Dracos enda önskan
Forum > Fanfiction > Dracos enda önskan
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Åh, stackars Draco! Tycker så synd om honom på slutet! Hur ska det nu blir för honom och Luna?
Tyckte detta var så fint: Han hade märkt hennes hals med ett litet, knappt synbart sugmärke. Som bara han kunde se om han tittade riktigt noga över borden i Stora salen. När det sakta började blekna bort kändes det som att Luna och Dracos historia också började göra det. Och på något sätt kändes det okej. Han visste att han var farlig för henne och han tyckte det var bra att dom hade avstånd till varandra. För hennes skull. Men kanske händer något nu som förändrar allt? Ja, vi vet bara om vi läser vidare - längtar till nästa. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 19 jul, 2020 18:26 |
Elzyii
Elev |
NY FÖLJARE!!!! FÖLJER ALLT mjed min älskade Draco, så självklart följer jag även denna!! Va kul att du väljer att skriva om honom. Nu ska jag plöjja igen allting, det känns spännande
Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 19 jul, 2020 19:56 |
PansyMalfoyParkinson
Elev |
Hej alla som läser! Kul att du är här också Elzyii. Nu kommer vi gå in på sjunde året för Draco, Luna och gänget. Här har jag gjort om lite hur allt gick till i boken så ni vet. ♥ Här kommer nästa kapitel.
*** Kapitel 23 Hört & sett Malfoys Herrgård var kall fastän det var sommar. Det hade varit kallt sen den dagen han kommit hem. Kallt och grått. Allt kändes som en imma. Draco hade försökt formulera ett brev till Luna. Rättelse: Han hade försökt formulera många brev till Luna. Men inget kom ur honom, inget som kunde göra det han gjort ogjort. Han visste att det var rätt av honom att inte skriva något, egentligen. Nu om någonsin behövde han hålla henne avskild från sitt liv. Voldemort och dödsätarna hade möten hemma hos honom nästan jämt. Just den här dagen satt han runt bordet med resten av gänget. Över bordet svävade Mrs. Burbage, lärare i mugglarvetenskap. Hon var så torterad att man inte kände igen henne. Hon grät tyst. Draco vågade inte titta på henne. Han tänkte på när Luna berättat om sina studier om mugglarprylar, hon hade pratat om nåt som hette flygplan och varit fascinerad. Förmodligen var det Burbage som lärt henne om dessa saker. Voldemorts orm Nagini slingrade sig över bordet. Draco ryggade tillbaka när hon passerade honom. Till höger om honom satt Narcissa, till höger om henne Lucius, och till höger om honom stod Voldemort och krävde Lucius på hans trollstav. Draco hade aldrig sett sin far såhär förut. Han hade stripigt hår, var svart under ögonen, skakig, rädd och benig. Men han gav Voldemort sin trollstav. ”Som ni ser har vi främmande idag.” sa Voldemort och slog sig ner på en stol. ”Mrs. Burbage, före detta lärare i Mugglartudier. Hon anser att mugglare är inte så olika oss. Hon menar till och med att vi kanske ska para oss med dom. Och ser inget fel i detta.” Dödsätarna uttryckte sitt ogillande. Draco kunde höra hur hon bad om sitt liv till Snape, men förgäves. Snart föll hon död ner på bordet framför Draco. Han försökte titta bort men kunde inte. såg in i hennes livlösa ögon. När Nagini började hugga in var han tvungen att titta bort för att inte kräkas. Draco åkte inte tillbaka till Hogwarts igen. Han stannade hemma på Malfoys Herrgård. Han visste att han skulle bli dödad av Potters armé om han befann sig på Hogwarts igen, och. han visste att han skulle låta sig själv bli dödad om han fick chansen. Källaren hemma hos Draco fylldes på med fångar, som antingen dödades eller torterades till galenskap. Mugglarfödda som inte gjort något fel, eller sådana som stod på Potters sida i det pågående trollkarlskriget. Trollstavsmakaren Ollivander var den som överlevde allting. Den gamla gubben skulle nog