Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Gumman detta kapitlet var ju bara helt otroligt jumla ljuvligt och samtidigt så jumla hemskt!

Undrar vad som händer när Severus märker att Penelope inte är i sängen...? Om han märker det?
Längtar efter nästa kapitel så att man kan få veta vad som händer! ♥

My reaction:

First this: They have a son, her parents are alive, they are happy.


Then this: They are happy and in love and everything is perfect...


Then this: WHAT THE HELL? NOOOO! A DREAM? SERIOUSLY?!


And now this: WHEN; WHEN; WHEN DO WE GET NEXT CHAPTER? I NEEEED IT NOOOOOOW!

Superbra!! Kan inte finna ord för hur spännande och bra det är.

Hejsan alla underbara läsare!
Tänkte ge er ett nytt "litet" kapitel denna gråa dag. Detta kapitel är ganska långt OCH det är ur Snapes perspektiv. Kändes som om det var dags för ett sådant kapitel? ^^
Hoppas innerligt att ni ska tycka om det
Jag själv är ganska så nöjd med det faktiskt Känns bra att vara nöjd med något man skriver men skulle ju bli mer nöjd om ni också gillar det

Nu ska inte jag hålla er från att läsa
Kram på er! ♥ ♥ ♥ ♥





~Kapitel 69 – Snapes Perspektiv~

Jag stänger boken med en smäll och ställer den åter i hyllan på sin rättmätiga plats. Efter att ha blåst ut alla ljus och släkt den lilla glöd som fortfarande ligger och pyr i eldstaden tar jag mig upp till sovrummet. Dörren står lätt på glänt, jag trycker upp den försiktigt för att inte störa den ljuvliga varelsen som finns i rummet. Där ligger hon, badandes i månens sken som får hennes fantastiska hår att glänsa i sprakande röda och lila toner. Ett leende lägger sig över mina läppar, värme sprider sig inom mig. Hon är här, hos mig, med mig... Hon är här. Tänker jag medan jag vandrar fram till hennes sida utav sängen, den sidan jag annars alltid ligger på men som hon har lagt beslag på. En mindre uppoffring för dig Penelope...

Försiktigt stryker mina fingrar bort en av Penelopes lockar som fallit ner över pannan på henne. Hon drar ett djupt andetag och gosar ner sitt huvud djupare i den tjocka kudden vid min beröring. Jag kan inte hjälpa det, jag ler ännu en gång. Hon ser så ljuvlig ut där hon ligger och andas tungt på sidan med armarna under kudden så att huvudet verkligen trycks ner i en håla i kudden.
”Min Penelope...” viskar jag och kysser henne lätt på pannan innan jag vandrar runt sängen till andra sidan. Jag ser mot hennes rygg och baksidan utav hennes huvud, försäkrar mig om att hon sover innan jag tar av mig mina kläder och kryper ner under mitt täcke. På fel sida utav sängen, men vill du sova på den sidan så är det din sida... Täcket är svalt mot min hud men det är en skön kyla i kontrast mot den varma juninatten.

Jag ligger och lyssnar på hennes andetag, klockan är runt halv tolv när jag somnar. Lugnt driver jag in i sömnens dvala. Lycklig över att Penelope finns vid min sida, hon fyller huset med liv och värme. Hennes blotta närvaro gör allt ljust och vackert, klart på något sätt. En sista suck undkommer mig innan sömnen har mig i ett fast grepp. Min sömn är först drömlös men snart anländer Penelope. Hennes sprakande levande hår, de glittrande isblå ögonen, leendet som kan få vem som helst att falla ner på knä. Hennes händer mot min kropp, hennes läppar, sättet hon biter i sin underläpp och hennes skratt ekar konstant omkring oss...

Jag gäspar stort och ser ut genom fönstret rakt framför vår säng. det är fortfarande natt ute. Jag ser mot klockan som tickar på väggen. Kvart i fyra... Sova vidare... Tänker jag och vänder mig om för att se på Penelope innan jag somnar om. Sängen är tom. Jag lyfter mitt huvud lite och är helt säker på att jag inte drömmer.

”Penelope..?” mumlar jag och ser på den tomma kudden, oro sprider sig i min mage.
”Penelope?” säger jag lite högre, inget svar. Jag reser mig ur sängen, tar på mig mina svarta byxor i all hast och min vita bomullskjorta som är knapplös, bara tre korssnörningar längst upp vid halsen. Jag knyter snöret i en knut medan jag vandrar runt sängen.

