Skam
Forum > Fanfiction > Skam
Användare | Inlägg |
---|---|
Elzyii
Elev |
NU lägger jag uoo nästa kapitel!!
Haft internetstrul här hemma (charmen med landet......) men nu funkar det! Kapitel 11 Dementorer Våra andetag fick det att låta som om en hel flock med varulvar trängdes på stigen. Trots att vi gjorde vårt bästa för att behålla det lilla lugn som jag och Dean med gemensamma krafter lyckats pressa in i gruppen, så hade vi panik. Min hals värkte efter den snabba andhämtningen och det pep i lungorna vid varje steg. Mörkret gjorde det svårt att avgöra från vilket håll vi kom, och från vilket håll vi skulle. När jag närapå ramlade över Neville som hade tvärstannat mitt på stigen, insåg jag att det inte enbart var mörkret som lurade på oss. ”Titta på träden”, viskade Neville skräckslaget. En ilning av obehag gled längs ryggraden på mig när jag följde hans blick. Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. När jag blinkade blev de flera mörka gestalter, sedan ännu fler. En obehaglig kyla svepte emot oss, och rosslande andetag ekade i mina öron. Seamus, som vid det här laget hade tappat all självbehärskning, började rusa nedför slänten och mot vattendraget ett par meter ifrån oss. ”SPRING”, vrålade han. ”DEMENTOR, SPRING!” Dean såg förvirrat på mig innan han började rusa efter Seaumus med trollstaven höjd. Jag greppade Nevilles hand och drog med mig honom nedför slänten. Han snubblade till och vi föll handlöst. Trollspöt slogs ur mina händer och jag kände hur en kraftig smärta genomborrade axeln när den slog emot en hård rot. ”Elli!” Neville satt på knä framför mig med tårarna rinnande nedför kinderna. ”Elli! Upp!” Jag kunde inte röra mig. Någonting hindrade mig. En tung, sorgsen känsla, som om allting var meningslöst sänkte sig över mig och ögonlocken blev tyngre. Så kall jag var. Det kännes nästan som den gången då jag och min syster trotsade mamma och badade i den frusna ån, trots att vi inte fick. Var det inte lite vått också? Jo jag kände ju vattnet mot mina bara armar. Min syster som log mot mig. Eller grät hon? Hennes ansikte förvreds i en grimas. Varför var hon ledsen? Förtvivlat försökte jag ta mig fram till henne, sträckte ut mina armar. Men någonting hindrade mig. Någonting kallt, och stort och blött som slet tag i min midja, något försökte dra mig upp ur vattnet. ”Sluta”, uppmanade jag varelsen. ”Sluta upp med det där…” ”Elli!” Nevilles röst var full av gråt. Han darrade i hela kroppen medans han förtvivlat försökte slita upp sin kompis från marken. ”Snälla Elli…” viskade Neville. ”Du vet att jag aldrig varit bra på sånt här…Hjälp!” Hennes kropp var tung och motvillig. Hela tiden mumlade hon saker som han inte hörde, och det skrämde honom från vettet. ”Elli… du…måste…resa…på…dig…” En plötslig kyla mot handflatan fick Neville att flämta till, och hans ögon sökte sig neråt mot marken. ”Åh nej”, mumlade han när den långsamt frös. ”Åh nej, åh nej, åh nej! ELLI!” Om den bara kunde släppa mig… Nu var hon borta. Istället såg jag en rörlig klump framför mig på marken. Klumpen kved och åmade sig. Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig. Draco? Viskade jag. Är det du? Det var han, det såg jag tydligt nu. Men han var sig olik,på något sätt. Varför log han inte mot mig? Neville slet upp sin trollstav och viftade med den medan han oavbrutet gav ifrån sig panikslagna ljud. Vattnet hade frusit till is, och ett tiotal skepnader kom nu långsamt svävande över isen. De bar långa, svarta klädnader, som Neville mycket väl visste dolde varsitt par ruttnande händer. Hela tiden gav de ifrån sig rosslande andetag, som fick allt annat väsen i skogen att tystna. ”Hjälp”, pep Neville igen och kramade Ellis slaka hand så hårt att den knakade. Samtidigt började hans huvud