Voldemorts dotter och fången från Azkaban

Tack så hemskt mkt tkr der är kul när nytt folk läser och kommenterar ♥

Jätte bra!

tack så hemskt mkt

Jag längtar tills nästa kapitel det var super bra o jag är nyfiken på hur de avslutar tredje boken

tack så mkt och du har tur för slutet kommer faktsikt här jag vill passa på att tacka alla som har läste den och för alla underbara komentarer ♥ och jag hoppas ni har tyckt om att läsa den

Kapitel 21: månstrålar och ett lyckligt slut

"Jag känner mig vänlig idag, kanske för att det är så nära min födelsedag? Jag tycker dagarna fram till födelsedagen är kul, men själva födelsedagen kan vi skippa. Fast o andra sidan har jag ju då en extra bra anledning att skapa kaus. Men tryck på knappen"

Sirius stelnade till och hindrade oss från att komma närmare
"Spring! Nu!" sa han men ingen av oss kunde röra oss, Ron satt fortfarande fast i Lupin som nu hade fått längre ben, kraftigare ansikte och han blev hårigare och hade snart tassar. Harry försökte gå mot Ron men Black stoppade honom
"Lämna det åt mig! Spring!" sa han till Harry och puttade bak honom. "Jag litar på att du tar hand om det här Cara!"
Jag nickade bestämt åt mannen och riktade blicken mot vår lärare som nu var en fulländad varulv, Sirius förvandlade sig till den stora hunden och lämnade vår sida. Han tog ett språng mot varulvens strupe och drog bort honom från de andra två. De rev och bet varandra där de kom åt och jag rös till. Jag ville helst bara plocka ner månen. Jag vände blicken mot de andra två som satt fast kedjade och Peter hade tagit ett steg mot Remus trollstav.
"Expelliarmus" sa jag och fångade staven när den kom flygande och gick fram till mannen och satte staven under hans feta haka. "Ett felsteg och du dör" morrade jag
"Du bluffar" sa han nervöst och jag såg in i de små ögonen med förakt
"Du kan alltid testa!" morrade jag varnande och han stelnade till. "Det var bättre"
"Öh Cara. Vad ska vi göra med honom?" frågade Hermione försiktigt och jag log hjärtligt mot henne
"Jag fixar det" sa jag lätt och tog sedan upp staven och viskade "Imperio"
"Cara!" skrek Hermione
"Jag har inte tid att göra på något annat sätt!" sa jag till henne och vände mig mot Pettigrew" sitt kvar här!" han nickade och satte sig ner och stirrade upp på mig men jag ignorerade honom. Jag ställde mig upp och hjälpte Ron upp som hade ramlat, han såg förskräckt på mig men jag struntade i det, jag vände huvudet bort mot skogen när jag hörde ett högt ylande, Lupin sprang in i den förbjudna skogen och jag undrade förskräckt vad som hänt med Sirius.
"Sirius" sa Harry och började söka med blicken efter den stora hunden. En bit bort avtecknade sig en svart skugga som kom mot oss. Det var en hemsk syn, Sirius hade rivsår över ryggen och nosen och flera av dem var djupa och blödde rejält. Han kom fram lunkande till oss förvandlade sig till människa och föll sedan ihop.
"Sirius!" skrek Harry förskräckt och satte sig vid sin gudfar som stönade av smärta när Harry rörde honom. Min vän gav mig en bedjande blick. "Kan du göra något?"
"Jag ska se vad jag kan göra" sa jag och satte mig bredvid dem båda och tog upp min stav och läkte små såren men vad jag än provade så hjälpte inga av mina formler mot de större såren. Jag reste mig upp och Harry såg bedrövat på mig
"Ger du upp?" skrek han sorgset och jag skakade på huvudet
"Nej men jag behöver Snapes hjälp" sa jag och gick fram till min gudfar och väckte honom och han gav mig en arg blick
"Inte nu!" sa jag varnande och han gav mig en undrande blick. "Jag behöver din hjälp med att rädda Sirius! Och du ska hjälpa mig" sa jag varnande och han nickade sammanbitet och vi gick tillbaka till mannen som låg på marken
"Flytta på dig Potter" sa han och Harry såg förskräckt på Snape
"Det är okej" sa jag och satte mig ner bredvid Sirius igen och nickade mot Snape och jag räckte över hans stav till honom och vi började mumla en trollformel som kom från vikingatiden. Formeln är komplicerad och nästan bortglömd och man måste vara två för att kunna utföra den. Såren på Sirius rygg började läka ihop och hans andetag blev starkare och jag nickade tacksamt mot Severus och vi reste oss upp. Vi lämnade Harry med sin gudfar. Severus tvärstannade när han fick syn på Pettigrew och jag log och lutade mig mot en björk som stod på behagligt avstånd från det piskande pilträdet. Jag slöt ögonen och väntade på Severus reaktion
