Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Hej!
tack för att ni stått ut med mitt sega uppdaterande och jag hoppas att ni inte tröttnar på mig, för det hade troligtvis jag gjort, hahah.
Men nu är jag i alla fall färdig med ett kapitel, jag hoppas ni tycker om det mer än mig, men tro mig...
snart börjar det hända och jag har redan börjat planera inför mina lite mer jul-iga kapitel som jag tänker spoila lite om _:

så hoppas det låter bra!
nu ska jag inte skriva så mycket mer i detta inlägg utan hoppas på att få se er skriva mycket i tråden.

Kommentera er åsikt, gilla inlägget om det förtjänar det och glöm inte att fråga något om ni undrar, inga frågor är för dumma för jag har knappt någon koll på min egen fanfiction... (visste och vet fortfarande inte exakt hur gammal Pasha är för orkade inte leta upp det, men gissar att han är runt 20-22 år(?))

KRAM!♥

Kapitel 17 Försök inte sova igenom världens undergång (Gabryellas perspektiv)

Jag gick lugnt och sansat ut ur uppehållsrummet och visste att en utskällning á la Abigail skulle komma, men jag kunde nästan inte bry mig mindre. Det enda jag kunde tänka på var chocken de alla fått efter att Remus avslöjat mitt så kallade hot mot Marlene. Jag hatade henne.

- Gabryella, hör jag Abigail säga på ett sätt som var likt en mors hårda ton till barnet som inte skött sig.
- Abigail, svarar jag kort och märker av hur mitt hår börjar bli mörkt igen och hur mitt ansikte börjar träda fram.
- Är du helt från vettet? Vill du hamna I Azkaban? Ryter Abigail och tar tag I min arm och ser in I mina ögon med både rädda och arga ögon.
- Självklart inte, svarar jag och kan inte låta bli att le.
- Vad tänkte du med? Och varför är du här? Förstår du inte vad som kan hända om du blir tagen! Säger hon.
- Jag tänkte inte, okej och jag är här för att jag tänker inte bara se på när Sirius går och blir förälskad I henne, svarar jag bestämt.
- Din inkompetenta unge, Sirius älskar dig. Tro mig, svarar hon och jag himlar med ögonen.
- Det är bara en tidsfråga innan han faller för henne, svarar jag bittert.
- Gabryella, åk hem och lämna det till Sirius, skriv ett brev till honom eller något, men du kan inte stanna, säger Abigail och jag skakar på huvudet.
- Jag kan inte bara ge mig av, säger jag och hon tar min hand.
- Ibland måste vi släppa taget om de vi älskar mest för att något gott ska ske, säger hon fortfarande en aning irriterat.
- Vad poetiskt, säger jag ironiskt och hon slår till mig lätt.
- Tyst med dig, säger hon lättsamt innan hon återigen ser allvarligt på mig.
- Vad ska jag göra hemma då? Frågar jag.
- Läs på om din förbannelse, svarar Abigail.
- Och hindra Pasha från att supa skallen av sig, muttrar jag.
- Han har minskat sitt drickande, berättar Abigail.
- Pasha? Frågar jag skeptiskt.
- Du har för låga tankar om din bror, skrattar Abigail.
- Eller så har du för höga, svarar jag.
- Åk hem och se, svarar hon.
- Du vill bli av med mig, eller hur? Skrattar jag och hon nickar.
- Men bara för ett tag, säger jag igen och hon ser frågande på mig.
- Vid jul ses ni igen, säger Aurora som dykt upp från ett av de porträtt hon brukade gömma sig I när jag var här på Hogwarts.
- Precis, svarar jag och känner hur min hjärna och mitt hjärta skriker att inte lämna Hogwarts.
- Flyg försiktigt, säger Abigail och ger mig en lätt kram och jag nickar innan jag vänder mig om och går mot utgången med Aurora tätt I hälarna.
- Ska vi verkligen hem? Frågar hon försiktigt.
- För ett tag, svarar jag tungt innan jag tar en sista titt på slottet och förvandlar mig till min animagusfrom och börjar flyga.

