Borgen (sjunde året)
Forum > Fanfiction > Borgen (sjunde året)
Användare | Inlägg |
---|---|
96hpevanescence
Elev |
ÅÅÅH nytt kapitel och jag läser det till och med samma dag ♥ Julen är verkligen en underbar tid! Och gällande din kommentar, så uppskattar jag att du tycker att jag är en uppmärksam läsare, för det försöker jag verkligen vara
Och jag älskade att få återbesöka Elviras tankar! Hon är så klok och även om jag ibland upplever att hon är lite ensam, så är det inget hon själv upplever att hon tar skada av. Sen tycker jag att Nevilles och Elviras vänskap är så gullig ♥ Att de är lite obekväma men att de ändå söker sig till varandra. Och sen kan jag inte låta bli att bli irriterad på Ginny, jag vet ju att hon beter sig på liknande vis i Skam, men jag gillar inte hur hon använder lite av en härskarteknik med att både trycka ned OCH berömma Elvira på samma gång, men vända den komplimangen mot henne. Men som jag skrivit någon annanstans så fattar jag ju varför hon beter sig som hon gör (eftersom hon måste vara lika vilse som alla andra men kan inte visa det eftersom hon ska vara stark etc), MEEEN det gör det inte mer okej! Blir spännande att se hur detta utvecklar sig och vad Elvira faktiskt kommer att göra "nästa gång galleonen glöder"? 26 dec, 2020 22:19 |
Trezzan
Elev |
Som svar på ditt svar på min gamla kommentar;
Du har nog rätt i att M sitter gömd, kanske lite under press från Snappe att vara försiktig? Men nu såg vi ju att hon måste få göra något, få reda i något. Vara behövd… Ja… Hur mycket kommer Elli egentligen lista ut?… Spoiler: Tryck här för att visa! Vi får fråga Nadia, precis som du säger! Mina idéer är nog sällan idéer utan mer slutsatser jag drar i anknytning till texten, för att förtydliga för mig själv. Försöka förstå… Du får ligga ett steg före mina funderingar. Och nu: ny kommentar! Genom hela kapitlet kan jag inte låta bli att känna frustration. Elviras frustration. Men jag kan tycka mig se hur hon hela tiden blir taget för given för så uppenbara saker. Gör så mycket bakom kulisserna och har en sådan tankegång och handlingskraft att det inte kan vara annat än frustration när hon är en sådan ängel men inte får något tillbaka. Hon är ju trots allt mycket ung och bör ju och måste få någon slags uppmuntran från de andra för det hon gör! Men det är väl saker som; De ska inte tro att jag inte begriper något. Men de vill inte tro på att jag har lyft en imperium från dem. beslöt jag att ta problemet i egna händer. ”Snälla Elvira” (från Ginny) ”är du inte lite väl paranoid ibland?” Som gör att jag ser frustrationen och att de andra inte uppskattar henne. Särskilt irriterad är jag över att Elvira är så ensam. På samma gång kan jag tro och se att hon gillar att tänka på eget bevåg och hennes vänner uppskattar henne även fast de inte ser hennes fulla potential. Precis som titeln på kapitlet ”betraktelse” så ser Elvira allt det där som de andra inte ser. Märker hur förvirrade de är av confundusbesvärjelsen. Att något inte står rätt till. Det kan vara farligt (för den mörka sidan i det här fallet) med någon som agerar i det dolda och inte gör mycket väsen av sig. Elvira drar även slutsatser om Ginny, och vi får se samma Ginny som Elzyii skriver om. En lite mindre vänlig Ginny som gärna sätter sig över de andra. Bestämmer. Elvira verkar dock inte upprörd över orden riktade mot henne utan mer mot den bisarra situationen och ”Jag undrar om hon fortfarande tänker rätt” bevisar att Elvira funderar över om vitt och svart verkligen är en realistiskt syn eller om gråskalor fungerar bättre. Som Professor R sa under en lektion. Magi är inte ond eller god. Allt handlar om vad en gör med den. Och jag älskar ju Elviras frustration, samtidigt som jag känner den med henne, över att de inte reflekterar eller analyserar sina mekaniska upprepningar om händelseförloppet. Är osäkra på vem som kastat patronusen. Och hon vill så gärna dra slutsatsen att det är elever från