Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Supermegabra, du skriver SÅ bra !

Jätte bra!!! Fortsätt!!!!!!!
____________________________

Awsoooome!!

Alltså, I'm on a roll.
3 dagar i rad! Det här är ju crazy.

Tack för era kommentarer - det värmer!

Det här kapitlet är nog inte världens roligaste, men jag tyckte det var dags att beskriva Ellina lite. Hoppas att ni gillar det ändå

Så, Siggan 09 - här kommer svaren på dina funderingar!

Kap. 10
Celeritate Maxima

”Hur-” Madam Hooch tittade på de tre Ravenclaweleverna framför sig. Jeri, som precis hade kommit ned från sin paralyserande Immobulus-vistelse, hade brutit ihop i ett panikartat skratt så fort han hade nuddat marken igen, och både Ellina och Astrid kunde inte annat än att göra detsamma. De tre gapskrattande eleverna kunde inte ens sluta när Madam Hooch stod bredvid och snörpte på munnen åt dem - trots att de verkligen försökte. När skratten äntligen hade börjat ebba ut – med undantag av ett och annat fniss – så tog Madam Hooch till orda.
”Nå, innan någonting annat var det ett mycket snabbt och effektivt agerande, fröken Shane. Det är tjugo poäng åt Ravenclaw för extraordinär handlingskraft och initiativförmåga. Mycket väl utfört, även om själva formelvalet lämnar en del övrigt att önska.”

Ellina såg ut som att hon inte trodde sina öron.

Den enda hon hade fått höra av lärarna de senaste veckorna var att hon var ett problem, en distraktion och en 'fara för klassrumsklimatet’, och nu fick hon helt plötsligt inte bara beröm, utan vann dessutom tillbaka nästan hälften av de poäng hon hade förlorat åt Ravenclaw. Skrattet hade fastnat i halsen på henne och hon tittade på Madam Hooch med uppspärrade ögon.

Astrid började nästan skratta ännu mer när hon såg hur det berörde Ellina. Det var bara med mycket stor ansträngning som hon lyckades lägga band på sig. Jeri kunde inte sluta skratta, men det kunde man å andra sidan inte riktigt hålla emot honom. Han hade trots allt varit inte mer än någon sekund från att slå i marken efter nästan sextio meters fritt fall.

Madam Hooch såg på Ellina och hennes ögon smalnade av, som att hon just kom ihåg vad det var hon egentligen behövde prata med Ellina om.
”Hur tog du dig hit så fort?”
”Jag, ehm, jag får egentligen inte säga,” sade Ellina med rodnande kinder.
”Hur menar du?”
”Det är en hemlighet, typ.”
”Skulle jag behöva gissa hade jag sagt att det var spöktransferens. I det fallet saknar du till att börja med licens, och för det andra innebär det att du har kringgått ett skydd som har funnits här i flera hundra år, och då är det en allvarlig säkerhetsbrist. Jag är rädd att jag måste insistera. Hur gjorde du det?”
”Det var inte spöktransferering.” Madam Hooch höjde på ögonbrynen. ”Jag lovar,” lade Ellina till med eftertryck.
”Nå, vad var det då?” Madam Hoochs gula, falklika ögon var nu tunna som springor, och hon såg inte alls lika tacksam ut som bara några ögonblick tidigare.
”Celeritate Maxima,” mumlade Ellina.
”Celeri- vad då?” frågade Madam Hooch med en förvirrad uppsyn. ”Vad är det?”
”Den högsta hastigheten. Celeritate Maxima.”
”Vilket innebär…? Kom till sak.”
”Det är en trollformel.” Ellina plockade fram sin trollstav. ”Celeritate Maxima!”
Ellina såg ut att lösas upp i tomma intet, men en suddig kontur försvann från platsen i en rasande hastighet. En blinkning senare stannade Ellina upp fyrtio steg bort, och lyckades denna gång – knappt – hålla balansen. ”Celeritate Maxima!”