Det tog tre dagar att flyga till Bulgarien där jag skulle nu vara tvungen att tillbringa tid med min bror. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det kommer bli och hur många porslinsfigurer som kommer att fara in i väggarna.

Jag landade nere vid en träddung och gick fram några meter tills jag kunde känna av skyddsbarriären Pasha satt upp och jag, eller ingen annan, hade makten att bryta den. Ibland fick Pasha mig att ifrågasätta alla mäktiga trollkarlar som inte ens kunde bryta en barriär gjord av en tjugoåring.

- Hur ska vi få kontakt med Pasha? Frågar Aurora och ser undrande på mig och jag ler mot henne innan jag ser bort mot träddungen.
- Bombarda, säger jag och spränger träden och lämnar kvar ett spår av sönderbränd bark.

Men det fångade Pashas uppmärksamhet och en lucka I barriären öppnades och jag och Aurora gick in och fick syn på den bekanta synen av Krum Gard. Det som en gång varit en maffig herrgård med en trädgård som såg ut att inte tillhöra denna världen hade nu gått förlorad och såg mer ut som en övergiven kyrkogård.

- Du har något underligt behov av att spränga mina marker? Är det första Pasha säger när vi kommer in i huset och jag ler stort mot honom.
- Saknat dig också, käre bror, säger jag och han höjer ena ögonbrynet och lutar sig mot trappräcket som stod till höger om honom.
- Vad gör ni här? Frågar han och börjar vrida på sin proteshand.
- Din hustru skickade hem oss, svarar Aurora och Pasha tar ett djupt andetag.
- Vad har jag gjort för ont? Muttrar han innan han vänder sig om och går in i finrummet och vi går efter honom.
- Vi syns senare, säger Aurora vid dörröppningen.
- Vart ska du? Frågar jag.
- Jag vill utforska tavlorna, svarar hon glatt
- Så du lämnar mig ensam med honom? Frågar jag och hon ler innan hon flyger in i en av tavlorna.

Jag suckar tyst för mig självt innan jag går in i rummet och sätter mig i en av sofforna mittemot Pasha. Han ser lika bitter ut som vanligt, men något var annorlunda med honom. Han varken luktade sprit eller bettede sig som om hela hans kropp var fylld av det.

- Har du druckit? Frågar jag.
- Nej, svarar han kort.
- På hur länge? Frågar jag.
- Sedan Abigail gav sig av, svarar han.
- Har du börjat med såna där droger mugglarna sysslar med? Frågar jag och han ser på mig med en blick som säger ''du-måste-skoja-med-mig''.
- Ser jag ut som en sådan eller? Frågar han ironiskt.
- Ja, svarar jag och han himlar med ögonen.
- Vad har du gjort för att Abigail skulle skicka hit dig? Frågar han.
- Jag talade bara med en flicka, svarar jag oskyldigt.
- Vem? Frågar han.
- Hon heter Marlene, svarar jag hatiskt.
- Vad har hon gjort för ont? Frågar Pasha som nu börjat visa mer intresse över samtalet.
- Hon är förnärgången med Sirius, svarar jag argt.
- Så du hotade henne? Frågar Pasha som håller sig för skratt.
- Jag skulle inte kallade det hot, men det gör de andra tydligen, svarar jag och Pasha börar skratta.
- Du är för underhållande du, skrattar han.
- Hälsa din fru det, säger jag och Pasha ler.
- Hon har förresten också gott och blivit aggresiv, säger jag och Pasha ser frågande på mig.
- Vem hotade hon då? Frågar han.
- Nej, hota tror jag inte hon gjort, men ett evigt tjat om att inte bli kallad för Ms. Bailey och för varje ont ord om någon av oss så hugger hon värre än en ilsken hippogriff, säger jag och Pasha ser belåten ut.
- Kommer någon till jul? Frågar jag efter en stunds tystnad.
- De kvarstående som fortfarande vågar medge sig vara släkt av oss kommer, svarar Pasha och jag nickar.
- Något nytt angåend Vitaly? Frågar jag.
- Rita får bestämma gravplatsen, svarar Pasha tungt och jag ser chockerat på Pasha.
- Men jag har inte ens fått en glimt av att han skulle lämna oss, säger jag förfärat och känner paniken stiga.
- Det är för att han är ynk. Du får bara dina glimtar från folk med magiska krafter; tro mig, jag har läst på om din förbannelse, säger han och jag känner hur en ny bit faller från dess rätta plats I mitt nu döda hjärta.
- Är du okej? Frågar jag eftersom jag visste hur nära Pasha och Vitaly stått varandra när vi var barn och hur de haft någonslags broderligrelation I smyg även när far skickade bort Vitaly.
- Jag klarar mig, svarar Pasha tungt innan han sjunker in I sina egna tankar.

