I'm nobody, just nobody...

_{Skrivet av Chilnava:}
LilyPotterOwl ♥ Och här kommer den!
Moa G Åh vad kul med en ny här! Tackar!
Choixpeau Tackar, haha dt undrar jag också...
Mr.Lupin TAAACKAAAR!!!
Ester Potter 04 oh herregud TAACK♥
Agnate tack♥
OzzyStar2 OMG THANK YOU, YOU LOVELY HUMAN X 1000 Haha, vem vet??? nej men, det tror jag inte!!! Det gör inget hörru♥
Miss WillÅH TAAAck, och jag levererar ett längre kapitel som önskat♥33 ÅH NÄE VAD SÖT DU ÄR!
Kvicken Lollo omg du är så fruktansvärt gulig, vackra människa!♥

--------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 16
Alla tittade på mig med en sorts blandning av… förakt och nyfikenhet.
”Idioter, stirra inte på henne sådär! Hon är inget djur på en djurpark!”, fräste Ginny.
”Det behövs inte Ginny… De får kolla på mig, jag är annorlunda från alla andra här… Det är bara så det är”, sa jag dämpat. Tårarna rann än.
”Så ska det inte vara”, sa en Hufflepufflare uppriktigt. ”Jag har bara läst om er… men jag tror inte att ni är farliga, i alla fall inte som det framgår i böckerna”, fortsatte hon.
”Olyckligt nog så är vi det”, svarade jag henne ”men vi har ett val”
”Varför är ni farliga då?”, sa en kille uppkäftigt. Jag ryckte till. Han var rädd, men försökte låta cool.
”En sethiquew kan känna andras känslor, den har en väldigt skör hud…”, sa Hermione som taget ur en bok.
”Hermione! Juni är en levande människa! Ser du inte hur jobbigt det är för henne eller!?”, fräste Neville Longbottom.
”Förlåt”, sa hon och sjönk ner på stolen.
”Ja, jag kan kännas andras känslor… och tankar…, har… en väldigt skör hud… och jag kan tala med någon via tankar. Men… Vi har som en inbyggd… Imperius-förbannelse… Jag kan styra andra… med tankekraft utan att ha förhäxat dem… Och det var en man, en gång, för längesen, som använde det på fel sätt”, sa jag hulkande.
”Självklart, och det ska man tro på?”, sa den uppkäftiga killen. Jag blängde på honom.
”Du hörde ju henne förut, i ditt huvud!”, ropade Ron Weasley.
”Zacharias… Zacharias Smith var det va?”, sa jag med rappt. Allt jag fokuserade på var honom, och jag stängde sakta ögonen.
”Ja”, sa han med självkänsla. Och nu var det bara han jag såg och kände.
”Zacharias Smith. Du är rädd, men låter det inte synas. Egentligen tror du mig. Du är född i Irland, på en herrgård i Dublin, flyttade sedan till Birmingham efter att dina föräldrar skilt sig. Båda dina föräldrar gick på Hogwarts. Du spelar quidditch i Hufflepuffs lag som jagare”, rabblade jag snabbt upp. Jag öppnade ögonen och såg en förskräckt Zacharias Smith. Alla var tysta.
”Eh… jag tror mötet är över där”, sa Harry. Vad var det för konstiga bilder som fladdrade förbi i hans tankar? Ja, där var dt igen! Vad var det för nåt!? Alla började resa sig från sina stolar. Jag också, helt fokuserad på Harrys tankar. Vad var det där för något!?

Det första ”riktiga” DA-mötet var här. Jag klev in i det som förut varit mitt klassrum.
”Expelliarmus är en av de mest användbara förtrollningar som finns…”, började Harry och jag lyssnade intensivt. När han var klar började jag öva. Harry började gå mot mig.
”Juni… jag vill att du ska öva på din kraft”, sa han dämpat. Jag tittade på honom förskräckt.
”M-men… jag får inte! Det är förbjudet… jag får inte…”, svarade jag skrämt.
”Det är okej om du inte vill… jag fick bara en idé om att du kanske kan expandera den… och öva den”, sa han lågmält. Jag fick inte! ”Jag hjälper dig” JAG FÅR INTE DET GÅR INTE
”Låt mig tänka över det…”, sa jag med en enorm behärskning, Harry gick och jag återgick till mitt övande.

