Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

åh vad mysig dom verkar ha de

Aw, tack så hemskt mycket!
Ja jag gör mitt bästa iaf
(Jag som läsare gillar mycket inlevelse i det jag läser och jag som författare gillar att skriva detaljerat Så det är en rätt bra kombo ^^ )


Tack


Tack!
(Åh, ingen fara, bara glad att ha dig tillbaka ^^ )


Tack så hemskt mycket!


Tack
Haha, ja det var liiiite meningen gött att du återfann lugnet efter en kort stund ^^
(Författare? Nah, skulle inte tro det xD Penelope har inget intresse mot att skriva böcker. Bara läsa dem ^^ Jag vet redan vad hon ska arbeta med, iaf tillfälligt )


Oh ja Glad att du fått den känslan när det vara det jag själv kände när jag skrev detta

asså åh allt blir typ bättre å bättre!

HEJ FINISAR!
Hoppas ni har haft en bra dag och är redo för ett nytt kapitel?

Detta kapitel ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag är verkligen nöjd med det. Jag hoppas så innerligt att ni ska tycka om det lika mycket (eller mer?) som jag gör.


Till detta kapitel finns lite tillhörande musik:
Sweet Dreams
(Man behöver absolut inte lyssna på musiken men det kan förhöja känslan lite.)

Nu ska jag inte hålla er från att läsa längre!
Mycket nöje med detta kapitel!




~Kapitel 68~

”Penelope... Jag älskar dig. Min Duva.” mumlar Severus mot min hals medan han kysser den mjukt. Jag fnittrar glatt när hans en dag långa stubb kittlar min nacke. Jag rullar runt i det blommiga fältet så att jag ligger på sidan, bredvid honom. Solen skiner på honom och jag kan se varje ljuvligt ansiktsdrag, rynka, dipp och form hans ansikte har. Jag drar med mitt finger över hans näsrygg och ler mot honom.
”Åh Severus, din buse.” viskar jag och kysser toppen av hans näsa försiktigt.

Han skrattar ljudligt och tar tag i mitt hår för att kunna kyssa mig men vi avbryts av en ung pojkes röst.
”Pappa! Pappa!” ropar pojken med lite outvecklat tal och vi sätter oss upp mitt på det blommiga fältet,
”Pappa, pappa titta va ja hitta!” utbrister den unga pojken i svarta kläder som sträcker fram sin hand mot Severus.
”Vad har du hittat? Humh, en blomma, va fin.” säger Severus med len röst och tar pojken i sin famn. Vad är det här? tänker jag och ser frågande på Severus som skrattar medan pojken jollrar glatt över att bli kittlad i gräset.

Likheten mellan de två är slående. Båda har svart hår, Severus är lite längre än det brukar vara och pojkens är lite kortare än axellängd. Samma utformning av näsan och samma haka. Men ögonen, pojkens ögon ser bekanta ut men de ser inte ut som Severus. De är ljust ljust blå. Som mina.

”Vem är pappas stora pojke?” frågar Severus och blåser pojken på magen så att han kiknar.
”Hihihi, ja ä ja ä!” jollrar pojken glatt och solen träffar dem båda,
”Mamma, pappa kittla mig, mamma!” Jag skrattar åt pojken och en tår strilar ner för min kind när uppenbarelsen slår mig. Han kallar mig för mamma och Severus för pappa. Vår son.
”Då får vi väl kittla pappa då!” utbrister jag glatt och attackerar Severus tillsammans med vår son som nu skrattar och jollrar och fnittrar, allt på en och samma gång. Helt plötsligt slutar pojken att skratta och ser bort över fältet. Han pekar på två gestalter av två människor långt bort, de närmar sig snabbt och innan jag hinner säga något är pojken på väg mot dem.

”Måmå! Moffa!” ropar han glatt och springer klumpigt mot dem. De närmar sig så snabbt att jag redan kan se vilka de är. Min son hoppar upp i min fars famn. Jag lägger handen över mitt hjärta, pappa?
”Vem är morfars stora kille?”
”Ja ä, ja ä!" Ropar pojken som svar och klänger runt min fars hals. Jag börjar gråta, tysta tårar. Jag och Severus reser oss upp från marken, Severus tar min hand och vi vandrar bort mot dem men desto närmare vi kommer desto mer försvinner vår son och mina föräldrar, de blir mer och mer genomskinliga. Jag börjar springa mot dem och precis när jag ska ta tag i pojken försvinner de helt. Jag fumlar i luften men faller ner på knä med mina händer gripandes om det nu gula gräset och de vissna blommorna.