Slytherin som är boven i dilemmat. Men det är något skumt med dem också. Hela kapitlet är så fascinerande att få följa, läsa, se. Tankegången, Elviras potential, hennes agerande. Ditt språk!!! Älskar att hon smyger upp i Gryffindors sovsal, något som bara skriker trubbel, och lyckas göra det hon ska utan att väcka någon eller synas för prefekter eller… Värre! Mer än någonsin, när Neville aldrig verkade ha varit förhäxad(och där har jag tänkt ut något), så undrar jag vad som egentligen hände den där natten i den förbjudna skogen. Det gör säkert Elvira också - och kanske hoppades hon att sanningen skulle komma fram om deras sinnen var sina egna igen? Men nej… Något annat ligger i vägen. Obliviate? Kanske? Eller så är det som Elvira säger, imperio. Och Imperion kanske varit så stark att det trängt bort andra minnen? Och UGH Ginny bara skrattar åt Neville! Är så irriterad på Ginny. För att hon förminskar Neville och Elvira! Uschamej! Theo var åtminstone där. Neville verkar veta så mycket - men ingen lyssnar på honom. Ännu mer frustration. Och Elvira känner också att hon stirrar mycket på människor - precis som Nott. Tack och lov är hon nog inte lika läskig när hon gör det. Neville tänker det som alla andra tänker. ”Vem skulle kunna göra henna illa?” Om Elli. För det är mycket få som vill henne något illa… Förutom Ginny kanske. Men det är en konspirationssaga för en helt annan story tror jag. Hmm. Ja, Elvira har alltså trott att Elli är renblodig? Är hon alldeles för smart för sitt eget bästa nu, Elvira? Men som Neville säger så gjorde sig Elli obekväm för ledningen och protesterade. Hon har inte varit rädd för att säga vad hon tycker och tänker. Och Elviras ”Det har blivit farligt att säga sin mening”, väger tungt i sammanhanget. Men hon måste komma ihåg att även handlingar är farliga i dessa tider(Gud jag avskyr verkligen uttrycket ”i dessa tider”!!!!!!!!!!!!). Och medan jag satt och skrev den här kommentaren hade även 96hpevanescence hunnit kommentera det vi båda tänker om Ginny! En sådan härskarteknik och liknelsen till Elzyiis skam är slående. Ja Ginny är inget snäll här. Men trots det, som jag skrev ovan om Ginny och hur Elvira ser på det, så är det nog otroligt tufft för Ginny och hon gör nog det bästa av situationen hon är i. Ginny har nog lärt sig mycket av sin egen familjs fördomar, (är väl ingen nyhet att jag inte är superförtjust i Molly Weasley) om vilka som är the bad guys and the good guys. Slytherin är uteslutna precis som Elli. Hur vågar Elli ens!!! (Enligt Ginny alltså) Hur vågar hon försöka få in Zabini och Nott i DA? De är ju onda! Och återigen. BLAH. ”du som är så begåvad”, mår illa över den typen av kommentar. Det är på snudden till mobbing… Jag tror att Elvira är just så intelligent att det alltför ofta känns som hon betraktar verkligheten mer än är en del av den. Eller så är det situationen, kriget, de mörka stunderna som gör henne aningen oberörd? Lite som en köldchock… Och hon har så rätt, det är inte självklart och det är inte lättförståeligt. Och visst har hon åldrats. Och det… Det är en sorg. Och inte blir det enklare med åldern att ta beslut. Ja Elvira. Vad gör du nästa gång galleoner glöder? Jag tror mig veta… Det är frustration som följer mig genom hela kapitlet (om jag inte redan nämnt det, haha!!!) men det är en mörk tid nu och även om jag alltid fangirlar över ditt skrivande behöver jag nog lite Smirre kärlek för att lätta på stämningen. Det här kapitlet är så välskrivet att jag är helt uppfångad av allt som Elvira berättar, hennes tankegång, och sättet du dramatiserar det på. Jag var alldeles lamslagen när jag hade läst det första gången. Så otroligt bra. B ä s t! 26 dec, 2020 23:08 |
Mintygirl89
Elev |
Nu kommer min kommentar! Tack vare att du svarade mig, så förstår jag att man läser kapitlet från Elviras perspektiv! Jag kommer att någon gång i framtiden läsa ikapp "Skam" och även "Att skapa ett liv", när jag får ordning på tillvaron!
