in the darkness [prs]

Brutalt? Vad skulle vara brutalt? Om Miles skulle vara helt ärlig så känns det lite läskigt. Han har liksom ingen aning om vad det är den andre pratar om, och Andrew lyckas göra honom orolig och rädd. Varför skulle han gnälla? Varför skulle han skrika? Ögonbrynen rynkar än en gång ihop sig och han drar upp knäna mot kroppen och virar armarna runt dem, medan täcket är virad runt omkring honom. Tankarna är många, men de kan inte jämföras med hur han känner när han hör knäppande och knakande djur. Ryggen böjs och Andrew faller ner mot golvet. Vad fan? Ljuden är nästan olidliga, och Andrews plågade läten gör det definitivt inte bättre. Hans ögon är stora som tefat där han sitter på soffan och glor på det som händer framför honom. Miles hade tänkt springa fram till den andre och försöka hjälpa honom på något sätt, hur har han ingen aning. Men han påminner sig själv om att Andrew specifikt sagt att han varken skulle skrika eller röra vid honom, och han tänker hålla de löftena. Det här påminner honom om hur Andrews kropp börjar knäcka och naglarna börjat växa till något som liknat klor när han haft den där panikattacken i skolan.. bara dagen innan. Miles undrar om han håller på att bli galen, om han inbillar sig det här helt och hållet. Han hade varit rädd under gårdagen för det han sett, men tänkt att det bara var en inbillning. Han börjar tvivla på sig själv, och undrar om det han sett faktiskt hänt. I såna fall skulle det vara lite av en lättnad, att han inte håller på att tappa det. Men samtidigt är det också långt ifrån en lättnad, då det skulle förändra hela hans liv och hans uppfattning om över hur världen ser ut.
”Andrew… kan jag hjälpa dig på något sätt?” Undrar artonåringen där han sitter på avstånd och inte kan göra annat än att glo på det som händer.

Att skifta var egentligen något som var både skönt och otäckt på samma gång - smärtan var olidlig på alla sätt och vis men samtidigt var det en skön smärta, den där typen av smärta som kändes rätt. Andrew gnydde till där han rullat ihop sig på golvet och spände fast de kloliknande naglarna i håret, drog och slet i det i några sekunder för att göra utlopp för stötarna som for genom kroppen på honom.
När Miles frågade om han kunde göra något, höll han upp ett skakigt finger mot den andre medan resten av kroppen drog ihop sig i små spasmer. Ryggkotorna sköt upp mot taket och han släppte ut ett flämtande, innan revbenen knäcktes och formades om följt av en radda otäcka ljud.
”Nej, nej”, kved Andrew och försökte desperat att inte göra en massa skåror i den andres golv, någonting som slutade med att han gjorde som han brukade - göra en massa skåror i sig själv istället. Blodet droppade hastigt mot golvet efter att klorna lämnade ryggen och förvandlingen tog ett starkare grepp om honom, när alla ben knäcktes ungefär samtidigt och nosen trängde fram tillsammans med en rad sylvassa tänder. Artonåringen gömde sig under filten med ett snyftande blandat med ett gnällande läte. Kotorna sköt i höjden ännu en gång innan de slutligen gjorde sig hemmastadda och händerna ersattes av ett par rediga tassar prydda av samma klor som slitit i ryggen på honom nyss.
Han insåg att det här måste vara otroligt otäckt och förvirrande för Miles, så han väntade ett slag med att skaka av sig filten. Och när han väl gjorde det gjorde han det försiktigt, drog sakta av sig tyget med hjälp av en av tassarna och lät den falla till golvet med ett litet sus.

Andrew sneglade skamset mot den andre där han satt på golvet, med svansen stilla bakom sig och öronen dragna bak över huvudet. Vad tänkte ens den andre, nu när han hade en smått övervuxen varg mitt i vardagsrummet? Var han rädd? Fascinerad? Kanske bådadera?
Försiktigt, för att inte skrämma vettet ur den jämnårige, kom artonåringen upp på benen och svansade fram till soffan, där han skuttade upp och slog sig ner bredvid Miles, som om ingenting hänt. Bra där, väldigt smidigt. Det hjälpte inte att han varit på väg att ramla ner från soffan heller.

