En mugglare i Slytherin

Godmorgon världen bästa läsare! ♥ Känns som jag gjorde ett bra val när jag tog in Neville Men vem älskar inte Neville!

Och åter igen - tack för alla era snälla kommentarer! ♥


I det här kapitlet blir det lite av både Artemis och Dracos perspektiv!

---

Kapitel 12: Morgonkaos

”Arti…”, sade Millicent försiktigt och skakade mig löst. ”… vakna, vi ska till Hogsmeade idag”

Jag slog långsamt upp ögonen och såg rakt in i Millicents bruna ögon. Jag stönade lågt och vände mig om på sidan. Det var nu ungefär en och en halv månad in på terminen, och det var dags för årets första Hogsmead-utflykt. Visst hade jag sett fram emot det, men just nu ville jag bara fortsätta sova.

”Inte än, Milli”, sade jag trött och gäspade.

”Jo, nu”, sade Millicent bestämt och drog isär sammetsgardinerna runt min säng.

”Bara ett litet tag till?” sade jag trevande och knep ihop ögonen.

”Kom nu”. Hon drog bort mitt täcke och slängde det över axeln. ”Det är bättre att du vaknar så här än att du vaknar av att Pansy vänder din säng uppochner när hon letar efter sin mascara”

Jag stönade igen, men satte mig upp och gnuggade mig i ögonen.

Precis som Millicent förutsagt kom Pansy snart utrusande ur badrummet i jakt på en av sina femtielva mascaror.

”Vem har tagit min mascara?!” tjöt hon medan hon började vända uppochner på sin säng. Som vanligt skyllde hon på någon av oss andra när hon tappat bort något.

”Varför skulle någon av oss tagit din mascara?” frågade jag och duckade för en sko som kom flygande när Pansy började riva ut sakerna under hennes säng.

”Inte vet jag!” utbrast Pansy. ”Men om ni inte har tagit den vart är den då?”

”Ingen aning”, sade jag och ryckte på axlarna.

”Precis”, sade hon och lyfte på Daphnes madrass för att se om den låg där. Medan Daphne fortfarande låg och sov i sängen. Hon föll med ett skrik ner på golvet och trasslande in sig i täcket och sammetsgardinerna.

Men Pansy verkade inte medveten om olyckan hon ställt till med och fortsatte genomsöka rummet i jakt på sin mascara.

”Vad i helvete vad det där bra för?!” sade Daphne argt när hon lyckats trassla ut sig och ställt sig upp med håret åt alla håll och kanter.

Pansy hörde henne inte.

”Pansy letar efter sin mascara”, sade Millicent och duckade för en gul badanka som kom flygande.
Inte av sig själv då, Pansy kastade den.

Vad en gul badanka hade i vårt rum att göra överhuvudtaget har jag ingen aning om.

Undrar vem den tillhör?

”Pansy”, sade Daphne. Pansy hörde henne inte. ”Pansy!”

Fortfarande ingen reaktion.

”Pansy!” skrek hon och kastade en kudde i huvudet på henne.

”Va?” sade Pansy dumt och dök upp bakom Millicents säng med en rosa strumpa på huvudet.

”…”. Istället för att säga det hon hade tänkt säga började Daphne skratta.

”Vad?” sade Pansy irriterat. Jag och Millicent började också skratta.

”Du har en strumpa på huvudet”, fick Daphne fram mellan skrattattackerna.

Pansy fnös irriterat och drog bort strumpan från huvudet. Sedan böjde hon sig ner för att fortsätta leta efter sin försvunna mascara.

”Nej, vänta Pansy!” utbrast Daphne. ”Jag var inte klar än”

”Ja?” sade Pansy och rätade på sig igen.

”Varför måste du ha just den mascaran? Du har ju tusentals, ta en annan”, sade Daphne.

”Varför? Varför?! Vet du inte vad det är för dag idag, Daphne?!” utbrast Pansy och slog ut med armarna.

”Öh… lördag kanske?” sade Daphne tveksamt och tittade på mig. Jag nickade. ”Det är lördag”

”JA! Och inte vilken lördag som helst!” tjöt Pansy.

Jag kunde inte avgöra om hon var glad eller arg.

”Nähä…?”

”Det är terminens första Hogsmeade utflykt och jag…”

”… ska gå med Draco Malfoy”, avslutade vi andra. Vi hade hört det minst hundra gånger i minuten under hela veckan och jag överdriver inte. Jag lovar.

”Precis”, sade Pansy triumferande. ”Och därför måste jag ha den där jävla mascaran!”

Vi andra suckade djupt.