I alla fall: Superbra kapitel! Det känns som om Elvira är förvirrad över saker och ting. Och jag frågar detsamma som hon gör i slutet: Vad ska hon göra när galleonen glöder? Det återstår att se. Angående slutet på föregående kapitel: Låt det vara en gåta varför Miriam/Metrimona vänder bort blicken! Tids nog får vi veta varför. Inga tips den här gången, men det går bra ändå. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 27 dec, 2020 20:27 |
Refren
Elev |
Här är jag efter några månaders inaktivitet på den här böckerna, jag slukade dem kapitel som jag inte hunnit läsa på prinsen och har påbörjat den här boken för någon stund sedan, prinsen läste jag ut igår på någon timma, är just nu på kapitel två oboyen och Dizzy och lika bra ut som vanligt.
28 dec, 2020 00:26 |
Avis Fortunae
Elev |
Lite extra nyårsläsning, enligt önskemål
Passar dessutom på att rekommendera en ny fic på forumet: Not my intention (Wolfstar) av pieceofchocolate. Ett måste för alla marodörälskare, samt för alla som vill ha lite kvalitetsläsning. Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! 96hpevanescence Spoiler: Tryck här för att visa! Refren Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 13 - Grupperingar Första gången glödde känslorna i mig lika starkt som galleonen vilken numera förvarades i sidenbandet vid mitt ärr. Det var fascinerande att den hade klarat sig genom glamourförtrollningen och det kunde inte hjälpas att det kändes som ett tecken. Borde jag, på något sätt, ta reda på vad DA höll på med? Men hur skulle det gå till? Jag kunde ju inte komma till mötet utan att avslöja mig. Något sätt att göra sig osynlig kände jag inte till. Det var ovanligt att ens magiska personer kunde göra det. Severus var en av de få som hade förmågan och honom ville jag, av flera skäl, inte be. Jag såg tyst på honom där han satt vid sitt skrivbord i eftermiddagens mjuka mörker. Hösten omslöt oss på alla sidor. Skuggorna i rummet blev längre för varje dag, liksom besöken av de svarta kåporna blev allt tätare. De skrämmande, dystra figurerna som stegade fram mot rektorn och ville avhandla allsköns vidrigheter, alltifrån olika bestraffningar till nya uppdelningar som skilde på elever med olika blodstatus. Och borgens ledare förhandlade med dem. Samlad och kylig tillät han en del av deras förfrågningar, medan han på något underfundigt sätt lyckades avleda det värsta. Det är möjligt att han ibland använde sig av ordlös Confundus eller till och med Imperius, men ofta handlade det om ett rent manipulerande. Jag var förstummad av hans förmåga, men förstod vad det måste kosta honom. Severus behövde inte ett enda orosmoment till. Så när jag som av en händelse, efter oändliga, rastlösa vandringar under de skumt upplysta valven plötsligt stod mitt emot den stora gobelängen av Barnabas den barnslige, var det utan att ha varskott någon om var jag befann mig. Väggen var naturligtvis tyst och ogenomtränglig, men jag förstod att det var bäst att dölja sig någonstans ifall rummet skulle öppna sig. Det hade gått en stund sedan den utsatta mötestiden. När jag tyst drog mig undan bakom en stor och mycket ful vas, kom jag att tänka på Draco. Kanske var det här han hade stått gömd den gången när han slängde krokbensförhäxningen över mig och Harry efter det DA-möte som blivit vårt sista. Av någon anledning lockade tanken fram ett halvt, vemodigt leende och jag blev riktigt förargad på mig själv. Det hade sannerligen inte varit någon lustig situation och Dracos öde var ren tragik. Hur kändes det för Elli att vara kvar här och ensam bearbeta det hon hade sett Draco försöka utföra? Och dessutom veta att han nu måste befinna sig i en central del av Dödsätarnas värld? Precis när jag tänkte det stormade Elli ut ur den tomma väggen, tätt följd av två pojkar från Slytherin. Jag drog mig ännu längre in bakom vasen och kisade för att se dem ordentligt i halvmörkret, medan jag drog mig till minnes att just dessa två brukade befinna sig i Ellis sällskap. Den ene pojkens ögon tycktes lysa med en underlig, fysisk glöd. “Ginny har definitivt rätt”, sa Elli som var så upprörd att hon flämtade. “Vi platsar inte där.” Hennes röst var spänd som av återhållen gråt