Jag tar min stav och stoppar den i byxfickan innan jag lämnar sovrummet och går ner för trappan in till vardagsrummet.
”Penelope?” säger jag igen, huset ligger tyst. Vart är du någonstans? Min puls börjar slå lite fortare. Jag vandrar genom vardagsrummet, genom hallen och in i köket, hon syns inte till någonstans. Köksdörren slår igen, den måste ha stått på glänt. Tänker jag och vänder mig om, då ser jag en tekopp på köksbänken. Den är fortfarande full och lite ljummen känner jag när jag lägger handen om den. Det doftar vanilj, Penelopes favoritte.

Jag ropar på henne ännu en gång men får inget svar denna gång heller. Min puls slår hårdare.
”Penelope? Vart är du?” ropar jag med min mörka nattligt hesa röst. Men inget svar. Ingen ljuvlig stämma som ekar från någon plats i huset. Inget nynnande, inget ljud av tassande fötter mot trägolvet. Dörren, tom säng, varmt te... DÖRREN! Jag sliter upp dörren och ser ut över trädgården, den är tom. Jag vandrar ut ur huset. Mina bara fötter möts av gräset. Det känns konstigt mot min hud. Jag minns inte när jag var barfotad utomhus senast.
”Penelope?” ropar jag högt ut i natten men inget svar, gräset är böjt framför mig. Det leder i en liten, nästan osynlig, stig bort mot staketet.

Tänk om de hittat mig? Tänk om de vill hämnas eller vill ha tillbaka... PENELOPE! Mina tankar rusar, mitt hjärta härjar inom mig. Jag känner mig skräckslagen för första gången på otroligt länge, jag minns knappt senaste gången jag kände såhär. Jag springer bort till staketet men jag kan inte se henne någonstans. Minnen från den hemska dagen då jag såg Penelope störta mot marken på Vingfåles rygg härjar sig fram inom mig med väldig kraft. Bygger upp oron och rädslan ytterligare några grader.
”Penelope?!” ropar jag ännu högre, jag har inte höjt min röst såhär mycket sen den där hemska dagen då draken kom till Hogwarts, dagen då Penelope kunde ha dött. Tankarna om Penelope och hur nära döden hon var den dagen slår ut i full panik inom mig nu. Jag tar tag om träpelaren till staketet vid slutet av vår tomt men flyttar snabbt min hand. Den är blöt. Vilket är konstigt. De senaste dagarna har varit varma och torra.

Jag ser på min hand, jag blir tvungen att kisa i mörkret men jag ser vad det är. Blod... Något fladdrar till när en vindpust kommer, det är en bit tyg, från tröjan Penelope sov i.
”PENELOPE?!” ropar jag ut så högt jag kan. Jag hugger tag om pelaren igen och hivar mig hastigt över staketet, jag plockar fram min stav ur fickan och sveper med den över mitt huvud.
”Expecto Patronum!” min hjort uppenbarar sig hastigt och börjar sin sprint in i skogen. Jag följer efter så fort jag bara kan, mina fötter värker och de sticks av både stenar, barr, kottar och grenar men jag måste skynda mig. Penelope... Jag kommer... Tankarna snurrar runt omkring allt som jag varit med om under mitt liv. Alla jag haft någon varm och ömsesidig kontakt med har försvunnit ur mitt liv på hemskaste möjliga sätt. Det får inte hända igen.

Jag vet att det finns en sjö längre fram, men jag har bara kommit halvvägs dit än så länge. Min hjort stannar upp och jag tappar min fokus, den försvinner i ett litet sken. Framför mig kommer Penelope gåendes med en haltande gångstil.
”Penelope.” säger jag och hon stannar upp, hon ser på mig och hennes mun öppnas. Hennes ögon blir större, hon biter sig i underläppen och stirrar på mig. Jag suckar, lättad över att se henne. Att hon är oskadd. Men hennes svullna röda ögon avslöjar att tårar för inte längesedan läkt ner över hennes lite vårsolsbruna kinder.

Jag släpper mina hämningar, murarna jag byggt och går fram till henne med hastiga steg. Jag tar henne i mina armar och kramar henne tätt mot min kropp. Håller om henne hårt och drar in ett djupt andetag. Drar in hennes doft och känner hennes kroppsvärme beblandas med min egna. Jag är svag, för dig är jag svag, med dig kan jag vara svag, hos dig får jag vara svag... Och det är okej... Tänker jag medan jag släpper en tår som strilar ner för min bleka kind.

