Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge [SV] PG-13 [DRARRY]

du skriver jättebra

Mer!

Kapitel IX – Okunskap föder rädsla

Harry klev in genom porträtthålet och steg in i uppehållsrummet. Han tittade sig lite omkring och fann snart Ron och Hermione i ett hörn, båda nedsjunkna i varsin fåtölj med en bok i handen. Han stegade raka vägen mot dem och slog sig ner i en fåtölj mittemot.

”Jag har något jag måste snacka med er om.”, sade han och började berätta kortfattat om sitt besök hos rektorn. Både Ron och Hermione satt och lyssnade intresserat fram tills Harry slutade prata, och Ron utbrast direkt.

”Vad för problem?”

Harry hade förklarat att han pratat med Pernelle om ”ett problem”.

”Det är oviktigt och jag kan inte prata om det nu.”, sade Harry och kände hur han rodnade. Hermione bytte direkt ämnet.

”Jag förstår att det måste ha känts konstigt, men jag tror inte det är första gången det händer”, sade hon och menade att Pernelle hade varit så personlig med en elev. ”Jag hörde att en flicka från Ravenclaw hade fått hjälp med kärleksproblem. Tydligen så gick det ganska bra också.”, tillade hon efteråt.

Att Pernelle hade hjälpt andra lättade lite på Harrys oro. Han trodde först att han var för öppen med sina känslor och att Pernelle läst honom som en bok. Det kändes även annorlunda att öppna upp sig så för henne. Nog hade han haft ett annorlunda förhållande med Dumbledore som visste mycket om Harry. Men det här var på en helt annan nivå.

”Jag tycker det är trevligt att ha någon som tar intresse i studenternas välbefinnande i alla fall”, fortsatte Hermione och satte sig bak i fåtöljen.

”Du vill fortfarande inte berätta VAD ni pratade om?”, sade Ron och tittade lurigt på Harry. Hermione smällde till honom med boken innan Harry han svara ”Det är inte viktigt, som jag sa.” och gav honom sedan en blick som han kunde tolka som ”Jag är orolig för dig”.
Istället för att föra samtalet vidare plockade han upp läxan han fått av Snigelhorn. Den bestod av ett tiotal frågor om drycken de idag skulle ha tillrett.

Han plockade upp en bit pergament och började skriva ner svar, med hjälp av Hermione på vissa delar.

-

”Trettisju, trettiåtta”, viskade Harry när han räknade fyrkanter i mönstret på förhängena runt sängen. Klockan var bara sju på morgonen och Harry låg klarvaken i sängen. Runt om sig kunde han höra hur hans rumskamrater låg i sina sängar och sov djupt.

Han bestämde sig för att istället för hans nuvarande aktivitet skulle han gå ner till Stora Salen och äta en tidig frukost. Så han klädde sig snabbt och gick ner till det tomma uppehållsrummet.

Det var bara ett trettital människor i Stora Salen när han gick in genom dörröppningen och endast professor Sprout satt vid lärarbordet. Hjärtat gjorde ännu en bakåtvolt när han såg Draco Malfoy sitta helt ensam vid Slytherinbordet. Harry gick mot Gryffindorbordet och satte sig långt ifrån andraårseleverna som åt frukost och skrattade högljutt. Han satt vänd mot Draco och iakttog allt han gjorde.

Pernelles ord om rädslan för det okända hade verkligen gjort stor inverkan på Harry. Han hade från sekunden han såg Draco bestämt sig för att be om ursäkt, att försöka göra rätt för sig.

Han älskade fortfarande Ginny, han var tillsammans med henne och så skulle det förbli, men en vänskap med Draco var väl inte helt fel.

Han började äta lite rostat bröd och fortsatte att observera Draco. Hans blonda hår, hans oklanderliga hy och dem där käkbenen. Sluta nu Harry, tänkte han och skakade lätt på huvudet. Draco är inget mer än en vän, det som hände var ett misstag och inget annat. Harry älskade Ginny och kvinnor överhuvudtaget.

Plötsligt reste sig Draco och började gå ut från salen. Harry slängde mackan på tallriken och började gå efter honom. När Draco började gå ner för trapporna mot fängelsehålorna började Harry springa. Han ropade ”Draco!” och den blonda pojken stannade och svängde om.

”Vad vill du då?”, sade Draco snäsigt när Harry nådde fram. Att stå så nära den långa Slytherinpojken igen förvirrade Harrys hjärna och han blev nervös.

Han samlade sig och sade ”Jag ville bara säga förlåt för senast.”

Draco lyfte på ögonbrynet och såg överraskad ut. Han ändrade sedan ansiktsuttryck och sade ”Är det allt?”.
Harry förstod att ett simpelt förlåt räckte inte på långa vägar.

”Jag vet att jag gjorde fel, jag vet att jag gick över gränsen om hur man fick bete sig. Jag har ångrat alla ord jag sa från sekunden de lämnade min mun.” började han och Draco hårda ansiktsuttryck såg ut att mjukna lite. ”Det som hände var ett misstag, men jag vill inte låta det komma i vägen för den vänskap som vi skulle kunna ha.”

