En kärlek som aldrig dör

Alltså gaaaaaah helt otroligt bra kan knappt bärga mig för mer. JAg var helt upp i berättelsen när den tog slut. otroooooolllliiiigggt. älskar det du skiver.Du skriver som en gud ida hoopas du vet det själv.
puss och kram ♥

Maja.Nordin
Goggo
Lilly Weasley
Emma Granger
Alice Weasley

Tack tjejer! Ni vet hur mycket det betyder för mig, puss på eeer♥




Jaa hörni, jag är helt utomordentligt ledsen för att mitt löfte om att lägga ut ett kapitel varje vecka höll i... en vecka.
Men jag hoppas att det finns några där ute som fortfarande interseserar sig för min lilla berättelse som faktiskt tro det eller ej börjar leda mot sitt slut.
Ha en fin helg!





Polisstationen i Sveg ligger mitt ute i ingenstans är en liten, smutsgul byggnad som ser ut att kunna ramla ihop vilken sekund som helst. Elias och de andra parkerar sina moppar och börjar gå över den gula och torra gräsmattan. Genom de smutsiga fönstrena syns uttråkade poliser som sitter böjda över sina skrivbord.
Elsa och Afrodite tar varandras händer och kramar dem lätt när de går fram mot dörren med Elias i spetsen. Han tar ett andetag innan han tar tag i det nötta handtaget och svänger upp dörren.
Väl inne på polisstationen ser allt lika tråkigt ut som utanför, gråa väggar och en receptionsdisk i billigt material. Till vänster om de finns en utnött soffgrupp i röd klädnad samt ett litet lekbord för mindre barn. Det måste vara något slags väntrum tänker Elias. Sen styr han stegen mot receptionen och den överviktiga man som sitter där.
Mannen är klädd i en blå polisklädnad med kaffefläckar på och är näst intill flintis. På näsan sitter ett par glasögon och bakom dem ett par trötta ögon som förstrött tittar ner i en inredningstidning.
Elias harklar sig och den feta mannen tittar uttråkat upp på honom.
Jo… börjar Elias men vet inte riktigt hur han ska fortsätta. Elsa rycker in som hjälp.
“Det är så här att vi är anhöriga och vänner till flickan som försvunnit för några dagar sen. Vi har fått information om att det finns en chans att hon befinner sig i byggnaden och vi skulle hemskt gärna vilja träffa henne,” säger Elsa professionellt och tittar hårt på mannen. Mannen som inte har något annat val än att lyda under Elsas befallande blick reser sig mödosamt upp ur stolen och går bort mot en glasdörr i bortre änden av rummet. Elsa ger Elias och Afrodite ett varsågodförattjagärsåbäst leende och en snabb blinkning innan hon följer efter honom.
Kommissarien verkar nästan gå outhärdligt långsamt med mening så att Elias och de andra ska få lida av spännings ännu lite längre. Han letar förstrött efter nyckeln i sin nyckelknippa. Han tar tag i en och trycker in den i låset och vrider om, men låset går inte upp. Elias irritation stiger ytterligare. Mannen fortsätter att leta efter den rätta nyckeln och Elias måste kämpa emot sig själv för att inte rycka ifrån mannen nyckelknippan och leta reda på den jävla nyckeln.
Tillslut hittar mannen den och öppnar dörren. Elias mumlar surt det var allt på tiden till mannen och väntar sig ett ursäktande leende tillbaka men det enda han får är en sur blick.
Sen går mannen in genom dörren och masar sig långsamt genom korridoren. Den är också ganska ful, med gråa väggar och dörrar på jämna mellanrum. Här och var hänger små tavlor på upp-och-ner vända frukter och de är väl till för att muntra upp folk men Elias kan inte förstå hur någon skulle bli glad av en upp-och-ner-vänd banan. Att tavlorna dessutom är målade i svart-vitt gör det hela ännu mer komiskt.
Elias nästan hoppar av iver när de slutligen kommer fram till den rätta dörren.
Där inne sitter en flicka på en stol med ryggen vänd mot det lilla sällskapet. Hon har en mörkgrön tröja och gråa mjukisbyxor. Lång,rakt, brunt hår hänger ner över stolsryggen. Det är säkert en vacker flicka, men Elias ser det innan och får det bekräftat när hon vänder på huvudet.
Det är inte Tindra.