-

”Blaise har du sett min halsduk?” ropade Draco och rev runt i sin koffert.

”Nej!” ropade Blaise tillbaks inne från badrummet.

”Fan”, sade han och började kastade grejer omkring sig.

”Sa du nått till mig?” undrade Blaise och kom ut ur badrummet endast iförd en mörkgrön handduk.

”Nej, men jag kan inte hitta min halsduk”, sade han frustrerat.

”Men måste du ha den?” undrade Blaise och började klä på sig.

”Ja, det måste han”, sade Artemis plötsligt. ”Det är iskallt ute”

”Var kom du ifrån?!” utbrast Blaise förvånat. Han märkte nog inte att han stod i bara kalsongerna.

Eller så gjorde han det och ville bara visa upp sig.

Artemis gav hans halvnakna kropp en blick innan hon såg in i hans ögon igen.

”Jag använde spöktransferens”, sade hon ironiskt och himlade med ögonen. ”Vart tror du jag kom ifrån? Jag kom från uppehållsrummet och gick in igenom dörren precis där”. Hon pekade på dörren som gick ut till uppehållsrummet.

”Ah”, sade Blaise.

”Snygga kalsonger förresten” sade hon och flinade. De var randiga i massor av olika rosa nyanser.

”För att ställa en lite mer intelligent fråga än Blaise”, sade Draco. ”Så vad gör du här?”

”Ville komma bort från kaoset i min sovsal”, sade hon och satte sig ner på hans säng. ”Pansy håller på vända hela sovsalen uppochner i jakten på den försvunna mascaran”

”Okej, jag förstår dig”, sade Draco och flinade. ”Men varför gick du inte bara till uppehållsrummet?”

”För någon liten förstis har tappat bort sin orm i uppehållsrummet. Så det är ganska mycket kaos där med”

”Okej…”

”Men nu ser jag att det inte var mycket bättre här”. Hon suckade och såg menande på röran runt hans koffert som han hade ställt till med när han letade efter sin halsduk.

”Min halsduk är borta”, sade han dumt.

”Jag har förstått det”, sade hon och la sig ner över hans säng. ”Men Draco…”

”Ja?”

”Är inte det där din halsduk?” sade hon och pekade upp mot taket.

Både han och Blaise (som nu hade fått på sig lite mer kläder) vände huvudena uppåt.

Där i taklampan hängde hans halsduk.

”Hur i helvete hamnade den där?” undrade han.

”Ingen aning”, sade Artemis och satte sig upp.

”Hur ska du få ner den?” sade Blaise och kliade sig i huvudet.

Både han och Artemis stirrade på honom som han var tokig.

”Öh… Blaise, det finns nått som kallas magi”, sade Artemis och viftade med sin trollstav framför ögonen på honom.

”Just ja”, sade Blaise och flinade. ”Accio halsduk”

Han räckte över halsduken till Draco.

”Tack, Blaise”, sade han och flinade.

”Ni är knäppa”, sade Artemis och reste sig upp. ”Jag går tillbaks nu och ser om Pansy har hittat sin mascara. Jag kan ju tipsa henne att titta i lampan”.

”Gör det”, sade han.

”Vi ses sen”

-

”Pansy!” ropade jag över vår sovsal, som nu såg mer ut som en soptipp med högar av saker överallt. ”Har du hittat din mascara?”

Pansy dök upp bakom en av högarna.

”Nej!” tjöt hon panikartat.

Daphne och Millicent dök upp bakom ett par andra högar.

”Vi har letat överallt”, suckade Millicent.

”Och då menar vi överallt”, sade Daphne dramatiskt.

”Men vi måste hittat den!” sade Pansy frustrerat.

”Har ni tittat i lampan?” sade jag och satte mig ner på vad jag trodde var min säng. Det var lite svårt att avgöra under alla saker.

”Nej…”, sade Daphne och alla tre vände huvudena uppåt och såg misstänksamt på lampan.

”Accio mascara” sade jag och pekade på lampan. Genast kom en mascara flygande ner från lampan.
”Är det här den du letat efter?”

”JA!” tjöt Pansy överlyckligt och ryckte åt sig mascaran och sprang in i badrummet.

”Hur visste du att den var där?” undrade Millicent och borstade bort lite damm från sin tröja.

”Chansade”, sade jag och flinade.

”Bra att du hittade den i alla fall”, sade Daphne och drog en hårborste genom sitt långa hår. ”Annars hade vi väl fått stanna här hela dagen och letat efter den och missat Hogsmeade”.

”Vad ska vi göra i Hogsmeade då?” undrade jag.