att snurra. Bilder, så många bilder började ta form. Han såg sina föräldrar, och en strimma av grönt ljus. Skriken som han hört varje natt i sina drömmar under 17 års tid, ekade i hans huvud, högre än någonsin. ”NEJ!”, Neville försökte desperat överrösta skriken från hans mamma när hon torterades. ”Nej! Expecot patrum…patronum….patromum…Expectum patrum!” Han mindes den inte. Han hade haft så svårt med just den, trots att Harry verkligen gjort sitt yttersta för att lära honom. Ingen skulle komma tills han hjälp, dem skulle dö här. Han, den eviga loosern, skulle äntligen få dö. Alla i Gryffindor skulle bli så tacksamma. Nu skulle de inte behöva skämmas mer för honom, och Ginny skulle slippa alla hans skämmiga kärleksförklaringar. Ingen skulle nog ens göra sig besväret att leta efter hans sargade kropp, när Dementeron väl hade kysst honom. Snape skulle bli hyllad för att han äntligen lät den feta, värdelösa pojken från Gryffimdor dö…”Nej!” Neville kämpade mot sig själv. ”Tänk på Ginny… När ni gick på balen tillsammans. Eller när du träffade Harry, Ron, och Hermione för första gången… Elli, jag måste rädda Elli…” Det blir ändå bättre om du försvinner, Neville. Dracos siluett stegade fram emot honom. ”Ingen vill se dig här, fetknopp. Dö nu, så räddar jag henne själv. ” Draco böjde sig ner och lyfte upp Ellis kropp, som nu fått nytt liv. Hon log mot Neville. ”Han har rätt Neville. Jag har aldrig gillat dig. Bara tanken på att du rört mig med dina smutsiga små fingrar är äcklig.” Nevilles huvud for ner när en utav Dementorerna gjorde en tvär gir ner mot honom. Smärtan var olidlig och han skrek. Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande. Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 9 sep, 2020 12:49 |
Trezzan
Elev |
Alltså omg??? Är jag först att läsa!?!? JAG TROR DET.
Ska kompensera att mina kommentarer sugit och börjar med att poängtera att kapitel 11 var förra, detta är 12. :* ♥ Som vanligt är du extremt bra på att gestalta en text. > ”pep i lungorna vid varje steg” > ”ilning av obehag gled längs ryggraden” > ”obehaglig kyla svepte mot oss” Det verkligen bombas med adrenalin i mig tack vare de enastående beskrivningarna! Alltså sen funderar jag på om dementorerna har en dragningskraft till Elli pga vem hon är och vilka hennes föräldrar är???? I och med att hon hindras så, blir så tyngd av dementorernas kraft..? Åååh sen får jag massa finurliga idéer när jag läser din fina mening om hur Elli badat i ån med sin syster!!! Och varför grimaserar systern, kommer syrran ha mer betydelse i storyns framtid?? Är sååå nyfiken!! Och kan jag typ få börja shippa Neville och Elli???? Jag tror nämligen Jess gör det redan, HIHI. Men om jag inte råkar lolla iväg mig och vara ett allmänt troll som jag alltid är så måste jag bara säga att detta stycket: ”Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig.” Får mig att tro att du läst mina tankar angående min fick och Drellis koppling till varandra????? ♥ Åh Neville gör sitt allra bästa för att skydda Elli, skydda dem båda. Men han är inte riktigt där än, har inte riktigt funnit sitt mod ännu… Men det kommer! Vi tror på Neville. ♥ ♥ ♥ Men varför ser Neville grönt ljus? (Och är så jäkla avundsjuk på dig för att du kan skifta så snabbt i tempus utan att fucka upp allt typ som jag brukar göra) OMGOMG OMG OMG OMG OMG!?!??!?!??!?! Alltså stackars Neville och Elli som får se sådana sjuka saker/hallucinera dem! Vad händer egentligen? Blir Neville kysst av dementera nu??? Allt är så oklart…. ♥ Men jag älskar det ändå och vill veta mer mer mer! HELST IGÅR Helst hela boken på en och samma gång!! Åh Elli, så dramatisk… Så lik din mor… 9 sep, 2020 13:51 |
Avis Fortunae
Elev |
Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden.