leva ut allesammans, även om han nu började bli benig och smal så man knappt kände igen honom. Draco undvek gärna att gå ner i källaren. Tills en dag. Han hade oroat sig för henne. Han hade oroat sig för hennes pappa. Xenophilius verkade inte förstå allvaret i att ifrågasätta Voldemort, han visste inte vad som kunde hända. Tills den dagen det hände. Draco ville inte tro att det var sant när han hörde hur Dödsätarna stolt berättade att dom kidnappat dottern till den förrädiska redaktören till Hört & Sett. Han satt i familjerummet med sin mamma när han fick beskedet om att dottern fanns i hans källare. Draco tänkte sig inte för, han bara reste sig hastigt upp och sprang dit. Narcissa sprang efter, greppade tag i sin sons arm och såg på honom. ”Vad gör du? Du vill inte gå ner där, jag lovar.” sa hon. Draco stannade upp i sin panik och sa, nästan så det inte hördes; ”Det är hon.” Narcissa lossade lite på greppet men skakade bestämt på huvudet. ”Du vill inte gå ner där.” försäkrade hon honom. Draco följde efter sin mamma tillbaka in i familjerummet. Hon hade varit där nere fler gånger än honom, sett mer, hört mer, utövat mer magi.. Förmodligen hade hon rätt. Men när Draco senare på eftermiddagen hörde skriket som tillhörde hans största kärlek bestämde han sig att han behövde besöka henne. 19 jul, 2020 22:19 |
Avis Fortunae
Elev |
Nu finns det kanske en chans att Draco kan göra något för Luna! Vad bra att använda dessa (visserligen hemska) händelser under sjunde året för att föra dem samman igen. Håller tummarna för att det ska gå bra! ♥
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 20 jul, 2020 11:35 |
PansyMalfoyParkinson
Elev |
Kapitel 24 Återförening
På morgonen smög Draco ner för trappan från sitt rum, genom familjerummet, och ner för trappan till källaren. Han hade trollstaven i högsta hugg och i trappan i källaren viskade han Lumos för att se efter vart han gick. Han låste försiktigt och tyst upp gallret till källarrummet och smög in. Lutad mot väggen satt hon. Åsynen av henne, blåslagen, rufsig, smutsig, fick honom att tappa andan. Åh gud, viskade han samtidigt som han närmade sig henne ännu lite till. Hon sov men vaknade till av ljuset från Dracos trollstav. ”Luna.” fick han krystat ur sig. ”Åh, gud, Luna.” Hans hjärta gick i tusen bitar och han kände sig galet maktlös. Vad fan skulle han göra. Vad kunde han göra? Han visste inte vad han skulle säga och gick ner på knä mittemot henne. Luna satte sig rak i ryggen och såg på Draco på det där sättet bara hon kunde. Vad.. fan.. hur ska jag..” mumlade Draco förtvivlat. ”Jag vill hjälpa dig.” ”Jag vet.” sa Luna. ”Schh, jag vet.” ”Jag är så himla ledsen.. jag.. fan! Fan!” Draco slog handen för pannan och fortsatte svära. Han slöt ögonen och mådde illa igen, men det tillhörde vanligheterna. Luna tog hans hand från pannan. Han öppnade sina ögon och såg på Luna. Hon var sårig i ansiktet. Han visste verkligen inte vad han kunde göra. ”Det finns inget du kan göra.” sa Luna som om hon läst hans tankar. ”Det är inte ditt fel.” Han tog hennes hand upp till munnen och pussade på den. Hon satt med ryggen lutad mot väggen och lät honom, var helt utmattad och slutkörd. Utsvulten och uttorkad. ”Jag ska hjälpa dig.” mumlade Draco mot handen. ”Jag ska mata dig och hämta vatten till dig och framförallt ska jag skydda dig från dom jävlarna.” ”Nej, gör inte det.” sa Luna. ”Det är farligt för dig. Jag klarar mig här nere. Jag har Mr. Ollivander och jag har Dean Thomas och vi skyddar varandra. Vem skyddar dig om du skyddar mig?” Draco såg upp på Luna. Kanske var svaret på hennes fråga Narcissa, men förmodligen var svaret ingen. Ingen skulle skydda honom. På övervåningen började Dracos familj vakna till liv och han tryckte till Lunas hand. ”Jag måste gå. Men jag ska få dig ut