”Vi ska visa dig hela byn”, sade Daphne och log brett. ”Från Tre kvastar till spökande stugan”.

”Låter bra”, sade jag och log förväntansfullt.

---

Nu blev det ett till ganska flummigt kapitel som inte direkt för historien framåt. Så jag undrar vad ni tycker om dem? Är de roliga (*håller tummarna*), eller tråkiga och slöseri med tid eller bara likgiltiga?
Inte för att jag tror jag kommer ta bort de här kapitlen, för jag gillar dem, men jag är intresserad av att veta vad ni tycker

Så, nästa kapitel är det dags för Hogsmead! Och då kommer ni även få möta en ny karaktär! Inte ny, som i någon jag skapat, men någon som inte varit med förut i direkt. Personen har blivit nämnd dock, kan ni gissa vem det är?

Roliga Du är super på att skriva!♥

Älskar, älskar, älskar! Låt den aldrig ta slut! ♥

Super!

Det var inte alls tråkigt!! Bara topp-topp-braaaaaaa!!!! Jag tycker supermycket om denhär FFn!!

Jag älskar att det är flummiga kapitel också. Det gör stämningen lite lättare.
Du vågar inte ta bort dem!

Superduperbra! Jag undrar vem denne mystiske person är..
Har en liten misstanke på Sirius, men han har ju inte nämnt förut va...?
Kanske... Luna lovegood!

Jag älskar lite flummiga kapitel!! Sånt härligt bryt från allt seriöst! Jag älskar hur du framställer karaktärerna och tycker att hela din ff helt enkelt är super!!!

Jättebra karaktärsteckningar. Det här kapitlet gav mycket, så det så =D

Okejokej, jag ska inte ta bort något! Haha, ni gör mig så glad! Nu är det dags för Hogsmead-utflykt och vår nya mystiska person

---

Kapitel 13: Hogsmead

Snart stod vi i entréhallen på väg ut.

”Draco… vart ska vi gå när vi kommer dit?”, sade Pansy och klängde sig fast i Dracos arm. ”För vi ska väl inte gå med dem?” la hon till i en högljud viskning och pekade på oss. Jag himlade med ögonen.

”Nej då”, sade Draco, även om han nästan lät lite besviken över det.

”Kan vi gå till Madam Puddifoots?”, sade hon och såg på honom med hundvalpsögon.

”Öh…”

”Snälla?”

”Vad är Madam Puddifoots?”, viskade jag till Blaise som gick bredvid mig.

”Det är ett litet kafé som går ut på att vara så rosa och gulligt som möjligt men man blir bara illamående”, flinade han. ”En killes mardröm och jag tycker synd om Draco om han måste gå dit… speciellt med Pansy”

”Okej” sade jag.

Stackars Draco…

Jag skrattade för mig själv.

”Okej Pansy”, suckade Draco.

”Stackas Draco”, viskade Blaise allvarligt. Sen började han fnissa.

Draco vände sig om och såg misstänksamt på oss. Jag log oskyldigt tillbaks. Han fnyste och vände sig om igen.

Nu hade vi kommit fram till Hogsmeade.

”Vi ses sen”, sade Draco och började gå iväg med Pansy.

”Ha så trevligt på Madam Puddifoots”, ropade Blaise efter dem.

”Det ska vi!” ropade Pansy lyckligt och överlägset tillbaks. Hon verkade inte uppfatta ironin. Men det gjorde uppenbarligen Draco. Han svarade inte men vi såg hur han kröp ihop av skam… eller ilska kanske… och skyndade på stegen.

Vi skrattade.

”Så vart ska vi gå?”, undrade jag.

”Godis”, grymtade Crabbe. Goyle och Millicent nickade medhållande.

”Okej, mot Godisbaronen”, sade Daphne och tog armkrok med mig och Blaise. Bakom oss gick Crabbe, Goyle och Millicent.

Inne på Godisbaronen var det proppfullt med elever. Det var nästan så Crabbe och Goyle inte kom in. Men jag tror att deras kroppshydda skrämde bort några stycken så de fick plats.

Godisbaronen kunde kanske inte mäta sig med vissa godisbutiker i USA men det var ändå mysigt att komma in dit och dra in den söta lukten av godis. Hyllorna var fulla med olika godissorter ända upp till taket.

”Så, välkommen till Godisbaronen”, sade Daphne och slog ut med handen. Och slog till en hufflepuffare som stod bakom henne i ansiktet. ”Oj”

”Aj, se dig för”, fräste huffelpuffaren åt henne.