när hon drog dem med sig neråt korridoren och resten av deras samtal försvann mellan hastiga, ekande steg. Jag stod kvar bakom vasen, överväldigad av de nya händelserna. Elli hade alltså precis brutit sig ur DA, för att hennes vänner från Slytherin inte fick vara med. Det gick inte att tolka situationen på något annat sätt, inte utifrån hur jag kände Elli i alla fall. Nu var frågan hur de andra hade reagerat. Jag bytte fot och lutade mig mot väggen, eftersom det kunde bli en lång väntan. Då svischade något förbi mig och vasen vinglade till, så att jag panikslaget fick ta tag i den. Kämpande mot dess tyngd såg jag till min förtvivlan Peeves, som i triumf susade fram och tillbaka under valven. Diskretion var inte poltergeistens starka sida. “När Peevsie förbi vasen rycker, en liten dam står där och trycker!” rimmade han förtjust och tycktes inte ha några planer på att flyga vidare. Att jag försökte låtsas som ingenting gjorde honom bara ännu mer ihärdig: “Vad spanar lilla damen på? Snart blir det drama, hej och hå!” Det fanns absolut inget annat val än att avlägsna sig från platsen, så att Peeves fick något annat att tänka på. Jag hoppades innerligt att han inte kände till DA-mötet. Flera korridorer och trappor senare lyckades jag äntligen skaka honom av mig och styrde stegen mot huvudkontoret. Severus arbetsdagar blev allt längre och sträckte sig ofta till långt in på nätterna. Jag längtade efter hans närhet - även om han i sin nya roll var mer avlägsen än någonsin. Tyst som en skugga gled jag in på det mörka kontoret. Den enda ljuskällan fanns borta vid Severus skrivbord, men hans gestalt var helt dold bakom silhuetterna av de två kraftigt byggda Dödsätare som tornade upp sig framför bordet. Huvorna var uppdragna och en av dem trampade lite rastlöst i den tjocka mattan. “Så, vilka åtgärder vidtar vi? En del av studenterna börjar bli svåra att hålla i schack”, sa han och rösten var som åskmuller mot bergen. “Upprorsmakare har vi inte råd med.” “Det finns disciplinproblem i båda leden”, inföll den andre. “Även i de grupperingar där blodet är rent.” “Och vem är den främsta studenten just nu?” frågade Severus sakligt. “Är det fortfarande den multibegåvade flickan i fjärde årskursen?” “Ja, enligt vår information, sir. Om man nu kan lita på de där lärarna. Jag för min del…” “När det gäller de faktiska kunskaperna kan ni sätta er fullständiga lit till personalen på Hogwarts”, avbröt Severus. “I övrigt bör ni naturligtvis vara på er vakt.” “Vi borde väl kunna använda oss av den där flickans kunskaper och speciella krafter så småningom?” Den andre Dödsätarens röst var frän och giftig. “Det är därför hon går kvar bland de renblodiga, och det är av yttersta vikt att kväva eventuella upproriska tendenser…” “Jag litar fullständigt på att er auktoritet och framtoning är alldeles tillräcklig”, hördes Severus röst, slug och silkeslen. “Det har alltid funnits ett visst inslag av opposition hos ungdomen, men jag är säker på att ni hanterar det. Vi behöver lyfta blicken och se framåt, mot våra visioner. Det finns stora planer för framtiden.” Mannen med den mullrande rösten lutade sig framåt och det märktes att han gjorde sitt bästa för att tala lågt: “Jag har hört talas om armén.” Han sänkte rösten ytterligare, men jag hörde ändå tydligt: “Har ni sett dem, sir?” “Ja.” Severus röst svävade som en tyst, ensam ton genom det dödstysta rummet. “Jag har sett dem.” Det var som om rummet höll andan i ytterligare några sekunder innan han tillade: “Om ni ursäktar, behöver jag fortsätta med mina ärenden. På återseende, mina herrar.” De gjorde en kort bugning: “För den nya tiden, sir.” “För den nya tiden”, ekade Severus och de vände sig om för att gå. Jag rörde mig framåt, i ett försök att se ut som om jag just kommit in i rummet. De båda männen nickade lätt mot mig och en rysning for omärkligt över huden på armarna. Jag var tacksam att inte behöva upprepa deras hälsning. Istället gick jag rakt fram mot skrivbordet och Severus. Det glödde till i hans ögon, men i övrigt ändrades inte hans ansiktsuttryck. Porträtten betraktade oss och var vakna även vid denna sena timme. “Vad kan jag göra för dig, Mona?” frågade Severus neutralt