Voldemorts dotter och fången från Azkaban

okej det är lungt ! vet själv har bara sovit 6 timmar sammanlagt från igår och idag natt

jag ber tusen gånger om ursäkt att det har tagit sån tid men här är nästa kapitel :p det är kanske inte det bästa eller längsta men jag hoppas ni ska tycka om det ändå

Kapitel 20: hur man ber för sitt liv

"Jag hinner berätta en bit till innan jag reser iväg. Så om ni vill hinna höra något så tryck på knappen!"

Vi såg på Peter som verkligen såg ut som en skrämd råtta. Han öppnade munnen
"Han har kommit för att försöka döda mig igen!" Peter pekade på Sirius och jag hade god lust att sparka den feta råttan ut för ett stup. "Han dödade James och Lily, och nu tänker han döda mig också. Du måste hjälpa mig Remus!"
Sirius ansikte såg ut som en dödskalle när han stirrade på Pettigrew med sina bottenlösa ögon. Han började gå hotfullt mot honom.
"Sirius" sa jag lågt och han såg på mig. Jag skakade på huvudet och han stannade och jag nickade
"Ingen kommer försöka döda dig förrän vi har klarat upp vissa saker!" sa Lupin
"Klarat upp vissa saker?" sa Peter nervöst och han såg sig omkring i rummet, han såg på de förspikade fönsterna och sedan på mig i dörren och jag såg kallt på honom. "Jag visste att han skulle komma efter mig! Jag visste att han skulle återvända efter mig. Jag har väntat på det i flera år!"
"Visste du att Sirius skulle bryta sig ut ur Azkaban?" frågade Lupin. "När ingen annan har lyckats med det?"
"Han har mörka krafter som vi övriga inte kan föreställa oss!" skrek Pettigrew gällt. "Hur kunde han annars ta sig ut därifrån? Jag är säker på att Ni-vet-vem lärde honom några knep!"
Jag fnös högt och Sirius började skratta ett glädje löst skratt.
"Skulle Voldemort lärt mig några knep?" sa han
Peter ryckte till som om någon hade svängt med en piska mot honom. Intressant, han jobbade för pappa men kan ändå inte höra hans namn.
"Är du rädd för att höra din gamla herres namn?" sa Sirius. "ja jag kan väll inte klandra dig. hans anhang är väll inte särskilt nöjda med dig, va?"
"jag vet inte?vad du menar Sirius?" mumlade Pettigrew och andades ännu häftigare och torkade svetten från ansiktet.
"Du har inte gömt dig för mig! Även om du var rädd att någon skulle komma på dig första gången så misstänkte ingen dig! det var därför du vågade komma när vi kallade på dig. Men när Voldemort föll gömde du dig inte för mig! Du gömde dig för hans gamla anhängare. Jag hörde ett och annat när jag satt i Azkaban. De tror alla att du är död, för annars skulle du bli tvungen att stå till svars inför dem. Voldemort fann familjen Potter efter dina upplysningar! och Voldemort mötte sin under gång där. Men alla hans dödsätare hamnade inte i Azkaban! Och om de fick reda på att du levde Peter?"
"Jag vet inte?vad du pratar om?" upprepade Peter och hans röst var nu gällare än någonsin och såg förskräckt på Lupin. "Remus du tror väll inte på den här? galenskapen?"
"Jag måste erkänna, Peter, att jag har svårt att förstå varför en oskyldig man väljer att spendera sitt liv som en råtta", sa Lupin lugnt.
"Oskyldig, men rädd!" gnällde Pettigrew "om Voldemorts anhängare var efter mig så var det för att jag skickade deras bästa spion sändes till Azkaban- spionen Sirius Black."
Jag började skratta något hysteriskt och de andra såg på mig. Peter gav mig en nervös blick.
"Skulle Sirius vara spion åt Voldemort? Att du ens försöker. Sirius är inte den som smög runt bland folk som var starkare och mäktigare än honom!" sa jag lätt och Sirius stirrade hatiskt på Pettigrew
"Ja jag förstod inte varför jag inte genomskådade dig från början. Jag borde ha förstått att det var du som var spionen. Du gillade alltid att ha starka vänner som kunde beskydda dig, vist var det så? Det brukade vara vi, jag och Remus och James" Sirius röst dog bort och jag såg medlidande på honom. Där var de där sorgsna ögonen igen, Pettigrew verkade nästan vara på väg att svimma, han torkade svetten från och andades häftigt.
"Jag? Spion? Du måste vara galen! jag har aldrig förstår inte hur du kan säga en sån"
