Skinny Love (Marauders)

Kärlek. så mycket kärlek. ♥
Tack till er båda för att ni läser. ♥

Nästa kapitel är skrivet av Avis Fortunae och kommer på söndag. ♥

Shit vad jag saknar dig alltså! ♥

Åh jag saknar dig Avis Fortunae och det har varit ett par jobbiga dagar och jag har varken haft någon lust att läsa eller skriva eller bry mig om något alls den senaste veckan. Varpå jag inte kommenterat flera av dina kapitel. Men det kommer. Det vet du. ♥

Här är ditt UNDERBARA kapitel om Snape. Att få se allt ur hans perspektiv väckte så många idéer och funderingar. Och är en naturlig del av mitt tänk nu. Sjukt att det kan bli så? Tack tusen gånger om. ♥

Kapitel 33 – 1978
Snapes perspektiv

Severus hatar inte flaskor längre. Åtminstone inte alla. Han har äntligen besegrat dem, och vet att de kan fyllas med vätskor som styr sinnet fullkomligt till ens fördel. Flaskor med den rätta drycken kan vara vägen till berömdhet, man kan brygga sig till ära och till och med korka igen döden. Inte för att han själv är så intresserad av att undkomma den - ibland kan han rentav tänka på den som en befrielse - och han tänker definitivt inte gå genom det eländiga livet likt en ynkrygg som fruktar slutet. Ingen ska någonsin kunna ge sig på honom igen, som när han fick ärren, eller förnedra honom, som den förhatlige Potter gjorde under de följande åren.

Att komma till skolan blev inte den förväntade befrielsen, tänker Severus medan han rör om i den bubblande brygden enligt det avancerade mönster som bäst får den att ta sig. Han vrider ner lågan under den någon millimeter och ser sig om i det tomma klassrummet. Det första som hände var att Lily hamnade i ett annat elevhem, det odrägliga Gryffindor fyllt av besserwissers som tror att de är modiga. Och James Potter, pojken som Severus råkat i dispyt med redan på tågresan till Hogwarts, var naturligtvis också där tillsammans med sitt gäng.

Egentligen är det ett under att Severus och Lily ändå förblev vänner så länge. De hade det mesta emot sig, från de två elevhem som konkurrerande allra mest med varandra. När han slänger en sista blick på den stora kitteln, för att försäkra sig om att värmen under den är precis rätt, tänker Severus att det aldrig hade gått i längden. Alltför många element i hans liv går emot honom för att hindra hans lycka. Visst var det han som begick ett ödesdigert misstag genom att såra henne, och i början visste hans förtvivlan inga gränser, men så småningom insåg han att sprickan länge hade funnits där. Han passar bättre på den sanna sidan, där det går att bygga upp en styrka som inger fruktan. När han lämnar kitteln svagt ångande i rummet, och går ut i korridorerna, är det många som viker med blicken från honom. Och han bryr sig inte om det, vill rentav ha det så. Han har funnit sin plats i tillvaron.

Även i stora salens myller vid frukosten får han en och annan skygg blick, mest från de yngre eleverna. Han låter den ödesdigra stämningen följa honom fram till det hatade gryffindorbordet, där det ser lika stökigt ut som vanligt med ugglor som sprätter omkring bland tallrikarna i en röra av omslagspapper och snören. Potters bäste vän, Black, skryter om något som kommit med posten, ivrigt påhejad av sina självgoda kamrater. Det är ett sådant hyckleri. De säger sig allesammans avsky svartkonster, och Severus har till och med hört Black skryta om mängden mörk litteratur som finns i hans hem och som han aldrig ens tittat åt. Men inte har deras avståndstagande hindrat dem från att plåga Severus under alla dessa år, med vidrigt förnedrande förhäxningar som ska föreställa roliga.

Han försöker undvika att se på gruppen eller bevärdiga dem med någon form av uppmärksamhet, men likförbannat vet han ändå att Potter håller Lilys hand under bordet, och för en sekund bränner smärtan till inuti. Dessa fördömda känslor - men en gång ska han bli fri från dem. Ouppnåelig och osårbar. Han koncentrerar sin uppmärksamhet helt och hållet på den person som ärendet gäller och lägger en benig hand, som han försöker göra tung, på Jessica Ravens axel.