medan han ordnade med några skrivdon på bordet. Jag bestämde mig för att gå rakt på sak: “Ni talade om miss Faded, inte sant?” “Det är korrekt”, svarade han enkelt. “De vill använda hennes … förmågor?” “Miss Faded är, som vi vet, skolans främsta student”, konstaterade han och började fylla i några papper. “Och ja, det kan bli aktuellt att nyttja hennes begåvning.” Han såg upp på mig med plötslig skärpa och jag mötte hans ögon, kände läsningen som en stöt genom kroppen. “Hon kommer att använda sina krafter väl”, sa Severus lugnt och med betoning på varje ord. “Hon är fjorton år, sir.” Jag höll fast hans blick. “Vi måste ha det i åtanke. Med tanke på bördor att axla …” Elvira är så ung, Severus. Man kan inte begära dubbelspel av en fjortonåring, hur intelligent hon än är. “Miss Faded förfogar redan över en tidvändare”, svarade han och trots att minspelet inte ändrades, såg jag svart sammet i hans ögon när de läste mig. “De är praktiskt taget omöjliga att få tag på, och något jag aldrig skulle anförtro en endaste en av de andra studenterna.” “Är det möjligen så, sir”, sa jag mycket tyst medan jag försökte undvika porträttens forskande ögon, “att endast vi båda på administrationen känner till den här tidvändaren som miss Faded använder sig av i sitt schema?” Han nickade tyst och sänkte de underbara sammetsögonen mot sitt arbete. Kanske trodde han att diskussionen var avslutad, men det var någonting som gnagde. Något som måste fram. “Brukar inte någon av lärarna också veta?” undrade jag sakligt. “Någon som är välinformerad och ansvarig för ett särskilt viktigt ämne?” Han såg upp och jag fångade hans ögon. “Försvar mot svartkonster … professor Raven kanske?” Korpen? Vet Korpen något om Elvira, Severus? “Jag har förstått att Raven har samtalat med flickan”, sa han oväntat. “Med Elvira Faded? Om vad?” “Om hur hon använder sina förmågor.” “Har professor Raven informerat er om det?” undrade jag fundersamt. “Och hur användes de förmågorna i så fall?” “Nej, det var faktiskt miss Faded som anförtrodde sig till mig. Hon uppfattade nog situationen som lite hotfull”, sa Severus lågt. “Men som jag förstår det har Faded briljerat på lektionerna och professor Raven uppmanade henne att hålla lägre profil. Inte sticka ut för mycket.” Ja, det är nog bäst i nuläget. Med tanke på att Dödsätarna verkar intresserade av Elviras förmågor. “Blev det ett bra samtal?” var orden jag uttalade. Han nickade, tyst och bekräftande. Ett ögonblick av samförstånd. “Det är ändå fint att eleverna anförtror sig till er.” Så mycket tordes jag säga högt. Elvira känner förtroende för dig, Severus. Du har gjort så mycket för henne. “Tack, Mona.” Även han vågade sig på ett svagt leende. Jag insåg att vi inte kunde komma längre i konversationen och gick bort till mitt eget bord. Tyckte mig känna en mjukhet i rummet. En osynlig smekning över min gestalt. Sammetsögonen följde mig. Omsluten av svart siden återupptog jag mina göromål och fortsatte att fundera i vida cirklar över allt det som endast jag och Hogwarts rektor kände till. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 29 dec, 2020 12:30
Detta inlägg ändrades senast 2024-02-16 kl. 19:52
|
Mintygirl89
Elev |
Så reagerade jag när jag såg att du hade postat ett nytt kapitel redan idag! Men det gör inget. Superbra var det i alla fall! Oj, Snape och och Mona/Miriam har ett samtal om Elvira, och gåtorna blir allt fler och fler. Vad har Elvira för förmågor? Vad kan dödsätarna vilja henne? Vi får läsa vidare och se. Tips: “Fint ändå att eleverna anförtror sig till er.” Det låter lite "hackigt" på något sätt, så se mitt exempel. “Det är ändå fint att eleverna anförtror sig till er.” Nu får jag hålla ögonen öppna när nästa kapitel kommer! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 29 dec, 2020 21:22 |
Avis Fortunae
Elev |
96hpevanescence
Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 14 - Befrielse PG15+ Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 2 jan, 2021 12:59
Detta inlägg ändrades senast 2022-03-26 kl. 09:17
|
Nepflite
Elev |
Jätte bra kapitel och Miriam och Sev fick en stund tillsammans och slutet, då båda grät när jag omvandlade henne tillbaka till Mona.
