Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Användare | Inlägg |
---|---|
Remus Potter
Elev |
Meeeeeeeraaaaa
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 18 jan, 2015 22:22 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av Remus Potter: Meeeeeeeraaaaa Så,glad att du vill ha mer Kommer mer imorgon, (är sjuk så inne på mobilen idag) ifall ni vill ha mer imorgon? Vi börjar ju närma oss slutet nu ju 19 jan, 2015 16:28 |
Silvercat
Elev |
Vi vill gärna ha mer imorgon, eller i alla fall jag. Åh, det är så spännande.
En dag utan ett leende på läpparna är en ingen bra dag. 19 jan, 2015 17:32 |
Remus Potter
Elev |
Jaaaa det kommer mera
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 19 jan, 2015 21:58 |
Alvenia
Elev |
Skrivet av Nordanhym: Skrivet av Remus Potter: Meeeeeeeraaaaa Så,glad att du vill ha mer Kommer mer imorgon, (är sjuk så inne på mobilen idag) ifall ni vill ha mer imorgon? Vi börjar ju närma oss slutet nu ju Nu är det ju faktiskt imorrn så vi borde ju få ett nytt kapitel 20 jan, 2015 09:05 |
Nordanhym
Elev |
Hejsan finisar!
Som lovat kommer nu nästa kapitel! Hoppas ni ska gilla detta och är redo. Till detta kapitel finns tillhörande musik: När det kommer en * , starta denna: Redemption - We As Human När det kommer ** , starta denna: We Fall Apart - We As Human Hoppas verkligen att ni ska tycka om detta kapitel som sagt. Nu ska jag inte hålla er från att läsa längre Kram på er! ♥ ♥ ♥ ♥ ~Kapitel 70~ Jag vaknar av solens strålar mot mitt ansikte, det är lördag och jag har varit hemma i lite mer än en vecka. Jag vänder mig om och möts utav profilen av Severus sovanda ansikte. Han ser alldeles ljuvlig ut, jag följer hans näsa med min blick och landar slutligen på hans tunna, smala läppar. Jag ler för mig själv och kysser honom försiktigt på kinden innan jag smygande stiger upp för att inte väcka honom. Han slumrar vidare när jag stänger sovrumsdörren bakom mig. Nere i köket sätter jag på en kanna med vatten för att göra te. Jag vandrar långsamt runt i köket och plockar fram koppar, te, socker och frukost. Jag har på mig en golvlång morgonrock utav silvrigt siden. Det var en gåva från Severus, tyget är ljuvligt skönt mot min bara hud. Efter ett par minuter på spisen tjuter tekannan pipigt och jag häller upp det ångande vattnet i de två kopparna som står på vårt nya köksbord. Jag köpte helt nya möbler till köket eftersom jag tyckte det gamla såg trist och slitet ut. Jag lägger ner vaniljte i min kopp och enkelt svart te i Severus innan jag vänder mig om och vandrar tillbaka mot vårt sovrum. Huset ligger i dvala, men utanför kvittrar det fåglar. De gröna löven på träden fladdrar i vinden och solen skiner starkt och klart. Det är väldigt varmt, redan klockan åtta på morgonen. Trappan knakar lite under mina fötter, sovrumsdörren glider lätt och ljudlöst upp när jag sätter handen mot dörrknoppen och vrider om den. Jag tappar nästan andan över synen som möter mig. Severus står i bara sina svarta välpressade linnebyxor, dekorerade med ett glänsande svart bälte. Han har ryggen mot mig, jag har aldrig sett honom utan kläder tidigare. Han har haft skjorta på sig under nätterna och han har gått upp innan mig samt gått och lagt sig efter mig. På så sätt helt berövat mig chansen att få skåda den man jag älskar utan kläder. Men nu står han här framför mig, halvt klädd, halvt avklädd. Hans svarta hår nuddar vid de breda axlarna som ser så otroligt kyssvänliga ut. Jag står där på utsidan av tröskeln, stirrandes på mannen i mitt liv. Det tar ett tag innan jag ser varför han valt att dölja sin överkropp, jag har varit så upptagen med att bara stirra på honom att jag inte lagt märke till det. Jag har varit så hänförd över att få se hans vackra ryggtavla att jag inte tillät mina ögon att se. Men jag ser det nu och dra hastigt efter andan vilket hörs ljudligt i det annars tysta sovrummet. Severus snurrar hastigt runt och ser på mig, jag stirrar på honom med tårar i ögonen. Han slänger sig hastigt mot byrån några steg från honom och får tag i sin trollstav. Han sveper ilsket med den och dörren flyger igen framför ansiktet på mig med en ljudlig smäll som ekar genom hela huset. *Jag står där, stum och chockad. Vad såg jag precis? Tänker jag medan jag stirrar på den stängda dörren som för bara två sekunder sedan hade stått öppen. På andra sidan dörren finns mannen i mitt liv, med ett dödsätarmärke på armen och långa tjocka ärr över ryggen. Sev... Du kan inte vara en dödsätare... Det