Hon vänder tvärt på huvudet och klart ljusblå ögon möter hans. Med allt fokus han kan uppbåda håller han kvar hennes överraskade blick, trots att han märker att hon flackar med den mot sina gryffindorvänner.
“Professor Snigelhorn bad mig söka upp dig, för trolldrycken. Verkar inte som om Rosier kommer tillbaka”, säger han kort med allt fokus på att ignorera det långa, röda hårsvallet i synfältets suddiga kant. Han kan känna den hatiska energin från pojkarna och tillägger bestämt: “Direkt, Raven.”
Hon nickar och tittar ner i bordet, för att sedan snabbt samla ihop sina saker och resa sig.
“Rör du, dör du”, säger naturligtvis den vidrige Black och för en millisekund får hotet i hans röst Severus att stelna till, men sedan vänder han snabbt på klacken och börjar röra sig bortåt korridorerna med snabba steg. Bakom sig hör han Ravens andfådda flämtande för att hinna med.

Väl tillbaka i det tomma klassrummet, med brygden som Raven gör i ett projekt tillsammans med Rosier, smäller Severus effektivt ner sin trolldrycksbok på bordet. Hans anteckningar i marginalen förbättrar recepten avsevärt, hon vet det och går med på att de arbetar efter hans instruktioner. Det kommer att göra drycken mer än endast godkänd. Men freden mellan dem brukar inte vara länge och det gör den inte nu heller. Han förstår sig inte på henne. När ångorna från brygden stiger tätare, och hon stryker bort fuktiga slingor av sitt mörka hår från pannan, fångar glittret på hennes finger hans blick. Severus kan inte låta bli att fråga: “Vad säger din vän Black om ringen du bär?”
Naturligtvis försöker hon bita ifrån, säga att Severus inte ska lägga sig i. Men han finner det så löjligt, så hycklande att den vackra Jessica Raven går där omhuldad av Potters och Lilys gäng, när hon samtidigt är bortlovad till Evan Rosier och har sin familj på den sida Severus numera tillhör med hela sin lojalitet. Är verkligen gryffindors så enfaldiga att de inte känner igen en ulv i fårakläder?

Snart är den hetsiga ordväxlingen i full gång över de mortlade ingredienserna och de slungar den ena förolämpningen värre än den andra mot varandra genom ångorna:
“Du kommer att gå sönder av dina val.”
“Det är inte som att du vet något om att ha vänner.”
“Hon var min vän!” fräser han, mot sin vilja träffad. Förbannade svaghet.
“Och du kallade henne för smutsblod”, säger Lilys bästa vän obarmhärtigt, slänger den ångestframkallande sanningen rakt i ansiktet på honom.
“Jag älskade henne”, hör han sig själv säga och är glad att ha använt preteritumformen. Hans känslor för Lily har ändå ingen betydelse längre, nu när de valt vitt skilda vägar en gång för alla. Jessicas ögon blixtrar ilsket mot honom.
“Vad i helvete vet du om kärlek, Snape? Det är något du aldrig kommer att uppleva. Inte i detta liv och inte i nästa. Du är patetisk.”
Hon är verkligen irriterande och självgod, precis som de hon umgås med. Som om det där uttalandet ens skulle såra honom. Patetisk? Tala om att kasta sten i glashus. Nu rycker hon åt sig väskan och ska rusa iväg i någon barnslig protest. Severus kan inte låta bli att slänga de avgörande orden efter henne: “Vad hade de sagt om de sett märket på din arm?”
Hennes hand stannar på dörrhandtaget och hon vänder sig om, träffad. Severus drar flinkt upp ärmen på sin tröja, så att det mörka märket blir fullt synligt och dödskallen hångrinar mot henne. De stora, blå ögonen får en hinna av is. Så drar även hon sakta upp ärmen på sin tröja. De identiska märkena på deras tunna underarmar är ett faktum.
“Snape”, säger hon och hennes röst är lika kall som isen i ögonen. “DU hade ett val att välja det här livet. Jag föddes in i det. Det är ett fängelse, ingen befrielse.”
Och Severus ser på Jessica Raven, flickan som trots sin bakgrund sorterades rakt in i Gryffindor. Född i en renblodig familj, med brodern redan aktiv i herrens tjänst. Om de bara visste, de självgoda marodörerna. Raven är intelligent, hon skulle kunna nå oerhört långt om hon inte lät sig styras av sin löjliga tvekan. Känslorna som bara gör en bräcklig. Och Severus får lust att befria henne på riktigt, genom att såra och säga sanningen.
“Sirius Blacks hundvalpsögon och tomma hot är snart ett minne blott”, slänger han ur sig mot henne. “Det kommer inte att spela någon roll vad du säger.”
Hennes ögon är nästan genomskinliga nu, liksom hennes röst:
“Jag säger väl ingenting då.”
Detta yttrande irriterar honom outsägligt. Varför plåga sig själv på det viset? Med ett sådant dubbelliv? Hur orkar man leva med sig själv i en sådan tvetydighet? Men frågan är om hon ens själv till fullo inser hur förvirrad hon är. Severus får lust att upplysa henne om det. Han ska precis öppna munnen då hon avvärjande och mycket bestämt håller upp en finlemmad hand mot honom:
“Håll käften, snorgärsen.” Han ryser till vid deras välkända öknamn på honom. “Ett ord till någon om detta…” hon håller upp handen med märket, “och jag mördar dig personligen.”

