag när jag läste det här kapitlet fick du mig att tänka på vad som egentligen kunde ha hänt när de gick i skola, vem de spelade mest spratt på, om någon av dem dejtade någon (förutom det när James dejtade Lily, om han gjorde det under skoltid) och allt sådant. Verkligen intressant i alla fall. Jag älskade det såklart. (Och jag bryr mig inte om ifall att det bara finns 5 kapitel, jag skulle läsa dina ff:s även fast det bara hade typ 2 kapitel. :3) 15 jun, 2014 22:06 |
Minihäst
Elev |
Alltås jag såg att "Erika Potter" hade taggat mig, och jag ba. åh, kul att bli taggad någon stans.
Sedan insåg jag att det var DEN Erika Potter. Då blev jag överlycklig och sedan läste jag och min lycka bara växte när jag läste och insåg att det var friggin Wolfstar du skulle skriva. Sedan läste jag klart och det var helt jättefint och jaaa c: another day, another slay 16 jun, 2014 13:01 |
lily, luna
Elev |
Aaaaaaahhh gud va bra! Bevakar stenhårt!
är inte så mycket för wolfstar men sättet du skriver på är bara så underbart! Du vet verkligen hur man binder läsaren!! 17 jun, 2014 19:12 |
chokladgrodan:))
Elev |
18 jun, 2014 13:00 |
HP_Maja
Elev |
18 jun, 2014 15:22 |
Borttagen
|
Note: var väldigt noga med att läsa årtalet innan kapitlet genom hela fanfictionen, annars kommer ni bli väldigt förvirrade. För övrigt tack för alla fina kommentarer.
+ 1976 ”Jag förstår bara inte hur du kan vara så bra vän med, Lily”, stönade James och släppte sina böcker med en duns på bordet. Remus tittade upp från sin uppsats och höjde ena ögonbrynet, det var bara James (och kanske Sirius) som vågade vara så högljudd i biblioteket. Peter satte sig bredvid Remus och tog fram sina böcker betydligt försiktigare än James. ”Och jag förstår inte hur du kan ha så mycket energi kvar”, svarade Remus och återvände till sin uppsats. Det var februari och vintersolen stod högt på himmeln, men bara för några timmar sedan hade fullmånen visat sig och Marodörerna tvingats genomgå ytterligare en hemsk natt. Den här gången hade det gått så illa att Sirius hamnat i sjukhusflygeln, och Remus ville helst inte tänka på det alls. Det hade gått riktigt illa, alldeles för illa, och Remus hade inte kunnat äta någoting på hela dagen för att alla skuldkänslor satt som en klump i halsen. James suckade, satte sig på stolen mittemot Remus och slog upp boken överst i högen. Han drog en hand genom håret och bläddrade lite fram och tillbaka i boken ett tag, som han alltid gjorde när han inte alls planerade att ta hand om högen med läxor. ”Jag menar”, började James och höjde blicken igen, ”Du fick en kram förra veckan när hon fyllde år, bara för att du sa grattis, men jag? Jag hade köpt en present och allting och jag fick ett leende och ett ’tack’? Det var inte rättvist, jag hade förväntat mig att hon skulle kasta sig runt halsen på mig och kyssa mig.” Remus höjde ögonbrynet ytterligare en gång och Peter gav ifrån sig ett ljud om kunde uppfattas som ett skratt, James kunde prata om Lily i timmar. Och det gjorde inte saken bättre att han hela tiden påminde Remus om att Lily tyckte bättre om honom än James. Remus hade försökt att förklara att det var för att de båda var prefekter så de träffades mycket, och att Lily och han bara kom bra överrens, men James vägrade tro på honom. ”James, du är min bästa vän, men vi vet båda att Lily inte skulle kyssa dig utan vidare, bara för att du köpte en present åt henne.” ”Hon har till och med sagt till dig att hon hellre går ut med jättebläckfisken än dig”, sa Peter och ritade små figurer i läroboken. ”Men vad ska jag göra då?” Remus ryckte på axlarna och återvände till sin uppsats, ignorerade hur James fortsatte att prata om Lily och hur Peter inte gjorde någonting för att muntra upp honom. Hans huvud värkte och hans ögonlock kändes tunga, den senaste natten hade varit hemsk. ”Sirius frågade efter dig förresten”, sa James plötsligt och Remus tittade upp så fort han hörde namnet. Han hade tillbringat morgonen i sjukhusflygeln bredvid Sirius’ säng, men blivit utkörd av Madam Pomfrey som sa att han skulle göra någonting annat än att sitta och titta på någon som sov hela dagen. ”Han har vaknat? Och du har inte sagt något?” Remus slog ihop boken och rullade