DINA BESKRIVNINGAR! Så lätta att ta för givna eftersom de är perfektion! Känner igen kapitlet, och nu är det inte mycket kvar förrän det okända, nya tar vid...det här kapitlet väcker många frågor och massor av inspiration. De blir anfallna av dementorer; alla de typiska kännetecknen för detta finns med. Gränserna för dröm, verklighet, liv, död suddas ut och allt känns oändligt sorgset. Elli påverkas snabbare och starkare av dem än Neville. Kommer att tänka på Ronja, Birk och de underjordiska. Elli/Ronja är den känsliga, på gott och ont. Neville/Birk är den som har en fot kvar i verkligheten och kämpar förtvivlat. Men även han är väldigt nära att dras med. Det är så starkt beskrivet med Nevilles alla svåraste känslor! Frågan är om dementorerna lyckades övermanna honom - eller inte...? Draco finns i både Ellis och Nevilles sorgsna syner. Men vänta nu - what? - GINNY? Är Neville förtjust i Ginny? Har lyckats missa detta Tror inte jag shippar dem faktiskt, hehe. Båda passar bättre ihop med andra, typ. Håller med Trezzan och Jess. Hellre Neville och Elli. (Eville? Nelli? Evil Nellie?) Nej nej nej sorry Draco ponken! Åh, stackars Elli...det värsta ögonblicket, när Draco försvann, får avsluta det hela. Ögonblicket hon återupplevt hela sommaren...våra karaktärer har verkligen inte haft det lätt. Längtar redan efter fortsättningen och mer Draco såklart, helst Drelli! Det byggs verkligen upp! Hoppas vi kan prata snaaaaaaaaaaaaaart Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 9 sep, 2020 18:37 |
96hpevanescence
Elev |
Nu är jag här igen och kan läsa de två nya kapitlen som jag inte hunnit hugga tag i ännu ♥
Kapitel 11 älsk-älsk-älskar den första delen med Harry och Hermione ♥ Hur Hermione försöker intala sig själv att Elli är trygg medan Harry är övertygad om att hon inte är det </3 Och jag tror att vi alla vet varför Hermiones ögon glittrar Och omg, den andra delen. WT*, VEM (jag inser ju att det är Snapes idé, men jag väljer ändå att misstro det) tyckte att det var en bra idé att ha den typen av straff? Det är ju som ett hungergames.... Älskar dock att Elli och Dean är de enda som kan hålla sig lugna, det är exakt så jag tänker att deras karaktärer är! Och nu, vidare till nästa del där jag hoppas att jag får reda på om de klarar det eller inte... Kapitel 12 Alltså omg. Mina drömmar gick inte i uppfyllelse utan allt är fortfarande nattsvart : ))))))) Lovely. Precis så vill jag avsluta min kväll But anyway, även om det var nattsvart var det otroligt bra nattsvart (och det är trots allt min favoritfärg). Och detta var mitt absoluta favoritstycke: Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande. Och jag blir så ledsen när jag läser om alla tankarna som Neville har </3 Jag vill bara krama om honom och berätta hur mycket han är värd och hur älskad han är över hela Potter-universumet ♥ Men jaja, nu får jag väl vänta som alla andra för att få reda på vad som händer Kram på dig, du är bäst och har skrivit två otroliga kapitel ♥ Längtar efter mer! 14 sep, 2020 22:14 |
Elzyii
Elev |
Tusen, tusen tack för era hängvina kommentarer!