Harry såg direkt att det var inte riktigt vad Draco ville höra, men det verkade fungera som en ursäkt.
”Möt mig i biblioteket efter lunch, vi måste arbeta på Förvandlingskonsten”, sade Draco och vände på klacken.

-

Hela dagen gick Harry runt och tänkte på vad han skulle säga under eftermiddagen. Vad skulle hända? Tänk om Draco fortfarande var arg?

Han åt knappt något under lunchen och kastade hela tiden blickar mot Slytherinbordet. För ovanlighetens skull satt Draco i en diskussion med Pansy och Blaise. Ron gjorde några misslyckade försök att starta en konversation med honom och Hermione kastade flera oroliga blickar. Direkt när han ätit klart slängde han sin väska över axeln och sade att han skulle gå till biblioteket med Draco för att arbeta.

”Men ni har ju inte pratat med varandra på en hel vecka. Jag trodde ni bråkade?”, sade Hermione frågande.

”Bråka. Vem har sagt det?”, svarade han och försökte se förvånad ut. Hermione såg väldigt förvånad ut men svarade inget, utan återgick till sin mat så Harry vände på klacken och började gå.

När han kom fram till biblioteket satte han sig vid det bordet de vanligtvis brukade sitta vid. Harry väntade i säkert tio minuter innan han såg Draco Malfoy gå i riktning mot Harry.

De plockade direkt fram alla anteckningar och böcker de behövde och började arbeta. I två timmar satt de med uppsatsen innan de lyckades komma in på ett bra samtalsämne.

”Så när allt det här äntligen är över, hur har du tänkt fortsätta ditt liv?”, frågade Draco samtidigt som han skrev ner olika anledningar till att man misslyckades med djurtransformeringar.

”Det är inte äntligen för mig”, sade Harry och började berätta om hur Hogwarts alltid varit ett hem för honom, en tillflyktsort från det hemska livet med familjen Dursley. Draco satt hela tiden och lyssnade intresserat på vad Harry berättande, han fyllde ibland i med egna berättelser.

”Mina första fyra år var ganska ensamma faktiskt”, berättande han. ”Att vara i Slytherin under den perioden handlade mycket om att passa in, men i femte årskursen började jag lära känna Pansy och Blaise närmare, vi är väldigt bra vänner just nu. Dem var de första jag berättade för om… du vet.”

De satt tysta några sekunder innan Draco sade ”Jag vet att du ångrar det som hände, men för vad det är värt, gör inte jag det…”
Harry satt bara tyst och vände blicken mot pergamenten. Han lyfte upp fjäderpennan och började rita små cirklar på pappret.
”Det är inte så att jag verkligen ångrar det, jag menar, det var helt okej.” började han. ”Jag känner bara att det är inte vad jag söker efter, vad jag vill ha just nu.”

Han kunde knappt tro sina egna ord när han erkänt det som legat i bakhuvudet och gnagt så länge. ”Jag menar, jag har ju Ginny?”
”Juste… Weasley-bruden”, suckade Draco.

”Du är en schysst kille Draco, och jag ser gärna till att vi glömmer allt gammalt och bara försöker vara vänner, det är något jag skulle vilja just nu.”, sade Harry och tittade upp.

”Det låter fint”, svarade Draco och log.

Klockan närmade sig fyra när de bestämde sig för att avsluta arbetet för dagen och gå ner mot middagen. Precis utanför biblioteket mindes Draco att han var tvungen att springa till uppehållsrummet, så han lutade sig fram och gav Harry en kram som hejdå.

Den varma huden från Dracos kind träffade Harrys och han kände Dracos armar omfamna honom. Sedan släppte Draco taget och för något sekund kände Harry den starka lusten att dra tillbaka honom in i en kram igen.

Men istället såg han Draco vinka några meter bort och sedan vika av in i en annan korridor. Harry suckade lätt och vände sig om för att gå mot Stora Salen.

--------------------------------------------------------------------------

Två kapitel på en dag? Är ni inte stolta över mig?

Hahah jag satte in lite mer Drarry i det här kapitlet! Jag tycker själv om hur det blev tillslut, jag är lite trött för tillfället, så jag skyller alla stavfel och upprepade ord eller meningsbyggnader på det!

Ha en underbar lördagskväll ni alla!

Awsome!

Jag har börjat läsa lite på första kapitlet, för jag älskar Drarry
Du skriver fantastikt, så jag bevakar och hoppas att jag lyckas läsa ikapp allt snart

Du har ett bra, välutvecklat språk och jag gillar att det är långa kapitel

I love this ff ♥

wow du skriver hur bra som helst

Detta är helt FREAKING UNDERBART ÅZUM!
♥ THIS FF!! ♥

Okej, jag officiellt älskar er. Underbart att ni gillar det! Ni inspirerar mig verkligen att skriva mer!

Jag älskar dig! Ditt sätt att skriva är helt underbart! ♥
Du är fantastisk! Och dessa kapitel är helt underbara och härligt långa!