Jag gråter tröstlöst nu. När jag vrider mitt huvud för att se på Severus står han bara där. Alldeles stilla med ryggen mot mig. Precis som dagen vid stenpelarna på baksidan av Hogwarts efter bron.
”Severus?” kallar jag men han reagerar inte. Jag reser mig upp och går fram till honom. Jag lägger min hand på hans axel men Severus försvinner, som om han varit vattenfärg i ett glas. Han flyter ut och försvinner till slut helt. Mitt framför mina ögon. Jag ser mig omkring, jag står ensam på det gula fältet, omgiven av vissna blommor och lövfria svarta träd.
”SEVERUS?!” skriker jag ut, inget svar.
”SEVERUS!” skriker jag igen men det enda som hörs är vindens klagan. Jag börjar springa, fortare och fortare. Men jag kommer ingenstans.
”SEVERUS?!”

Jag sätter mig upp med ett ryck, flämtande, och ser mig omkring i mitt och Severus sovrum. Severus ligger och sover bredvid mig. Jag minns att jag gick och la mig ensam i sängen, Severus hade haft arbete att göra. Jag märkte inte när han kom upp och la sig bredvid mig. Mitt hjärta bultar så hårt, mina tårar rinner ned för kinderna. Mamma... Pappa... Minnen från dagen då jag fick det där fruktansvärda brevet kommer tillbaka till mig. Jag sätter handen över min mun för att kväva mina snyftningar. Jag drar av mig täcket och stiger upp ur sängen så tyst jag kan för att inte väcka Severus vid min sida.

Jag håller handen för min mun, den andra handen torkar jag bort tårarna med så att jag ska kunna se vart jag går. Staven tas ur insidan utav min jacka som hänger på stolen bredvid sängen. Jag letar mig fram till dörren med hjälp utav månljuset som skiner in i rummet. Med en omvridning av handtaget lämnas Severus ensam i sovrummet och jag vandrar tyst ner för trappan,
”Lumos...” viskar jag halvvägs ner och min stav tänds upp med ett vitt sken.

Jag vandrar in i köket, golvplankorna knarrar härligt under mig, bara precis så att jag kan höra det. Tekannan fylls med vatten och placeras på spisen som jag med hjälp av min stav tänder. Jag tar fram en kopp och lägger i en tepåse. Vattenkannan tjuter och det ångande vattnet blandas med smakerna från tepåsen som färgar vattnet mörkrött. Det doftar ljuvligt. Men mina tårar strilar fortfarande ner för mina kinder och gråten vilar i halsen. Det känns som jag förlorat allt ännu en gång, på nytt liksom. Det känns till och med som om jag förlorade det jag aldrig haft. En son. Min och Severus son. Jag ställer koppen på diskbänken utan att ha tagit en enda klunk och vandrar med staven i min hand ut genom köksdörren. Det knähöga gräset kittlar mig mellan tårna men frammanar inget leende. Juninatten välkomnar mig med en förvånande kraftig värme.

Jag sprider ut mina tår i gräset och drar sedan ihop dem medan jag vinklar fötterna uppåt och sen neråt, uppåt och neråt. Det känns skönt. Gräset dras mjukt mot mina bara lår medan jag vandrar runt i den stora övervuxna trädgården. Jag har endast en alldeles för stor gammal T-shirt på mig. Den var min pappas förut men jag har haft den sen jag var elva och skulle åka till Hogwarts för första gången. Den är svart med hög krage och stora korta armar som på mig nästan når ner till mina armbågar. Den slutar strax under min rumpa och tyget är härligt luftigt vilket gör den perfekt att sova i även när det är varmt ute.

Jag stannar vid trädgårdens slut, där ett staket av trä skiljer oss från skogen. Jag torkar mina tårar ännu en gång, tankarna om min mor och far, även min icke existerande son, fortfarande väldigt påtagliga.
”Vad var det där för dröm egentligen?” mumlar jag för mig själv och ser upp på trädens toppar. Som svarta skuggor mot den nattljusa himlen.
”Jag vet inte ens om det var en dröm eller en mardröm... Kanske en blandning av båda.” fortsätter jag att mumla för mig själv efter en suck. Jag drar in ett djupt andetag genom min näsa och vinden blåser genom mitt lockiga långa hår, det sveper omkring mitt ansikte men ligger still så fort vinden stannar upp. Jag kan höra ljudet av vågor.

Jag vänder mig om och ser mot huset. Mina ben känns svaga under mig. Jag tar tag om staketet men kan inte hålla mig uppe.
”Mamma... Pappa...” snyftar jag fram,
”Jag saknar er så...” Jag kramar mina ben mot mig och lutar ansiktet mot mina uppdragna knän. Jag snyftar försiktigt vid tankarna om att de aldrig får möta Severus, de får aldrig träffa sina framtida barnbarn, inte se mig gifta mig eller ens se mig bli en vuxen kvinna... De kommer inte få se något av det och jag får inte dela det med dem... Varför? Varför hände detta?

Skuldkänslorna väller över mig, skäller på mig för att jag gråter och beter mig så här när jag har Severus. Mannen jag älskar och som älskar mig. Men sorgen över mina föräldrar biter mig hårt nu när hela mitt liv har förändrats. Skuldkänslor över att jag är glad och känner lycka trots att de inte finns längre blandas och krigar med de andra skuldkänslorna.