Det är ingen konst för Severus att följa hennes gråtande flykt upp genom slottet. Som en smal, mörk skugga håller han sig på det avstånd där hon inte upptäcker honom. Likt ett sorgset spöke väntar han i närheten av flicktoaletterna, där han hör hur hon låter vattnet forsa ur kranarna, innan hon kommer ut, i något lugnare tempo, och styr stegen mot biblioteket.

Han borde kunna lämna henne ur sikte nu, när han ser att hon inte är hysterisk längre. Det är en liten vana han har skaffat sig genom livet, att hålla människor under uppsikt så länge de är rasande. Men Raven tycks ha lugnat sig. Han ska just obemärkt glida bort längs hyllorna, när blicken fastnar på de boktitlar hon dröjer vid.

Severus behöver inte se dem på nära håll för att veta. Han har varit vid den där hyllan åtskilliga gånger i samband med sina intensiva studier av trolldomsgrenar som inte lärs ut i den ordinarie undervisningen. Raven anser tydligen att även hon behöver en del specialkunskaper i sitt liv. Egentligen förvånar det honom inte. Så ej heller att den fräcka flickan ser sig om efter bibliotekarien, för att sedan låta en av böckerna glida ner i väskan.

På väg ut ser hon sig oroligt om flera gånger, som om hon visste att någon iakttar henne, men Severus är säker på att hon inte har märkt honom. Hon har all anledning att ängslas och även att söka mer kunskap om magiska skydd. Severus vet. Han vet mer än de flesta om böckerna på hyllan och om den som nu befinner sig i Jessica Ravens väska.

Ocklumenering måste vara oumbärligt när man lever ett dubbelliv.

Ouf.

Snape, Snape, Snape.
Vad ska man säga? Jag älskar detta ♥

Men Jess, stackarn.
Och Sev, stackarn.
Och Sirius, stackarn.

Åh jag saknar dig Avis Fortunae och det har varit ett par jobbiga dagar och jag har varken haft någon lust att läsa eller skriva eller bry mig om något alls den senaste veckan. Varpå jag inte kommenterat flera av dina kapitel. Men det kommer. Det vet du. ♥

Här är ditt UNDERBARA kapitel om Snape. Att få se allt ur hans perspektiv väckte så många idéer och funderingar. Och är en naturlig del av mitt tänk nu. Sjukt att det kan bli så? Tack tusen gånger om. ♥


------------------------------------------------------------------------------
Saknar är bara förnamnet! Vi träffades precis innan denna konstiga tid började. Det har varit rätt kämpigt med en del saker här, men på ett plan börjar det faktiskt vända (vi har fått en del hjälp på Sankt Mungos, om du förstår ...) Förstår så väl din känsla att varken vilja skriva, läsa eller bry sig - så är det ibland när man behöver ladda energi.

Tack för ditt förtroende att låta mig skriva ett kapitel, och att det gav nya perspektiv!
Känns helt fantastiskt. ♥

Och tack Leoney för din positiva feedback!

Efter många om och men... Här är nästa kapitel. Har ingen lust till alls mycket just nu.. Förutom mitt spel. Men sån är jag - det går i perioder och för att tacklas med all karantän är det ganska skönt att försvinna in i spelvärlden. Bland drakar och magi... Men även här. ♥

Kapitel 34.