"Lily och James gjorde dig bara till hemlighetsväktare för att jag föreslog det" väste Sirius hatiskt och Pettigrew backade. "Jag tyckte det var den perfekta planen. Men jag borde ha förstått att du var spionen efter det som hände med familjen Longbottom! Voldemort jagade mig i tio år och när han började komma nära mig bad jag dem byta till dig, han skulle väl aldrig drömma om att de skulle använda en så svag, talanglös person som du. Det måste ha varit det största ögonblicket i ditt liv när du kunde leda Voldemort direkt till familjen Potter."
Pettigrew mumlade frånvarande för sig själv och såg panikartat på fönsterna och sedan på dörren och jag gav honom en vass blick.
"Men Scabbers, jag menar den här mannen har ju sovit i Harrys sovsal i tre år. Om han arbetar för Ni-vet-vem, hur kommer det sig att han aldrig har försökt skada Harry förrän nu?" jag såg på Hermione. Så mycket hon har kvar att lära om hur människor tänker. Jag tycker det säger sig själv! Men det kanske har något med min uppväxt att göra? Jag hörde hur de svarade långt bort men orkade inte lyssna, jag antog att det var för att Sirius ansåg samma sak som jag, han gör inget för någon annan och han vill inte begå ett mord under näsan på Dumbledore. Jag återvände till nuet och såg på dem. Att de alltid måste ställa så många frågor, kan de bara inte se allt för vad det är? Jag vände mig mot Mioni som öppnat munnen igen
"Öh...mr Black...Sirius?" frågade hon skyggt.
Sirius hoppade till vid detta tilltal, det var nästan som han hade glömt att man kan tala hövligt till varandra, han stirrade på Mioni och jag skrattade lätt inombords.
"Förlåt att jag frågar men hur slapp du ut ur Azkaban om du inte använde spök-transferens?"
Det var faktiskt en bra fråga. Jag hade faktiskt inte frågat Sirius om det.
"Tack ska du ha" sa Peter och nickade våldsamt mot Hermione. "Just det! precis vad jag..."
Lupin tystnade honom och vi såg på Sirius som ryckte på axlarna
"Jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt." sa han långsamt och såg på oss. "Jag tror att enda skälet till att jag inte förlorade förståndet är att jag visste att jag var oskyldig. Det var ingen glad tanke, så dementorerna kunde inte ta den ifrån mig, men den lämnade mig inte och därför blev jag vid mina sinnens fulla bruk och visste hela tiden vem jag var och det hjälpte mig att behålla mina magiska krafter. Och när det blev outhärdligt så kunde jag förvandla mig till en hund. Dementorerna kan inte se, de känner sig fram till folk genom deras känslor och de märkte att mina känslor var mindre mänskliga men de antog bara att jag precis som de andra höll på att tappa förståndet. Men jag var svag och hade inget hopp om att hålla dem borta utan trollstav... men så såg jag fotografiet på Peter och jag förstod att han var på Hogwarts tillsammans med Harry, beredd att handla ifall något skulle hända. Han skulle vara den som överlämnade Harry till Voldemort och han skulle vara välkommen med öppna armar. Jag var den enda som visste att Peter levde och jag var tvungen att göra något åt det. det var som om någon hade tänt en eld i mitt huvud, det blev som en besatthet och dementorerna kunde inte ta den ifrån mig eftersom det inte var någon glad tanke. Men den gav mig styrka och en kväll när de skulle ge mig mat smög jag ut ur min cell, simmade över till fastlandet, jag reste norrut och smög sedan in på skolområdet och jag har levt i den förbjudna skogen sedan dess, enda gången jag vågade mig fram var för att se på quidditchmatchen. Du flyger lika bra som din far gjorde, Harry"
Sirius tittade på Harry som faktiskt såg tillbaka och jag studerade dem med förväntan
"Tro mig, jag förrådde inte James och Lily. Jag skulle hellre ha dött än förrått dem"
Harry nickade och jag skulle kunna ha hoppat upp och ner av glädje för att han äntligen förstod.
"?Nej!" skrek Pettigrew och jag hoppade till lite över han plötsliga utfall och jag tittade på honom där han hade fallit ner på knä som om Harry nick var hans dödsdom och ja det var det ju egentligen. Han krälade fram på knä med knäppta händer till Sirius
"Sirius, det är ju jag. Det är Peter...din vän...Du skulle väll inte?"
Blacks ögon blev om möjligt ännu mörkare och han måttade en spark mot honom och Peter ryggade tillbaka
"Det är tillräckligt med smuts på min klädnad utan din beröring!" sa han kallt