”Penelope...” mumlar jag, jag låter mina läppar kyssa toppen utav hennes huvud upprepade gånger. Hennes hår doftar underbart och jag drar in ett djupt andetag till. Hennes armar vilar runt min breda midja, det är precis att hennes smala armar når omkring mig så att hon kan knäppa sina händer bakom min rygg.
”Severus, vad är det?” frågar hon med sitt ansikte tryckt mot min bröstkorg.
”Jag hörde att du ropade på mig, jag kom tillbaka så fort jag kunde Sev. Vad är det?” frågar hon igen när jag inte svarat första gången.
”Jag trodde...” mumlar jag men jag kan inte fortsätta. Penelope griper tag om min skjorta och håller fast mig hos sig, som om hon vill att jag ska känna mig trygg på något sätt.
”Sev... Vad trodde du?” mumlar hon in i min bröstkorg.

Jag drar ett djupt andetag.
”Penelope, duvan min, jag har inte... Jag har inte varit helt ärlig mot dig.” säger jag med svag, hes, matt och entonig röst. Penelope viker tillbaka sitt huvud. Hennes isblå ögon ser rakt in i mina.
”Jag vet.” säger hon och uppriktigheten i hennes ögon får mig att tappa andan. Så öppna för mig att läsa, allt ligger blottat. Hennes kärlek för mig, hennes djupa känslor, hennes sorg, hennes oro, hennes djupa sår. Allt. Som om vi inte längre behöver ord för att visa våra känslor för varandra.
”Förlåt.” mumlar jag och kysser hennes fylliga läppar, svullna efter att ha gråtit. Hennes läppar svullnar alltid efter att hon gråtit och hur hemskt det än känns att erkänna så är det då jag älskar att kyssa dem som mest.
”Be inte om ursäkt, berätta för mig istället...” mumlar hon mot mina läppar. Jag bryter kyssen helt och nickar. Jag tar hennes hand i min och börjar gå men minns hennes halt.

”Penelope, stanna.” säger jag bestämt, hon stannar och lägger huvudet på sned mot mig medan hon biter sig i underläppen. Hennes kinder blir lite rosenröda. Undra vad du funderar på... Du får den där blicken ofta när jag talar till dig. Jag hukar mig lite framåt,
”Lägg din arm om min nacke.” säger jag med bestämd röst, Penelope ser fundersamt på mig men gör som jag säger. Med en arm om hennes lilla rygg och en arm under hennes ben tar jag ett stadigt tag och lyfter upp henne i min famn. Hon väger knappt något och hennes kroppsformer anpassar sig snabbt mot mina.

Hon fnittrar lite och jag ler ner mot henne, det är inget sådant leende som jag log när hon sov men jag ler oavsett mot henne. Hon är otroligt lätt i min famn, Duvan... Du behöver äta lite mer... Du kan inte väga mer än femtiofem, kanske femtiosex kilon. Det är inte bra. Tänker jag medan jag vandrar genom skogen med Penelope i min famn.
”Sev, raring,”
”Mmh?”
”Jag, jag kan gå. Du behöver inte bära mig.” fnittrar hon fram, jag ser ner på henne och böjer mitt ena ögonbryn, hon ser ner och förblir tyst. Men jag kan känna genom hennes kropp att hon ler och slappnar av i min famn. På något sätt så känns det rätt att ha henne i min famn såhär.

När vi kommer fram till staketet sätter jag ner henne på andra sidan och tar mig sedan över det med två kliv. Jag lyfter upp Penelope i min famn igen och bär in henne i köket. Jag sätter ner henne försiktigt på diskbänken.
”Vad hände?” Jag ser allvarligt på henne och sedan på hennes lår. Min puls rusar lite när jag ser hennes vackert skulpterade ben med alldeles len hud.
”Jag skulle klättra över staketet men... Jag är lite klumpig, jag är inte smidig och elegant och graciös som du Sev...” huttrar och mumlar hon fram med lite irriterad röst. Jag småler lite mot henne, du är så söt när du blir irriterad på det där sättet.
”Sitt kvar här...” säger jag och ger henne en kyss på pannan,
”Okej Sev.” svarar hon enkelt och jag går ut till mitt skjul. Jag säger lösenordet, dörren öppnas och jag går in.