Jag hör musiken ända in. Den är så lycklig och jag är så olycklig. Jag viker sidans översta högerkant så att jag ska minnas vart jag ska fortsätta läsa. Jag har läst om sidan trettiosju gång efter gång men lyckas inte förstå ett enda ord. Det enda jag kan göra är att ge upp. Det kanske är tanken med ocklumeneringsläran – att hjärnan och de inre tankarna ska påverkas av det på ett särskilt sätt. Att bokens lärdomar lyckas få mig att förstå att jag ska ta det lugnt för att få förståelse för informationen jag läser. Dörren till rummet är låst så ingen ska kunna ta mig på bar gärning. Ändå vet jag att min frånvaro har uppmärksammats. Inte minst av Lara själv. Det är hon som står på andra sidan dörren och bultar nu.
”Snälla Jessi! Du kan väl släppa in mig?” ber hon och jag suckar tyst för mig själv innan jag kilar ner boken i sitt fack i väskan. Sedan tar jag mig mot dörren och låser upp den för min svägerska.
”Förlåt mig Lara”, säger jag när vi synar varandra. Jag har en kofta på mig mot kylan men hon har ännu bara armar – trots marskylan. Hennes ansikte mjuknar och hon leder mig in igen med en hand på min ryggtavla. Låser efter oss och leder oss bort till soffgruppen där jag just läst. I skenet från bordslampan ser hon allvarlig ut. Allvarlig och bekymrad.
”Be inte om ursäkt, Jess. Jag vet att något är fel. Hela din uppenbarelse skriker det.”
Jag nickar stilla och väntar på att hon ska säga något mer men det kommer aldrig. Istället lägger hon sina armar om mig och jag fäller en ensam tår mot hennes blodiga klänning.
”Vi är svurna av ed att vara familj, Jessica. Du såg det själv. Och nu ska jag berätta en sanning för dig som aldrig får lämna detta rum. En sanning som du och jag ska dela – och bara vi.”
En stilla nick mot hennes bröstkorg är mitt enda svar. ”Lovar du?” frågar hon.
”Jag lovar, Lara.”
Så tar hon ett djupt andetag så att mitt huvud höjs mot hennes bröst. Och sedan flyr luften hennes lungor. Som om det är konstgjort eller sista gången hon andas.
”Jag vet hur fel det här är. Jag vet vad de håller på med. Avery men även Evan. Jag ser allt, Jessica. Och de tror mig vara så jävla naiv. Men jag älskar Avery och jag…” Hon pausar ett tag innan hon återupptar sina ord igen. ”Jag har avlagt ett löfte jag aldrig kan bryta. Men det här är inte ett slutgiltigt val”, säger hon och håller fram sin arm och blottar det svarta märket. ”De håller mig i det tysta. Till och med du vet mer än vad jag gör”, säger hon. ”Men jag ser också Jess. Jag ser hur du plågas av det. Du plågas av det på ett sätt som jag aldrig kommer att behöva göra. Inte i detta liv och inte i nästa. För i nästa liv behöver jag inte ens bry mig. Då kan ingen ställa krav på mig. Och jag har sett Jessica. Jag vet att du älskar honom.”
Den stilla tåren har ersatts av ett lågmält och stilla snyftande. ”Det gör jag inte”, viskar jag mot hennes lockar.
”Jag menar inte Evan”, säger hon skarpt som om jag vore uppriktigt korkad.
”Gör du inte?” piper jag.
”Jag är väl inte blind heller”, fnyser hon och drar min lilla kropp mot sig igen när jag ska se henne i ögonen. Hon håller mig i ett hårt grepp som säkert ska likna en kram men jag känner mig mest fångad.
”Snälla… skada mig inte”, säger jag men tror knappt att hon hör mig. Greppet om mig släpper och nu känns det mer som om hon omfamnar mig.
”Jessi”, säger hon och stryker mitt hår med en försiktig och helande hand, ”jag skulle aldrig skada dig. Vad får dig att tro en sådan hemsk tanke?”
”Mor. Och Averys hot”, viskar jag mot hennes hals. Öppnar upp mig som om det vore hon som legilimerade mig.
”Jessica”, beordrar hon och tar ett grepp om min haka med sina varm, smala, fingrar. ”Jag tänker inte rättfärdiga din brors hot mot dig även om jag är fullt medveten om att han är under stor press.” Lara tar ett djupt andetag. ”Men om han någonsin rör dig eller nämner ett enda litet hot så tar jag itu med det. Vi kvinnor måste hålla ihop.”
”Vet han ännu?” frågar jag och Lara nickar.
”Självklart. Det är ännu ett skäl till bröllopet och vårt eviga band. Innan min förvandling sker ska jag dricka hans blod för att bli resistent mot doften av honom och frestelsen att sätta mina tänder i honom. Och det blodsbandet räcker sig till dig med. Det finns ingen risk i att någon av er skadas. Och det är min högst plikt att utföra för att hålla er säkra.”
”Lara?..”
”Du är min syster nu, Jessica. Låt mig behandla dig som sådan. Jag kommer aldrig att skada dig för att du älskar någon du har djupt förtroende för. Men för Merlins skull, jag hoppas verkligen inte att du brister i tusen bitar av din olycka. Du är sannerligen en olyckskorp.”
Jag ryser till av hennes ordval – har hon, av alla dessa människor, genomskådat mina tankar. Hur proper och tämjd denna petita renblodsdam än verkar så är Lara den som granskat mig mest. Och nu – lovat mig mest.
”Jag måste återgå till att fira mitt obrytbara äktenskap till din bror, Jessica. Vila dig lite. Det har du förtjänat”, säger hon och smeker min kind medan jag utmattat faller mot kudden på soffan och hon sveper en filt över mina axlar. Luften tar sig inte ur mina lungor och syret når inte ända ner. Det är tungt att andas precis som om jag skulle behöva öppna ett fönster men det är alldeles för kallt för att jag skulle vilja.

