The cold in our bodies [PRS]

Hon nickade sakta innan hon återgick till att äta.
"Ja det är en säkerhet. Men det går inte så bra." Sa hon och såg bort.
"Folk har försökt hitta den flrut men det hår inte."

"Varför går det inte så bra?", fortsatte han att fråga. Medveten om att alla vid bordet nog hörde på. Även tjänarna verkade spetsa sina öron av nyfikenhet när de dukade av eller på, eller serverade.
"Jag medger att erat diskreta sätt att vara hemlighetsfulla gör mig ännu mer nyfiken. Vad är det ni döljer? Varför får ingen komma dit?"

Hon såg på honom och pekade mot sitt hjärta.
"Det känns som jag kommer att dö. Det gör så ont att det hindrar oss att tala." Hon såg på honom med en sorgsen blick.
"Det är bara så det är. Jag får inte säga mer." Hon såg på Maurice.
"Jag vill inte få ont."

Det blev tyst vid middagsbordet. Maurice verkade försjunken i sina tankar, att han inte smakade medvetet på maten längre.
Silas ryckte lite orkeslös på sina axlar och torkade sig om munnen med servetten efter att han ätit klart. "Det låter besvärligt.", sa han sedan och drack upp det sista ur sitt glas. Han gjorde en ansats att ställa sig upp. Lika snabbt var vampyrerna på fötterna igen. "När du har ätit klart, Alice, så leta upp mig. Jag är i det västra tornet. Och kom själv.", sa han och kastade en blick åt hennes håll innan han ursäktade sig och lämnade matsalen.

Hon åt under tystnad och verkade helt i din egen värld. När Kung Silas talade ryckte hon till. Blicken for från honom till Rion.
"Jag vet...." Hon såg sedan bort.
"Okej.." hon såg sedan förskräckt på Rion.
"jag får inte berätta "

Alla satte sig ner vid bordet igen när Silas hade lämnat salen.
"Undrar vad han vill dig..", började Rion, men Ivan avbröt honom innan han hann fundera vidare. "..Det angår inte oss, Rion. Förresten borde du kanske fundera på din egen relation med kungen. Ni har ju erat förflutna, inte sant?"
Rion fnös och gav Ivan en iskall blick innan han återvände till att stirra blint på tallriken framför sig.

"Men jag kommer att gå vilse." Började hon och kände hur hjärtat slog hårt.
"Jag kan inte äta mer. Jag mår illa." Hon föste undan tallriken och reste sig.
"Ursäkta mig..."

"En av tjänarna kan leda dig.", sa Ivan och gav en kvinna, något yngre än Alice, en blick som sa åt henne att följa med Alice. "Vi får inte vara i västra tornet, men jag kan leda henne dit.", pep hon och neg åt Ivan innan hon fortsatte med duka av middagen. Tjänarinnan, till skillnad från de andra tjänarna i slottet, verkade rädd för vampyrerna.

Hon såg på Ivan med en sorgsam blick innan hon började att gå efter kvinnan.
"Ni behöver inte vara så rädd för mig. Jag kommer inte att säga något." Sa hon och lade huvudet på sned.

"Tack.", sa hon ynkligt och neg för Alice med blicken ner i golvet. "Den här vägen då.", mumlade hon och drog i det tunga handtaget till dörren så att den öppnades. De lämnade salen. De gick genom salongen och kom ut i den enorma entrén där endast facklorna på väggarna var en ljuskälla. Det kastade ett kusligt ljus. Hon rös.
"Hitåt.", sa hon lågt och började gå genom korridoren, men istället för att gå uppför trapporna som ledde bort till sovrummen svängde hon av till en annan korridor. Det ekade av stegen på det kalla stengolvet. "Låt mig tända ett ljus.", sa hon och plockade upp en ljusstake på ett bord längst en vägg. Hon förde det till facklan och tände det. "Jag ser bättre då.", förklarade hon och fortsatte att gå med ljuset i handen framför sig.
De gick uppför fler trappor som vätte bort från hallen. De verkade röra sig mer inåt i det enorma slottet. Tillslut stannade hon vid ännu en trappa. "Det är bara uppför de här trapporna. Så kommer du till en dörr. Det leder till västra tornet." Hon såg ner i golvet. "Du kan använda ljuset om du vill.", sa hon och räckte över det till Alice.