Vi satt länge tysta, närmare ett par timmar innan Pasha öppnade munnen och kom med ett förslag jag inte var beredd skulle komma från min bror eftersom han satt mina vänner säkerhet framför min egna vilja sedan jag blev efterlyst.

- Skriv ett brev till Sirius och bjud hit honom och Lily, James och Remus över jul, säger Pasha och jag stirrar på honom.
- Är du säker? Frågar jag och han nickar.
- Det är säkrare att du får träffa dem innan du hotar någon mer, säger han och reser sig upp.
- Du kan skicka iväg det så fort jag hämtat det lilla kräket som har med sig något brev, säger Pasha och går fram till den lilla ugglan vi kallat för kräket sedan fyra år tillbaks.

När Pasha kom tillbaks kom han inte bara tillbaka med ett öppnat brev och kräket utan en chockerande nyhet om en händelse på Hogwarts. Om Sirius.

Underbart fantastiskt och kan inte beskriva hur glad jag blev när jag lästa vad som stod där uppe! Både från dig och den lilla Jily hinten...japp jag är beroende in i helvetet av din fanfic och Jily! Min kompis är här så det blir ingen lång komentat

MEN JAG TROR DU VET HUR MYCKET DIN FANFIC BETYDER OCH HUR MYCKET JAG ÄLSKADE DETTA KAPITEL OCH GUD JA GABY BJUD HEM DEM ÖVER JUL! JAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJA!!!!!! OCH SIRIUS OM DU STÄLLT TILL MED NÅGOT NU SÅ KOMMER JAG DÖDA DIG! Eller ja i vilket fall slå dig gul och blå...om jag dödar dig kommer det ju knappast bli mer Sibryella... MEN JAG BEHÖVER NÄSTA KAPITEL!!! HUR KAN DU SLUTA SÅ HÄR!?!?!??????!??!?!!?!?!?!!?

Kram och glad 2 advent i förskott eller vad man säger

Hej i alla fall!
allt bra med er? vad har ni haft för er denna dagen?
själv har jag lite smått firat Finlands självständighetsdag (självständighetsdag är som nationaldag, men man firar att landet blev självständigt för antal x år sedan)
och lyssnat på musik typ..,
så händelserikt är mitt liv...

Angående detta kapitel kommer jag lämna lite info om vissa saker som nämns så att det kan vara bra att läsa dem innan ni läser kapitlet, men absolut inget måste såklart!

Trollformler som nämns:
Diffindo: skär i saker
Reducto: skjuter

kort förklaring till vad monstret i kapitlet är

Men förövrigt hoppas jag att ni får en bra kväll/natt och glöm inte kommentera vad ni tyckte, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något!

