Att tvingas välja (1:a generationen)

Clavery kanske?
Men jg vet dock inte om jg shippar dem, är lite rädd för Avery 8s men han kanske bättrar sig
Du dödar mig med varje ord, verkligen smärtsam njutning. Känns som jag tappar andan efter allt du skriver, och ändå gör du att det är helt otroligt fantastiskt att läsa!! Det där lät skumt, men det jg menar är att du skriver så otroligt bra så att jg nästan dör, men det känns ändå så himla bra att lösa so dont stop!! Seriously jag ÄLSKAR din ff ♥
Håller btw också med om att hon borde knäa that förföriska och snygga slytherin boy

Eftersom det är lördag och ni är de mest underbara läsare som man kan ha så lägger jag ut ytterligare ett kapitel idag! Skulle gilla ifall ni skrev långa kommentarer där ni berättar vad ni tror kommer hända! ♥
______________________________________
Kapitel 8
Tack vare ett mirakel så somnade jag. Det var en tom sömn. Inga drömmar och inga mardrömmar. Kirsten påpekade även att jag såg utvilad och fräsch ut. Jag kanske ser fräsch ut på utsidan men på insidan är jag ett vrak. Men jag måste nog slappna av. Slappna av och ta mig i kragen. Annars kommer mina vänner, framför allt James, dra med mig till Madame Pomfrey och kräva att hon gör någon psykologisk utvärdering på mig. De vet att någonting är fel och om jag inte börjar agera normalt så kommer de snart lista ut vad som har hänt. Och det skulle bara skapa drama. Och drama är någonting som jag inte vill skapa med Avery eller hans vänner. Idag har jag Spådomskonst igen. Med Avery som partner. Jag kommer knappt ihåg vad som hände mellan oss igår. Allting är lite dimmigt och suddigt. Men jag antar att det är något bra. För det som hände igår, kan inte ha varit något bra. James är sur på mig. Han pratade inte med mig vid frukosten. Han höll också sin tallrik med bacon borta ifrån mig. Vilket inte gjorde mig så mycket eftersom jag nu kan räcka mig efter egna bacon utan att få ont i ryggen. Jag tycker bara att hans beteende är löjligt och om han vill vara sur så får han vara sur. Jag stiger in i klassrummet. Idag luktar det träd. Träd och nyklippt gräs. Vår professor matchar doften genom att klä sig en mörkbrun klädnad med en mossgrön sjal. Han tittar upp från sin bok när jag kommer in. Ger mig en nick och återvänder till den fängslande historien som han läser. Jag går upp och sätter mig ner på den färgglada kudden. Idag kan han inte knäcka mig. Jag kommer inte tåla att gårdagen upprepas. Jag är starkare än så. Ingen blond kille med de mest underbara ögon...nej, han kommer inte kunna skrämma mig idag. Dörren öppnas och de andra kommer in. Jag granskar dem en och en men ingen av dem är Avery. Klockan tickar. Tiden går. Varför kommer han inte? Vår professor ställer sig upp och med ett svep med sin stav så stänger han dörren till klassrummet.
- Jaha, välkomna. Det ser ut som att vi nästan är en full klass. Ms Summers, vart har ni er partner? frågar professorn.
Alla vänder sig om och tittar på mig.
- Jag vet inte professorn. Jag vet inte, säger jag.
Han dyker väl upp. Professor kallar till sig uppmärksamheten och eleverna vänder sig mot honom.
- Idag ska vi fortsätta med våra spådomar. Men idag ska vi spå i teblad. Ni har alla fått varsin tekanna samt varsin tekopp på ert bord. Häll upp teet i er kopp, drick upp teet men spara lite vätska på botten av koppen. Sen ska ni rotera koppen tre varv medsols och sedan vända koppen upp och ner på fatet. När ni sen vänder tillbaka koppen har tebladen bildat en form som ni sedan kan tyda. Ni spå er kompis, förutom Ms Summers som får spå sig själv. Ni hittar alla former och dess förklaringar på sida 13 i boken, säger vår professor.
Jag tar tekannan och häller upp teet i min kopp. Det har fått stå och dragit i nästan tio minuter, så det är inte varmt. Nästan för kallt för att jag ska kunna dricka det men det här är inte någon tebjudning, så det är bara att bita ihop och dricka upp. Jag gör som vår professor sa. Jag sparar lite vätska i botten, vrider, vänder upp och ner och tittar sen vilken form som tebladen har format. Jag tittar ner i botten och rynkar min panna.
- Är det något fel Ms Summers? frågar professorn.
Han står intill mig.
- Det verkar som att mina teblad har format olika former, säger jag.
Professorn slår sig ner på kudden på andra sidan. På platsen där Avery egentligen borde sitta på. Han tar min kopp och tittar ner.
- Jag ser en orm. Det betyder att du har en fiende. Men jag kan också se någonting som jag skulle säga liknar en flagga. Du har fått en varning, berättar professorn.
Jag ger ifrån mig en suck.
- Du ser inget positivt? undrar jag.
Min professor ser bekymrad ut. Han tittar upp på mig.
- Ett hjärta, mumlar han lågt.
- Ett hjärta? Det betyder kärlek. Det är väl något positivt, säger jag.
Varför ser han så bekymrad ut?
- Säg inte det Ms Summers. Säg inte det, säger min professor och ställer mig upp.