"Du visste hela tiden?" sa han tillslut
"Japp" svarade jag roat
"Men hur?" sa han och lutade sig mot trädet
"Till skillnad från resten av världen så trodde jag inte på att Sirius skulle ha förrått James och Lily! Sen så gjorde jag något som ingen annan har gjort! Jag satte mig och lyssnade på honom och hörde hans del av historien!" sa jag enkelt och mötte hans blick
"Du gjorde vad?" sa han förskräckt. "Hur hittade du honom?"
"Jag såg honom när han var i utkanten av skogen" ljög jag. Jag visste inte om Severus kände till att Sirius var animagus och ville inte avslöja det i fall han inte gjorde det. "Sedan mötte jag honom när han hade varit i tornet och bestämde mig för att prata med honom"
"Du vet om att han kunde dödat dig!" sa Severus kallt
"Nej han kunde döda mig lika lite som du kan! Han är inte mer mördare än vad du är!" sa jag och ställde mig upp
"Och varför har du slängt imperio över Pettigrew?" frågade han
"För att han ville fly och för att jag inte kunde vakta honom hela tiden" sa jag med en axelryckning. "Men du förstår varför jag stoppade dig nu va?"
"Ja jag förstår! Jag hoppas bara inte du ber mig om att gilla Black?" sa min gudfar och kastade en hatisk blick på Sirius som nu satt upp och jag skrattade mjukt
"Nej det vore att som be om ett mirakel. Jag ber dig bara att inte försöka döda honom. Kan du göra det för min skull?" frågade jag och la huvudet på sned
"Ibland undrar jag om du har förhäxat mig" sa Severus och höjde ett ögonbryn men jag bara log "Jag ska inte döda honom"
Min gudfar rufsade om mitt hår och vi gick tillbaka till Sirius som nu stod upp
"Hur mår du?" frågade jag mjukt och studerade honom, han var blekare en innan om det nu var möjligt.
"Jag klarar mig" sa han lite svagt och mötte sedan Severus blick och nickade kort och jag vände mig om mot vår lärare som nickade svagt och jag slog armarna glatt om honom innan jag hann tänka mig för. Ron och Harry stirrade på mig med öppna munnar
"Jag tror dina vänner villa ha en förklaring" sa Severus lite roat och jag vände mig mot dem
"Jag borde kanske ha berättat det här för er men Severus är min gudfar" sa jag lite tvivelaktigt och de stirrade ännu mer
"Asså vi skämtade om det, men vi trodde inte att det var sant" sa Harry lite tveksamt och mötte professorns blick som om han ville han en bekräftelse men Snape gav honom bara en kall blick
"Det är sant" sa Hermione och ställde sig bredvid mig
"Och hur länge har du vetat?" frågade Ron och haltade fram till oss
"Sedan första året" sa hon försiktigt
"Varför fick vi inte veta något?" sa Ron surt
"Hm…låt mig se? Ett, ni hatar Snape! Två, ni hade inte trott mig! Tre, ni hade reagerat precis som nu ja om inte värre" sa jag roat och killarna kastade en blick på varandra men sa inget och jag kunde inte låta bli att le.
"Vad har ni gjort med Pettigrew?" frågade Sirius efter att ha sett mannen sitta helt still på marken
"Ja…jo…jag råkade väll slänga imperio över honom" sa jag och mötte hans blick
"Råkade?" sa han och höjde ett ögonbryn
"Du är hopplös" sa Severus och gick fram till Pettigrew tog bort förbannelsen och gav råttan en hatisk blick
"Dig har jag inte sett på år och dar. Om jag minns rätt så ska du vara död" sa Snape kallt
"Severus…" sa Pettigrew och slängde sig på marken framför honom och tog tag i hans kappa och Snape gav honom en spark och Pettigrew kröp ihop till en boll.
"Jag tror det är bäst om vi beger oss upp till skolan." sa Hermione och vi nickade, Severus band Pettigrew och vi tog oss långsamt upp till slottet och in genom porten. Slottet var tomt på elever, men det var antagligen bäst. Jag slängde en blick på personerna rutn mig, Ron haltade fram med ett brutet ben, Hermiones hår stod åt alla håll, Harry såg ut som om någon hade släpat honom efter en kvast, Sirius var täkt i blod, Snape var fortfarande lite blek och Pettigrew kunde lika väl ha varit en råtta fast i mänskligstorlek. Vi gick mot rektorns kontor.
"ministern kommer antagligen vara där inne" sa Harry till Sirius som nickade