”Du kan se dig för”, sade Daphne högdraget. Jag tog tag i hennes vänstra arm och drog henne därifrån innan det blev värre.

”Arti, du måste prova de här!” ropade Millicent över huvudena på alla andra från andra sidan affären.

”Okej, kommer!” ropade jag tillbaks och försökte tränga mig igenom folkmassan.

När vi hade plockat på oss det vi ville ha och betalat trängde vi oss ut igen. Ute var det en vacker höstdag och himlen var molnfri. Tyvärr stördes friden av Crabbe och Goyles smaskande och någon tjej som skrek som en stucken gris.

”Vem var det som skrek?”, sade Blaise och såg sig om för att försöka hitta källan till ljudet.

”Det lät nästan som Pansy?” sade Daphne fundersamt.

”Det tror jag det var också”, sade jag och flinade och pekade. Mot oss kom Draco släpande på en ursinnig Pansy. Det såg ut som hon ville döda någon. Jag såg även gryffindorarna längre bort och gissade på att det var de som hade gjort Pansy arg.

”Vad har hänt?”, frågade jag när de kom fram till oss och Draco släppte Pansy.

”Potter, Granger och Weasley”, morrade Pansy innan Draco hann svara.

”De kom och störde oss på Madam Puddifoots”, suckade Draco, men han lät inte särskilt ledsen för det. ”Jag tyckte det var bäst att få Pansy därifrån innan hon började kasta tekoppar”

”Jag ska strypa Granger”, väste Pansy ilsket. Draco gav henne en trött blick.

”Vad har ni hunnit gjort då?”, sade han till oss.

”Vi har varit på Godisbaronen”, sade Daphne och Goyle höll upp sin godispåse som bevis.

”Ja, ni var inte borta särskilt länge”, sade Blaise och flinade. ”Synd”

”Vad menar du med det?”, sade Draco och blängde surt på honom.

”Tyckte du kunde få lida lite mer”, flinade Blaise skadeglatt. Draco fnös och slog till honom i bakhuvudet.

”Vart ska vi gå nu då?”, sade jag och avbröt dem.
”Något mer ställe som jag måste se?”

”Tre kvastar och Spökandestugan!” sade Daphne entusiastiskt och tog tag i min arm. ”Vi börjar med spökandestugan – för jag är inte sugen på något än – och sen kan vi gå till Tre kvastar”. Hon började dra mig bort mot utkanten av by. Jag mötte Dracos blick och han ryckte på axlarna och följde efter.

”Pansy, kommer du?” ropade Daphne över axeln och väckte Pansy ur hennes ilska.

”Va? Vart ska ni?!” utbrast hon när vi började gå. ”Vänta på mig!”


Spökande stugan var ett ruckel som såg ut som det skulle rasa ihop vilken sekund som helst. Runtom gick det ett stängsel som skulle hålla elever borta från området och själva stugan. Fast det verkade inte särskilt effektivt eftersom det var hål överallt. Men ändå tycktes ingen smita in. Konstigt...

”Vad är det för speciellt med det här rucklet?”, sade jag och slog ut med handen mot Spökandestugan.

Vi stod tryckta mot staketet och stirrade på det förmodade hemsökta huset.

”Det är den Spökandestugan”, viskade Daphne dramatiskt. ”Det sägs att det är Storbritanniens mest hemsökta hus”.

”Okej...”, sade jag tveksamt och himlade med ögonen.

”Det är det!” utbrast Pansy.

”Jaja, jag tror dig”, sade jag och höll upp händerna.

”Nej, det gör du inte...” sade plötsligt en röst. Vi hoppade alla till och snodde runt. Mot oss kom en mörk figur ut från skogen. Han hade en luva uppfälld så man inte kunde se hans ansikte.

”SPÖKE!” tjöt Pansy och hoppade upp på Draco. Draco – som var helt oförberedd på det – föll bakåt och stötte till Crabbe, så han tappade sitt godis och när han böjde sig ner för att plocka upp det föll Draco och Pansy över honom och landade på Blaise. Domino... jag garvade.

Då fällde det så kallade ”spöket” ner sin luva. Och då skrattade jag ännu mer.

”Jag är inget spöke, Pansy”, snäste Theodore Nott. ”Men för en gångs skull har du rätt, Spökandestugan är faktiskt hemsökt”

”För i helvete, Theodore!” fräste Draco och puttade av Pansy från sig och ner i leran. ”Var du tvungen att skrämmas så?!”. Han ställde sig upp och borsta av kläderna. Blaise och Pansy låg fortfarande i leran och försökte trassla sig loss från varandra.

