En elev med stor betydelse

För att ni inte ska tro att jag glömt bort er alla så tänkte jag meddela att jag har kommit en bra bit in på nästa kapitel. Kommer förhoppningsvis ut imorgon (fredag) eller ev. lördag.
Jag är lite nyfiken, ni läsare har inte lust att berätta lite om er själva? Jag skulle väldigt gärna veta vilka det är som faktiskt läser den här nybörjarfanfictionen, haha
Kan ju presentera mig själv lite smått:
Jag heter Ylva, men kallas oftast Ylwutt eller Dressyrtant. Jag är en 16årig tjej född 99 som går mitt första år på ett naturbruksgymnasie med linjen häst + natur. Det är mycket prov just nu så därför det tar lite tid mellan kapitel.
167 cm lång, väger 52 kg, har för tillfället lila hår och sidecut. Äger 2 hästar, 3 katter och 1 hund.
Älskar mitt elevhem Slytherin, och älskar Severus och Draco.
Jag lever för 60-80tals rock och metal ^-^
Jag spelar datorspel, ritar, lyssnar på musik, pärlar, myser med min pojkvän, gråter över fysikprov och lever i stallet på min fritid. That's me

Jaja, okej, ville bara ha en anledning att skriva något här...

I know your soul is not tainted
Even though you’ve been told so
Can you hear the rumble?
Can you hear the rumble that’s calling?
I can feel the thunder that’s breaking in your heart
I can see through the scars inside you
I can feel the thunder that’s breaking in your heart
I can see through the scars inside you
Cirice - Ghost B.C

haha, nej! Kapitlet ofc!

Tja, mitt namn vill jag inte ge ut men är 15 år och ska snart söka till antingen teknik, estet musik eller humanistiska språk linjerna och är väldigt glad just nu.
Älskar djur men kan själv inte ha husdjur tyvärr (förälder är allergisk).
Mina intressen är datorspel, att sjunga, teckna, läsa mm

Det var lite om mig Mer finns på min profil


Längtar tills nästa kapitel kommer ut

Har inte läst denna ff på ett tag och inser plötsligt vilken "fantastisk" händelse det har skett. Suveräna idéer!

Skulle dock bli lite enklare att läsa om du ibland delar upp texten i stycken.

Funderar lite på varför Severus läser Skattkammarön. Det är som sagt en mugglarsagobok för barn och eftersom han fann den i hans mammas samling så hänger det inte riktigt ihop i mina ögon. Då hans mamma är fullblod och hans pappa är mugglarfödd.

Men som sagt superbra!

Shit happened och jag har inte skrivit klart kapitlet än *typical*. Sitter dock med det nu och har hela kvällen så tänker lyckas...!
IFALL någon missat så fraktar Warner Bros http://shop.wbstudiotour.co.uk/ nu till Sverige, så shoppa fandom merch!

Dora_Tonkz! *Den vägrar låta mig tagga dig...*
Ska försöka komma ihåg det! För att förklara boken och hans mor: Så som jag alltid sett det (antagligen pga någon gammal fanfiction som beskrev det så...) så slutade Severus mamma nästan helt med magin när hon gifte sig med sin man, då han var väldigt anti-magi (Jag tror dock hon tog upp magin i hemlighet igen när Severus föddes för att hjälpa honom) . För att anpassa sig bättre in i mugglarvärlden läste hon såklart mugglarböcker, bl.a. Skattkammarön. Som vi redan vet så har inte trollkarlar och häxor så mycket koll på mugglargrejer, såsom vad som är "barnböcker" och inte.
Och jag har alltid sett Severus som lite av en nostalgiker, så det räcker med att det var en bok som var från hans barndom för att han ska läsa den; även om det är en ungdomsbok.
Lite virrigt och borde förklarat det när jag skrev kapitlet, men det har liksom varit självklart för mig, haha! Förklarar det det hela lite bättre?

Det är ok Få upp det bara XD

Japp!