"Det är väll bäst att jag går först" sa jag och gav statyn lösenordet och följde sedan trappan upp mot det runda kontoret. Jag knackade lätt och öppnade sedan dörren, Dumbledore och Fudge lyfte blicken när jag kom in
"Nej men Cara. Vad förskaffar oss den äran?" sa Dumbledore och log vänligt
"Jag har lite information som ni nog kommer uppskatta" sa jag och släppte in dem andra, Fudge flög upp från stolen när Sirius kom in och riktade staven mot honom men jag ställde mig i mellan och drog min stav
"Försök inte ens!" sa jag vasst
"Cara det där är trolldomsministern" viskade Ron som kom in efter Sirius och Harry
"Han får vara kungen av månen om han vill, men försöker han straffa Sirius utan anledning åker han ut genom fönstret" sa jag utan att ens höja tonen, det var som om jag pratade om vädret. Sist kom Severus och Pettigrew in och de båda herrarna fäste blicken på den skrämda mannen innan de vände sig till oss och inväntade en förklaring vilket resulterade att Harry, Ron och Hermione började pladdra i munnen på varandra och jag skrattade lite och studerade Sirius som såg lite svag ut
"Sätt dig ner" sa jag och trollade fram en stol till honom och han log tacksamt
"Stopp, stopp!" sa Dumbledore och mina vänner slog skamset ner blicken men rektorn log ändå. "Jag tror vi låter en av er förklara och det verkar vara du Cara som vet mest"
"Jag?" sa jag lite förvånat och han nickade och jag tänkte efter och började sedan berätta allt från början om hur jag hade träffat Sirius i skogen och vad han hade berättat för mig. Jag berättade sedan hur vi hade hittat Scabbers som visade sig vara Peter, hur Sirius hade tagit med oss till den spökande stugan, hur Remus och Severus hade kommit, vad vi hade sagt och sedan hur vi hade fått Pettigrew att erkänna. Hur vi hade kommit ut och Remus hade blivit varulv och hur Peter nästan hade kunnat fly och hur Sirius sedan blev skadad och hur vi sedan kom hit
"De var som…" sa Fudge och vände blicken mot Pettigrew som satt och gnydde på golvet och undvek allas blickar. "Och du flicka lilla, har nog brutit mot en del lagar" sa han och gav mig en vass blick men jag bara ryckte på axlarna. "Men vi kan göra ett undantag i det här fallet"
"Jag tror vi är skyldiga dig en ursäkt Sirius" sa Dumbledore
"Det gör inget. Ni gjorde bara ert jobb" sa han sammanbitet
"Hur mår du egentligen Sirius?" sa jag lite oroat
"Det gör lite ont bara, men det går bra" sa han och pressade fram ett leende
"Jag tror det är bäst i fall vi tillkallar några aurorer som hämtar den där" sa Fudge och pekade på Pettigrew "Och tar honom till Azkaban och ordnar upp hela den här röran"
"Inte Azkaban" skrek Pettigrew förskräckt men Severus tystade honom
"Jag tror att det är bäst i fall ni beger er till sjukhusflygeln, du kan följa med dem Severus och förklara allt för Pomfrey. Och kan jag få prata lite med dig Cara?" frågade rektorn och jag nickade och de andra lämnade rummet Fudge gick till uggletornet och tog med sig Pettigrew för att låsa in honom. Jag satte mig ner i stelen Sirius precis suttit i och vände blicken mot rektorn
"Jag förstår verkligen inte hur du lyckades men du har precis räddat en oskyldig man från att dö" sa min Dumbledore och jag nickade. Jag var inte riktigt säker på var han ville komma. "Du har en speciell förmåga att se personer för vad de verkligen är och när resten av samhället såg en mördare och dömd man såg du honom för vad han var"
"Ja men som jag sa så tycker jag inte att det stämmer att Sirius skulle döda sina bästa vänner efter tio år och jag tror inte min far hade dolt det för världen om Sirius stod på hans sida." sa jag med en axelryckning
"Du har kanske rätt, men det krävs ändå mycket för att göra det du gjorde" sa han och gav mig ett leende. "Men jag tror dina vänner vill veta hur du mår"
Dumbledore reste sig och jag nickade lite frånvarande
"Det verkade nästan som om Sirius och Severus hade accepterat varandra. Jag antar att det är din förtjänst? Du är en brobyggare" sa rektorn till mig och jag gav honom en undrande blick. "Ja du får folk som vanligtvis inte gillar varandra att göra det och du lägger inte vikt vid saker som andra gör. Du struntar i vilken familj, blodstatus, vad de har gjort och vad andra tycker om dem. Du ger dem en chans. Du ser folk för vad de egentligen är" sa han och log. Han öppnade dörren och jag var lite rörd över hans ord "Var försiktig nu"