Det är inte av syrebrist jag försvinner bort i tomhetens dunkel utan av total utmattning. Mitt hjärta är en flammande sten och Sirius var krutet som sprängde det. När allt jag bad om var vatten. I nattens svalkande vindar knakar ekgolvet till och en strimma av ljus faller över golvet när en frän lukt sprider sig in genom den gamla dörren som precis öppnats. Jag sätter mig direkt upp och inser att jag hamnat i sängen på ett eller annat sätt. Evans slips är oknuten och hänger löst om hans hals. Det luktar ättika, brännvin och bränt om honom och kavajen han har slängd över axeln faller mot golvet någon gång på färden från dörren fram till himmelsängen. Med sin stav i en klumpig rörelse kastar han en formel mot dörren som verkar låsa den. Sedan kryper han upp intill mig där jag sitter med överkastet draperat över axlarna. Klämmer sig ur skorna lika osmidigt som han låst dörren och klättrar över till mig ståendes på sina knän. Han borstar vårdslöst bort slingor från mitt ansikte med klumpiga fingrar i ett försök att fästa dem bakom öronen och kysser vattnigt min kind och det är som glödgat järn mot min kylda hy.
”Snälla Evan, inte nu”, ber jag försiktigt. Men han verkar inte ha hört eller låtsas inte om mitt bedjande. Istället placerar han en ny frändoftande kyss i min tinning och en annan i min mungipa. Vrider min käke mot sig för att placera en tungvrickande kyss på mina hopklämda läppar.
”Sluta, Rosier!” kräver jag och rycker till och förflyttar sig en centimeter från mitt ansikte.
”Vadå? Gillar du det inte?”
”Det är fel tid på månaden för det”, ursäktar jag mig och drar överkastet hårdare om min frusna kropp.
”Oj”, harklar han besvärat och kliar sig i nacken. Hans andedräkt är eld och chili blandat med vinäger och jag får vända mig för att inte spy. Utan ett enda ord till faller han mot kudden och ytterligare ett par ögonblick senare snarkar han. Men jag? Jag kommer aldrig att uppleva sömn i detta hus som Merlin glömde. Men jag tar mig till sidan sextiotre i ocklumeneringsboken. Där författaren nämner att en häxa eller trollkarl som bemästrat animagusformen har ännu svårare att få sina tankar lästa. Och jag vet vad min nästa plan är.
Inte förrän solen vandrar upp över horisonten och soffans tunna filt ligger om min kropp igen. När jag vaknar av att Evan sätter sig vid mina fötter tror jag att jag drömt alltsamman. Om det inte vore för kavajen som ligger placerad precis där han tappat den under den gångna natten. Han tar min hand försiktigt när han ser att jag synar honom trött. ”Förlåt, du.”
”För vadå?”
”För att jag var alldeles för berusad. Sa jag något olämpligt eller varför la du dig här?” Han ser uppriktigt besvärad ut så jag sätter mig upp och lutar mig mot hans axel. ”Jag går i sömnen, Evan.”
”Lovar du?” säger han lågmält och tittar ner i marken. Han är nyduschad och luktar nässlor och nypon. Mörka toner av ek förnimms emellanåt. Jag lägger vardera hand om hans hals och vänder hans ansikte mot mitt. Ser djupt i de blå ögonen, mörkblått spräckliga, full av avsky mot sig själv och en sorg i det blå havsdjupet, och vet att han inte vet. Sedan placerar jag en mjuk, bestämd, och fyllig puss på hans läppar.
”Jag lovar, Evan.”

Yasss nytt kapiteeel

Men alltså Rosier, jag gillar verkligen, VERKLIGEN inte honom

Och det känns både bra och dåligt att Lara har sett igenom Jess, bra för att hon förstår, dåligt för att Jess har gjort allt för att dölja det.
Och hon måste träffa Sirius snart igen! Och förklara varför hon har märket!