härifrån, jag ska det.” sa han och lämnade källaren. Dracos moster Bellatrix hade nöje av att tortera fångarna i källaren. Draco kastade, i smyg, ljudisoleringsformler runt källaren för att slippa höra deras skrik men han kunde svära på att dom ibland trängde igenom. Han smög ner till källaren på nätterna. I början hade han bara tagit med sig mat och vatten så det räckte till Luna men han började förstå att hon delade med sig till dom två andra fångarna och då tog han med sig trippelt så mycket så att det skulle räcka. Ibland satt han bredvid henne hela nätter och höll henne i handen medan hon sov på hans axel. Dean Thomas och Ollivander låtsades som att dom inte såg hur Draco grät när Luna inte såg. Han visade inte sin sorg inför henne för han ville inte oroa henne mer än nödvändigt. Han hade ingen aning om han någonsin igen skulle få se henne när han lämnade henne på morgonkvisten, han visste aldrig om hon skulle överleva Bellatrix tortyr under dagen. Han visste att Luna när som helst kunde dö, men han lät det inte visas. Luna förstod ändå. 21 jul, 2020 17:45 |
Avis Fortunae
Elev |
Åh vilket superbra kapitel, så hemskt men så bra - speciellt hur Draco uttrycker sina känslor. Han svär en del, precis som 'min' Draco, men av helt andra känslor. Så maktlös han måste känna sig! Tänk om han kunde kasta någon formel över Bellatrix... men det skulle hon väl märka tyvärr. Ser fram emot att få veta hu det går!
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 21 jul, 2020 22:05 |
PansyMalfoyParkinson
Elev |
Kapitel 25 Potter?
Hon var fast i flera månader. Inget rörde sig framåt. Jakten på Potter kändes lönlös och Draco kunde inte förstå varför Luna behövde sitta instängd. På ett dödsätarmöte tog Draco för första gången till orda. Han sa, precis som han övat inför spegeln kvällen innan, och kvällen innan det och kvällen innan det; ”Jag tycker Vi ska släppa fångarna från källaren. Vi skickar tillbaka dom dit dom ska och låter dom berätta för Potters anhängare vad Vi är kapabla till. Vi låter dom visa sina ärr, berätta sina minnen, då kommer någon knäckas och berätta var han befinner sig.” Narcissa, som förstod, nickade och höll med. Hon tog en klunk av sitt te och sa; ”Draco har rätt. Dom gör ingen nytta i vår källare längre.” Dödsätarna runt bordet såg förvirrade ut men skulle nog precis ge med sig när det hördes skrik från Stora salen. Alla runt bordet sprang dit, Draco tätt bredvid Narcissa. Han klämde hennes hand som för att säga tack att hon åtminstone försökt hjälpa till att rädda Luna. I Stora salen såg Draco hur Potter, Weasley och Granger stod och blev fasthållna av dödsätare som Draco kände igen från mötena. Han kände knappt igen Potter, som hade ett uppsvällt ansikte, men det fanns ingen tvekan om att det var Ron och Hermione vid sidan om honom. Dom hade fångat Potter. Nu var det över. Voldemort hade vunnit. När som helst nu skulle Lucius eller Bellatrix kalla på Voldemort och en gång för alla så skulle Harry Potter dö, Voldemort vinna. Draco förstod vilken fara fångarna i källaren var och drabbades av panik. Luna behövde därifrån. Snabbt. Han såg på sin mamma som stod bredvid honom. ”Jag uppehåller dom, men bara kort.” sa hon. ”Skynda dig.” Och så sprang Draco. Han sprang till skåpet där han visste att Lunas trollstav fanns inlåst och slog sönder det med sin knytnäve. Det började blöda och gjorde ont men han stack in sin hand genom det lilla hålet och sträckte sig efter Lunas unika trollstav. Han sprang ner till källaren. Slog upp grinddörren. Luna kom snabbt på fötter. ”Du måste härifrån!” skrek Draco och gav Luna hennes trollstav. ”Nu, på en gång. Här är din stav. Spring, nu!” Men Luna stod kvar. ”Du vet att jag inte tänker lämna Mr. Ollivander och Dean här.” sa hon. ”Luna, jag kan inte rädda er