"Jag lovar att försöka. God natt" sa jag och stängde dörren och började gå mot sjukhusflygeln när jag plötsligt fick sällskap av Salazar
"God kväll" sa jag och log mot honom
"Tänk om du hade dött" sa han allvarligt
"Var du orolig för mig?" frågade jag lite roat
"Klart jag var. Men du verkar vara personen som tar risker" sa han roat och vi steg in i sjukhusflygeln och jag fann mina vänner omplåstrade av Pomfrey.
"Jag undrade nästan när du skulle dyka upp" sa Severus "Och varför är jag inte förvånad över att du har Salazar med dig"
"För att du inte blir förvånad över något när det gäller mig" skrattade jag "Hur är det med dig?"
"Bara en bula. Du gjorde ett bra jobb" sa han stolt och rufsade om mitt hår
"Ja du har lärt mig att inte göra något halvdant" sa jag och han nickade
"Ja jag vet. Nej men jag måste återvända till rektorn" sa han kramade min axel och försvann. Ron sov tungt och lika såg gjorde Harry och Hermione men Sirius satt vaken och hade fäst blicken på stjärnorna utanför eller det var kanske månen han studerade? Jag styrde stegen mot honom och Salazar följde efter
"får jag sätta mig?" frågade jag honom och han nickade och gjorde plats i sängen och jag följde hans blick och förstod vad han tänkte
"Remus klarar sig." sa jag uppmuntrande och han vände sig mot mig
"Ibland undrar jag om du läser mina tankar" sa Sirius och log lite
"Det behövdes inte" skrattade jag och vände mig sedan mot Slytherins grundare "Det här är Salazar, Salazar det här är Sirius Black"
"Dig har jag inte sätt sedan du lämnade skolan! Den enda Black som inte har gått i Slytherin" sa Salazar och räckte fram handen
"Japp det är jag." svarade Sirius och tog handen och jag kunde inte låta bli att le mot dem. "Jag fick aldrig tillfälle att tacka dig, Cara" sa Sirius och gav mig ett varm leende
"Det var inget" sa jag lite generat. Jag gillar inte när folk tackar mig för att jag hjälper dem
"Klart det var! Du var den första som trodde mig på flera år. Du försvarade mig mot både dina vänner, Snape, Remus och sedan mot trolldomsministern utan att bekymra dig för vad som kunde hända med dig. Du hjälpte mig fånga Pettigrew! Du sa inget om mig och Remus, vilket de flesta hade gjort! Du angav mig inte för något av brotten och sedan såg du till att jag fick min frihet tillbaka! Och du såg till att Harry pratar med mig! Jag har all anledning i världen att tacka dig" sa Sirius och jag blev åter generad över det han sa, men log sedan.
"Det är väll klart att jag hjälpte dig! jag kan ju inte låta dig dö för något du inte har gjort!"
"Det är inte många som ser det så. Du är verkligen den smartaste häxa jag träffat" sa han och jag la huvudet på sned
"Nej det är jag nog inte, men jag har haft turen att ha en underbar lärare" sa jag
"Snape antar jag? Han må vara en idiot men han har alltid kunnat sina förhäxningar" med gav Sirius och jag nickade
"Jag har fortfarande svårt att tro att du har Snape som gudfar" sa han lite roat
"Ja de flesta har det! men precis som jag gjorde med dig gjorde jag med Severus. Jag lärde känna personen bakom fasaden!" sa jag och ställde mig sedan upp "Men jag tror du ska försöka sova lite. Du förlorade mycket blod, men vi ses nog i morgon" sa jag och han nickade och jag gav honom en kram och han tog i mot den utan att stelna till och la sig sedan ner. "Kom nu Salazar"
Jag lämnade sjukhusflygeln och vandrade upp mot tornet. Jag lutade mig trött mot min följeslagare när vi gick korridoren fram och han stöttade mig
"Det har varit en lång natt" sa han mjukt och jag nickade. Han gav damen lösenordet och följde mig upp till rummet. Kira lyfte blicken när vi kom in
"Hej gumman" sa jag mjukt
"Du ser trött ut" sa hon och la huvudet på sned
"Hon har haft en lång natt" sa Salazar och Kira såg undrande på honom
"Det här är Salazar. Han är också ormviskare." sa jag lätt och hon nickade
"En ära att träffas" sa Kira och nickade
"Det samma, kära vän" svarade Salazar och gav henne en klapp på huvudet innan han stoppade om mig i sängen "Sov nu" sa han och lämnade rummet och jag somnade.