Längtar till nästa♥

Går just nu in i din text som någon sorts tröst eller verklighetsflykt. Kan verkligen relatera till att inte ha lust till mycket alls. För dig är spelvärlden ett sådant ställe att gå in i. Hur är det för dig med all karantän och sånt? Jag går från privatlivet, där vi till och med handlar online, till jobbet där det (nästan) är som om corona inte existerade. (Två meters avstånd mellan tonåringar? Yeah right). Vår värld med vampyrer och Dödsätare känns inte mycket konstigare än verkligheten just nu.

Och apropå vampyrer - Lara. Jag har ju tyckt hela tiden att hon är creepy men det är också för att jag blandar ihop henne med Lara från Dark Times. Hon blir faktiskt lättare att förstå sig på med tiden, och det här kapitlet är ännu ett steg på den vägen. Jag tror att en del av min antipati mot Lara är att jag inte riktigt har något grepp om vad hon anser om människovärde i allmänhet. Jag vet dessutom väldigt lite om vampyrer, men antar de kan vara lika olika sinsemellan som människor är. Den här osäkerheten på Lara är i sig spännande och en av de saker jag uppskattar mest med din story är just att den innehåller många helt egna karaktärer, miljöer och situationer som inte alls finns med i originalböckerna. Samt att den i stort sett handlar om vuxenvärlden, eller unga på väg in i den.

Nu när Lara står där och utåtagerande bankar på dörren känns hon åter mer mänsklig, lättare att sympatisera med. Även om hon fortfarande markerar revir som tusan så gör hon det av en orsak, och med starka känslor. På sitt sätt så känns det som om hon faktiskt bryr sig om Jess, och iakttagelseförmågan är det ju inget fel på, vilket visar sig när Laras ärende kryper fram.

(Sedan är det såklart spännande att det KAN ha varit min story som fick Jess så intresserad av ocklumenering. Det blir så levande när du beskriver själva processen och verkligen går in i hur hon sitter och studerar det).

Och sedan flyr luften hennes lungor. Som om det är konstgjort eller sista gången hon andas.
"Jag vet hur fel det här är ..."

Och här vill jag ju tro att Lara på något plan inser det vansinniga i det som Dödsätarna håller på med. Men dels älskar hon Avery och dels styr det här löftet henne helt. Det där sista, konstgjorda andetaget känns som en symbol för att hon kommer att bli något annat, leva i en annan form.

"En sanning som du och jag ska dela - och bara vi" ... Innebär det att Lara vill att Jess hemlighåller sin kärlek till Sirius? För att det ändå inte går? Men att Lara förstår och lider med dem? Sen är det ju faktiskt fint att hon tänker skydda Jess om brodern eventuellt skulle gå för hårt fram. Och ändå förstår jag Jess känsla av syrebrist. Hon är så nertryckt i hela den här situationen.

Hela beskrivningen - varenda liten detalj - av hur Evan kommer in i rummet är så vidrigt perfekt. Får rysningar på riktigt. Och i så många andra texter/filmer hade det bara gått på och blivit värre men här hejdas det i exakt rätt ögonblick. Det här är inte två människor som vill varandra illa, inte egentligen. Det är mer som om de sitter i samma båt och lite tafatt ska försöka ro framåt.

Ahaaa ... en häxa/trollkarl som bemästrar animagusformen har ännu svårare att få sina tankar lästa ... tror jag vet vad nästa plan är, hihi. Fiffigt tänkt där och trovärdigt!

Praktiskt tips:



Evans ånger på slutet är sympatisk, tycker jag. Det känns som om de kommer att kämpa på tillsammans, dessa stackars båda. Det är det man får göra, kämpa på, tacksam för ljuspunkterna. Ditt skrivande är ett sådant ljus för mig.♥

Alltså, förstår ni hur lycklig jag blir? Att ni inte ger upp på mig trots mina emellanåt alltför långa uppdateringar??? Tack!

Leoney Jag har hamnat så långt bak I din fan fiction men jag längtar tills jag har tid över att läsa! Ska bli fantastiskt.

Omg jag förstår att du inte gillar Rosier - inte jag heller… >_> Eller lite, (kanske)…

Lara har nog ett par ess i ärmen som gör att hon kan se igenom saker - vi får se om det uppenbarar sig snart!