- Kan du vara snäll och stannar kvar efter lektionen? frågar han och går iväg med min kopp utan att vänta på svar.
Jag rynkar min panna. Orm, flagga, hjärta. Vad betyder det? Jag ser hur han går ner till sin plats. Ställer min kopp på bordet och plockar fram en bok som han börjar bläddra i. Tiden går och snart är lektionen slut. Det är med förvirrade och tunga steg som jag går ner för trappan och fram till professorn. Han tittar på mig.
- Jag har försökt hitta någon annan tolkning men det finns ingen, säger han.
- Ni får ursäkta mig professorn men jag vet inte vad ni pratar om, erkänner jag.
- Ms Summers, tebladen har varnat er. De berättar att du kommer bli kär i din fiende, säger professorn.
Jag ger ifrån mig ett litet skratt.
- Det är nog inget jag behöver oroa mig över. Jag har inga fiender, säger jag.
Min professors ansikte mörknar lite. Jag känner hur det helt plötsligt blir kallt i rummet. Han går fram till fönstret och ställer sig med ryggen mot mig.
- Du har fel Claire. Vi har alla samma fiende. En man med krafter så mörka. Han är en fiende mot hela trollkarlsvärlden, säger professorn.
Jag känner hur en rysning går genom kroppen och jag känner mig plötsligt illa till mods. Professorn vrider på huvudet och tittar på mig över sin axel.
- Var försiktig. Och kom ihåg, du har blivit varnad, säger han.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan lämnar bara klassrummet. Det är varmare i trappan än i klassrummet och jag ger ifrån mig en lättad suck när jag stänger dörren bakom mig. Jag går ner flera trappsteg men stannar sen till.
- Hej partner, säger Avery.
Han står nonchalant lutad mot trappräcket flera trappsteg ner. Jag vet inte vad jag ska säga.
- Du är sen, säger jag.
Verkligen? Var det de bästa jag kunde säga?
- Saknade du mig? frågar han.
Rösten är sammetslen men dryper av en retsam ton. Jag känner mig irriterad.
- Inte direkt, säger jag och fortsätter att gå neråt.
Det drar i hans mungipa.
- Så, hur kommer det sig att du inte var på lektionen? frågar jag.
- Är du säker på att du inte saknade mig? För det låter som det, säger Avery.
Jag kan se att han retar mig. Försöker psyka mig.
- Inte ett dugg, säger jag när jag går förbi honom.
Han skrockar lågt och går efter mig.
- Jag var tvungen att vara på ett annat ställe, svarar Avery.
- Ärligt talat så är jag bryr jag mig inte, säger jag.
Jag känner mig plötsligt väldigt modig och självsäker. Han kommer inte kunna få mina ben att skaka. Vi är nästan i slutet av trappan. Han lägger en hand på min axel och trycker mig mot trappräcket. Han står så där nära mig igen. Med sina långa fingrar fäster han mitt hår bakom mitt öra. Avery lutar sig fram. Jag känner hans andetag mot min hals. Jag blundar och sväljer. Läpparna möter sakta min hud. Mitt hjärta slår.
- Fortfarande säker på att du inte saknade mig? viskar han i mitt öra.
Jag biter mig i läppen och nickar. Han fortsätter att kyssa min hals. Avery har en hand på min höft. Jag känner att den där kittlande känslan i kroppen kommer tillbaka. Det tar en stund innan jag kommer till sans. Jag lägger en hand på hans fasta bröstkorg.
- Jag saknade dig inte, säger jag.
Avery ler och backar bak. Han ställer sig mot räcket på motsatt sida och stoppar händerna i framfickorna på byxorna.
- Och jag som trodde att jag gjorde ett bra intryck på dig igår, säger Avery.
Jag känner hur jag rodnar. Han märker det och ger ifrån sig det där retsamma leendet. Men jag tänker inte lägga mig för hans psykningar.
- Du trodde du fel, säger jag.
Avery skrockar igen och tittar på någonting en bit bort.
- Är det din pojkvän? frågar han.
Jag vrider på huvudet och får se James komma gående. Jag tittar på Avery igen.
- Du vet mycket väl att jag inte är tillsammans med James Potter, säger jag.
Han rycker på axlarna.
- Du umgås med så mycket killar så det är svårt att hålla koll på vem du är tillsammans med, säger Avery.
Jag lägger armarna i kors och lägger ett leende på mina läppar.
- Håller du koll på mig? frågar jag.
Han ler och nickar mot James. Han har kommit närmare.
- Det är nog bäst att du går iväg, säger Avery.
Jag går iväg.
- Vi ses! ropar han efter mig.
Jag svarar inte utan går bara mot James. Han tittar bort mot Avery.
- Vem är det? undrar James.
Han är fortfarande sur. Men han såg i alla fall inte när Avery...kysste min hals.
- Ingen viktig, säger jag och krockar fast min arm i hans.
James tittar sig över axeln igen. Men han rynkar förbryllat på panna. Jag väntar på att han ska säga något. Eftersom han inte pratade med mig vid frukosten så antar jag att han är här för att säga förlåt.
- Det var inte meningen att bli arg igår. Jag blev bara orolig, säger James.
Jag ler.
- Tack, säger jag.
Han lägger armen runt min axlar. Plötsligt stannar James.
- Är du andfådd? Din puls är hög, säger han.
Det måste bero på kyssarna.
- Det är väldigt många trappsteg, säger jag snabbt och vi fortsätter att gå.