Jag vaknade på morgonen och slängde en blick på klockan vars visare visade sju och jag steg upp och visste att jag inte skulle kunna somna om. Jag steg in i duschen och tvättade bort all lera och blod som jag somnat med och klädde mig sedan i en svartklänning och en liten söt hat på huvudet och slängde sedan en blick på spegeln, jag skulle lika väl kunnat vara från 1700-talet. Jag styrde stegen mot frukosten. Salen var nästan tom och jag slog mig ner vid det helt tomma Gryffindorbordet och började äta min frukost men avbröts av Merlin som kom inflygande med en tidning i näbben. Han landade framför mig och jag lossade tidningen och gav honom en brödkant. Jag vek upp den och log när jag läste första sidan

Trolldomsministeriet kan här med bevisa att den före detta dömda mördaren Sirius Black är oskyldig! Den som angav familjen Potter till han-som-inte-får-nämnas-vid-namn var den sedan länge trodda döda mannen Peter Pettigrew.
För mer detaljer läs sidan 7,8,9,10 och 11.

Jag la ner tidningen och åt upp frukosten. Jag behövde inte läsa för att veta vad som hade hänt. Min blick fastnade på en bild av Pettigrew och jag kunde inte låta bli att läsa

Peter Pettigrew mannen som bär skulden till familjen Potters död och även mordet på tretton människor rymde igår. Han lyckades övermanna aurorerna och där efter förvandlade han sig till en råtta och försvann. Mannen är nu…