Jag ska svara på dem, men först ska ni få det utlovade kapitlet. Ni får tre tummar så länge ♥ Jag är så tacksam för att ni finns här för mig, i vått och torrt så stöttar ni mig. Ni läser, kommenterar och finns här. Jag gör det samma för er, tusenfalt! Tack till alla som läser Kapitel 12 Hemligt möte Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker? Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna, som hade funnits uppradade här i flera decennier. Hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Hade han också känt mörkret komma närmare och närmare, sett hur det långsamt färgade de vita gardinerna mörka med sitt hat och sin längtan efter revolution? Plötsligt kunde jag ana Dumbledores högresta gestalt framför ett av fönstren, blidkande ut över sjön som låg där nedanför. Jag slöt ögonen. När jag öppnade dem igen var han borta. Jag var fortfarande ensam. Ändå kände jag mig iakttagen. Jag letade runt i rummet, lät blicken svepa över väggarna. Ingen där. Inte ens Madam Pomfrey. Hon hade blivit beordrad att plåstra om Filch som hade blivit överfallen av två stinkbomber med huggtänder. Hans hand hade blivit sliten i stycken och nu letade våra nya lärare med ljus och lykta efter förövaren. Något sade mig att de gamla inte gjorde någon större ansträngning att delta. Jag satte mig försiktigt upp. Snuddade med fingerspetsarna över pannan som fortfarande var kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i allt det vita. Läpparna var spruckna efter fallet nedför slänten och jag hade rispor i både ansiktet och på armarna. Jag mindes ingenting, ändå satt skräcken som ett gjutjärn i bröstet. Den fick mig att vilja fly. Slänga mig ut genom fönstret och dyka långt, långt ner i Svartsjön. Ända tills jag nådde botten och kunde gömma mig nere i den dyiga sanden. Vad var det egentligen som hade hänt? ”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”. Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han hade tappat förståndet. Jag trodde ingenting utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey när de kommit på besök. Jag var redan less på deras spekulationer om vem som kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade den personen räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade utgett sig för att vara mina bästa vänner hade fortfarande inte hört av sig. Jag kände mig så ensam. ”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan. ”Något att dricka, Miss Jacobson?” ”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.” ”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre. Blaise hade aldrig tyckt om svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus så hade han föraktat den typen av trollkonst. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han slutligen blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade behövt kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att inte väcka misstankar när han dök upp och försvann ideligen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om det enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa. Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort. ”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka. ”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag. Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när dem trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt. ”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco. ”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck. ”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp. ”Jag vet det inte säkert...Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.” Hans röst var stadig men ögonen rädda. ”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet. ”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...” ”Tyst med dig!” Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte. ”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp och mötte Blaise blick. ”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.” Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade. Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 17 sep, 2020 20:34 |
Trezzan
Elev |
Världens bästa Nadia. Du är bäst. Så underbart att få läsa. Hitta alla nya saker du stoppat in i texten!
DU är tamejfan bäst. 17 sep, 2020 22:02 |
96hpevanescence
Elev |
ÄLSKAR början! Det är så nice med reflektioner från en karaktär, för det blir liksom intimt och man förstår karaktären bättre. Denna reflektionen styrker exempelvis det sista Elli tänker i just det stycket, att hon är ensam, plus att det blir extra snyggt med hennes reflektion om Madam Pomfrey och att “Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.” Så så så bra!
(Plus att jag blir lite orolig vad de gjort med stackars Poppy, har det kastat en liten imperius över henne? ) Och sen kommer min älskade Blaises del med han konversation med min älskling Draco ♥ Och gud, jag har en benägenhet att ibland glömma hur unga de faktiskt är och vad som förväntas av dem trots deras ålder. Älskar btw denna beskrivningen: Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Och aaah, mitt stackars hjärta går itu för Draco och Elli (och lite Blaise, eftersom han gör så det blir något av ett triangeldrama), men mest för Draco som inte kan göra något direkt på egen hand. Det är säkert jättesvårt för honom att be om detta. Så vi får väl se hur det blir, om Blaise och Elli faktiskt flyr (tvek på den med tanke på att Elli är Gryffindor men samtidigt är hon lite “skör”, ett uttryck jag gärna använder för att beskriva mig själv ibland.). Längtar efter mer!!! Du är bäst, kram ♥ EDIT: Kommentaren blev något svamlig men jag är lite Spoiler: Tryck här för att visa! idag, så jag skyller delvis på det 19 sep, 2020 12:48 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: du är en berättare. Du är menad att berätta. Du vet vad du gör, eller så har du det bara i dig, eller både och kanske.