Ja.. brutalt kan man gott säga. Efter en stund av gloende så tvingar Miles bort blicken och lägger händerna för öronen och kniper ihop ögonen. Han önskar att han kunde göra något för att hjälpa, det verkar förskräckligt smärtsamt. Efter en stund så försvinner det otäcka ljudet och sakta men säkert öppnar han ögonen igen och för bort händerna från öronen. Blicken landar på Andrew som nu har skiftat till en stor varg. Förvirrad? Ja. Fascinerad? Ja. Han känner många olika känslor för tillfället. Miles kan inte lämna den andre med blicken när han hoppar upp på soffan och sätter sig bredvid honom.
"Så du är en varulv?" Undrar han trevande och sväljer hårt. Han vill föra handen mot Andrew, men det kan han inte göra. Den jämnåriga hade specifikt sagt till honom att inte röra vid honom. "Förlåt.. jag vet inte vad jag ska säga." Mumlar Miles och ser in i ögonen framför honom. Faktumet att Andrew just förvandlat sig till en varg betyder att det visst finns övernaturliga saker. Detta kan mycket väl betyda att det varit en vampyr han stött på. Miles skrattar till och drar en hand frustrerat genom de mörka lockarna.
"Det här är galet.." Miles vänder på kroppen så att han sitter mot Andrew och ögonen är stora som tefat. "Hur är det med dig, har du fortfarande ont?"

Åh, nu ville Andrew bra gärna be om ursäkt till Miles för det här hade nog varit helt fel sätt att hantera saken på. Däremot var han extremt dålig med ord så det här hade nog varit det bättre sättet att göra det hela på. För vad hade den andre sagt om han började babbla på om vampyrer och varulvar? Då hade han med största sannolikhet avfärdat honom totalt, för vem i helskotta trodde på en massa sån rappakalja? Bara galningar.
Artonåringen vek undan med blicken ett slag och nickade, skamsen som bara den men samtidigt en gnutta stolt över att han lyckats hålla den jämnåriges golv intakt. Jo, varulv, skepnadsskiftare eller vad man nu skulle kalla det för. Han gillade inget av alternativen, men varulv var nog trots allt det som passade bäst. Det stämde liksom överens med vad folk brukade förknippa det med, eller snarare vad de skulle ha förknippat det med om de visste.

Andrew frustade till och skakade på huvudet. Vad han skulle säga? Han behövde inte säga någonting. Men nu förstod han i alla fall att det fanns saker därute som inte hade någonting med logik eller reson att göra, så det var i alla fall något. När Miles sedan undrade om han fortfarande hade ont, ruskade artonåringen på huvudet igen. Nej, ont hade han inte. Snarare tvärtom. Skiftade han inte minst en gång i veckan blev det nästan outhärdligt att hålla sig mänsklig, så det här var helt enkelt någonting hans kropp behövde.

Med öronen fortfarande strukna över huvudet, placerade Andrew huvudet på den andres axel och släppte ut en djup suck. Det var bättre såhär, bättre att Miles visste nu när han själv skulle genomgå en del förändringar. Typ som ett konstant suktande efter blod. Usch, usch vad äckligt det var. Blod var allt annat än gott.

Det är tydligt att Andrew är skamsen över något, troligen över hur han har skiftat precis. I början kan Miles verkligen inte säga någonting, det är liksom första gången han sett en person gått igenom en smärtsam skiftning och förvandlats till en varg. En stor, lurvig varg som inte alls ser särskilt elak eller farlig ut. Det är nog de där vänliga ögonen, han tittar inte på Miles med mord i blicken som han tidigare hade gjort. Han förstår varför den andre agerat på det sätt han gjort, varför han skiftat framför honom. Om han inte hade gjort det, utan istället försökt förklara för honom så tror han knappast att han skulle tro på det. Nej, det låter faktiskt helt galet. Miles har endast sett något liknande på tv och han hade aldrig trott att allt det här skulle finnas på riktigt. Det glädjer honom att Andrew bestämmer sig för att luta huvudet mot hans axel, det verkar åtminstone betyda att han får röra vid honom.