OMGEEE JAAJ!!! Fan vad bra du skriver! Gillar inte Avery :c

Ohohoh TACK för ett till kapitel, hade så tråkigt och så kom du och lyste upp resten av dagen ^^
Jag är som sagt rädd för Avery, fast tror dock inte att jag skulle sagt nej till ett par kyssar hehe cx
Jag vet inte riktigt vad jag vill ska hända, men gärna att hon blir kär i/ihop med någon av marodörerna, mest för att jag älskar dem ♥ Men jag älskar allt du skriver så kmr läsa vad som än händer i ffn ^^
Längtar så efter mer, kram ♥

"Kär i sin fiende"
Det är nästan för självklart för att vara sant.
I am Sorry Claire but I Think you will turn into a Bella Swan
(Snälla säg inte att hon kommer bli det)

Sjukt himla fantastiskt otroligt bra!

Säg inte att hon blir kär i ......... ja, ni vet
Iallafall, älskar det♥

Sitter och ler som en idiot på grund av hur bra du skriver x3 Älskar verkligen det ♥

Shippar verkligen Clavery♥♥♥ OTROLIGT. FANTASTISKT. UNDERBART. SKRIVET.♥♥

Skiit bra!
Fast när Avrey kom där och sa Hej partner så var min första reaktion typ Aah stalker!