SIRIUS JA. OMG </3 deras distans till varandra gör sönder mig. ♥


Avis Fortunae

Nej… Alltså drömmen att få vara hemma hela tiden?? Jag älskar det. Men samtidigt inte när det blir som ett fängelse. Jag behöver liksom röra på mig. Och längtar typ att få komma till dig och dricka kaffe hela kvällarna och prata och skriva och konspirera! 2 meter mellan ungdomar går ju inte. Haha… :_:

Jag har nog sammansvetsat min lite egna uppfattning på vampyrer och hur de fungerar i mitt universum. Men kom gärna med teorier! Och visst tror jag att det skiljer sig mellan olika individer även hos vampyrer. Jag tror att hennes insida (som vi snabbt fick ta del av) får läsaren att känna antipati mot henne. Hon är rätt så likgiltig. Och en bra skådespelerska - vilket gör det ganska så uppenbart att hon ser genom Jess.

Du inspirerar mig som sagt massor. Men det vet du! Och ocklumeneringen är nog en del av det. Jag ska tänka på hur legilimering stavas förresten. Haha!

Jag ville få det att verka riktigt vidrigt så det är skönt att det fungerade.. Även om det är riktigt sorgligt. Jag tror att Evans osäkerhet syntes genom hans fasad här. Att han bara ville vara för en gångs skull. Men skönt ändå att du kan sympatisera med honom. Även om jag tror det är mer för att rädda sitt eget skinn.. Så har han ju en viss kärlek till Jess??? Av någon anledning…



Kapitel 35.

En rädsla har såtts hos mig. En rädsla om att Herr Rosier ska se igenom mig och en olustig känsla av obehag i hans närvaro. Är det ocklumeneringen som får mig att se och känna dessa förebådande känslor? Och kommer jag någonsin att kunna låta honom röra mig? Behöver jag låta honom göra det? Jag låser badrumsdörren om mig och kliver in i badkaret och låter duschens strålar strila över mig. Tanken på vinägerdoften och chilielden och Evans obehagliga beteende när dessa dofter uppenbarade sig får en våg av illamående sköljer över mig. Han har ingen rätt till att röra mig innan giftermålet ändå och när jag nyduschad men utmattad kliver ur duschen och rör mig tyst över sovrumsgolvet sitter han tyst i soffan. Det är en slags spänning i luften härinne och ingen av oss tycks vilja bryta tystnaden. Jag virar överkastet om överkroppen när jag trätt i ett nattlinne och faller vilandes mot min huvudkudde.
”Jess”, säger han och smeknamnet låter inte helt rätt när det är hans läppar som yttrar det. Han rör sig med bestämda men auktoritära steg mot sängen och sätter sig intill mina ben. Lägger en hand på mitt lår och vi synar varandra. Inombords rycker hela jag till av den otäcka beröringen. Men på utsidan ler jag svagt åt Evan och stryker hans fingrar med den hand jag har ovanför överkastet. ”Jag ber om ursäkt för även om jag inte minns så har jag en känsla av att allt inte är riktigt okej.”
”Det är okej, Evan”, säger jag så övertygande det går. ”Jag har fruktansvärt ont.”
Han lägger en hand på min mage och denna gången får jag hejda mig från att inte kräkas rakt på honom.
”Är det här?” undrar han och stryker försiktigt och jag nickar stilla.
”Jag hade tänkt fråga om du ville följa med hem till min mamma idag. På eftermiddagste – innan det är dags att åka till Hogwarts igen. Jag tänkte att jag kan transferera dig till Hogsmeade och så tar du dig därifrån och upp.”
Hans förslag är inte alltför dåligt och jag trivs av tanken på att komma bort härifrån. Från tystnaden och den tunga, rika, atmosfären som inte riktigt försvunnit ur luften ännu.
”Det låter fantastiskt, hjärtat mitt.”
”Du är en ros, Jessica. Jag ska göra iordning lite saker så åker vi sedan”, säger han och reser sig upp och kysser ömt och gentlemannamässigt min kind. Men jag låter mig inte luras av vänskapscharadern. När han går mot dörren kastar jag en tyst confundus mot honom. För att säkerställa att han inte hyser något agg mot mig eller misstänker något underligt. När han stänger dörren efter sig låter jag en lång, djup, suck lämna mina läppar. Må Merlin hjälpa mig.