Det här tog sin tid, för saker hände och just nu gör det väldigt ont att leva. Jag är en hemsk människa och avskyr mig själv för ett val jag kände mig tvungen att göra. Jag märkte dock att när jag skrev kunde jag försvinna på ett sätt jag inte trodde möjligt. Kapitlet är kort och lite hafsigt, men jag hoppas det är acceptabelt ändå.
Respons och kritik är kärlek, och frågor försöker jag alltid besvara så gott jag kan.
Om du läser det här. Förlåt. Jag var tvungen. Jag har aldrig tyckt illa om dig och kommer aldrig att göra. Du är otroligt viktigt för mig. Det fungerade bara inte längre. Förlåt. Jag hoppas att du någon dag kan förlåta mig, för jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det.

Kapitel 16, Severus POV
Severus stegade ut ur stora salen medans den fortfarande var någorlunda tom efter en liten måltid som till större del bestod utav té -- Albus klagade alltid om han drack kaffe sent på eftermiddagen -- och en liten bit köttpaj. Med den svarta klädnaden böljandes omkring sig försvann han snabbt ner mot fängelsehålorna och ignorerade alla elever omkring sig. Inte för att någon försökte prata med honom, men ändå.

Det var fredag, och han var på ovanligt surt humör. Han skulle tvingas spendera tid med Miss Weaver, som ännu en gång försvårade hans försök att ignorera hennes existens. Men samtidigt som han plockade fram de kittlarna han förberett under veckan, upptäckte Severus att han inte var så irriterad som han först hade intalat sig själv. En liten del av honom verkade nästan se fram emot den närmsta timman där han förhoppningsvis skulle få se prov på Miss Weavers brilljanta intelligens ännu en gång. En liten del utav honom som han snabbt tryckte långt bak och begravde.
När han lagt fram alla ingredienser på separata skärbrädor tillsammans med tillhörande knivar, fört över innehållen i de olika kittlar till små flaskor och slagit sig ned bakom skrivbordet tog det bara några minuter innan det knackade på hans kontorsdörr.

I vanliga fall hade han valt att hålla sådana här undervisningar inne i lektionssalen, men han misstänkte att han och Miss Weaver skulle behöva diskutera ämnen som inte borde nå ut till andras öron. Så därför hade han rensat sitt mörka mahognyskrivbord och gjort om det till en arbetsstation där han kunde instruera och iaktta mitt emot flickan när hon arbetade.
Efter en sista glans över bordet för att se att allt som kunde behövas för kvällens undervisning fanns där, lät han Miss Weaver kliva in.
Ännu en gång slogs han av förvåning när hennes ansiktsuttryck saknade någon sorts rädsla över huvud taget. Hon såg nervös och något spänd ut men inte det minsta rädd. Den allra tydligaste känslan var ren nyfiken.

Efter att ha studerat rummet i några ögonblick fokuserade hon på Severus.
"Godkväll, Professor Snape"
Han sneglade mot stolen framför skrivbordet.
"Varsågod och sitt, Miss Weaver"
Hon nickade och gick varsamt fram till stolen med en fundersam blick mot trolldryckerna som var placerade på bordet. När hon slagit sig ner mötte hon Severus blick -- fortfarande utan rädsla -- och väntade på instruktioner.

"Du vet ungefär varför du sitter här, och mer anledningar än det tänker jag inte gå in på idag. Inom de närmsta veckorna kommer jag undervisa dig i hur man känner igen och motverkar gifter, trollformler för självförsvar och även andra som jag anser vara nyttiga att känna till i din situation. Jag förväntar mig att du lyssnar utan att argumentera, vad jag än ber dig göra. Många utav de här dryckerna och formlerna är mycket komplicerade och jag förväntar mig inte resultat vid första försök, men du ska alltid göra ditt yttersta."