alla! Du måste härifrån nu, snälla, kan du göra som jag säger?!” sa Draco panikartat. Luna skakade på huvudet. ”Du behöver inte rädda mig.” sa hon. ”Jag klarar mig. Rädda dig själv.” Draco täckte ansiktet med händerna och förbannade hennes envishet. Han såg på henne mellan fingrarna och viskade snälla. Men, hon skakade på huvudet ännu en gång. Bellatrix ropade på Draco från övervåningen och han kollade bedjande på Luna en sista gång innan han sprang upp. ”Hur ska vi veta om det är Potter?” snäste nån. ”Vad har hänt med hans ansikte?” sa en annan förskräckt. Draco kom in i Stora salen och såg på Bellatrix, som ropat. ”Du får identifiera om det är Potter.” sa hon. ”Seså, var inte blyg. Kom.” Hon sträckte fram en hand mot Draco som han ignorerade. Han gick fram till Harry, satte sig på huk framför honom. Det var ingen tvekan om att det var självaste Potter som låg på golvet framför honom. ”Du måste rädda henne.” viskade Draco, knappt hörbart, bara för Harrys öron. ”Ta henne härifrån. Levande. Och om du misslyckas så kommer jag hitta dig och döda dig och alla du älskar. Förstår du?” En kort nick från Potter. ”Nå, är det han, Draco?” sa Lucius. ”Jag.. jag är inte säker. Jag vet inte.” sa Draco. Och med det slängdes Ron och Potter ner i källaren medan Hermione och Bellatrix skulle ha lite, som Bellatrix kallade det, ”tjejsnack.” Rons gråt och skrik från källaren tog sig igenom Dracos tysnads-formler. Draco önskade att han hade kysst henne en sista gång. För den kvällen försvann hon från hans källare och han visste inte om han någonsin igen skulle få se henne. Lidandet blev outhärdligt. 22 jul, 2020 18:45 |
Avis Fortunae
Elev |
Smart av Draco att ta hjälp av Harry - även om han inte hade behövt hota honom... fint att han på olika sätt genom hela kapitlet försöker hjälpa Luna. Smart idé i början på kapitlet också och Narcissa verkar vara med på noterna. Och nu är Luna befriad - men hur ska det gå? Kommer de att träffas igen? Kommer Draco att förändras och försöka hjälpa även andra för hennes skull? ♥
Ser fram emot mer!!! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 25 jul, 2020 11:31 |
PansyMalfoyParkinson
Elev |
Mycket headcanon i kommande kapitel, inte som i boken! ♥ Det här är sista kapitlet innan epilogen.
Kapitel 26 Battle of Hogwarts Draco mindes inte hur han fått veta det. Han minns inte hur han kommit dit. Men nu stod han på ett berg, utsikt över Hogwarts, i ett sällskap med svartklädda och onda människor. Voldemort stod längst fram och blickade ut över den värld som skulle bli hans. Vincent Crabbe och Gregory Goyle stod vid sidan om Draco, stolta och nya dödsätare. Draco var glad att han hade dom vid sin sida, då han visste att dom var villiga att riskera det mesta för att skydda honom. Draco hade inte varit på Hogwarts sedan Dumbledores död och han mindes knappt hur det såg ut inomhus. Men han visste vad hans uppdrag var. Han skulle hitta Harry Potter. Föra honom till Voldemort. Det var allas uppdrag. Potter hade ingen chans. Vincent och Gregory lämnade inte hans sida när dom marscherade bestämt mot Hogwarts. Dom kastade trollformler till höger och vänster omkring sig, betedde sig som Dracos livvakter och han uppskattade det. Hans plan var väl egentligen att.. ja, gömma sig? Han ville inte dö, han ville inte hjälpa Voldemort att döda Potter, det fanns inget annat val då än att gömma sig. Och han hade gömt sig hela sjätte året i ett väldigt speciellt rum, så han visste precis vart han skulle. I korridorerna på Hogwarts var det krig. Alla sprang och skrek. Draco tog ett grepp om sin trollstav och började också springa. Han ville inte skada någon, så det enda han kastade omkring sig var skyddsformler. Och så i en trappa. Så sprang han in i henne. ”Luna!” Han slog armarna om henne i en stressig