Kram! x

OBS: Kapiteltiteln är helt enkelt Mantikora på Grekiska ;3
-------------------------------------------------------------------------
Kapitel 18 μαντιχώρας (Sirius perspektiv)

Jag visste att Gabryella kunde vara impulsiv och hade ett hett temprament, men aldrig trodde jag att hon skulle hota någon. Minst sagt inte för att Marlene umgåtts med mig eftersom Gabryella inte ens hade hört av sig på någotvis till mig så hade hon inte enligt mig någon rätt att vara sur, men jag kunde inte sluta tänka på faktumet att hon på någotvis hade lyckats märka av hur jag och Marlene umgåtts under lång tid helt utan att göra sig sedd, vilket på sätt och vis skrämde mig en aning.

- Hur är det med dina händer, Marlene? Frågar Peter försikigt Marlene som sitter tvärs över bordet inne I stora salen.
- Såren gör fortfarande ont och det känns som jag går runt med helvetet på mina handflator, säger Marlene bittert och ser på mig.
- Vad? Frågar jag oförstående.
- Har du någon aning om vad ditt ex gjort med mina händer? Frågar hon surt.
- Först och främst är hon inte mitt ex, utan är fortfarande min fästmö och nej, jag har ingen aning om vad hon gjort, men jag är säker på att hon inte menade det, säger jag irriterat.
- Mhm, muttrar Marlene och tar en klunk från sin pumpajuice.

Medan jag försökte ignorera blickarna jag fick mot mig inne i stora salen hade James och Lily tagit tillfället i akt och betedde sig som ett nyförälskat par, men nämnde man det fick man en slaktande kommentar från dem tre sista bokstäverna i deras parnamn Jily.

- Jag får nog av dig, James Potter, skrattar Lily när James berättat något dåligt skämt eller något liknande.
- Du får aldrig nog av mig, säger James och Lily ler.
- Men vi får nog av er båda, säger Remus utan att lyfta sin blick från sin bok.
- Nu ska vi inte vara sådana, måntand. Det är snart jul! Säger James glatt.
- Jag skakar av iver, svarar Remus ironiskt. Då plötsligt började bordet skaka. Inklusive allt annat runt oss.
- Mycket roligt, Tagghorn, säger Remus, men James ser lika förvirrad ut som alla andra.
- Jag gör inget, säger James och alla börjar se sig omkring då ett gällt skrik hörs från korridoren följt av ett avgrundsvrål.
- Vad i Merlins namn var det? Viskar Marlene när hela salen tystnat.
- En Mantikora, svarar Abigail förskräckt och på mindre än en minut brister totalt panik ut i salen och lärarna börjar rusa runt för att lugna ner alla och för att säkra rummet.
- Men skriket då? Säger Lily mitt under allt kaos och rycker tag i James arm för att inte komma från honom.
- Vilket skrik? Frågar James oförstående.
- Skriket innan Mantikorans, säger Lily.
- Det var en liten flickas, säger Marlene och jag får en kraftig impuls av att springa ut i korridoren.
- Lugna er! Vrålar någon lärare, men ingen lägger märke till personen.
- Sitt ner! Vrålar Dumbledore och det blir tyst i salen och alla står helt förstenat.
- Alla elever måste sätta sig ner och hålla sig lugna under tiden lärarkåren och jag själv löser problemet med Mantikoran. Prefekterna har som uppdrag att vakta eleverna tills en lärare säger att läget är under kontroll, säger Dumbledore och skyndar ut ur salen tillsammans med alla lärare och lämnar oss elever kvar sittande inne i salen.
- Jag tänker inte sitta här och vänta, säger jag irriterat och reser mig upp.
- Sätt dig genast, Black, fräser Abigail och Remus drar ner mig.

Under flera minuter sitter alla under tystnad i rädsla för att Mantikoran ska ta sig in, men jag kunde inte sluta fundera på hur Abigail kunde identifiera Mantikorans läte. Vi hade aldrig gått igenom Mantikoran på försvar mot svartkonster eller någon annan lektion.