"Remus" pep Peter och han vände sig mot vår lärare och bönfallde honom. "Du tror väll ändå inte på det! Skulle inte Sirius ha berättat för dig om de ändrat sin plan?"
"Inte om han trodde jag var spionen, Peter" sa Lupin och jag såg på de båda herrarna som log mot varandra och jag undrade åter om det var något särskilt mellan dem. "Jag antar att det inte att det var därför du inte berättade för mig, Sirius?"
"Förlåt mig, Remus" sa Sirius och verkade lite sorgsen
"Inget att tala om, Tramptass, gamle vän" sa Lupin och rullade upp sin arm för att visa att han talade sanning och Sirius gjorde lika dant. Jag förstod inte varför pappa hade valt att märka dem med ett sånt tydligt märke?
"Kan du förlåta mig Sirius för att jag trodde du var spionen?"?
"Självklart" sa Sirius och log mot sin vän "Ska vi döda honom tillsammans?"
"Jag tror det är bäst" sa Lupin lite bittert
"Ni tänker väll inte...ni kan inte..." flämtade Pettigrew och jag såg på honom med avsmak. Han har själv satt sig i den här situationen då får han acceptera den. Han kravlade bort till Ron "Ron, har jag inte varit en god vän...ett snällt keldjur? Du låter dem väl inte döda mig? Du står väll på min sida?"
Ron såg förskräckt på honom
"Jag lät dig sova i min säng"
"Snäll pojke...kära husse..." sa han och kravlade hela vägen fram till Ron "Jag var ett snäll keldjur"
"Om du var bättre som råtta än människa har du inte mycket att skryta med" sa Black och Ron drog sig undan från Peter som nu vände sig mot Hermione
"Söta flicka...kloka flicka...du...du låter dem säkert inte göra något...hjälp mig..."
Hermione backade skräckslaget från honom och Peter vände långsamt huvudet mot Harry
"Harry...du liknar precis sin far...ser precis ut som han..."
"HUR VÅGAR DU TALA TILL HARRY?" vrålade Black "HUR VÅGAR DU ÖVER HUVUDTAGET SE PÅ HONOM? HUR VÅGAR DU TALA OM JAMES FRAMFÖR HONOM?"
"Harry" viskade Pettigrew. Jag var förvånad över att han vågade ens se på honom och ännu mer förvånad blev jag när han kravlade sig närmare honom. "Harry, James skulle inte ha önskat mig död. James skulle ha förstått, Harry. Han skulle ha visat sig barmhärtig..."
men nu hade Remus och Sirius fått nog och de tog tag i honom och kastade honom baklänges på golvet och han kröp ihop och darrade medan han stirrade på dem
"Du sålde Lily och James till Voldemort" sa Black och darrade av ilska "Förnekar du det?"
Pettigrew brast i gråt och han fick mig att tänka på ett förvuxet, skalligt spädbarn. Jag undrade vad pappa sätt i honom?
"Sirius, Sirius, vad skulle du ha gjort? Mörkrets herre...du har ingen aning...han har vapen du inte kan föreställa dig...jag var rädd, Sirius. Jag har aldrig varit modig som ni andra, de var inte meningen att de skulle ske? han tvingade mig"
"LJUG INTE!" sa Sirius argt. "DU VÖERLÄMNADE INFORMATION TILL HONOM ETT HELT ÅR INNAN LILY OCH JAMES DOG! DU VAR HANS SPION!"
"han trängde sig in överallt" flämtade Pettigrew. "Vad hade jag vunnit på att vägra lyda honom?"
Jag stirrade dumt på honom, det här är den mest patetiska människa jag någonsin mött
"Vad hade du vunnit på att bekämpa honom? Jo du hade skonat oskyldiga liv!" sa Black rasande
"Du förstår inte!" jämrade Peter "Han skulle ha dödat mig, Sirius!"
"DU BORDE LÅTIT DIG DÖDAS" röt Black och jag började bli lite orolig "HELLRE DÖ ÄN FÖRRÅDA SINA VÄNNER- VI SKULLE GJORT SAMMA SAK FÖR DIG!"
Black och Lupin höjde sina stavar, det var då det slog mig det fanns en annan utväg
"Du borde insett det." sa Lupin stilla "Om inte Voldemort dödade dig, så skulle vi göra det tillsammans, för ditt förräderi. Farväl, Peter"
Hermione täckte ansiktet med händerna, Ron vände bort blicken men Harry stod och såg likgiltigt på mannen som låg ihop krupen på golvet.
"Nej!" sa jag och sprang fram och ställde mig mellan dem. "Ni får inte döda honom"
Lupin såg på mig och jag förstod vad han tänkte
"Nej det är inget sånt" sa jag och de andra såg lite oförstående på oss, Sirius såg rasande ut
"Du vet vad han har gjort! Han skulle inte tveka att döda någon av er, särskilt inte Harry!" sa han argt
"Jag vet det Sirius! Men vi tar med honom upp till slottet och ger honom till dementorerna och du kan bli fri. Döda honom bara inte." sa jag och alla i rummet såg på mig, de verkade inte ha tänkt på det