Miles flyttar bort sig lite, vilket kanske till en början ser ut som att han inte vill bli rörd av den jämnårige, men så är det inte. Istället vänder han sig mer mot Andrew och sätter sig i skräddarställning. Därefter slingrar han försiktigt armarna om honom och drar honom försiktigt intill sig. Han hoppas innerligt att Andrew inte har någonting emot det, men om han nu har det så är det såklart förståeligt om han drar sig därifrån. En stor kram.
”Tack för att du visade mig..” Mumlar han och begraver ansiktet mot den mjuka pälsen. Nu när han väl tänker på det så är det troligen det här som gjort så att föräldrarna slängt ut honom. När han väl behövt dem som mest så hade de vänt ryggen mot honom. I jämförelse är Miles riktigt lyckligt lottad, för han har någon här hos sig som inte verkar döma honom, och förklarar hur saker och ting ligger till. Han har en trygghet hos Andrew, något som den andre säkert inte haft. ”Önska jag hade varit här när det hände dig..” Miles stryker en hand om hjässan på den jämnårige, innan han lutar sig tillbaka en aning för att inte vara alldeles för på. ”Förlåt, det känns bara bra att krama någon.”

Förhoppningsvis förstod Miles varför Andrew hade gjort det han gjort rakt framför nosen på honom, och helt ärligt tvivlade artonåringen inte på att han gjorde det. Det hade varit ett tufft val, men troligen rätt val trots att det kändes löjligt jobbigt och skämmigt på samma gång. Men också väldigt annorlunda - Andrew hade aldrig skiftat framför någon förutom den där första gången när han gjort det inför sina föräldrar och skrämt slag på dem, så det här var någonting nytt även för honom. Sedan att göra det på ett ställe han inte kände sig helt säker vid var också någonting helt nytt, då han brukade göra det hemma i sin egen lägenhet. Där var han skyddad, för det var under förvandlingen som han var som mest utsatt.

Först när Miles lutade sig tillbaka, bort från den jämnårige, kunde Andrew inte undgå att känna sig en smula sårad. Samtidigt förstod han att ingen vanlig människa solkulten vilja vara nära honom i det här tillståndet, men det verkade som om Miles inte var någon vanlig människa - vilket han inte var, bortsett från hans nya vampirism. För istället för att fortsätta luta sig bort från artonåringen, satte han sig i skräddarställning mittemot honom och slingrade armarna runt honom. Och det, det värmde hjärtat på den vanligtvis längre individen som nu var täckt av tjock, svart päls. Det var nästan så pass att det fick ögonen att bli smått glansiga.
Andrew släppte ut ett gnällande läte och borrade genast ner nosen i axeln på Miles, extremt rörd över att den sistnämnde inte lagt benen på ryggen och flytt sin kos, utan till och med dragit honom närmare intill sig. Nu luktade det något alldeles förskräckligt av blod och den där specifika typen av död, men det sket artonåringen fullständigt i. Under allt det där doftade det fortfarande av Miles Murphy och bara Miles Murphy, så det så.

När Miles sedan lutade sig tillbaka gnydde Andrew, som plötsligt förvandlats till någonting som kunde jämföras med en stor hundvalp, till och flyttade sig enträget efter. Det kändes så jävla skönt att bli kramad och accepterad att han inte riktigt ville släppa det där än - han ville inte släppa Miles utan bara vara där och försöka trösta honom genom det som komma skulle.

Det gör ont i hjärtat på Miles att se de glansiga ögonen på den jämnårige. Det där gnällande lätet gör inte saken bättre direkt, det får honom att tänka på hur tufft det måste ha varit för Andrew. Ensam, lämnad av sina föräldrar och gå igenom så mycket smärta, helt förvirrad över vad det är som har hänt. Tankarna får honom att krama om den andre hårdare medan fingrarna stryker sig över ryggen på honom. I små mönster, lite som för att massera ryggen på honom. Det tar däremot inte lång tid för honom att inse att han troligen luktar ruttet vid det här laget, åtminstone för Andrew. Luktsinnet har troligen blivit ännu bättre, vilket betyder att han kan känna doften än mer. Miles själv kan inte känna den.. men med tanke på hur han känner sig så kan han tänka sig att den är hemsk och nästintill motbjudande. Det verkar däremot inte irritera honom så mycket, med tanke på att han följer efter honom. Detta får Miles att skratta en aning, men han behöver nog göra någonting åt lukten.
”Jag tror jag borde ta en snabb dusch.. kanske får lukten att lägga sig lite. Känner den inte själv, men förstår om det är äckligt för dig.” Säger han och släpper försiktigt och motvilligt taget om den andre. Det skulle nog få honom att må lite bättre också, inte lika äcklig och sjuk. ”Men jag kommer snart Andrew.”