- Hur kunde du veta att det var en Mantikora? Frågar jag Abigail.
- Gnizzlare är släkt med Mantikoror, säger hon med låg röst.
- Jag vill se den, säger jag halvt uttråkat.
- Det var ju tråkigt för dig för du går ingenstans, säger James som sitter och håller Lily i handen.
- Nej, jag ska gå och se på den, säger jag bestämt och reser mig upp.
- Är du från vettet? Säger Lily argt.
- Nej, svarar jag lugnt.
- Sitt ner, säger Remus bestämt.
- Gabryella håller sig inte undan från ditt liv som skydd bara för att du ska gå ut till en Mantikora, säger Abigail ilsket och jag ser på henne.
- Nu kanske hon får för sig att skriva ett brev, svarar jag och går mot utgången.
- Sirius Black! Vrålar de alla efter mig, men ingen hinner stoppa mig förrens jag är ute i korridoren och skyndar mig för att komma långt bort från salen.

Korridorerna var självfallet tomma och det enda som syntes var min skugga som bildades från månskenet från fönsterna. Jag hörde inga steg eller något som kunde vara ett tecken på att jag blir förföljd, men jag hade en känsla av att jag var iakttagen.

- Komsi komsi Mantikoran, nynnar jag tyst för mig själv och fortsätter framåt.
- Hjälp, hör jag plötsligt jämmer.

Jag gick fram till ljudkällan och såg en liten flicka med stora bruna ögon och långa bruna flätor. Hennes vita skjorta var blodtäckt och hennes Hufflepuff-slips var delad i två delar. Hon hade tydliga sår på sina armar och hon satt och tryckte sin tröja hon haft över skjortan för att stoppa blodflödet.

- Vad heter du? Frågar jag och sätter mig bredvid henne.
- Athena, mumlar hon medan tårarna rinner.
- Okej Athena, jag ska hjälpa dig härifrån, säger jag lugnt och lyfter upp henne i min famn och börjar skynda mig tillbaka till stora salen.
- Var tyst så att den inte hör dig, viskar Athena och jag nickar.
- Oroa dig inte, svarar jag, men känner hur paniken börjar växa inom mig.

Jag ökade farten mer och mer för att få Athena i säkerhet, men känslan av iakttagelse blev bara värre och värre för varje steg vi kom närmare stora salen. Det var som om hela världen kunde se mig utan att jag själv kunde göra något åt det.

- Sirius! Ropar Marlene när jag kommer till dörröppningen.
- Sirius, Spring! Vrålar James och jag vänder mig om och får syn på monstret; Mantikoran.

Men på mindre än en sekund hade Mantikoran slitit ifrån Athena från min famn med hjälp av sin skorpionsvans och gav ifrån sig ett hemskt läte. Athena som hade svansen hårt vriden om hennes lår skrek ett så hemskt läte som gav mig en flashback till Auroras skrik när hon nästan drunknat förra hösten.