Rosiers familjehus är en vanlig villa på två våningar med hög taknock och en trädgård full av äppleträd och syrénbuskar. Påskliljor växer under nästan alla fönster och hans mamma står i dörröppningen när vi närmar oss. Hon har ett vitt förkläde på sig, märkt med T&T från Twilfitts and Tattings, och har sitt ljusbruna hår i en lång fläta som hänger över hennes rygg. Hennes smala armar och beniga fingrar håller om varandra och hennes rosamålade läppar är hårt sammanpressade men ögonen utstrålar glädje, lycka, och värme. Hon kramar om mig försiktigt men kraftfullt och trots att Evan inte riktigt varit förtroendegivande så är det som att hans mamma är pusselbiten som fattats i mitt liv.


”Äntligen får jag träffa dig. Du bekommer ditt rykte. Du är vacker som en saga", berömmer Fru Rosier mig och leder oss in med varsin hand placerad på våra ryggtavlor. Hemmet är välstädat och fullt av vaser fyllda med gröna växter och vårblommor. Ett botaniskt hem. I ett glasat rum bland ännu fler växter står téet redo för servering på en silverbricka. Små rosa fluffiga kakor är uppdelade på fat och guldskedarna ligger tjusigt placerade intill. Var och en av oss har varsin vit rottingstol till vårt förfogande. Från tekitteln ringlar sig ångan sakta uppåt. Vi har utsikt över den vackra gröna trädgården som är i full färd med att slå ut.
”Åh, Jessica”, säger Jeanelle, Evans mamma, medan hon häller upp te i en av de små porslinskopparna. ”Jag är så glad att min pojke träffat dig och du honom.”
Evan bjuder in mig till min sits med en gest av sin hand och när även hans mamma satt sig ner sätter han sig slutligen.


”Det finns inte ett ont knorr i min pojk”, lovordar Jeanelle och räcker ett fat med nybakta scones till mig. Jag synar Evan som har en svagt rosa nyans över kindbenen och när han smyger mig en blick glimmar något till i hans ögon och han får ett blygt smil på läpparna. Fru Rosier talar i all oändlighet och jag tycks för första gången på hela veckan glömma bort allt som har med mörka märken och en viss herr Black att göra. Jeanelle pratar om sina blommor och sina odlingar. Sina pelagonier och sina tulpaner. Om blåkulletraditionen med påsk som skandinaverna firar. Hennes syster som flyttade dit för många år sedan och gifte sig med en mugglare. Det är först när hon nämner det som hon tycks ha glömt av sig och Evan sträcker auktoritärt på sig.
”Det gör mig inget”, får jag ur mig när hon börjar ursäkta sig och skuldbelägga sin syster. Evan synar mig noga innan han släpper på garden. Någon gång under eftermiddagen tycks jag förstå att Jeanelle har tankarna i det blå emellanåt. Att hennes hjärta är på rätta stället men huvud på vift. Och Evan tycks veta det. Det visar han i varenda fiber i sin kropp och i sättet han rör och för sig på.

När vi senare på kvällen lämnar hans barndomshem och vandrar nerför gatan för att transferera bort oss så fattar jag hans hand. Tränger bort minnena från natten innan och nöjer mig med vetskapen om att Evan har ett gott hjärta och hårt skal. Samtidigt kan jag inte låta bli att se honom som en pjäs på ett spelbräde. Herrens att nyttja och spela med.

”Jess?” säger han tyst och stannar vid gatans sista buske. En varm bris värmer i den annars så kalla kvällen.
”Ja, Ev?”
”Har du något emot mugglare egentligen?”
”Vågad fråga”, poängterar jag och synar mina naglar medan jag tänker tillbaka på hans mammas tvivelaktiga åsikt om det hela.
”Min mamma är mycket sjuk. Hon har varit det hela livet.”
”Jag insåg det, Ev. Men hon är trots allt din mamma och en av de ljuvligaste människor jag mött. Det finns inget ont i henne.” Jag tar båda hans händer i mina och stirrar honom rakt in i själen. ”Och vi är till för att skydda henne från de som vill henne illa. Även om vi kanske inte borde. Det är kravet vi måste ställa på oss själva.”
”Vår hemlighet”, säger Evan och lutar sig fram och kysser min kind försiktigt. ”Förlåt för igår.”

Alltså så bra♥

Om jag får komma med liite ändringar:
"Du är vacker som en saga.” Berömmer Fru Rosier mig

"Du är vacker som en saga”, berömmer Fru Rosier mig

Jag petade lite efter dialogen, la till ett komma och ändrade till liten bokstav.
Men annars, super som vanligt!

Det gör inget att du kommit efter, men trodde att du hade gett upp hoppet om den haha. Läs när du har tid, den ligger ändå lite åt sidan just nu så kommer uppdatera mer sällan.