Väl inne i duschen så ser han till att använda schampo likt förbannad, som att det ska hjälpa på något sätt. Han tvålar in sig rejält med ros doftande tvål. När han väl gjort det så står han bara där i tystnad och låter vattnet rinna över honom, tillsammans med de små tårarna. Miles vet inte riktigt varför han gråter. Andrew fick honom att må mycket bättre, men ändå har han svårt att fatta hur hans liv kommer att förändras. Han har ingen aning om hur det kommer att fungera. Det enda han vet är att han snart kommer att sukta efter blod, något han inte ens kan tänka sig. Det borde väl gå att hålla sig borta? Han tänker absolut inte ta det från människor, inte djur heller.. hur ska det fungera? Miles har ingen aning om hur han ska göra, men han påminner sig själv om att han lyckligtvis har Andrew vid sin sida, och han vet troligen mycket mer om saken. Med en djup suck kliver han ut ur duschen och torkar av sig. Han tvättar ansiktet noggrant, drar på en kräm som luktar av jordgubbar över kroppen. Därefter virar han handduken runt höfterna och öppnar dörren från badrummet. Han tänker inte på att han kommer gå förbi Andrew till sovrummet, men det betyder att han kommer att se hans bara överkropp. Om han insett detta så hade han fått panik, men det är något som flyr hans minne.

När Miles går förbi Andrew så blir kinderna rosiga, men skyndar sig tillbaka till sitt sovrum där hans garderob ligger. Där tar han på sig rena kläder, ett par gråa mjukisbyxor och en långärmad svart tröja. Han orkar inte riktigt klä sig i något finare än det. Allt han vill är att vara bekväm, särskilt när han mår som han gör. När han väl är klar där så går han ut till Andrew igen och sjunker ner på soffan bredvid honom.
”Luktar jag bättre nu?”

Det hade känts otroligt skönt att bli kramad på det där sättet - på ett genuint, varmt sätt som inte gick att fejka även om man försökte. Kort och gott hade det känts äkta och artonåringen hade bra gärna fortsatt sitta sådär och bara mysa. Däremot förstod han mer än väl att Miles ville gå och ta sig en dusch. Han kom själv ihåg hur det känts efter den första gången som han skiftat, hur han känt sig alldeles äcklig och kladdig och bara allmänt hemsk. Den kvällen hade han stått och försökt låta varmvattnet skölja av honom i flera timmar, bokstavligen. Och inte nog med det hade han skrubbat huden så pass hårt att han nästan flått den. Tvålarna hade också tagit stryk då han använt nästan varenda droppe av varenda duschkräm och schampoo flaska, något som han fått otroligt mycket skäll för av sina föräldrar. De hade verkligen inte hanterat det hela på ett bra sätt, fan, han hade knappt tillåtits ta en dusch ens, så gärna ville de ha ut honom. Allt de sett i den stunden var helt enkelt ett monster, någonting som inte var deras son. Och fan vad ont det hade gjort. Bara tanken fick hjärtat att brista, trots att flera år hunnit passera.

När Miles försvann in i badrummet lade sig Andrew ner över soffan och släppte ut flertalet suckar. Vad skulle de ens göra nu? Hur skulle de få bukt med den andres nya liv? För det skulle bli skillnad, trodde han själv åtminstone. Nu hade han inte någon jättebra koll på hur vampyrer fungerade, men han visste att de behövde blod och att de, framförallt, suktade efter det. Vad han förstått var det även som värst i början, även om det kunde ta ett tag för det hela att dra igång. Först kom sjukdomskänslan, huttrandet och febern. Jo, han hade gjort en del forskning, men mer än så visste han inte.

När Miles sedan blev färdig inne i duschen och hastade förbi mot sovrummet, kunde Andrew inte låta bli att betrakta honom. Dumt, det var sjukt dumt, men han kunde inte hindra sig själv. Trots att Miles förmodligen gick igenom någonting som kunde liknas vid ett helvete där och då, såg han väldigt bra ut. Alltså väldigt, väldigt bra ut.
Artonåringens öron drogs bak över huvudet på honom och han skakade på det med en grimasliknande min strykandes över ansiktet. Förbjudna tankar, sjukt förbjudna.

