Voldemorts hemliga historia

Förhoppningsvis kommer det en till del imorn, vi får se ♥

Hur går det med din fanfic Professor McGonagall?

känner också lite så... kmr det inte mer nu!!? Kan knappt bärga mig!

Jag skulle önska att jag kunde publicera nästa kapitel nu men jag kan inte...
Jag har skrivit halva delen så det kommer snart, men jag måste få lite mer inspiration för att slutföra...Hoppas ni kan vänta lite till
Vad är det du kännerGinny Weasly?

Nu var det ju typ en månad sedan sist.... Har du fått slut på fantasi? ♥ Läs en harry potter bok och fyll på! ;D ♥

bra idé

Förlåt om det har tagit lite tid...men det var tiden som hindrade mig Men nu har jag äntligen tagit mig tiden, tiden som krävs
Här kommer ett nytt kapitel, hoppas ni gillar det!

__________________________________________

–Voldemorts perspektiv—
Allting var dimmigt och oklart, mina ögon var stängda men jag såg ändå. Jag var inte helt säker på att jag hade ögon längre, min mitt hopp var stort. Verkligheten som omringade mig bekräftade att jag fortfarande befann mig i sovrummet där allting hade gått fel. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var riktigt men med säkerhet visste jag att det var allt, allt som möjligt kunde gå fel, hade gått fel.
Men gjort är gjort, tänkte jag osäkert, rädd att varje liten anstängning för hjärnan skulle förvärra mitt läge drastiskt. Jag försökte få kontroll över mig själv utan framgång men var säker på att jag inte skulle lyckats förens jag visste vad jag var för något. Ja, vad var jag för något? Tom Riddle, jo tack, men magi värden har alltid hörn som aldrig utforskats och de skrämmer mig. Jag har själv varit med och upptäckt många av de men just nu skulle jag inte vilja vara försöks kanin, inte alls.

Jag var säker på att jag hade en hjärna, eftersom mina tankar snurrade runt som bin i en kupa, alltså jag hade tankar. Min själ var mer osäker, men förmodligen hade en av mina horrokruxer kommit farande till mig. Jag var inte säker på hur, eftersom jag inte kommit särskilt långt i mitt forskande men förhoppningsvis skulle det fungera av sig själv. Allt annat som gjorde mig mänsklig verkade ha försvunnit lika fort som min lilla Hermione. Smärtan var olidlig och jag var mycket osäker på om jag faktiskt inte hade dött. Jag var riktigt orolig eftersom min största skräck var döden, men jag försökte tänka bort den tanken. ”Just det, jag har tankar, jag är inte död. Jag är bara i ett mycket risigt skick, jag kommer att klara mig. Jag mår säkert mycket bättre imorgon!” Min röst lät hoppfull när jag pratade högt för mig själv men jag kände hur tvivlande jag egentligen var inombords. Om jag inte hade drabbats av den lilla demonen så skulle min röst nu varit hög och klar men det hördes inte ens ett litet ljud. Jag blev skrämd igen, men samtidigt arg. Det kändes som om hela jag skulle spricka, hela min kropp darrade. ”Hade jag en kropp?” Jag tittade ensligt runtomkring mig, men mina ögon var förblindade. Allting hade en svag nyans grått och allting var irriterande otydligt. Jag gjorde en gest som i verkliga livet skulle föreställa en skakning av huvudet, men nu vet jag inte riktigt hur jag såg ut. Folk kanske inte såg mig, jag blev slagen av den otänkbara tanken. Jag kan inte vara osynlig, inte skulle man belönas för att man blev, vad det nu var jag var. Nä, jag såg säkert ut som en kall dimma som otåligt seglade runt i en otäck miljö. Min tankegång satte genast fart och jag föreställde mig att dimman var människor. Det måste vara vanligt att bli dimma när man misslyckas med ett viktigt uppdrag. Tänk så många människor jag måste stött på genom tiderna. Jag skrattade till för mig själv, men ljudet som bildades skrämde mig.

Vad det var meningen att jag skulle göra härnäst hade jag ingen aning om, och besvikelsen av att jag inte hade läst på bättre krossade mig. Besvikelsen på mig själv tog över och jag blev alldeles vansinnig. Handikappet jag hade dragit åt mig kändes som det värsta som fanns och just nu ville jag bara förstöra hela universum. Detta var förmodligen värre än döden. Värre än allt som fanns, detta var klart värre en alla saker som någonsin skulle kunna drabba mig. Nä, förresten, detta var inte värst. Smärtan som jag kände över Hermione var värre, väldigt mycket värre. Hermione.
Det starka röda ljuset stack i mina ögon efter allt det gråa som hade omringat min verklighet. Det var som om en stor blixt hade slagigt ner alldeles framför mig, en röd stor blixt.
____________________________________________

Lite kort kanske, men ge mig gärna kritik. Jag försöker ta den till mig så gott jag kan

jättebra!!!
Läskigt!! Undra hur han klarar sig??

Väldigt bra ^^

Mer!

bra!!!!
OBS: skriv mer nu!