Helt plötsligt stod hon flämtande bredvid Astrid och Madam Hooch – och den fortfarande krampaktigt skrattande Jeri som alldeles uppenbart var i djupt chocktillstånd – igen, och de båda som inte var upptagna med en skrattattack stirrade på henne med hakorna i marken.
”Vad-” började Madam Hooch.
”Det är en familjehemlighet, eller ja, typ. Ingen utanför familjen har någonsin känt till den, enligt pappa. Snälla, berätta inte för någon.”
Madam Hooch såg imponerad ut.
”Nå, att ha familjehemligheter är inget brott,” medgav hon, ”och jag ska inte sprida det här vidare – så länge hemligheten inte hotar Hogwarts säkerhet.”
Ellina såg något missnöjd ut över löftet, men mumlade en bekräftelse.
”Nå, ta med Jeri upp till sjukhusflygeln. Han behöver komma ur det där,” sade hon och viftade mot den panikartat skrattande pojken.
Astrid och Ellina tittade på Jeri och suckade samfällt.

Väl uppe på sjukvårdsavdelningen fanns det inte särskilt mycket att göra. Då de hade resten av förmiddagen ledigt hade Astrid redan bestämt sig för att sitta och vänta på att Jeri piggnade till, och som det var nu satt Astrid och Ellina, som gått med på att hålla Astrid sällskap, bredvid sjukhussängen och pratade medan Jeri tycktes ha dåsat till av den lugnande medicinen han fått administrerad.

”Men alltså, Ellina. Hur kan du så mycket? Jag vet att dina föräldrar hade lärt dig en del, men… Du kan ju allt?”
”Inte allt om historia och sånt. Jag kan det som mina föräldrar tycker är viktigt, det vill säga trollformler som kan vara bra att kunna om man blir attackerad. Det är typ allt.”
”Men hur har du kunnat lära dig så mycket? Jag menar, även om dina föräldrar lärt dig-”
”Du känner inte mina föräldrar, eller hur?” fräste hon till.
”Förlåt, jag menade inte…”
”Jag vet,” svarade Ellina. ”Jag vet det. Ingen gör någonsin det. Det måste vara så fantastiskt att vara dotter till kaptenen för den magiska lag- och ordningspatrullen. Och min mamma är auror! Jag har allt serverat!” Ellina började gråta där hon satt, och Astrid satt som förstenad utan att veta hur hon skulle reagera. Ellina visade aldrig några känslor. Vad var det som hände?

”De vet inte hur det är att växa upp med alla krav,” snyftade hon fram mellan tårarna. ”Jag har haft lektioner dagligen sen jag var fyra. Fyra! Jag fick aldrig träffa kompisar eller göra någonting annat än bara träna, träna, träna. För mina föräldrar har bestämt sig för att jag ska bli auror. Jag kanske inte vill bli det, men det bryr sig väl inte de om. Mina föräldrar var aldrig hemma, inte ens när jag fyllde år, och det är inte som att de hade brytt sig även om de vore det. Det enda de brydde sig om var att jag skulle bli bäst.”

Astrid tittade medlidsamt på Ellina som satt bredvid henne med tårarna rinnande nedför sina kinder. Astrid hade under hela sin barndom inte önskat någonting annat än att hon hade fått gå i skolan, men Ellina fått gå i skolan så mycket att hon inte ens hade fått ha en barndom. Astrid lade armen runt Ellinas axlar och Ellina lutade sig mot henne samtidigt som hon fortsatte att gråta ännu högre än tidigare.

”Jag vill inte vara såndär,” fortsatte hon och Astrid förstod att hon syftade på sitt temperament. ”Jag vill vara som alla andra,” snyftade hon fram. Och någonstans inom sig kunde Astrid känna exakt hur Ellina kände – varje besvikelse från hennes barndom, den känslokalla relationen till hennes stränga fader, den sarkastiska tonen från hennes ständigt missnöjda mor. Det var som att Astrid helt plötsligt förstod. Som att hon såg. Som att hon var där.

”Jag förstår vad du menar,” sade Astrid tröstande. ”Jag förstår faktiskt precis.”

Så himla bra! Älskar verkligen hur du skriver ♥

Åh, tack så jättemycket! Vad skönt att få ett snabbt svar när jag var lite orolig för hur det skulle tas emot ♥

Det är fullkomligt omöjligt att du skulle få negativ respons - I mean, du skriver som en Gud!! ♥

Tacktacktack, vad glad jag blir ♥

Supermegabra !!!

Deg var jättebra!!! Och ja, jag fick ett svar