Det är ju så att i en lite enklare form av skrivande skulle det stå typ att Elli/jag låg i sjukhusflygeln, hon tänkte och kände såhär, madam Pomfrey kom in etc etc. Men när en berättare håller i tråden börjar det istället med: Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker? För att sedan fortsätta med Ellis tankar om de andra som legat i dessa sängar. Vet inte ens varför jag skriver det här till dig, som så uppenbart behärskar konsten, men vill väl kanske bara visa att jag ser det, de olika greppen texten använder sig av. Det vita har en mening som kontrast till det annalkande mörkret och revolutionen som närmar sig - älskar de nya inslagen! Även om det nästan är lite synd om Filch, för handen lär ju inte kunna läkas så lätt om skadan är magisk. Men han är inte alls någon sympatisk figur, tyvärr. Skulle vara intressant att se om han har en gnutta gott i sig, han också... Nu är ju den stora frågan vem som kastat patronusen. Förstår att Elli är less på spekulationerna, som förmodligen inte ens bränns...de skulle aldrig gissa vem/vilka det är En annan spekulation är ju om vem som gjort madam Pomfrey drömmande och mekanisk, och inte bara vem, utan framförallt...varför? Det nya stycket om Blaise är åter ett bevis på din berättarkonst. Inledningar är din specialitet! För att inte tala om avslutningar... Det är så rysande perfekt med risken som Draco tar för att få Elli i säkerhet. Och hur han ger avkall på svartsjukan. Dessutom var det magiskt när Trezzan läste kapitlet högt. Längtar ihjäl mig till nästa gång vi kan prata. Men det vet du redan Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 19 sep, 2020 21:47 |
Elzyii
Elev |
Inget internet = Desperat och sover hos mina föräldrar. Ikväll blir det ett nytt kapitel! Ni är bäst alla ♥
Skrivet av Trezzan: Världens bästa Nadia. Du är bäst. Så underbart att få läsa. Hitta alla nya saker du stoppat in i texten! DU är tamejfan bäst. Jag ÄLSKAR att du alltid ser när jag gjort något nytt. Har haft sån skrivarlust! Varit lite ledsen pga alla läsare som inte finns, att den tiden är förbi. Sen blev jag så glad och tacksam över er jag faktiskt har! Få, men underbara ♥ Och det är så tillräckligt för mig. Jag shippar dem också! Intressant att Jess gör det... Inte chippar hon Drelli iallafall, den saken är jävligt säker! xD Jag älskar allt du ska skriva om, har så mycket jag vill fråga dig! Du ger mig så många frågetecken och få svar, precis som en författare ska! Dina kommentarer är ALDRIG sugiga, att du kommenterar, att du FINNS här, räcker gott för mig. Ja jag vet inte själv... Det återstår att se! Jag är spänd inför att få svar! Åh, tusen tack ♥ Skickar berömmet tillbaka till dig älskling ♥ Skrivet av 96hpevanescence: ÄLSKAR början! Det är så nice med reflektioner från en karaktär, för det blir liksom intimt och man förstår karaktären bättre. Denna reflektionen styrker exempelvis det sista Elli tänker i just det stycket, att hon är ensam, plus att det blir extra snyggt med hennes reflektion om Madam Pomfrey och att “Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.” Så så så bra! (Plus att jag blir lite orolig vad de gjort med stackars Poppy, har det kastat en liten imperius över henne? ) Och sen kommer min älskade Blaises del med han konversation med min älskling Draco ♥ Och gud, jag har en benägenhet att ibland glömma hur unga de faktiskt är och vad som förväntas av dem trots deras ålder. Älskar btw denna beskrivningen: Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Och aaah, mitt stackars hjärta går itu för Draco och Elli (och lite Blaise, eftersom han gör så det blir något av ett triangeldrama), men mest för Draco som inte kan göra något direkt på egen hand. Det är säkert jättesvårt för honom att be om detta. Så vi får väl se hur det blir, om Blaise och Elli faktiskt flyr (tvek på den med tanke