Han pausade, och väntade på att tveksamheten skulle dyka upp hos Miss Weaver. När inte minsta spår visade sig, fortsatte han.
"Idag ska vi börja med de vanligaste grunderna i gift, även om det är viktigt att förstå att det finns tusentals olika varianter. Här har vi dock de jag anser utgör största risk just nu..."

Timmen kom och passerade när Severus effektivt satte flickan i arbete att studera och analysera de olika ingredienserna han placerat. Sedan skulle hon dra slutsatser tillsammans med de olika trolldryckerna. Helt betagen av att testa hennes slutledningsförmåga och intelligens, märkte han inte vad klockan visade förens de hade suttit i nästan 3 timmar diskuterande olika gifter och även andra drycker.

"Professor, ursäkta mig med det verkar som vi passerat den planerade timmen" Miss Weaver gav honom ett snett leende och verkade mer underhållen av faktumet än irriterad.
Severus svarade med ett eget snett leende -- till sin egna stora förvåning -- och med en viftning av staven försvann allt från bordet.
"Sant Miss Weaver, och om du inte vill förlora poäng för att vara ute efter utegångsförbud bör du försvinna härifrån snarast"
Hon skrattade till samtidigt som hon stelt klev upp från stolen.
"Självklart professor...jag antar att samma tid gäller nästa vecka?"
Han nickade och såg på -- nästan sorgset -- hur hon vände sig om och vandrade över till dörren.
"Och Miss Weaver...?"
Flickan vred på huvudet och blickade mot Severus med en undrande blick.
"30 poäng till Slytherin"
Istället för att svara gav hon honom ett strålande leende och försvann sen ut genom dörren, stelheten nästan borta från benen.

Severus Snape satt kvar i stolen bakom skrivbordet och hade ett ansiktsuttryck som hade passat bättre på en man som just blivit överkörd av en sandstorm än på en ilsken, deprimerad trolldryckslärare gömd i slottets fängelsehålor. Efter flera minuter reste han sig sakta -- men självklart elegant och utan något spår av stelhet -- och försvann i sina privata rum. Nästan automatiskt drack han den koppen té en husalf placerat i hans rum i samma ögonblick som han hade kommit in.

Severus Snape kände sig mycket chockad. Han var något irriterad över sin egna oförmåga att ignorera hur genial (och fantastisk, trots att han vägrade att ens tänka den tanken) den tolvåriga Slytherinflickan var. Hur mycket skulle han inte betala för att få förtjäna att vara vän med henne? Hon var femton år yngre men han hade aldrig upplevt något som liknande de senaste timmarna. Han hade kunnat prata ohindrat utan att bli dömd eller fruktad i flera timmar. Hon hade lyssnat och uppskattat hans ord, och själv förvånat honom gång på gång med hennes egna tankar.
Severus Snape kände sig...glad.

Och med ett lättare sinne än på många år, försvann han in till sin sängkammare för att gå till sömns. Han såg redan fram emot nästa vecka, och inte ens hans allra mörkaste inre kunde förmå honom att känna något annat.
Även om flickan aldrig skulle kunna se honom som något annat än en lärare, kanske till och med mentor, så var han glad över det lilla.

Författarens kommentar:
Jag försökte att hålla Severus in-character, och jag hoppas att det inte verkar helt otroligt att han blir så tagen av det här. Kom ihåg att nästan ingen människa har någonsin brytt sig om just honom. Kärlek.

Kapitlet var som vanligtvis jättebra och fängslande!

Men jag avskyr att du mår dåligt! Du är INTE en hemsk person! Svåra val kommer med i livet och du får lita på att valet du gjorde var rätt.
Självklart så vet jag inte vad du gjorde, men vill bara förklara att INGEN, INGEN människa är så hemsk att ingen kan förlåta en.
Den här ffn kan vänta om du går igenom en tuff period just nu. Om du känner dig bättre av att skriva på den, fine.
Gör det som känns bäst, ok? Lova

Toppen bra
Hoppas att du mår bättre snart