***





När mörkret börjar falla så vågar Tindra kika ut ifrån sitt gömställe och blickar ut över den mörka skogen.
Trots att det är sommar huttrar hon lite i sina tunna kläder.
Kvinnan letade efter henne ganska länge och gick runt i skogen och ropade hennes namn, men för en timme eller två sen försvann ropen och fotstegen och hon måste ha gett upp.
Men nu vågar Tindra sära på grenarna och masar sig mödosamt fram under den skyddande granen. Kroppen värker efter att ha suttit i samma ställning så länge och knäna bultar, men trots det reser Tindra på sig och börjar tyst att smyga genom skogen.
Allt är så annorlunda på natten, tänker hon. Träd och stenar ändrar form och man ser på saker på ett nytt sätt, dessutom är det så lungt och fridfullt. Hon tycker inte att det är det minsta skrämmande alls utan bara härligt, hon minns att hon ofta brukade gå ut och gå i skogen om natten förr.
Medan hon tyst vandrar vidare så sammanfattar hon dagens händelser i huvudet. sen gör hon upp en plan för hur hon ska göra för att hitta hem, hem till sin familj.
För visst har hon insett nu att kvinnan inte var hennes mamma, hon var bara en mentalsjuk kvinna som suktade efter ett barn så mycket att hon gick så långt som att kidnappa ett. Så nu ska hon hem, hem till sin riktiga familj. Men hur ska det gå till? Hon vet inte var hon är, hon vet inte ens var hon ska, var hon bor.
Hon ser bara en lösning i knipan och det är att fråga någon. Men vad ska hon fråga?
“Hej, vet du var vi är? Jag har liksom blivit kidnappad och kan inte hitta tillbaka hem. Dessutom kommer jag inte ihåg ett skit från mitt förra liv så, jaa jag är ju i en lite svår knipa” Nej du, haha, det är ju skrattretande. Då skulle personen såklart fråga vad hon heter och då skulle hon svara: “Tindra…” vänta lite, vad heter hon i efternamn? Hon måste väl ändå komma ihåg vad hon heter i efternamn? Men hur mycket hon letar och letar kan hon inte komma ihåg.
Medan hon går och tänker så tätnar skogen runt henne, de sista solstrålarna som aldrig riktigt vill släppa taget färgar himlen i rosa och orangea färger och det är så vackert så att Tindra nästan blir tårögd.
En lång stund går men någon skymt av civilisation syns aldrig till.
Men hon kan väl inte stanna nu? Hennes lilla matförråd är nästan slut och det blir bara kallare och kallare.
Så hon finner inget annat val än att fortsätta traska på.


Efter ännu en timme är Tindra helt slut och sjunker utmattad ner på en sten.
Nu är det över tänker hon. Nu kanske jag dör en gång för alla.
Men det är något som stör henne, hon kan bara inte sätta fingret på vad det är.
Plötsligt inser hon att det inte är helt tyst som det var förut, det hörs något mer än vindens sus. Hon inser hon att det är bullrandet från bilar som hon hör och sekunden efter står hon käpprak på marken och all trötthet är som bortblåst.
Hon får fart igen och börjar småspringa genom skogen, hon har så bråttom att hon snubblar och ramlar men hon fortsätter springa. Efter ett tag blir det monotont, höger, vänster, höger, vänster, ramla, ställ sig upp, fortsätt.
Jag ska hem tänker hon om och om igen och meningen rullar runt i huvudet som på ett ändlöst rullband.
Tillslut kommer hon fram till bullret som visar sig komma från en lätt trafikerad gata i utkanten av någon liten stad.
Så hon sjunker går fram till kanten på vägen och ställer sig och vinkar med armarna mot en bil som kommer längs gatan.
Det är en röd Lexus som kör in och stannar vid vägkanten och ut kommer en medelålders kvinna i solglasögon och keps, troligen ganska välbetald.
Jahapp, vad fan ska jag säga nu då tänker Tindra och föreställer sig hur hon ser ut.
Smutsig med trasiga kläder och trassligt hår, dessutom med tårar i ögon som desperat ber efter hjälp.
“Men herregud, vad har hänt här?” frågar kvinnan förskräckt och kommer nervöst fram mot henne.
Tindra bestämmer sig för att berätta hela sanningen och får göra det utan att bli avbruten förutom med små repliker som Å kära nån och Lilla barn.
När Tindra är färdig med sin lilla historia så öppnar kvinnan dörren och ser ut att mot sin vilja röra vid Tindra och hjälpa henne in i den rena bilen. Tindra försöker att inte smutsa ner det rena sätet med sina smutsiga kläder men det är omöjligt.
“Äsch, bry dig inte om det du, nu ska vi se till att du får komma hem!” säger kvinnan som presenterat sig som Angelica.
Angelica har några bananer i baksätet som Tindra tacksamt trycker i sig.
På vägen till polisstationen ställer Angelica frågor om det som har hänt men utan att vara för pressande, hon förstår väl att Tindra är så trött att hon håller på att svimma.
Angelica fortsätter att mumla oroligt medan Tindra berättar men tröstar hela tiden och säger att allt kommer att bli bra.