Det skulle jag också ha gjort. 2 jan, 2021 15:13 |
Mintygirl89
Elev |
Vilket gripande kapitel! Och vilken fin bild Trezzan har hittat! ♥
Det var som sagt gripande och lite pirrigt när Miriam och Snape har en stund tillsammans, och att Miriam blev tvungen att förvandlas tillbaka. Men jag vet ju varför. Ingen får veta att hon och Metrimona är en och samma person. Nu känner jag hur spänningen höjs steg för steg. (Undrar om de kommer att tänka tillbaka vad som hände under sommaren. Det var ju ett spännande ögonblick. Konstigt att de inte nämner det, då händelsen återförenade Snape och Eugene! ) Jag trodde jag hade tips att komma med, men det hade jag inte. Nå, jag skickar en uggla om jag skulle upptäcka något. Superbra kapitel som vanligt! Det ska bli spännande att läsa vidare. ♥ Läs gärna Tårar från himlen :D <3 3 jan, 2021 20:16 |
Avis Fortunae
Elev |
Nepflite
Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 15 - Konsekvenser Phineas Nigellus Black strök sig över sitt långa, stålgrå skägg och såg tämligen nöjd ut, där han lutade sig bekvämt tillbaka i den ålderstigna tavelramen. Han tycktes sällan ha varit så nöjd med skolans styre som nu. Det var åtminstone vad han ständigt brukade delge den nuvarande rektorn. “Ni har pli på dem, rektor Snape, det har ni sannerligen!” sa han insmickrande och höjde ett väl tilltaget ögonbryn, som mer än något annat påminde om stålull, mot Severus. “Nuförtiden är det ord och inga visor, så sant som det är sagt. Det var hög tid att Slytherin hamnade i ledningsposition på vår borg.” Severus hummade något neutralt åt den framlidne rektorn medan han återgick till sina skrivdon. Utanför fönstret klistrade sig några mörkbruna, blåsande löv för ett ögonblick fast på den blöta rutan. Så såg han plötsligt upp och mötte min blick tvärs över rummet. Jag såg tillbaka, intensivt. Låt mig gå upp till Luna nu, Severus. Hon har varit där alldeles för länge. “Ja, apropå det”, sa Severus med ett snabbt ögonkast åt Phineas Nigellus, “så behöver vi titta till de elever som har straffkommendering. Mona, gör mig en tjänst och gå upp till miss Lovegood, så går jag ner till mr Longbottom och ser hur arbetet fortskrider där.” “Som ni önskar, sir”, sa jag och reste mig ivrigt, men var mån om att se strängt allvarlig ut när jag tillade: “Ska hon få tillbaka den konfiskerade tidningen?” “Absolut inte”, svarade Severus kort, “och inte heller vid slutet av bestraffningen. Den blaskan behåller vi här.” Han nickade mot det senaste numret av Hört och Sett som låg i tryggt förvar på hans skrivbord och med sina grälla färger utgjorde en märkbar kontrast i den mörktonade omgivningen. Jag höll tillbaka ett leende; ryktet gjorde gällande att det nu var denna omdiskuterade tidning som tryckte det material The Prophet undanhöll, och därav var Lunas fars tidning strängt förbjuden på slottet. Något som givetvis inte skulle hindra oss på kontoret från att studera den noggrant. Phineas Nigellus verkade nöjd där han satt bakom sin tavelram och såg ut på mig och Severus. “Det är rätta takter. Ungdomarna måste acceptera restriktionerna”, sa han berömmande, vände blicken mot de andra rektorerna och nickade viktigt. Jag gav dem en skygg blick innan jag skyndade ut från kontoret. Medan Severus och samtliga andra som besökte rummet verkade se de levande porträtten som en fullt naturlig närvaro, var de en gåta för mig. Hur kunde det vara att existera dygnet runt i en sådan form? De hade trots allt varit levande, och därtill mycket aktiva, människor i ledarposition. Nu var deras tillvaro begränsad till de rum där tavlorna hängde. Professor Everard hade till exempel ett