Mer än två månader har gått och de där bilderna dyker fortfarande upp i Harrys tankar, nu allt oftare... tänkte jag medan jag satt i mitt rum och gjorde klart min uppsats om enhörningar.
”Puh…”, suckade jag fram när jag äntligen var klar. Jag drog på mig mitt nattlinne och la mig ner i sängen. Jag borde nog kolla till hans tankar, tänkte jag precis när jag somnade…

…men jag dök upp i hans huvud. Han slingrade sig sakta runt en man… attackerade honom… något slog till mig, som ett slag i mina tankar… någon hade upptäckt mig… någon hade upptäckt Harry… någon hade upptäckt oss… mannen blödde… han kunde inte kämpa emot… och till slut lämnade den slingrande saken som är både jag och Harry mannen att dö…

Jag slog upp ögonen. Hela jag kallsvettades… det där var ingen dröm… det var riktigt, alldeles på riktigt… hela jag krängde mig åt sidan och spydde…
”PROFESSOR MCGONAGALL”, vrålade mina tankar riktade mot professor McGonagall. Bara några minuter senare var hon i mitt rum.
”Juni!?”, skrek hon när hon såg spyan. ”Sjukhusflygeln, nu!”, sa hon och började gå för att hämta madam Pomfrey.
”Nej…vänta”, sa jag hest. ”Harry Potters tankar blir… attackerade… ”, fortsatte jag ”riktiga händelser”
”Juni… vad säger du?”, frågade McGonagall oförstående.
”Någon… attackerar Harry… Potters tankar… Riktiga händelser… inga drömmar… en man… rödhårig… attackeras av en slingrande sak… skadad… ministeriet… någon upptäckte mig… någon upptäckte Harry…”, sa jag hest och hackigt.
”Juni. Gå till Dumbledores kontor och stanna där”, sa hon förtvivlat. Jag nickade trött.

Jag gick in på Dumbledores kontor och mottogs av en överbeskyddande madam Pomfrey och en fokuserad Dumbledore, jag kunde knappt känna mina ben längre… allt var suddigt omkring mig… Jag satte mig Snart så kom Ginny och hennes bröder in, stirrandes på mig. Jag svettades. ”Vad händer? Vad är det som händer?”-tankar attackerade mitt huvud. JAG ORKADE INTE LÄNGRE. HELA MITT HUVUD SKRIKER. JAG SKRIKER. Jag la mig ner i fosterställning på golvet, jag slet i mitt huvud, jag skrek. JAG VILL INTE LÄNGRE. Tårarna rann. Jag uppfattade ingen annan än mig själv, mitt huvud, mitt skrikande. Eller, jo. Harry gick in… skriken blev bara högre och högre. Ljuden runt omkring mig skrek ”Försök lugna ner henne!” ”Vad är det med henne!?”, och till slut kände jag en svalkande känsla sväva i mig och skriken slutade. Professor Snape satt bredvid mig. Han höll i en spruta.
”Vi kunde inte få dig att dricka det”, sa han ursäktande. Hur lång tid har det gått? Jag har förlorat all tidsuppfattning som finns.
”Vad h-händer?”, hackade jag fram.
”Juni, vad såg du?”, frågade Dumbledore. Jag ryckte till.
”E-en rödhårig man… blev attackerad… av något slingrande… han är skadad… han är på ministeriet”, sa jag mellan mina stressade andetag. Alla drog efter andan. Han nickade.
”Varför såg du det?”, frågade professor Dumbledore.
”Harrys tankar… det har fladdrat förbi… konstiga bilder länge… jag har sett dem länge… tänkte se efter precis när jag skulle sova… och när jag somnade var jag där… någon har upptäckt honom… någon har upptäckt mig… förlåt Harry”, sa jag osammanhängande. Dumbledore tittade allvarligt på professor Snape.
”Det måste ske nu”, och professor Snape nickade. Han tog tag i mig och Harrys arm och drog oss ner till hans klassrum i fängelsehålan.
”Mörkrets herre kan ta sig in i ditt huvud Potter. Han kan få dig att se saker, felaktiga bilder. Du kommer att sitta här en gång i veckan för att öva ocklumenering. Juni, du också. Han har upptäckt er båda”, sa han ”Töm dig på tankar Potter! Legilmens”, sa han och trängde in i Harrys minne. Snart var det min tur.

På vägen upp från fängelsehålorna, helt slut i huvudena. Jag kunde knappt känna någons känslor.
”Jag har bestämt mig”, sa jag lågmält.
”Vad?”, frågade Harry trött.
”Jag vill träna min kraft”
--------------------------------------------------------
Ett MYCKET långt kapitel och jag hoppas så ytterst att det har blivit uppskattas.
Förlåt för att jag hoppar i tiden.
//C