Vilken tur att det var just Angelica som hittade mig och inte någon fyllegubba i en vit skåpbil tänker Tindra innan hennes ögon faller ihop.

Jätte bra och jätte spännande!
Hoppas att allt löser sig nu när det snart är slut♥

SUUUUUUPERBRA aaaaaah gud hoppas allt löser sig! <4

Åh taack! Jaa, det får man hoppas...♥3

Oooooooooooooooooooooooooooooooooooooh my god! super spännande! Det är jätte bra! Längtar jätte mycket tills nästa kapitel!!
Kram ♥

Omomgomgomgomgomgomgomg!
det är ju superspännande! Jag älskar det du skriver o vill bara läsa mer! Snälla, kan inte du skriva ett nytt kappittel snaaaaaart

Hejj allihopa!
Nu är det såhär att jag vet inte om det finns någon slags gräns för hur långt ett inlägg får vara men jag har i alla fall inte kunnat lägga ut på väldigt länge pågrund av att det inte gått! Men nu bestämde jag mig istället för att lägga ut kapitlet i 2 delar, så om någon bara kan kommentera lite fort så jag kan lägga ut nästa del vore det toppen!

Taggar alla som har läst ifall det inte funkar igen, hoppas ingen har något emot det...♥




Lydia Actavis
Alice Weasley
Goggo
Lilly Weasely
Mr.Lupin
Maja.Nordin
potatogirl
AngelUtopia
Look away
Emma Granger
ginny♥.04



Kap 12 del 1

“Jaa, ja jag kan inte göra annat än att beklaga” säger den överviktiga polismästaren med entonig stämma som om han inte alls menar det han säger utan säger det bara för att han måste. Elias känner sig liksom ihoptryckt på något sätt, som om han fyllts med luft och sen har allt sugits ur honom på samma gång så att det enda som finns kvar är ett skrumpet skal.
“Nej du kan inte göra mycket mer än att beklaga va?” säger Elias plötsligt argt. “Du bara sitter där i din stol och dricker kaffe och löser korsord medan en flicka är försvunnen, en levande människa är faktiskt borta och har dessutom inget jävla minne kvar, och det enda du gör är att beklagar? DU SKA JU FÖRIFAN VARA EN JÄVLA POLIS, UT MED DIG OCH LETA ELLER NÅT, NÅGOT MÅSTE DU JU FÖR I HELVETE GÖRA!” skriker Elias och ilskan bubblar upp inom honom. Han brukar inte bli arg, än mindre svära, han vet att han tänker sämre då men nu är han helt och hållet förbannad.
Elsa och Afrodite fräser åt honom att vara tyst och drar honom mot dörren. Tjejen på stolen ser bara skräckslaget på med stora ögon med poliskonstapeln bredvid sig som fortfarande har en uttråkad min och inte ser ut att alls blivit berörd av Elias ord.
Elsa och Afrodite drar honom genom hela korridoren medan han själv fortsätter skrika bakåt mot rummet de just lämnat. Men Elsa och Afrodite är starka och snart har de tryckt ner honom på den lilla plåttrappan utanför dörren där de säger åt honom att lugna ner sig, men Elias kan inte sluta andas häftigt. Då gör Afrodite något som bara hon kan göra, hon tar upp en vattenflaska ur väskan och tömmer innehållet över Elias huvud så att han blir dyblöt.
“Nu får du skärpa dig, vi blev alla besvikna men ingenting blir bättre av sånt där tjafs. Dessutom har jag offrat allt mitt vatten för dig nu, så du får ta dig samman.
Elias vänder sig om och ser att Afrodite har tårar i ögonen men trots det är hon helt lugn. Hon behåller all sin besvikelse och ilska inom sig, och Elias skäms plötsligt för att han reagerat så barnsligt.
“Du har rätt, förlåt” muttrar Elias och skakar på sig för att få av sig vattnet.
Det är klart att Afrodite har rätt, inget blir bättre av att han beter sig som ett litet barn, det kommer inte att hjälpa Tindra.
“Så, vad gör vi? frågar han uppgivet.
“Vi får väl ta och åka hem igen antar jag” säger Elsa och de andra håller med. Det finns inte mycket annat de kan göra. Att sitta här och sura kommer ju definitivt inte hjälpa för att få tillbaka Tindra.
“Men först, måste jag få andas ut” säger Elsa och lägger sig ner i det snustorra gräset. Elias och Afrodite blir först överaskade men det tar ite lång tid innan de lägger sig ner bredvid Elsa.
Och när Elias ligger där, på rygg i gräset som inte luktar gräs och tittar upp på den klarblåa himlen med två av sina bästa kompisar bredvid sig, så känns det som att allt kommer att lösa sig.