- Black in i salen! Hör jag McGonagall ryta från andra sidan korridoren, men jag stod förstenat kvar och stirrade på Mantikoran.
- Sirius! Hör jag Marlene och James skrika inne i salen.
- Sirius kom in nu! Skriker Lily, men jag tar istället upp min stav.
- Reducto! Vrålar jag och riktar trollstaven mot Mantikorans svans, men helt utan resultat, bortsett från en argare Mantikoran.
- Sirius Black, in i salen! Vrålar McGonagall.
- Idiotiska pojke, säger Mantikoran och jag tappar hakan. Monstret talade.
- Släpp henne! Vrålar jag och Mantikoran börjar skratta.
- Varför skulle jag göra det när jag har en bit med färskt kött? Frågar Mantikoran och ändrar sitt grepp om Athena så att svansen istället håller ett hårt grepp om Athenas midja och taggen är riktad mot mig.
- Sirius akta dig för taggarna! Hör jag Lily vråla.
- Vilka taggar? Hinner jag säga innan Mantikoran avfärdat flera taggar mot mig.
- Vad i?! Vrålar jag och slänger mig åt sidan medan Mantikoran skrattar åt mig.
- Väldigt underhållande att se pojken flyga runt, eller vad säger du sötnos? Skrattar den och skakar om Athena som kämpar med att ta sig loss.
- Släpp mig, gråter hon.
- Inte ännu, skrattar Mantikoran.
- Diffindo, vrålar jag och riktar staven mot dess ena tass, men återigen helt utan resultat.
- Det är till helt onödan, pojke, skrattar Mantikoran och avfärdar fler taggar mot mig.
- Jag är oslagbar, skrattar Mantikoran och börjar närma sig mig med en blick som endast existerat i ens värsta mardrömmar. Då får jag en idé.
- Det tror jag inte, dina taggar är rätt mesiga om jag får säga det själv, säger jag.
- Reta inte upp mig, pojk, säger Mantikoran argt och avfärdar några taggar och jag lyckas fånga en utan att sticka mig själv och jag kan höra James skrika på mig inne i salen.
- Hur fungerar ditt gift? Frågar jag och Mantikoran ler.
- Det är dödande, ett enda stick och du är körd, skrattar den belåtet.
- Bra, svarar jag och slänger mig mot den och trycker in taggen i dess hals och ett hemskt vrål kommer från Mantikoran strupe innan den faller med både mig och Athena.
- Sirius! Är det sista jag hör innan allt svartnar.

Jag vaknade upp flera timmar senare på sjukhus flygeln. I sängen bredvid mig låg Athena och sov djupt med bandage inlindat runt hennes armar och ben. Jag vrider mig om, men känner en hemsk smärta i min vänstra arm och jag lägger märke till bandaget som sitter runt det.

- Jag ska döda dig, säger James argt och slänger sig runt min hals.
- Är du helt från vettet?! Vad tänker du med egentligen?! Vrålar Remus argt och jag blir utskälld av James, Remus, Lily, Abigail och Marlene tills Madame Pomfrey kommer in och ber dem dämpa sig.
- Hon liknar Aurora, svarar jag och alla förutom Marlene ser ut att vilja döda mig.
- Du är den mest inkompetenta, men mest godhjärtade idiot jag mött, säger Lily och jag ler innan jag sluter mina ögon.
- Mr. Black behöver vila, säger Madame Pomfrey och jag mumlar godnatt till de andra och misstänker de sa detsamma för innan jag visste ordet om det var mina vänner borta och jag somnade.

Alltså, jag får inte fram ord. Satt och höll andan medans jag läste.. shit
du förstår verkligen inte hur mycke din fanfic betyder för oss läsare, den är helt gudomlig
Älskar att Sirius sa till äckelMarlene att Gaby fortfarande är hans fästmö ♥333
för övrigt så älskar jag precis allt med dessa kapitel, har oftast inte tid att kommentera men du ska veta aty jag alltid bevakar. Heelt grym !

GUUUUUUUUUUUDARS!
SÅ HIMLA FANTASTISKT OCH UNDERBART OCH JAG DÖR, DÖR, DÖR, DÖR, DÖR HUR UNDERBART OCH LEVANDE KAN MAN SKRIVA!

Hehe och Jilyn såklart var ja glasklar och fantastisk och bara bäst och så himla underbar...och det var verkligen vad jag behövde just nu! JAG ÄLSKADE DET OCH DET VAR HELT FANTASTISKT!!!!!!!!!!!!!!!!!! nu måste jag dock fortsätta med franskan Kram och godnatt...godmorgon

Katta. Du är så körd när jag har råd med en ipad. Du har hört det förut, men jag är seriös den här gången.
Efter jul blir det att läsa ikapp den här underbara fanfictionen.