Innan Miles kom tillbaka från sitt rum, skyndade Andrew sig med att skifta tillbaka. Han hastade sig genom förvandlingen som aldrig förr, trots den olidliga smärtan som sköt genom kroppen på honom, och slängde ostadigt på sig kläderna som låg på golvet. Därefter kastade han sig ner i soffan igen och låtsades som om ingenting hänt, trots att fortfarande kände smärtan slingra sig genom kroppen pågrund av den förhastade skiftningen. Men han ville tala med Miles och tja, det fanns inget annat sätt att göra det på.

”Hm”, började Andrew och lutade sig en gnutta närmare den jämnårige när han slog sig ner bredvid honom. ”Du doftar som jordgubbar”, konstaterade han efter ett slag och drog upp benen mot bröstkorgen, där han placerade hakan mot knäna. ”Det luktar gott..”

Miles ångrar att han inte tagit med kläderna in till badrummet och bytt om där. Men det är så han brukar göra, gå med handduk runt midjan vidare till sitt sovrum och byta om. Av någon anledning så tycker han att det är pinsamt att visa sig själv halvnaken framför Andrew. Eller ja, han skulle nog göra det med vem som helst, men det känns lite mer när det kommer till honom. Det är väl den där förälskelsen som han haft som ligger lite i bakhuvudet.. den där förälskelsen som han inte har berättat för någon om, som han alltid hållit för sig själv. Det var faktiskt Andrew som fick honom att inse att han är gay, men även det har han inte berättat för den jämnårige. Egentligen är det väl inte riktigt någonting som han behöver veta, men ändå. Ett leende växer på läpparna när Andrew lutar sig närmre honom, men kinderna blossar upp likt förbannat igen. Andrew har den effekten på honom, han rodnar konstant runt honom, särskilt när de sitter nära varandra. Det är däremot konstigt att de känslorna inte har försvunnit ännu.
”Skönt.. vill inte skrämma bort dig helt och hållet,” säger han och låter en hand försiktigt röra vid Andrews mörka hår. Han vet inte riktigt varför han gjorde det, så han drar snabbt bort handen och sätter sig istället i samma position som Andrew. Det vill säga med benen mot bröstkorgen och hakan placerad på knäna. ”Hur ska man gå vidare nu då? Jag antar att jag kommer vilja ha blod snart? Vet du om man får vassa tänder?” Det finns många frågor i skallen på Miles, han vet inte riktigt hur han ska få bort dem. Med en tung suck så lutar han försiktigt huvudet mot Andrews axel.

Det verkade lite som om Miles och Andrews kinder spelade tillsammans, för när den först nämndes kinder blossade upp, gjorde även den sist nämndes det. Fan, skulle de börja nu igen? Och bättre blev det inte när den andre rörde vid hans hår. Var det var att jämföra det med pälsen eller gjorde han det av någon helt annan anledning? Andrew sneglade mot Miles med ett blekt leende på de fylliga, men samtidigt söndergnagda, läpparna, i ett försök att lista ut vad det var han tänkte. Det gick Inge vidare, men han gjorde i alla fall ett ärligt försök.
”Du, även om du fortfarande hade luktat skit hade du inte skrämt iväg mig”, försäkrade den längre av de två och drog in ett djupt andetag när Miles vilade huvudet mot hans axel. Han lossade lite på greppet han fattat om benen och slingrade istället försiktigt armarna runt den jämnårige, drog honom närmare intill sig.
”Jag tror det, du kommer vilja ha blod och ha jättesvårt att stå emot det. Vet däremot inte om det skulle funka att ta mitt blod, i alla fall i början tills du får bättre kontroll på det. Är ju ändå immun mot ert lilla vampyr gift”, förklarade artonåringen och började gnaga sig själv i läppen igen. Kanske det var någon form av lösning i alla fall, bättre än ingenting? ”Och ja du kommer att få vassa tänder, men tror att de typ gömmer sig? Jag har ju också lite vassa tänder men det är liksom inte lika märkbart som dina kommer vara”, fortsatte han fundersamt och skrattade sorgset till. ”Jag är ingen expert men jag ska försöka svara på dina frågor, okej?” Andrew drog några fingrar genom Miles mörka lockar innan han lutade sig närmare och lämnade en liten puss ovanpå den andres hjässa. Fan, satt han på riktigt och gosade med en nybliven vampyr? Hur dum fick man egentligen vara? Men det var ju Miles och tja, han kunde verkligen inte hindra sig själv.