Domi and the love (next generation)

Okej! (lite skumt) Men jag vill bara tillägga att True Potterhead är en hon och inte en han

Råkade trycka på fel tangent, sorry. Vi börjar på kapitlet nu?

Jepp, skickade nyss! Ska äta nu men kommer starx tillbaka!

Asså jag vill ha mer nuu ;_;

Här kommer det! Och tack så mycket för alla kommentarer♥

Kapitel 12
Min värld bryts sakta ned. Bit för bit trillar av mitt skal, och snart är jag den sårbaraste personen i världen. Ingenting har någonsin varit så smärtsamt. Så obarmhärtigt. Så fruktansvärt. Ibland vill jag bara gråta. Ibland vill jag bara skrika. Ibland vill jag bara vara vanlig.

Jag står i det fullpackade ledet, som leder bort mot entrén. Alla tycker det är kul att få besöka Hogsmeade men, jag kan inte hålla uppe mungiporna.
Mina föräldrar.
Sol drar mig framåt och säger som i en luddig dimma att vi måste gå. Men jag kan inte. Jag ser inte. Det bildas en dimma framför mina ögon och jag märker knappt att jag segnar ihop och faller mot marken. Det ända jag hör är skrikande röster jag inte kan urskilja för att de är så himla långt bor…

När jag slår upp ögonen, möts jag av ljus. Starkt, bländande ljus. Jag blinkar några gånger och försöker kontrollera om jag ser i en dimma. Men nej. Min syn är lika skarp som vanligt och jag ler plötsligt. Första gången sedan beskedet. Även fast jag tänker på mina föräldrar, vill dimman ändå inte dra ned mig. Den vill ändå inte sänka mina mungipor och sakta bryta ned mig. När jag tänker på mamma och pappa känner jag hopp. Hopp som bultar i hjärtat och gång på gång fyller mitt blod. Likt en maskin. Fast jag har en vilja, som inte maskiner har. En vilja stark som sten.

- ”Hon har vaknat!” Tjuter Flora när hon och Sol kommer in i sjukhusflygeln. Fast hon hinner inte längre.
- ”Vi måste rädda Mina föräldrar.” Säger jag Likgiltigt och beslutsamt. Sol och Flora kollar på varandra.
- ”Vi förstod att du skulle säga det” säger Flora. ”Men kan vi inte ta det lite lugnt nu ett tag iaf?” Hon ser vädjande på mig, och Sol gör sedan hundvalpsögon och de ser bara så gulliga ut att jag måste skratta.
- ”Såklart! Trodde ni att jag skulle rusa upp och sätta mig på en kvast och flyga iväg heller?” Skrattar jag. ”Men förresten vad hände egentligen?” Jag ser frågande på dem och Flora börjar berätta:
- ”Madam Pomfrey, säger att du ”svimmade” för att du var i en allvarlig depression och stress, eftersom att du liksom ”segnade ihop”. Sedan bar vi bort dig hit och gick sedan iväg till Hogsmeade, en liten stund för att madam Pomfrey sa att du inte skulle vakna förens minst tre timmar. Och hon gav dig någon medicin, så att du inte skulle vara så borta och ledsen.” Säger Flora. ”Och, juste! Vi köpte en påse med bertie botts bönor som vi kan dela på!” Avslutar hon och tar upp en Färgglad påse ur sin tyg kasse.

- ”Åhhh, en snorkråka böna” stönar jag och de andra skrattar. Även fast jag nästan bara fick äckliga bönor var det ändå, så skönt att bara få skratta lite. Plötsligt dyker madam Pomfrey upp bakom ett skynke och säger att jag kan lämna sjukhusflygeln. Skuttande springer vi därifrån.

- ”Du, det är Halloween fest imorgon! Kan vi inte gå och kolla på förberedelserna?” Vädjar sol och hennes intensivt blåa ögon kollar oskyldigt på mig.

- ”Såklart vi kan!” Utbrister jag och snabbt reser vi oss från bänken vi sitter på och springer iväg, i riktning mot stora salen.

Jag och Tora gör en ansats att vända oss om och gå när vi kommer in i stora salen, men Sol hindrar oss.
- ”Be brave” är det ända hon säger, och jag går med en klump i halsen in i salen, där de värsta farorna lurar. Slara Slytherin och hennes följe.(Hon heter Sara men Slara är ett öknamn). Direkt när hon ser oss flinar hon slugt.
- ”Nej men ser man på, här kommer, killen och hans freaking kompisar.” Retas hon och ser oskyldigt på oss. Men orden stärker mig. Okej då om jag är som en kille. Det som inte är okej är du, vill jag skrika. Men det gör jag inte.
- ”Nej men ser man på, har lollan nya örhängen?” Slara skrattar.
- ”Ja det har jag” Säger sol och visar ett par örhängen föreställande en fluga. Slara skrattar.
- ”Så patetiskt då” Säger hon och vänder sig för att gå men hejdar sig.
- ”Du Dominblablabla, Förresten såg jag din äckliga syster kleta på någon äcklig smutsskalle i Hogsmeade idag, Bye” Och så är hon borta. Jag hann inte skrika till henne: ”Du är smutsskalle för din hjärna är lite smutsig, du kanske ska ta och rengöra den?!” Och så skulle det vara jag som bara gick.

- ”Oj, vi glömde att berätta det, men vi såg din syster på madam puddifotts idag. Hon satt där och kysstes med någon kille som hade brunt hår och går i Ravenclaw.” Och direkt förstod jag att det var Tom.

Du. Är. Bäst.

Jag. Är. GLAD.

Det. Ska. Du. Vara.

Ha. Ha

Ska. Vi. Sluta. Skriva. På. Det. Här. Sättet. ?.