*****


Slutligen brummar bilen till och stannar och jag måste öppna mina ögon, men jag vill inte, vill inte vakna upp till verkligheten jag lever i, för den suger, bokstavligt talat. Dessutom så är ögonen fulla av träflis och svider av utmattning. Plötsligt känner jag att Angelica puttar till mig och jag tvingar mig själv att långsamt öppna dem ändå. Jag stiger ur bilen med stela leder och ömmande ben och landar på en snustorr gräsmatta som riktigt tigger om att få bli vattnad. Jag vänder kisande min blick runt för att betrakta landskapet, till höger om mig finns en stor barrskog och jag kommer på mig själv med att skygga undan från den. Kommer jag någonsin att kunna gå in i en skog igen utan att minnas dem här hemska dagarna? Bredvid skogen löper en stor väg och jag ser precis hur tre stycken mopeder försvinner över krönet.
Jag vänder runt blicken och kollar på det lilla skjulet som det står polisstation på. Det ser ut att kunna falla sönder när som helst. Jag tvingar mig själv av sätta det ena benet framför det andra tills jag når fram till den omålade trätrappan. Angelica ler uppmuntrande mot mig och räcker mig sin hand så jag kommer upp för trappan. Där uppe tar jag ett djupt andetag och tar tag i handtaget, men jag får inte upp dörren med mina utmattade armar så Angelica får hjälpa mig. Jag mumlar tack till henne och försöker le men ansiktet protesterar mot rörelsen.
När jag kommer innanför dörren slår jag av hur.. fult det är. Men jag har inte tid att tänka på det nu, jag måste fixa det här sista så att jag kan få vila sen. Så jag stapplar fram till det fula skrivbordet där det sitter en ful man och läser en inredningstidning. Snälla, låt han känna igen mig ber jag, jag orkar verkligen inte förklara vem jag är just nu. Jag försöker harkla mig för att få hans uppmärksamhet men får en hostattack av den skrovliga halsen. Den överviktiga mannen tittar på mig med en skeptisk blick. Jag väntar några sekunder och hoppas hoppas hoppas att han ska känna igen mig. Men han fortsätter bara titta förstrött på mig så jag drar slutsatsen av att han.. inte gör det.
”Jo.. jag heter Tindra och jag” börjar jag men jag orkar inte fortsätta. Jag känner hur det svartnar för ögonen och kämpar inte ens emot när benen viker sig, jag orkar helt enkelt inte.