kram. Otroligt lättad över att se henne vid liv. ”Vad gör du här?” sa han. ”Du kan inte vara här.” ”Detsamma till dig.” sa hon. ”Luna, det är..” ”Jag vet. Farligt. Jag kan dö. Men jag måste stanna här, du vet det. Jag måste slåss för min mamma.” Draco såg på henne och älskade hennes envishet som han hatade. Han förstod henne och det skar i honom att dom skulle slåss för två olika sidor. ”Okej.” sa han. ”Okej.” ”Kan du hjälpa mig med en sak?” frågade Luna. ”Ja. Ja vad som helst.” svarade Draco. ”Vart finns Ravenclaws Diadem?” Draco mindes Vid-Behov-Rummet, dit han egentligen var påväg just nu för att gömma sig. Han svarade på hennes fråga, undrade vad hon skulle med det till. Luna svarade att det var till Harry Potter och Draco förstod. Han berättade för Luna på vilken av alla högar där inne diademet låg på innan han försökte hitta ett annat gömställe. Vincent Crabbe dog i elden. Draco var inte där. Han och hans två livvakter hade sett Harry Potter springa mot Vid-Behov-Rummet och då bestämde sig Vincent och Gregory att Voldemort var deras herre och inte Draco. Så dom lämnade honom. Draco satt i en hörna, tryckte och gömde sig. Sen hörde han att Harry Potter också var död. Alla samlades där ute, framför slottet. Dödsätarna stod på en sida, alla andra på en annan. Draco stod på andra sidan men som förstelnad, och tittade på Harry som låg livlös i Hagrids famn. I nacken på Draco andades Luna. Han visste att det var hon. Det var bara hon som kunde ge honom den sortens gåsgud på hela kroppen. Hans föräldrar kallade på honom. Kom Draco. Kom hit nu Draco. Men han stod kvar. Han kunde inte röra sig. Tills då Harry plötsligt reste sig. Alla drabbades av panik. Draco vet inte vad han agerade på men han sprang tvärs över gården, skrek ”Min trollstav, Potter!” och kastade den till honom. Sedan sprang han in i sin mammas öppna famn och familjen på tre rörde sig bort från Hogwarts. Han vände sig om och försökte hitta Luna i all panik men hon var som bortblåst. *** Draco stannade på Hogwarts område, nere vid sjön, trots att hans föräldrar bad honom att följa med. Han sa som det var. Jag tänker stanna här och vänta på Luna. Och Lucius hade inte gillat det men skämdes för mycket för dit han fört sin familj och sa därför inget. Han och Narcissa transfererade sig därifrån. Draco var försvarslös. Han hade gett sin trollstav till Potter så om någon skulle bestämma sig för att förhäxa honom var han hjälplös. Men ingen kom till sjön. Ingen visste att han satt där och väntade. Förutom Luna förstås, som efter timmar kom gåendes bakom honom. Hon var smutsig och sårig men såg lätt ut. Som att nu var det över. Nu var allt klart. Hon satte sig bredvid Draco och såg ut mot sjön. Hon drog knäna mot bröstkorgen och knäppte händerna runt sina ben. Draco satt med raka ben och armarna bakom sig. Dom såg på varandra. Unga kärlekar, som så mycket fel kommit mellan. Det hade inte varit lätt för dom. Men hon hade varit förändringen i Dracos liv som han behövde. Han undrade om hon visste det men kunde inte förmå sig att säga det. Hon la sin hand på Dracos ben och han ryckte nästan till av hennes beröring. Det var längesen det bara varit dom två. Han hade aldrig sagt dom där tre orden förut så när dom kom ur hans mun kände han inte igen sin röst. ”Jag älskar dig.” sa han, nästan med ett frågetecken efteråt. ”Så jävla mycket.” Luna ryckte till av svordomen. ”Du blandar så vackra ord med så fula.” sa hon, och Draco skrattade rätt ut. ”Men jag älskar dig med, vet du.” Han fylldes av en värme i hela kroppen. Han tog hennes hand. Och släppte aldrig taget om den igen. 25 jul, 2020 14:11 |
Idiz
Elev |
Superbra verkligen! Läste ikapp några kapitel och började gråta på vissa ställen... Du skriver jättebra!
26 jul, 2020 20:41 |
Du får inte svara på den här tråden.