I en ask på en utav mina många hyllor ligger tre små askar med samma innehåll. En sorts salva jag arbetade på under en månads tid, den är testad och redo att användas så jag tar med den in i köket där Penelope sitter på diskbänken.
”Sitt still nu.” säger jag med bestämd, men ändå välmenande röst. Jag ser allvarligt på henne och hon biter sig i underläppen. Skulle så gärna lossa den där läppen från dina tänder med mina egna tänder... Tänker jag och ser sedan ner på hennes skadade lår. Ännu en gång ökar min puls lite vid åsynen av hennes lena lår som fortfarande är blekt.

Med en klick salva på mitt finger stryker jag över såret, hon rycker till när jag först nuddar och jag känner mig nästan elak som smörjer vidare. Men jag intalar mig att det är för hennes bästa.
”Det kommer vara borta imorgon.” talar jag ut med låg röst och skruvar på locket.
”Varför inte bara använda din stav?” frågar Penelope och lägger sitt huvud på sned, hon ser så oerhört oskyldig och söt ut var gång hon lutar huvudet på det sättet. Jag skakar på mitt huvud och ser in i hennes isblå ögon, de är alldeles ljuvliga och förtrollande. Som om jag inte kan dölja något för henne.

”Magi läcker såret, men märkena efter såret finns kvar. Denna salvan, man kan säga att den vevar tillbaka tiden ungefär. Det kommer inte finnas några spår av det här såret. Jag vill behålla dig som du är Penelope...” det sista nästan viskar jag, generad över att mina tankar senaste tiden blivit grövre och mer sexuellt inriktade. Penelopes kinder blir rosenröda och hon biter ännu en gång tag i läppen. Jag lägger asken med salva på diskbänken och placerar mina händer på diskbänken, en på var sida av hennes ben. mina tummar snuddar hennes varma lår och jag kan känna lenheten av hennes hud mot mina grova händer. Jag lutar mig mot henne, hör hur hon drar in ett kort andetag och ger henne en varm och omsorgsfull kyss. Med mina tänder lossar jag varsamt läppen från hennes egna.

Jättebra kapitel! Som vanligt älskar jag alla kapitel ur Sevs perspektiv lite extra!
Severus kändes så himla snäll och försiktig i detta kapitel! Jag gillar den Snape

Längtar efter nästa kapitel!

Men jag hittar inte det "nya" i första inlägget...

Super bra kapitel. Älskar hur orolig han blev att förlora henne som han förlorade Lily.

åååååh vad jag bara älskar den här ff'n och jag kan se varje liten bit så tydligt i mitt huvud så att det inte är sant. Men jag kan inte se vad som hände i det första inlägget dock...

Åh, vad bra, eller bra super!!

Hehe, så underbart att höra att du gillade detta så mycket
Ja jag kände att en mjukare, mer älskande sida utav Severus behövde komma fram nu. De bor trots allt tillsammans och har ju redan släppt the L-bomb liksom Detta är hur jag ser Severus i ett älskvärt förhållande liksom Så glad att du gillar det

Läs igen om hur många kapitel som är skrivna och hur många kapitel som är upplagda. Delen som står med orange text och sedan vit



Ja jag ville verkligen ha fram den Severus som jag ser, den som jag tror finns inom honom liksom Glad att du gillar det!



Så glad att du gillar det och kan se det så tydligt i huvudet, det är det jag vill att mina läsare ska kunna göra. för att det ska bli så måste man ge exakt rätt mängd detaljer Så glad att jag verka lyckas

Läs igen om hur många kapitel som är skrivna och hur många kapitel som är upplagda. Delen som står med orange text och sedan vit



Aw, tack så hemskt mycket!

Asså ÅÅHHHHH SÅ BRA VET EJ VART JAG SKA TA VÄGEEEENN HUR GÖR DU, HUR BÄR DU DIG ÅT FÖR ATT SKRIVA SÅ JÄVLA FKN BRA???? Typ dööööör!!! ♥ ♥ ♥

Men åh! Tack så hemskt mycket snälla rara du! ♥

Jag vet inte riktigt, jag bara skriver typ, det som faller mig in just för stunden typ xD Detta är bara min skrivstil liksom. Gör mig så himla glad att du gillar det! ♥