porträtt i Trolldomsministeriet och Dilys Derwent hängde även på St Mungos. Det var dock hundratals år sedan någon av dem varit levande på jorden, eller hur man nu skulle beskriva det. Kändes tiden på samma sätt för dem? Det funderade jag över medan jag gick genom korridorerna med den stiliga, svarta klädnaden böljande om mig. Det var i alla fall tur att Phineas Nigellus inte verkade ha sitt porträtt någon annanstans än på Hogwarts. Han brukade muttra något om att han inte längre kunde se sina förfäders hus utan bara insidan på en väska. Det hela verkade onekligen mystiskt, och det gjorde också att just hans porträtt var särskilt aktivt och att han var den av rektorerna som tillbringade mest tid i ramen på kontoret. Något annat som sysselsatte mina tankar var relationen mellan Neville och Severus. Den hade varit mycket god i våras, innan dådet i Astronomitornet, men sedan måste ju Neville ha fått höra Harrys version av händelsen. Vad tänkte Neville nu? Han hade straffkommendering på trolldryckskontoret, där han hängivet arbetat som assistent under våren. Jag hade gett mycket för att få höra de bådas samtal eller rådgöra med Severus om saken. Men Severus och jag kunde inte tala med varandra annat än i koder. Vilken annan relation hade överlevt det? Men vår skulle göra det, och månskensnatten hade varit en ljuvlig utflykt i friheten. Delvis uppmuntrad av tanken tog jag vägen om köket för att få med mig så många godsaker som möjligt åt Luna. En stund senare befann jag mig i Astronomitornet med en fullastad bricka. Dobby hade överträffat sig själv och alla kökets läckerheter svämmade över fatens kanter. Jag svalde hårt när jag satte ner maten framför Luna, som hade suttit instängd i tornet sedan gårdagen för att hon påträffats med sin fars tidning Hört och Sett. Just nu hade jag gett ungefär vad som helst för att få tala fritt med henne i min ursprungliga skepnad. “Er middag, miss Lovegood”, meddelade jag med så neutral röst som möjligt, medan hjärtat värkte vid åsynen av Lunas oskyldiga ögon. Hur hade det varit att tillbringa natten ensam här? Hon såg dock inte särskilt lidande ut. “Tack så mycket, miss”, svarade hon drömmande. “Vet ni möjligen hur länge jag ska vara här? Det ser ut att bli stjärnklart i natt, och härifrån har man utmärkt sikt över himlen.” “Jo, det är väl själva tanken med tornet”, medgav jag och tillade hastigt: “Jag ska höra med rektorn när straffkommenderingen är tänkt att upphöra.” “Åh, det är ingen brådska.” När hon fäste sin tankfulla blick på mig var det som om hon såg rakt in i min själ. Jag måste härifrån, hur ont det än gjorde i hjärtat. Just när jag skulle gå ut genom dörren för att låsa den, hörde jag hennes röst bakom mig: “Oroa er inte för mig, miss. Jag kan höra Gorgelmorfen mullra på natten, och den kommer att ingripa om det skulle gå alldeles överstyr.” Jag frös i steget. Det var som att höra mina egna tankar från dagen när jag hade lämnat Jessicas stuga i Hogsmeade och hört det dova ljudet från skogen. “Läs gärna artikeln om den store Morfen”, fortsatte Luna oberört. “Den har en riktigt intressant släkthistoria.” “Det tror jag säkert”, mumlade jag, skyndade ut och låste dörren med en tyngd i mitt bröst. Även om tanken på Gorgelmorfen tröstade mig, var den allt överskuggande känslan just nu att det var absolut outhärdligt att behöva spela min roll inför någon så renhjärtad som Luna. På huvudkontoret hade Severus hunnit återvända och hade, som ofta var fallet, besök. Snigelhorn stod vid skrivbordet och vred tankfullt på sin mustasch medan han lade ut texten för rektorn. “Mr Longbottom har tillsatt sina banbrytande örter