Under hela sista terminen på Hogwarts har jag inte haft tid att tänka på något annat än studier. I några få sekunder har jag hunnit tänka på Severus men sen har det varit studier ännu en gång. Jag har inte tänk på hur mycket sorg jag begravt inom mig, hur många tårar jag hållit tillbaka, hur mycket gråt jag låst fast bakom en dörr inom mig. Allt det behöver komma ut. Om jag ska kunna släppa det måste det komma ut.

Jag hör vågorna ännu en gång, de brusar en bit bort. Jag ser mot huset, mitt och Severus hus. Det ligger fortfarande i slummer. Klockan kan inte vara mer än tre på morgonen. Jag reser mig försiktigt upp och vänder ryggen mot huset, ljudet av vågorna kommer inifrån skogen. Med ett tvekande kliv klättrar jag över staketet. Min T-shirt fastnar och en bit tyg rivs av samtidigt som mitt lår skrapas upp på den vassa träpelaren.
”Ahh, satan....” mumlar jag med hopknipna läppar. Jag drar med fingret över såret men bestämmer mig för att låta det vara. Jag kan fixa det senare... Tänker jag och fortsätter in i skogen, mot ljudet av vågor.

Natten är inte jätte mörk, sommarnätterna är sällan det. Men ändå är jag tacksam för månens ljus som skiner ner bland trädens kronor och skänker ljus åt mig. Jag snyftar och gråter fortfarande, försöker inte längre att hindra det från att komma ut. Jag vet nu att jag måste släppa ut allt för att kunna gå vidare och vara lycklig. Jag ser framåt och skogen börjar skingra sig lite. Där framme kan jag se en strand som breder ut sig. Jag ökar på stegen trots att mitt lår protesterar mot ansträngningen och hastigheten.

Jag kommer ut ur skogsöppningen och möts utav en vit sandstrand. Den är inte stor, kanske hundra meter lång ungefär. Sjön ligger svart nu på natten men skummet från vågorna är vitt och vattnet gnistrar i månskenet. Jag kan se hela sjön där jag står. Den är formad lite som en flaska med lång hals där jag står och sedan breder den hastigt ut sig i en nästan rund cirkel cirka hundrafemtio meter ut. Det är otroligt vackert. Vågorna är inte stora, bara tillräckligt för att det ska brusa lite. Men de försvinner ganska snabbt nu när vinden helt avstannat.

Jag tar de sista stegen ut ur skogen och mina fötter landar i den silkeslena sanden. Jag vandrar hela vägen fram till sjön och sätter mig ner, försiktigt så att ingen sand kommer i mitt sår, precis så långt bort att vattnet inte når mig. Jag torkar mina tårar ännu en gång, suckar djupt och slappnar av i kroppen. Jag börjar snyfta, jag kramar mina ben och lutar hakan mot mina knän medan tårarna rinner och jag ser ut över det stillaliggande vattnet.

Mmmmmmm jäääääättteeee brrrraaaaaaaaaa!

Hoppas inte Penelope blir allt för ledsen nj bara

Men som sagt jätte bra kapitel. Det var megadunder bra

Åh, jag som trodde att hon hade en son... de verkade så glada!!
Kapitlet var SÅSÅSÅ braaaaaaaa och händelserikt!! Jag undrar verkligen hur Sev ska reagera när han får veta att har gått iväg.

Först tänkte jag att Sev hade haft en son som dött- eftersom Pene's föräldrar är döda och var med. Men sen fick jag ju veta att det var en dröm och förstod jag att det troligtvis bara var en önskan från Pene's sida!

Jag började gråta när jag läste för det var så vackert.
Det var både vackert och sorgligt när hon trodde att hon och Sev hade en son, och att hon fick se sin pappa.
Jättebra kapitel.

TACK


Tack så mycket! Glad att du tyckte om det och att du kände att det var händelserikt Jag försöker varva mellan ganska lugna kapitel och ganska händelserika kapitel för att få en bra balans i det hela

Ja det var ju tyvärr bara en dröm, en önskedröm och en mardröm samtidigt


Aww, va söt du är!

Ja det var lite det jag var ute efter Och att för en stund få göra Penelope riktigt lycklig med både en son och sina föräldrar kändes ganska bra. Trots att det innebar att jag måste såra henne senare i kapitlet för att få henne att inse att hon måste släppa det hon bär inom sig.

Tack så mycket

Kan inte förklara hur mycket jag älskar denna berättelsen och sättet du skriver på. Det tar mig till över skyarna. Detta kapitlet fick mig att få tårar i ögonen, hur mycket hon saknar och behöver sina föräldrar. Men hon har Severus där som älskar henne, vilket är tur.

Aw, tack så hemskt mycket. Gör mig så glad att du tycker om både FF:n och mitt skrivsätt
Jag hade tårar i ögonen när jag skrev det och tror att det gjorde att det blev så himla bra, för att jag kände så starkt för det.