ihop sin uppsats och hörde knappt vad James sa, allt han kunde tänka på var att komma till sjukhusflygeln och be om ursäkt för vad som hänt under natten. ”Måntand!” ropade Sirius glatt när han såg att Remus kom igenom dörren. Han såg verkligen ut som om någon trampat på honom, vilket i och för sig var precis det som hade hänt. Remus log lite och satte sig på Sirius’ sängkant. Han gjorde så gott han kunde för att ignorera de hemska skuldkänslorna och klumpen i halsen. Sirius försökte att sätta sig upp i sängen, men han stönade högt och föll tillbaka mot kuddarna igen. ”Hur är det med dig?” frågade Remus och bet sig i läppen, det gjorde så ont varje gång han var tvungen att se någon av hans vänner skadade, speciellt när han själv hade orsakat det. Sirius och de andra förtjänade så mycket bättre än Remus. Han kunde inte förstå hur de hela tiden bara skakade av sig det och sedan utsatte sig själva för samma faror igen. ”Tre brutna revben och en punkterad lunga, men jag är vid liv”, sa Sirius och försökte att le, men det såg mer ut som om han precis hade sett någon bryta hans kvast på mitten. Även om Sirius var mörbultad och skadad, så såg han fortfarande bra ut. Hans svarta hår hängde ner i ögonen och hans ögon var alltid så trygga. Han hade ett ärr under käkbenet, Remus visste precis var, för det var han som hade orsakat det. Det fanns fler ärr på Sirius’ kropp, precis som på James’, och inte fullt lika många på Peters, som alla berodde på Remus. Ärr som inte skulle finnas där om det inte var för honom. Remus tittade bort för ett ögonblick, hans händer skakade lite och han knöt dem i knät så att Sirius inte skulle se. Nästa gång kanske det var värre, om en månad kanske Sirius inte skulle vakna alls. ”Jag är så ledsen, förlåt mig”, sa han tyst och vände sig mot Sirius igen. Det var så orättvist, han var så orättvis. Hur kunde han utsätta sina vänner för något sådant? Hur kunde han vara så självisk? ”Remus…” sa Sirius med en suck och gjorde ytterligare ett försök till att sätta sig upp, men han lyckades inte heller den här gången. Sirius kallade aldrig någon av dem vid förnamn, han använde alltid smeknamnen, men Remus valde att inte kommentera det. ”Det gick bra, eller hur? Revbenen och lungan lagade Madam Pomfrey hur snabbt som helst och jag kommer vara ute härifrån redan ikväll, så gott som ny. Hon frågade inte ens vad jag hade gjort den här gången. Du måste sluta ta på dig skulden hela tiden när du inte ens kan rå för det.” ”Men tänk om det blir värre nästa gång då?” for det ur Remus innan han kunde tänka och han kunde känna tårar bakom ögonlocken. Han vägrade gråta framför Sirius, eller, dagtid i alla fall. ”Om en, två eller sex månader kanske jag vaknar upp och alla ni ligger i sjukhusflygeln, eller ännu värre!” han kunde inte skrika, inte ens höja rösten, för bara några meter bort pysslade Madam Pomfrey om en förstaårselev. ”Jag kanske vaknar och är mig själv igen och får veta att jag har dödat någon av er”, han vände bort blicken och torkade irriterat bort en tår som lyckats falla. Han var så rädd. Sirius bet sig själv i läppen och satte sig upp i sängen. Det måste ha gjort ont för han stönade till lite, men gav sig inte den här gången. Han stäckte ut armarna och Remus kunde känna sig själv nästan falla in i kramen. Han suckade och drog sig tillbaka efter bara några sekunder, även om hela hans kropp kämpade emot och ville vara nära ännu längre, ännu närmare. Aldrig släppa taget, aldrig dra sig undan, aldrig släppa taget. ”Jag ska nog gå nu”, sa han när Sirius sjönk tillbaka mot kuddarna. ”James är helt till sig över Lily, men vad mer är nytt?” ”Gör du det, ta hand om loverboy tills jag kommer ut från det här fängelset om några timmar, det är säkert trevligare i Azkaban än här”, Sirius log och leendet såg inte ansträngt ut den här gången, vilket fick Remus att känna sig lite bättre. Lite. Han reste sig från sängen, tog upp sina böcker som han lagt på golvet och sa hejdå. När han hade kommit fram till dörren hörde han Sirius ropa på honom och han vände sig om. ”Enda till slutet, Måntand, glöm inte det.” +++ Freddelito: Spoiler: Tryck här för att visa! 18 jun, 2014 16:21 |
Du får inte svara på den här tråden.