Ps. Din GIF dödar mina feels långsamt.

D-d-d-duuuuuuuuu SKA FÅ OM DU INTE SKRIVER ETT TILL KAPITEL SNART FÖR JAG PÅ RIKTIGT SVIMMAR NÄSTAN AV DIN FFTheFifthMarauder 

Hej allesammans och förlåt för dålig uppdatering, men denna gången har jag faktiskt en bra ursäkt...
jo, förra måndagen var jag med om en olycka vilket har lämnat mig i chocktillstånd och jag tappade all inspiration jag hade och har i stället suttit och stirrat på skärmen i hopp om att få inspiration, men nu när chocken börjat lägga sig en aning, så har jag fått lite inspiration och motivation till att skriva, men jag ska försöka bättra mitt uppdaterande och försöka att inte hamna i mer olyckor (men till mitt försvar var det inte mitt fel att jag blev påkörd...)

trots att jag blev påkörd av en bil blev jag inte allvarligt skadad utan är mer mörbultad och skärrad (livrädd för att gå till skolan och gå över övergångställen, men kommer nog över det) så ni måste lova mig en sak! trots att det kan låta hur lamt som helst och helt oviktigt så måste ni skaffa er reflexer. Jag hade tur som inte blev allvarligt skadad av min olycka, men nu när det är så pass mörkt och halt kan bilarna få problem med att stanna så med en reflex kan bilen se er från långt avstånd och hinna bromsa in.
Tro mig ni vill inte bli påkörda, det för riktigt jävla ont och kommer lämna er med något skadat och trauma, så snälla skaffa reflexer.

#låtersomomjagärsponsradavtrafikverketochreflextillverkningmennejtyvärr

aja nog om det, här får ni kapitel 18, det är rätt kort, men känner att jag måste lägga upp det så jag kan komma vidare i fanfictionen så lite mer intressanta saker kan hända.

glöm inte kommentera er åsikt kring kapitlet, gilla om ni tycker inlägget förtjänar det och fråga någon om ni undrar något.
Kram!♥

Kapitel 18 Illvrål (Lilys perspektiv)

Ingen hade riktigt återhämtat sig sedan mantikora-attacken som hänt för ett par dagar sedan. Sirius hade klarat sig nätt och jämt med en bruten arm, medan den lilla flickan fortfarande låg kvar inne på sjukhusflygeln. Förändringar hade skett och säkerheten för Hogwarts hade blivit ännu starkare och nu var till och med trolldomsministern här på Hogwarts för att diskutera tillsammans med Dumbledore om säkerhetsåtgärderna. De satt vid lärarbordet tillsammans med lärarkåren och åt frukost, medan alla elever försökte återgå till det vanliga.

- Evans, skicka juicen, tack, säger Sirius med munnen full.
- Hur kan du vara så lugn efter allt som hänt? Frågar jag och han höjer på axlarna.
- Jag tänker inte på det, svarar han obekymrat och jag skakar på huvudet.
- Hur är det med dig? Viskar James och jag ler mot honom.
- Jag är okej, svarar jag och flyttar mig närmare honom.


Jag var så fullt inne i mina egna tankar så att jag inte la märke till havet av ugglorna som kom flygandes in i salen och släppte ner väntade brev från nära och kära. Jag hade själv fått ett brev från mina föräldrar, men det var inte det som fångade min blick i slutändan.

- Ett illvrål? Säger Remus oförstående till Sirius som sitter och håller i ett klarrött illvrål.
- Är det från mamma och pappa? Frågar James.
- Troligtvis, svarar Sirius obekymrat och släpper illvrålet så den kan släppa ut sitt bud.
Men det var inte Mrs. Potters eller Mr. Potters röst som ekade inne i salen. Det var Gabryellas.
- Sirius Orion Black, är du helt från vettet?! Vad tänkte du med när du helt ensam går till anfall mot en mantikora?! En mantikora, Sirius! En mantikora, din förbannade idiot, Jag svär vid allt att om du ställer till med något mer som kan ta ditt liv, kommer jag ge trolldomsministeriet en anledning att slänga in mig i Azkaban! Vrålar den bekanta rösten och lämnar alla med gapande munnar.
- Gabryella, viskar Sirius innan han stirrar mållöst ut i luften.