"VA?" skrek jag och slängde tidningen på golvet. De få elever som var kvar i salen kollade upp och gav mig oroade blickar men jag struntade i dem och stormade ut ur stora salen och upp mot sjukhusflygeln men stannade när jag passerade Lupins klassrum och dörren stod öppen. Jag puttade försiktigt upp dörren
"Professor Lupin?" frågade jag försiktigt och han tittade ut ur kontoret
"Hej Cara" sa han svagt och min blick fastnade på hans såriga händer och ansikte
"Mår du bra?" frågade jag försiktigt och gick in på hans kontor och möttes av en massa packade resväskor. "Ska du sluta?" sa jag förskräckt
"Jag klarar mig. Jag har sätt värre ut, tror mig. Hur är det själv? Jag hoppas jag inte skrämde dig för mycket igår?" sa han och gav mig en medlidande blick men fortsatte innan jag han svara. "Ja det verkar som att det har kommit ut att jag är varulv och det landade en hel drös med brev från föräldrarna och de ville inte att deras barn ska undervisas av en varulv" sa han lite sorgset och la ner lite böcker och jag satte mig på hans skrivbord
"Det var det dummaste jag hört! Du är ju inte sämre lärare bara för att du är varulv!" sa jag bestämt och han gav mig ett uppskattat leende
"Det är inte många som tänker så som du" sa han och jag tänkte att det var tredje gången jag hörde det underloppet av ett dygn. Sedan svarade jag på Remus andra fråga
"Jag mår bra. Jag klarade mig utan några problem, det är nog lite värre med Sirius" sa jag och Remus slog sorgset ner blicken
"Jag kunde anda det. det är en annan anledning till att jag reser så jag slipper skada honom något mer" sa han och stängde väskan
"Jag tror du skadar honom mer om du lämnar honom" sa jag lätt och han såg oförstående på mig. "Sirius berättade eller ja jag listade väll ut det. och jag lovar att om du är dum nog att inte prata med honom så förhäxar jag dig och drar med dig till sjukhusflygeln" sa jag lite roat
"Jag borde väll inte bli förvånad över att du listade ut det? men du vet om att jag fortfarande är din professor så jag kan dra av poäng från dig! men om du är så säker på din sak borde jag kanske prata med honom" sa Lupin lite gladare
"Nej du borde inte bli förvånade över att jag listade ut det. Då får jag väll uppföra mig tills terminen är slut då och ja du borde prata med honom. Jag var faktiskt på väg dit nu, du kan ju följa med. Jag menar väskorna går ju ingen stans" sa jag roat och han nickade och stängde de sista väskorna innan vi lämnade klassrummet och gick mot sjukhusflygeln och när vi kom in satt de alla fyra hos ron och åt frukost och Sirius sken upp
"Tjena Månen! Hur var promenaden igår? Och jag ser att du fick med dig Cara" skrattade Sirius vänligt och vi kunde inte låta bli att le stort. Vi trollade fram två stolar och slog oss ner hos de andra.
"Där är du ju miss Riddle. Jag ska undersöka dig med!" sa Pomfrey och innan jag han protestera stoppade hon en temp i min mun och började undersöka mig och jag gav henne en arg blick och tog ut termometern och gav henne en arg blick
"Jag mår bra! Annars säger jag till" sa jag och puttade bestämt bort henne och hon var på väg att svara något
"Det är ingen mening att försöka Pomfrey, hon är hopplös" sa en välbekant röst och Severus kom in i rummet. Pomfrey kastade en blick på honom sedan på mig och förstod att hon var besegrad. "Jag antog att jag skulle finna er här" fortsatte sedan Severus och vi de andra gav honom en undrande blick och han slängde över en tidning och de andra sken upp när de läste om Sirius
"Läs längre ner innan ni blir överlyckliga" sa jag och de hittade artikeln om Pettigrew
"Hur lyckades han överrumpla dem? Och vi sa ju att han var animagus" sa Sirius argt och reste sig upp
"Sätt dig ner" sa Remus och drog ner honom på stolen igen och de vände sig åter mot Severus
"Jag vet inte. Ni får väll fråga någon som var där" sa han tort och vände sig sedan mot mig. "Jag ville bara veta att du var okej?"
"Jag är okej. Jag är en Riddle och jag klara mig alltid det vet du" sa jag innan jag han tänka mig för, men de andra var för upptagna med artikeln och jag andades ut
"en dag kommer de orden bli din död. Vi syns senare" sa han och tog i mot en dryck som Pomfrey gav honom och slängde den i papperskorgen när han gick ut och jag himlade med ögonen och de andra diskuterade Pettigrews flykt.
"Vad ska du göra nu Sirius?" frågade Ron
"Jag tänkte faktiskt se om jag kunde rusta upp familjehuset och sedan se om Harry ville flytta in hos mig?" frågade han Harry som sken upp
"Det gör jag gärna" sa han glatt och jag log glad över att Harry hade blivit sams med sin gudfar
"Men du hatar ju det huset, Tramptass" sa Remus och betraktade sin vän
"Ja men för tillfället får det duga" sa han sorgset och Remus nickade och de blev tysta
"Men för guds skull prata med varandra" sa jag irriterat åt dem och de lyfte riktade sina ögon mot mig och såg sedan på varandra och nickade sedan svagt och gick längre bort i rummet och jag kunde inte låta bli att le
"Vet du något vi inte vet Cara?" sa Mioni nyfiket
"Ja kanske det" sa jag mystiskt. "Nej nu tänker jag lämna er kära kamrater! Jag har nämligen några andra människor som vill träffa mig" sa jag och bugade åt dem och lämnade dem kvar med sina frågor och började leta efter Blaise, Draco och Simon, jag fann dem nere vid sjön och de sken upp när de fick syn på mig
"Jag visste inte att tidsmaskinen hade uppfunnits?" sa Blaise roat och gjorde plats på filten de låg på
"Det är för att det är en hemlighet" sa jag och la mig tillrätta och slöt ögonen och njöt av att solen lös på mig