"Tack så mycket, du snälla flicka, tack så hemskt mycket, jag visste att du inte skulle låta dem göra mig illa" sa han och kramade mina ben och jag sparkade lite på honom
"Jag bryr mig inte om i fall du dör eller inte. Hade det varit jag så hade du redan varit död, men jag vill inte att Sirius ska hamna i Azkaban igen och jag vill inte att Harry ska förlora sin gudfar igen" sa jag bestämt och de båda männen såg på mig och sänkte sina stavar. Harry kom fram till mig och log stort innan han omfamnade mig och jag höll på att ramla omkull av överraskningen
"Det är tur att du tänker längre än oss andra" sa han glatt
"Du är den som bestämmer det här Harry" sa Sirius
"Cara har rätt, vi tar upp honom till slottet. Om det är någons om förtjänas att spärras in där så är det han" upprepade Harry och de båda männen nickade
"Nå då så" sa Lupin "Flytta lite på er"
Vi tvekade lite
"Jag ska bara binda honom. Jag lovar"? sa vår professor och vi nickade och flyttade på oss. Lupin trollade fram tunna rep som band Pettigrew och tillslut satte han på honom en munkavel
"Men om han förvandlar sig till en råtta så dödar vi honom, okej?" sa Black allvarligt och vi nickade.
"Ja men då så" sa Lupin och lät väldigt affärsmässig och gick mot Ron. "Jag kan inte reparera ben lika bra som Pomfrey, så jag tror det är bäst om vi bara spjälar ditt ben"
Han satte sig framför Ron och mumlade några formler som spjälade Rons ben och hjälpte honom sedan upp
"Det känns bättre" sa Ron glatt. "Tack"
"Men hur är det med professor Snape?" frågade Hermione lite oroligt och riktade blicken mot min gudfar som låg på golvet
"Det är ingen fara. Men Cara visste vad hon gjorde! Han kommer vakna utan några problem alls, men vad sägs om att vi väntar med att väcka honom tills vi kommer till skolan. Eller vad säger du Cara?" sa Lupin och mötte min blick
"Ja det är nog bäst så slipper jag bråka med honom igen" sa jag och de andra väntade på att jag skulle säga något mer men jag förblev tyst
"Två av oss borde vara bundna vid det här kräket" sa Black och petade på Pettigrew
"Jag kan vara det" sa Lupin
"Ja jag med" sa Ron och haltade fram och Sirius band fast dem med handbojor och kedjor som han frammanade ur tomma intet, sedan tog han upp staven och fick Sev att sväva framför sig och vi lämnade stugan och gick ner i gången, med stor möda. Krumben gick glatt först sen kom Hermione och Harry, efter dem tog sig Lupin, Peter och Pettigrew fram med stor möda och jag gick bredvid Sirius som hade Severus svävande framför sig och han nuddade flera gånger tacket
"Kan du vara vänlig att inte skada honom" sa jag och Sirius sänkte handen lite och såg undrande på mig
"Vad är det med dig och Snape? Varför bryr du dig så mycket om honom?" sa han undrande, jag såg på mina vänner men de var för långt bort för att höra och jag viskade lågt till Sirius
"Han är min gudfar"? sa jag och Sirius höll på att tappa Severus av förvåning
"Va, men hur?" sa han förvirrat och jag skrattade lågt
"Vi kan ta den historien senare. Men jag vill veta vad det är mellan dig och Remus?" sa jag nyfiket och han mötte min blick och rodnade lite och jag förstod att de älskade varandra och sken upp. "Det är ju underbart"
"Men jag sa ju inget" sa han åter förvirrat
"Du behövde inte, jag förstod ändå. Jag år så glad för er skull, ni passar ihop" sa jag och Sirius log lite och vi steg ut ur gången. Det kändes skönt att andas frisk luft igen och jag förde automatiskt blicken mot himmelen och stelnade till när jag såg månen. Lupin hade också sätt den och vi riktade förskräckt våra blickar mot honom och såg hur han började förvandlas till varulv. Vi stirrade förskräckt på varandra. Vad ska vi göra?

"Ja vad vi gjorde får ni veta nästa gång. Nu tänker jag äta mat så"

*Kash*

jätte azuuuuum :--D

Tack så hemskt mkt ledsen att det tog tid :p

meer ! jätte bra !!!

tack så mkt vad glad jag blir jag ska försöka skriva klart den snart, är inte så mkt kvar :p ska försöka uppdatera de andra med

BRRRRRRRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAA

tack så hemskt mkt blir så glad när ni gillar det jag skriver ska försöka fortsätta med slutet snart

BRA!