Bara i tankarna

Så bra♥♥♥

Kapitel 8.

“ Är det sant?” Frågade Sirius så fort vi kommit ut i korridoren. Han sneglade hoppfullt på mig. Jag harklade mig tyst.
“ Eh...Vilket…?” Det var fortfarande ovant att prata, speciellt med främlingar som jag annars instinktivt höll mig undan från.
“ Att du kan läsa tankar?”
Jag stelnade till och stannade. Med vild blick såg jag på honom.
“ Hur vet du det? Vem har sagt det? Vet alla?”
Sirius hejdade sig och sneglade oroligt på mig.
“ Förlåt… Jag visste inte… Ingen vet, bara jag. Jag låg i sjukhusflygeln när Merlin, jag menar Dumbledore kom dit för att prata med dina föräldrar och så…” Jag stirrade stin och skrämt på honom.
“ Kan… Kan du läsa mina tankar nu?”
Han såg inte arg, orolig eller rädd ut så som jag tänkt att folk skulle göra. Precis som han gjort hela tiden, såg han bara väldigt uppspelt och fascinerad ut.
“ Är du inte rädd för att jag ska göra det?”
“ Rädd? Varför skulle jag vara rädd? Det är ju ascoolt!”
Jag såg på honom med rynkad panna.
“ Så… Hör du vad jag tänker nu?”
“ Eh… Jag försöker att… Blockera… Det… Jag menar det är inte så kul att höra röster i huvudet jämt och… ja.. typ… så…”
“ Är det inte kul att kunna höra vad folk tänker? Jag menar… Du kan ju lista ut folks djupaste hemligheter och ALLT!”
Jag grimaserade besvärat.
“ Det är… Komplicerat… Jag vill helst inte prata om det… Jag är tacksam så länge jag lyckas blockera… Det…”
Sirius nickade och de började gå igen, han hade ett besviket ansiktsuttryck som jag inte förstod. Och som besvärade mig. Jag fortsatte följa Sirius genom korridorer och uppför fler rörliga trappor. Jag försökte memorera vägen, men allt såg likadant ut. Ungefär halvvägs började jag memorera tavlorna längs med vägen istället, vilket funkade bättre.
“ Sällskapsrummet ligger i den här korridoren. Gryffindortornet, ingången är vi den tjocka damens porträtt och veckans lösenord är fiskrom.”
“ Byter de lösenord varje vecka?”
“ Det är olika, men oftast ja.”
Sirius mumlade lösenordet till porträttet som svängde upp. Fascinerat klättrade jag efter honom in uppehållsrummet.
“ Tjejernas är uppför den trappan” Sirius pekade ut en Spiraltrappa och gick själv mot den andra.
“ Vänta” jag tog tag i han arm. “ Snälla, berätta inte för någon att jag kan… ja du vet, snälla?” Sirius gav mig ett snabbt leende och nickade innan han försvann uppför trappan.

TARTYAWAZHAAAAAANG! JAG UNDRAR VAD DE I HENNES SOVSAL SKA SÄGA!

OMGS <SÅ himla DUKTIG!!!!♥♥♥

DENNA FF ÄR SUPERBRA!! Du är så bra på att skriva!

Super!

Hoppas ni inte har något emot att jag byter perspektiv att skriva från, numera trivs jag väldigt mycket bättre med tredje perspektiv…. Och förlåt för kort kapitel...

Kapitel 9.

Hon smög uppför trappan tills hon fann dörren med År 1 på. Hon öppnade den försiktigt och smög in. Utanför fönstret var det nästan kolsvart bortsett från de få stjärnorna som lyste upp himlen. I en av sängarna låg en person vaken med trollstaven lysande ovanför en uppslagen bok. Hon såg upp och mötte Zoeys blick. Sen sträckte hon ut handen mot sängen bredvid och skakade om den sovande personen. Zoey stod kvar i dörröppningen utan att veta vad hon skulle ta sig till. Det fanns en ledig säng vid ett av fönstren, var den till henne?’
“ Psst, Ella. Vakna då, det är den galna tjejen hon är här.”
Den galna tjejen. Så det var så de såg på henne, redan innan de visste om hennes tankeläsande. Den sovande tjejen som numera var väldigt vaken satte sig upp och stirrade på Zoey. Zoey rynkade pannan och gick med sänkt blick bort till den tomma sängen. Hennes väskor låg redan vid fotändan. Hon visste att hon kanske borde förklara att hon inte var galen längre. Ljuga ihop något om att hon hade fått ett tillfälligt anfall av epilepsi. Men det skulle knappast få dem att tycka att hon var mindre galen. Någonstans inom sig förstod hon att sanningen antagligen skulle gå hem bättre än tillfällig galenskap, epilepsi eller något annat skumt. Men att berätta om hennes livs trauma, hennes faktiska galenskap och det faktum att hon hör röster i huvudet, kändes som att kasta sig ut från en klippa. Och hon var redan längst ut på kanten, kämpade för att skapa ett avstånd till stupet nedanför, kämpade för att hitta fast mark som inte gav henne svindel. För det var så det var, svindlande. Att leva var svindlande.
De andra i rummet satt upp i sängarna och stirrade på henne. Zoey vände bort blicken och la sig i den främmande sängen. Hon vände ryggen mot de andra och stirrade ut genom fönstret samtidigt som tårarna tysta började rinna nerför kinderna.

Jag hade gärna velat fråga de om de någonsin sett en människa förut...

Superbra Nea!!!!!!!

Så bra!

Så himla bra!