”Så jag skrämde dig?”, sade Theodore och flinade skadeglatt.

”Nej!” sade han och blängde argt på honom. ”Men du skrämde uppenbarligen Pansy”. Han gjorde en gest mot Pansy som fortfarande låg på marken.

”Gjorde du inte!” tjöt Pansy illröd i ansikte och ställde sig upp. Bredvid henne stönade Blaise och tog sig långsamt upp på fötter.

”Ni här tunga...”, stönade han. Pansy frön ilsket och puttade ner honom på marken igen. Sen vände hon sig mot Theodore igen.

”Är du helt dum i huvudet, Theodore?!” fräste hon argt och måttade ett slag mot honom. Han böjde sig smidigt undan. ”Vad i helvete gjorde du i skogen?”

”Det har inte du med att göra”, sade han och vände sig mot den spökandestugan. Pansy fnös irriterat.

”Men vad var det du sa om att Pansy hade rätt? Om att Spökandestugan faktiskt är hemsökt?” sade jag och ställde mig bredvid honom.

”Den är det”, sade han och slet blicken från nämnda hus och såg på mig. ”Fast jag ser i dina ögon att du inte tror mig”. Han böjde lätt på huvudet åt höger och log ett mystiskt leende.

”Nä, är inte så mycket för spöken”, sade jag och ryckte på axlarna.

”Men du tror väl på spökena på skolan?”, flinade han och såg bort igen.

”Jag... ja, det... antar jag”, sade jag förvånat. Jag hade inte ens tänkt på att det fanns massor av
spöken på skolan.

”Du tänkte inte på det va?” sade han och log.

”Nä... men då borde man väl inte vara rädd för att gå hit?” sade jag fundersamt. ”Jag menar, om man ser spöken hela tiden borde man väl inte vara rädd för just de här?”. Jag gjorde en gest mot
Spökandestugan.

”Men det sägs att de här spökena är extra våldsamma och skräckinjagande”, sade han med låg röst.

”Jag tycker det verkar ganska lugnt just nu iallafall”, sade jag och vände mig bort från stugan.

”Nu ja...” sade Theodore lågt bakom mig. Under tiden jag och Theodore haft vårt lilla samtal hade jag nästan helt glömt bort att jag var där med de andra.

Draco stod en bit bort och stirrade på mig medan Pansy stod bredvid honom och pladdrade på och försökte få hans uppmärksamhet. Jag log mot honom. Han log ett ansträngt leende tillbaks. Daphne satt på en sten en bit bort från dem och kollade på sina naglar och pillade bort mikroskåpiska smutsfläckar från dem. Millicent stod bredvid henne och såg uttråkad ut. Blaise roade sig med att förvandla en stubbe till något sorts litet monster och sedan tillbaks till en stubbe. Han hade riktigt roligt tills stubben/monstret tröttnade och bet honom i benet. Crabbe och Goyle som stod och såg vilsna ut skrattade åt honom. Blaise fräste ilsket och kastade iväg en sten år deras håll.

”Om det inte finns något mer att se här...” sade jag och avbröt alla under deras så intressanta och viktiga förehavanden. ”... så kanske vi ska gå vidare?”. Daphne hoppade upp från sten och studsade fram mot mig.

”Ja, det ska vi”, sade hon glatt och tog återigen ta i mig arm. ”Mot Tre kvastar!”

Vi började gå mot Tre kvastar, men när jag såg bakåt såg jag att Theodore stod kvar. Han såg så extremt ensam och dyster ut att jag tyckte synd om honom.

”Ska du inte följa med?” ropade jag åt honom. Han ryckte till och såg upp mot mig.

”Får jag det?” undrade han.

”Ja, varför skulle du inte få det?” sade jag förvånat.

”Draco ser inte ut som om han gillar det”. Jag vände mig om mot Draco och mycket riktigt såg han väldigt sur ut.

”Äh, bry dig inte om honom”, log jag. ”Kom nu!”.

Theodore såg tveksamt mellan mig och Draco. Sen bestämde han sig tydligen för att göra som jag sa och började gå långsamt mot oss. Draco fnös och vände sig om och gick. Jag såg chockat efter honom.

Vad var det med honom nu då?

---

Nu börjar det hända saker! Hoppas ni tyckte om det och ni får hemskt gärna lämna en kommentar Även om ni inte gjort det förut, så skulle jag uppskatta det väldans mycket! (har ett mål om att jag ska få tillräckligt med kommentarer för att kunna lägga ut bara ett kapitel per sida, heh. That would be awesome!) Kram!

Skitbra