KOMMENTERAR FÖR ATT FÅ UT NÄSTA DEL

Thank uuuu♥♥

Kap 12 del 2


När jag vaknar igen är det mörkt ute, eller så är det bara mörka gardiner för fönstren, jag orkar inte kolla efter vilket. Jag rör på handen och trevar i ansiktet och märker att jag inte längre är blodig eller smutsig. Det betyder att någon måste ha tvättat mig, mitt hår känns också lent när jag känner på det. Jag känner även en blöt handduk i min panna, har jag feber?
”Tindra?”
Elias. Det är Elias. Jag öppnar smärtsamt ögonen och får det bevisat, bredvid mig på ett bord sitter Elias. Han har påsar under ögonen och håret är rufsigt, tårar rinner nerför hans kinder. Ändå är han vackrare än någonsin.
”Tindra” säger han igen och kramar min hand. Jag inser att han har suttit och hållit min hand hela tiden.
Han hjälper mig att sätta mig upp i den fula soffan och när han stryker över mitt ansikte märker jag att jag också gråter. Han sätter sig bredvid mig och kramar om mig, hårt. Jag bara gråter och gråter, gråter av lättnad, för att jag är i säkerhet, av glädje och uppgivenhet, att jag inte har något minne.
Jag vill att han aldrig ska släppa mig, och det gör han inte. Han bara sitter där och luktar Elias, tvål och svag parfym.
”Tindra, vi måste till sjukhuset.” säger han tillslut och börjar ställa sig upp.
”Nej, nej jag vill inte! Gå inte! Nej, snälla!” tjuter jag panikslaget och tårarna börjar rinna igen.
”Nej nej, gråt inte, du har feber Tindra och du måste få vila lite, det är allt” säger han och ler beskyddande mot mig.
”Och du följer med?” frågar jag oroligt.
”Det är klart jag följer med.”
Sen lyfter han upp mig i sina armar och bär mig ut till bilen.



Nästa gång jag vaknar upp är det fler människor runt mig. Jag hör hur de mumlar och viskar med varandra. Jag rör lite på mig för att visa att jag är vaken och plötsligt står det väldigt många personer väldigt nära. Jag drar ett andetag och öppnar ögonen, rädd för att finna massa ansikten som älskar mig men jag som jag inte ens vet namnet på. Men jag blir överraskad, för när jag öppnar ögonen känner jag igen människorna runt mig.
”Mamma, pappa” viskar jag och jag ser hur mammas ögon svämmar över med tårar.
”Tindra, min skatt, du känner igen oss?” mumlar hon och ser ut som ett litet barn igen.
”Ja, det gör jag faktiskt. Det börjar komma tillbaka” säger jag och drar mig chockat upp i sittande ställning. Jag känner igen dem, jag känner igen min familj.
”Eric, åhh, Affrodite, Elsa!” utropar jag och mina två bästa vänners ögon fylls med lättnad när jag känner igen dem. Även min lillebror skiner upp i ett leende.
”Anton, Josh, åhh mormor”
”Hej gumman, jag är så glad att du är återfunnen” säger den gamla damen och ger mig en lång kram och jag känner verkligen att hon menar det, jag är så glad att ha henne här.
Men, var är Elias? undrar jag och jag ser att mamma förstår vad jag tänker för hon flyttar på sig och lämnar en glipa så jag ser Elias längst ner i rummet. Älskade älskade mamma.
Elias sitter på en stol men utsträcka ben och huvudet hänger på sidan, han sover.
”El..” börjar jag men en kvinna som jag inte känner igen hejdar mig.
”Gumman, han har inte sovit en blund. Precis när han, Elsa och Afrodite kom hem från polisstationen fick vi reda på att du var där. Innan han ens hade hunnit ta av sig jackan var han ute vid mopeden igen och satte av efter dig. Sen satt han och höll dig i handen hela natten tills du vaknade. Han behöver verkligen få sova.” säger hon och ler vänligt mot mig.
”Åh” säger jag och fylls av lycka, tänk att han bryr sig om mig så mycket.
Men så vänder jag blicken mot kvinnan igen och letar att vad jag kan i minnet, men jag kan inte komma på vem hon är. Jag har dock känslan av att hon är väldigt bekant men jag måste le skamset mot henne. Jag ser hur hon får en lite ledsen blick när hon säger:
”Åh, du känner inte igen mig. Jag är Maria, Elias mamma.”
”Jag är ledsen, jag kommer knappt ihåg någonting, men det kommer mer och mer” säger jag fortfarande lite skamset.
”Det gör absolut ingenting, det viktigaste är att du är tillbaka och mår bra” säger hon och ler mot mig med perfekt tandrad.
”Så, vad säger du gumman? Är det dags att åka hem nu?” säger pappa sen och jag ler till svar.