i den gröna essensen nu”, förklarade han och fortsatte att ganska omständligt förklara hur processen hade gått till. “Oss emellan, så måste du väl ändå tillstå, Severus, att det tillverkas ofantliga mängder av denna essens just nu. Utrymmet i lagret räcker snart inte till längre. Varför denna massproduktion? Det måste ju ändå finnas en begränsad tillgång på kraft till den, med tanke på att miss Silver tragiskt nog inte finns med oss här på slottet längre.” Han spände blicken i sin kollega: “Eller kompenseras det av miss Fadeds illuminering?” “Hrm”, sa Severus och gjorde sin arbetskamrat uppmärksam på att jag var på väg in i rummet. “Vi får diskutera det vid ett senare tillfälle, Horace.” “Nåväl, nåväl.” Snigelhorn verkade inte helt nöjd och lämnade motvilligt rummet med en kort nick åt mitt håll. Jag såg tigande på Severus för att bli läst. Låt Luna och Neville återgå nu. Han böjde bekräftande på huvudet och reste sig. “Jag avslutar straffkommenderingarna, Mona. Ungdomarna har utstått konsekvenserna vid det här laget. Longbottom har utfört sitt arbete och Lovegood behöver återgå till sina studier. Avslutar du på kontoret idag?” Jag nickade och försökte att inte låtsas om Phineas Nigellus när han överöste Severus med allehanda beröm angående kännbara konsekvenser. Under den återstående delen av kvällen försökte jag ignorera även de övriga porträtten. Det kändes alltid som om de övervakade mig, även om så nog inte var fallet. När det täta höstmörkret föll brukade de faktiskt oftast falla i sömn och så skedde även nu. Jag hade en hel del administrativt arbete kvar att göra och dröjde mig kvar längre än vanligt. Det var något rogivande med vissa repetitiva moment i bokföringen. Att fylla i listor, arkivera och bocka av skapade en illusion av ordning i tillvaron. Därför var det desto mer skrämmande när tydliga, viskande ljud bröt igenom den kompakta tystnaden. Någon eller några var på väg in, lösenord och förseglingar till trots. Instinktivt släckte jag rummets enda ljuskälla, min lilla lampa på bordet. Ensam hade jag inte mycket att sätta emot en magisk fiende. Med hjärtat hamrande i bröstet gled jag ner bakom skrivbordet så ljudlöst som möjligt. Rösterna, som blev allt tydligare, lät dock bekanta. Det var elever som smög in på den tjocka mattan. Vid Merlin, vilka det än var så var de illa ute om någon upptäckte dem. Utegångsförbudet hade trätt i kraft för länge sedan. Jag kunde redan höra Nigellus grymta yrvaket i sitt hörn. “Fort, lamslå porträtten! Speciellt det där!” En av de viskande rösterna var den som förde kommandot. Åh, måtte de inte upptäcka mig! Vad var de ute efter? “Där är svärdet, bakom glasmontern. Är du beredd, Luna?” Nej, nej, nej, var allt jag kunde tänka. Var Luna redan i färd med att bryta mot reglerna? Skenet från en kraftig besvärjelse lyste svagt upp väggarna och blåste upp ett tunt lager av damm från mattan. Trots att jag gjorde allt för att hålla nysningen tillbaka, tog den förbannade kroppen över. “Vad var det?” väste den befallande rösten. “Homenum revelio!” Och det fanns inget annat val än att resa sig från golvet och möta situationen. Så rakryggad jag förmådde vara, höjde jag min trollstavsattrapp mot inkräktarna och stod ännu en gång, efter just denna besvärjelses uttalande, öga mot öga med Ginny Weasley. Men den här gången var det Metrimonas gestalt, och inte hennes, som avslöjades av formeln. Hennes ögon flammade av beslutsamhet och bakom henne, i det skarpa ljuset, skymtade Lunas och Nevilles överraskade ansikten. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 9 jan, 2021 00:00 |
Du får inte svara på den här tråden.