kan du bara inte vara. Och, vart kommer de där ärren ifrån? Vem har gjort så mot dig?! Jag känner paniken inom mig men tyglar den. Jag drar ett djupt andetag och vrider på dörrens handtag ännu en gång men nu känns den tung som sten och öppnas inte. Dörren öppnas inte trots att jag trycker på den, den är låst. Jag drar fram min trollstav ur morgonrockens ficka och riktar den mot låset, jag sätter handen på handtaget så att Severus inte ska hinna låsa den igen. ”Alohomora.” säger jag och i samma sekund som låset går upp vrider jag handtaget och trycker upp dörren. Jag fumlar klumpigt in i rummet, min puls slår hårt medan jag ser mig omkring i rummet som lyses upp utav solens morgonstrålar. Severus har tagit på sig sin vita bomullskjorta och sitter på sängkanten med ryggen mot mig. Han har händerna knutna framför sig medan han sitter framåtlutad med armbågarna stödjandes på sina knän. ”Gå.” mumlar han, Severus röst är hes och kall. Hård på ett sätt jag aldrig hört och så kraftfull att jag nästan vill springa därifrån. Men mina ben rör sig inte, jag stålsätter mig långsamt. Jag tänker inte överge dig. Inte nu. Inte någonsin. Jag drar ett djupt andetag och tar två steg mot honom, träplankorna knarrar under mina bara fötter. ”Penelope, gå.” säger Severus med sin dystra röst och jag haltar till mitt i steget men skakar av mig den bestämda tonen som Severus besitter trots att hans röst nästan är svart av dysterhet. Jag har gåshud över hela kroppen, inte den bra sorten som Severus vanligtvis ger mig... Jag tar mod till mig och vandrar runt sängen, Severus blick är fäst på sina knutna händer, knölarna är nästan vita från kraften han använder när han pressar dem mot varandra. Jag sätter mig på knä framför honom och lägger staven på golvet bredvid mig. Mitt hjärta bultar så hårt i min bröstkorg att jag kan känna en smak av järn i min torra mun. Jag drar bort luggen från mina ögon med darrande fingrar och fäster den bakom mitt öra. ”Severus...” viskar jag med ostadig röst medan jag kväver tårarna som vill ringla ner för mina kinder. Severus reagerar inte, hans ögon är svarta och nästan intetsägande medan blicken hålls fäst på hans egna händer. Jag lägger mina varma händer ovanpå hans kalla och håller dem där ett par sekunder innan jag kan känna hur hans händer långsamt börjar slappna av, ytterst lite. Nästan omärkbart. Jag ser upp på honom. ”Severus, se på mig.” mumlar jag sorgset. Han rör sig inte. En känsla av rädsla blandad med förtvivlan ringlar sig fram i min kropp, mina händer vilar fortfarande ovanpå Severus och mina knän värker från att sitta på det hårda golvet. Men jag tänker inte resa mig. ”Severus, snälla, se på mig.” mumlar jag medan jag försöker strypa gråten som bubblar upp i min hals. ”Varför? Jag kommer inte få se dig vid min sida resten av mitt ynkliga liv.” säger Severus i en kall viskning. Hans röst är så otroligt låg men jag hör honom ändå klart och tydligt. Han talar med en röst som nästan är livlös, som om han stängt av på något sätt. Som om han gått tillbaka till mannen han var innan mina känslor för honom kom ut i det öppna. Innan den där fruktansvärda dagen då mina föräldrar lämnade detta liv. ”Sev, jag ska ingenstans. Jag är här. Snälla se på mig.” ber jag honom förtvivlat med darrande röst. Minnena av att själv bli lämnad, ratad och övergiven bubblar omtumlande inom mig och skräcken jag så många gånger känt kan jag nu känna i Severus kalla händer under mina handflator. Severus vrider långsamt upp sitt huvud mot mig, men hans ögon förblir svarta och nästintill livlösa. ”Sev, jag ska ingenstans. Du är samma man för mig nu som du var igår...” mumlar jag, min blick fäst i hans, jag söker hans ögon efter de där lågorna. Efter den där flamman som brukar tändas då vi skådar på varandra. ”Jag är din och min kärlek tillhör dig, bara dig. Jag ska ingenstans. Vad du gjort innan, vad du gått igenom. Allt det har gjort dig till mannen som sitter framför mig nu. Mannen som jag älskar av hela mitt hjärta.” säger jag och nu kan jag inte hålla inne tårarna eller gråten som vill ut. Jag snyftar en gång och sedan börjar jag gråta men fortsätter ändå att prata, inget ska få hindra mig från att få dig att förstå... ”Jag älskar dig Sev, du är den enda för mig. Om vi någonsin skiljs åt kommer det vara för att någon bänder loss mina kalla döda fingrar från dig... Jag är din och jag vill inte spendera en enda dag utan dig. Jag ska ingenstans....” min röst blir svagare och svagare, mer och