"Men Cara du måste berätta vad som hände igår!" sa Simon efter en stund och jag såg frågande på dem. "Det står i tidningen att du hjälpte till att rädda Sirius Black"
"jaha det. äh det var inget" sa jag och slöt ögonen igen men Draco skvätte lite vatten på mig och jag satte mig upp
"Klart det var! Nu vill vi veta" sa han roat och jag himlade med ögonen och återberättade historien för andra gången. När jag var klar väntade jag på deras reaktion, men jag behövde inte vänta särskilt länge
"Det är bara du som skulle lyckas med något sådant" sa Blaise roat
"Ja jag menar jag hade knappast letat upp Black. Tänk om han hade mördat dig!" sa Draco
"Hade han jobbat för pappa och varit hans närmaste man så hade han vetat vem jag var" sa jag med en axelryckning och slöt sedan ögonen och la mig ner i Blaise knä
"Tänk att vi åker hem i morgon" sa Simon lite sorgset och jag förstod honom. Hogwarts var något särskilt och det kändes alltid lika sorgset när man var tvungen att lämna slottet
"Sommaren kommer gå fort" sa Draco. "Ska ni gå på världsmästerskapen i quidditch?"
"Ja mina föräldrar bokade biljetter i vintras" sa Blaise
"Jag får se" sa jag med en axelryckning. Ron hade nämnt det för ett tag sedan och frågat om vi ville följa med honom och hans familj.
"Jag tror inte det" sa Simon och jag visste att han inte hade någon att gå med
"Ni kan ju följa med oss. Pappa kan säkert skaffa extra biljetter" sa Draco och log mot oss
"Om jag får så följer jag gärna med" sa Simon överlyckligt
"Jag får se, Ron frågade för ett tag sedan. Men vad sägs om att jag skriver i sommar och berättar" sa jag vänligt och Draco nickade och jag vände blicken ut över sjön där bläckfisken lekte i det härliga vattnet. Efter en stund reste jag mig
"Jag vill säga hejdå till Remus och Sirius innan de åker" sa jag
"Ska Lupin åka?" frågade de förvirrat
"Ja, efter igår så vill föräldrarna inte ha kvar honom" sa jag sorgset "Men vi ses"
Jag började gå upp mot slottet och mötte de båda herrarna som stod vid en vagn och var precis på väg att åka, mina vänner stod och pratade med dem och jag såg att Harry hade både manteln och kartan och jag antog att Remus hade gett dem till honom.
"Där är du ju Cara. Vi ville säga hejdå till dig innan vi åker" sa Sirius och log stort
"Löste ni allt?" frågade jag dem vänligt och de nickade
"Ja vi pratade ut i alla fall och det är en början" sa Remus och jag nickade
"Det är en utmärkt början" sa jag och ställde mig bredvid mina vänner.
"Det har varit en ära att undervisa er. På återseende" sa Remus och log mot oss och räckte fram handen och jag gav honom en kram i stället
"Sluta vara så formell" skrattade jag och han log och de andra följde mitt exempel och Remus log glatt mot oss innan han satte sig i vagnen och Sirius log mot oss. De andra eleverna runt oss såg lite nervöst på honom som om han helt plötsligt skulle ändra sig och faktiskt döda dem.
"Var försiktiga nu!" sa han och gav oss en vuxen blick men log sedan lite pojkaktigt. "Men lite bus kan ni allt ställa till med" skrattade han glatt och eleverna runt honom såg förskräckt på honom.
"Vi lovar att vara försiktiga" sa Hermione
"Och jag lovar att vi kommer ställa till med bus" sa jag högfärdigt och log mystiskt
"Då ger jag er två ansvaret" sa Sirius till oss och vi nickade
"Jag skriver till dig så fort du kan flytta in, Harry" sa Sirius och log stort mot sin gudson som gav honom ett lika brett leende.
"På åter seende" sa Sirius och bugade lätt och vi gav honom varsin kram och han det märktes hur glad han blev innan han satte sig i vagnen med Lupin som började rulla. Vi såg dem försvinna och vände oss sedan om och gick in för festmåltiden. Eleverna som reda satt till borde började viska när vi steg in. Ingen av dem visste egentligen vad som hänt. Artikeln i tidningen hade bara nämnt en del men inte hela historien och jag hörde flera omöjliga alternativ. En del av eleverna var lika sorgsna som vi var över att Lupin hade slutat, men jag var ändå glad för honom och Sirius. Det var ett sött par.
"Jag undrar vem vi kommer få nästa år?" sa Ron
"Vi kanske får en vampyr" sa Seamus hoppfullt och jag tyckte det kändes väldigt jobbigt att behöva ha alla försvar mot svartkonst lektionerna på natten. Harry var överlycklig över att få flytta från den där mugglar familjen och Hermione som fått reda på att hon hade en kusin som kunde ta hand om henne, strålade som en sol och Ron var bara glad att han fick uppmärksamhet. Vi fick tillbaka våra examenresultat och jag öppnade det och såg att jag hade fått mina U i alla ämnen och jag var förvånad över att jag klarat spådomskonsten. Percy hade fått full pott på sitt FUTT-examen och visade stolt upp det för alla som orkade se. Fred och George hade dock bara lyckats få hälften godkänt på hälften av sina GET-prov. Och för att göra saken ännu bättre var stora salen dekorerade i Gryffindors färger. Vi hade lyckats vinna elevhemspokalen för tredje året i rad så stämningen vid vårt bord var toppen. Vi hade alla en anledning att fira vilket vi gjorde och när klockan tillslut slog tolv avbröt rektorn oss och skickade eleverna i säng. Vi vandrade glatt upp mot våra sängar.
"Jag har svårt att tro att Snape godkände mig i trolldryckskonst. Vad sa du till honom Cara?" sa Harry roat
"Inget alls. Men han är inte så elak som ni tror" sa jag lätt
"Han hjälpte ju faktiskt Sirius trots att han hatade honom" sa Hermione vänligt
"Men det var ju för att Cara bad honom" protesterade Ron när vi steg in genom porträtthålet.
"Ja men han kunde ha vägrat ändå" sa jag "God natt vi syns i morgon"
Jag gav dem varsin kram och gick sedan mot mitt rum. Jag viftade med staven och väskorna packade sig själva och jag kröp ner i sängen.