på att Elli är Gryffindor men samtidigt är hon lite “skör”, ett uttryck jag gärna använder för att beskriva mig själv ibland.). Längtar efter mer!!! Du är bäst, kram ♥ EDIT: Kommentaren blev något svamlig men jag är lite Spoiler: Tryck här för att visa! idag, så jag skyller delvis på det Du är så WOW ♥ Vi är utan internet hemma, så är så desperat att jag sover hos mina föräldrar ijkväll bara för att kunna sitta här och äntligen få läsa och lägga upp kapitel! Hoppas hoppas att du har något till mig!! Jag är supertaggad att få läsa om romantikern Draco, även om jag faktiskt blir lite svartsjuk. Men han har alltid varit otrogen, och med dig och Ida är det väl okej i guess. TACK snälla att du gillar det! Du ska veta att DU ÄR BÄST. Jag blir så glad varje gång du skrivit något, lägger ut ett kapitel. Du är så talangfull vännen ♥ Glöm aldrig det! Jag är glad att du gillar det ♥ Hermione är ju sån, hon försöker alltid hålla ett lugn... Ja!! Jag tror att Draco också var lite bakis, med tanke på hur han såg ut hiihih. Fniss! Bakis eller ej, du är bäst. Bara dig jag delar Draco med. Blaise får du behålla, jag tar Theo istället jag! Ja dem är unga... Med så mycket ansvar. Tragiskt egentligen, så sorgligt.... ♥ Skrivet av Avis Fortunae: Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. DINA BESKRIVNINGAR! Så lätta att ta för givna eftersom de är perfektion! Känner igen kapitlet, och nu är det inte mycket kvar förrän det okända, nya tar vid...det här kapitlet väcker många frågor och massor av inspiration. De blir anfallna av dementorer; alla de typiska kännetecknen för detta finns med. Gränserna för dröm, verklighet, liv, död suddas ut och allt känns oändligt sorgset. Elli påverkas snabbare och starkare av dem än Neville. Kommer att tänka på Ronja, Birk och de underjordiska. Elli/Ronja är den känsliga, på gott och ont. Neville/Birk är den som har en fot kvar i verkligheten och kämpar förtvivlat. Men även han är väldigt nära att dras med. Det är så starkt beskrivet med Nevilles alla svåraste känslor! Frågan är om dementorerna lyckades övermanna honom - eller inte...? Draco finns i både Ellis och Nevilles sorgsna syner. Men vänta nu - what? - GINNY? Är Neville förtjust i Ginny? Har lyckats missa detta Tror inte jag shippar dem faktiskt, hehe. Båda passar bättre ihop med andra, typ. Håller med Trezzan och Jess. Hellre Neville och Elli. (Eville? Nelli? Evil Nellie?) Nej nej nej sorry Draco ponken! Åh, stackars Elli...det värsta ögonblicket, när Draco försvann, får avsluta det hela. Ögonblicket hon återupplevt hela sommaren...våra karaktärer har verkligen inte haft det lätt. Längtar redan efter fortsättningen och mer Draco såklart, helst Drelli! Det byggs verkligen upp! Hoppas vi kan prata snaaaaaaaaaaaaaart Avis, min Avis! Tja, vad ska man säga? Du vet ju vad jag tycker om dig. Jag avgudar dig ju på alla punkter, just därför håller jag på och förbereder en historia, bara för dig. Jag tror att det här är något du kommer att älska! Vårt samtal idag gav mig en sådan peppning. Du är en sådan person, som har en förmåga att fånga upp människor och ge precis det dem behöver. Mirre är likadan. Det märks att hon är baserad på dig. Du är en på miljonen! Kan lugna dig med att Ginny INTE gillar Neville. Han har otur i allt, stackarn. Det smärtar verkligen. Usch. Ett evigt lidande... Ryser av ditt beröm, som alltid. Om jag är en berättare, då är du ett helgon! Magisk på något vis. Underbar ♥ Du är en av dem som ska hjälpa mig med fler spekulationer! För jag undrar också! Så ge mig svaren jag behöver, älskade Avis! Åh, är det min specialite... Du anar inte vad det här betyder! Jag blir så glad. Suger in varje ord. Älskar det. Tack!! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 26 sep, 2020 23:49 |
Trezzan
Elev |
26 sep, 2020 23:50 |
Du får inte svara på den här tråden.