mer kväv från gråten. Smärtan från mitt förflutna är påtaglig i min röst. Sorgen jag själv upplevt häller bränsle åt mardrömsmonstren som härjar inom mig med svarta minnen av sorg, smärta och kyla. **En gnista tänds i Severus ögon, han öppnar sina händer och drar hastigt upp mig från det hårda golvet. Upp i hans famn. Mina knän jublar av glädje från att komma bort från det hårda golvet. Han pressar mig mot sin kropp och jag hör hur han drar in djupa andetag med sin näsa begravd i mitt lockigt toviga hår. Jag lägger armarna om hans axlar och kramar honom tillbaka så hårt jag bara kan. ”Förlåt mig...” säger Severus med mörk och hes röst. Jag rycker till och med mina händer på hans grova axlar trycker jag ifrån så pass mycket att jag kan se honom i ögonen. Hans armar är fortfarande lindade runt min smala midja. ”Vad pratar du om? Det finns inget att förlåta Sev.” mumlar jag och torkar mina kinder med högra armen utav min morgonrock. ”Jo... Jag borde ha berättat för dig. Gett dig en chans att gå.” svarar han simpelt och känslolöst, som om alla mina känslor kan bli ogjorda bara för den han var tidigare. Som om han tror att mina känslor kanske inte är så starka. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna så jag reser mig hastigt från hans knä med en hård tryckning utav min vänstra arm mot hans axel. Min puls rusar och min mage är fylld av knutar. ”Är det det du vill? Vill du att jag ska gå?” min röst är svag men ändå hög och jag försöker att hålla den stabil medan tårarna flödar. ”Vill du jag ska gå Severus?!” skriker jag sedan ut, ilska pumpar i mig blandat med sorg och förtvivlan. Det känns som om mitt hjärta ska krossas. Severus ser oförstående på mig där jag står två steg bort från honom och flåsar ilsket medan tårarna flödar och mina händer skakar. Jag Känner mig helt plötsligt alldeles ensam. Ingenstans att gå, ingenstans att ta vägen. Som om jag är bruten, kall och övergiven, lämnad åt mörkret här i världen. Ilskan inom mig får värme att pumpa genom mina kropp och små svettpärlor bildas på min rygg. Berikade av rädsla. ”För det verkar verkligen vara så! Du döljer saker för mig, du låter mig inte älska dig för den du är! Varje gång som något händer så säger du att jag kommer lämna dig!” Mina tårar flödar ner för min kinder och mina händer skakar, jag ser med röda ögon på Severus som sitter handfallen på sängkanten. Jag suckar uppgivet och slänger upp händerna i luften medan jag skakar på mitt huvud. Jag vänder mig om, går ut ur sovrummet och ner för trappan med snabba steg. Brädorna knarrar irriterat under mig, mitt hår flaxar omkring mitt ansikte och sidentyget från min morgonrock fladdrar argsint. Jag hinner komma hela vägen till ytterdörren innan Severus hunnit ifatt mig. Han tar tag i min skakande hand och håller ett fast grepp. Jag vrider mitt huvud och stirrar ilsket på honom med sårad blick och sorgefyllda ögon. Hans kinder fuktiga från tårarna som nu börjat rinna ner för hans ljuvligt skrovliga hud. Jag kan känna hans hud mot min hand bara från minnet. ”Gå inte...” mumlar han svagt. Hans röst är så mjuk och skör att mitt hjärta drar ihop sig från smärtan att jag fått honom att låta så. Jag börjar skaka i hela kroppen medan panik sprider sig i mina lemmar. En känsla av hopplöshet, en känsla av hjälplöshet. Som om allt jag gör blir fel, inget jag kan göra kan få allt detta att bli okej. Men just nu vill jag bara känna Severus armar om mig, hur hans närhet slår bort alla tvivel i mitt hjärta och hur min värme slår bort allt mörker inom honom. River murarna som omringar hans hjärta. ”Snälla, jag... Stanna.” viskar Severus och drar lite i min arm men stannar upp efter bara en bråkdel utav en sekund. Jag ser honom i ögonen, mina rödgråtna och hans glansiga. Vi står så, frusna i hallen. 20 jan, 2015 20:42 |
Hanna Alice Lilly Potter
Elev |
20 jan, 2015 21:05 |
Borttagen
|
Jättebra kapitel som vanligt.
Fick lite panik jag trodde verkligen att Penelope skulle lämna Severus. Severus är fortfarande den mannen som hon älskar oavsett om han är en dödsätare eller ej. 20 jan, 2015 21:12 |
Remus Potter
Elev |
Jag måste säga att jag faktiskt nästan blev ledsen nu. Du skriver så bra
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 20 jan, 2015 21:40 |
Silvercat
Elev |
Det var ju lite sorgligt men ändå så bra. Mer!!
En dag utan ett leende på läpparna är en ingen bra dag. 21 jan, 2015 07:11 |
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Du får inte svara på den här tråden.