När jag vakande på morgonen var klockan sju och solen lös in genom fönstret. Jag steg motvilligt upp och tog fram en röd klänning som jag drog på mig och lämnade rummet. Jag mötte de andra tre och vi gick glatt ner till frukosten
"Vi måste ses under lovet!" sa Ron bestämt
"Ja det måste vi" sa Harry
"Vi får ses på världsmästerskapen" sa jag med ett leende"
"Så du ska gå? Går du med oss?" frågade Ron glatt
"Jag får se. Draco undrade nämligen det samma, men jag får se hur jag gör" sa jag och åt upp frukosten. Vi gick sakta tillbaka till uppehållsrummet, vi ville dra ut på den sista tiden på skolan. Sista dagen kändes alltid så sorgsen. Jag undrar hur det skulle bli när vi tog examen och måste lämna skolan? Jag sköt undan tanken och hämtade mina väskor och skickade Merlin till Severus och plockade upp Kira och återvände sedan till sällskapsrummet och väntade på mina vänner. Vi började åter vandra neråt och stannade i entréhallen där vi skulle bli tvungna att skiljas åt. Vi stod tysta och sa inget
"Men kom igen vi kan ju inte deppa ihop totalt" sa jag sen och log stort. "Vi har haft ett underbart år och vi har alla möjliga anledningar att fira! Och vi kommer ju snart ses igen!"
"Du har rätt Cara" sa Mioni och gav mig en varm kram och log. "Jag skriver och berättar hur det är hos min kusin"
"Ja gör det. annars får du komma och bo hos mig och Severus" sa jag vänligt och killarna slängde en förfärad blick på varandra men sa inget.
"Hör av dig om världsmästerskapen" sa Ron och kramade mig och jag nickade
"Du får komma och hälsa på mig hos Sirius sen" sa Harry och slog armarna om mig. "Tack för att du fick mig att förstå"
"Jag hälsar gärna på. och du har alltid varit lite trögtänkt" sa jag och knackade Harry på huvudet och log sedan när de försvann ut mot en vagn.
"Får vi också säga hejdå?" frågade Draco
"Klart ni får" skrattade jag och de kom fram och gav mig varsin kram. "Lova att vi träffas i sommar?"
"Ja! Vem vet vi kanske kommer över på en ny middag" sa Draco och jag log
"Det hade varit trevligt" sa jag och log mot Draco
"Och du kanske kan komma och hälsa på hemma hos mig" sa Draco lite frågande
"Det gör jag gärna" jag gav honom ett stort leende
"Det vore ju trevligt i fall vi också får träffa dig" skrattade Blaise
"Ni får också komma och hälsa på, båda två" sa jag och såg på Blaise och Simon som nickade innan de försvann och jag stod ensam i entréhallen.
"Är du klar?" frågade Severus som kom upp ur fängelsehålan
"Jag är klar" sa jag och tog tag i Severus och transfererade oss hem till Sevs lägenhet. Han öppnade och vi steg in. Jag lämnade sakerna på rummet och slog mig sedan ner i en fåtölj i vardagsrummet och tog upp en bok och log. Det hade varit ett bra år, men nu var jag åter hemma. Jag undrade om mitt nästa år skulle kunna bli lika bra? Och jag undrade vad som skulle hända i sommar. Sen sjunk jag in i boken.

"så där nu har ni fått veta hur det gick under mitt tredje år. Och det är faktiskt ett av de år som jag minns bäst. Det är väll för att jag lärde känna både Sirius och Remus och båda är två personer som har betytt mycket för mig. Men sen var jag glad att mina vänner fick reda på min och Severus relation. Nej nu ska jag besöka kyrkogården."

*Kash*

Jätte bra, som vanligt.

Tack så mkt ska börja på fyran snart :p

Jätte awesome as usual längtar till 4:an D

Jag ska ska se om jag hinner börja skriva på fyran ikväll :p

Och tack så mkt ♥

BRAAA!