Det var som om tiden hade stannat. Ingen förutom ministern rörde sig och han gick med full fart mot Gryffindorbordet. När han nådde fram slet han tag i Sirius och drog upp honom så de stod ansikte mot ansikte.

- Vart håller Gabryella Krum hus? Säger han ilsket och Sirius ser allmänt förvirrad ut.
- Jag har ingen aning, svarar han chockat, men ministern tror honom inte.
- Spela inte dum pojk, vart är hon? Frågar han vilket får Abigail att ilsket resa sig upp.
- Hörde ni inte vad han sa, han vet inte vart hon befinner sig! Fräser hon argt.
- Krum är en efterlyst brottsling och om hon har någon som helst kontakt med någon från Hogwarts kommer både det brittiska och bulgariska ministeriet få reda på det, säger ministern.
- Ni har ingen som helst rätt att kräva att få information från någon av oss, ingen av oss är misstänkt för något, svarar Abigail ilsket.
- Efter detta illvrål kan jag inte göra något annat än att hålla er båda som misstänkta för att i hemlighetshålla en brottslings befintlighet, svarar han och ser en aning besvärad ut.
- Sen när blev det illegalt att få illvrål och brev? Dessutom har varken ni eller det bulgariska ministeriet några som helst bevis på att Gabryella är skyldig till något brott, svarar hon.
- Skulle jag vara du skulle jag tiga om du inte har något viktigt att säga, säger Ministern argt.
- Vad annars? Ska ni spärra in mig i något fängelse precis som ni gör med alla andra som heter Krum i efternamn och inte kan ge er den falska informationen ni vill ha? Säger Abigail argt och får utspridda applåder av alla i salen.
- Dumbledore, tygla dina elever! Säger ministern hjälplöst.
- Tyvärr, kan jag inte göra det, ministern, men bäst vore det nog om käre ministern avlägsnade området, säger Dumbledore lugnt.
- Jag antar någon bestraffning kommer ske åt flickan? Säger ministern surt.
- självklart, 5 poängsavdrag från Gryffindor, men även 10 poäng för bra skötsel från Mr. Black och för Mrs. Krums för att hon visat en sann Gryffindoranda, svarar Dumbledore lika lugnt som tidigare och flertal applåder släpps löst inne i salen.

Ministern stormar ut ur salen och lämnar ett hav av ännu mer applåder och en belåten Abigail som ler tacksamt mot Dumbledore medan hon muttrar något om hur oprofessionell ministern varit. Jag kände hur stolt jag var över Abigail och hur hon börjat stå upp för vad hon trodde på och hur hon var. Det hade ingen någonsin trott skulle hända.

- Men Sirius hur är det? Utbrister Marlene plötsligt och jag vänder mig om och ser hur Sirius sitter med tårar i ögonen och stirrar rakt ut i luften.
- Hon mår bra, viskar han och ger från sig ett lätt skratt medan kan plockar ihop bitarna som återstår av illvrålet med ett stort leende.

Okej gud!!!!!!!!!! Innan jag börjar läsa måste jag bara säga gud! Blir chockad bara av att läsa! Hur mår du? Ja att inte hamna i fler olyckor låter bra, men oj vad läskigt att höra och du behöver absolut inte tänka på att uppdater. Skönt att choken börjat lägga sig! Men gud, tur att du mår bättre nu och att du inte blev jätteskadad! *Skickar styrkekramar* Jag tänker på dig!

Nu ska jag ta och njuta av ditt säkert underbara kapitel!