Den onämnda magiska trekampen (SV)

lite saker angående detta kapitel:
Gabryellas klänning


Solines gamla hårspänne


Gabryellas frisyr + borde vara lite småflätor här och där, men jaja cx


Auroras gamla berlock


God afton! nu är jag klar med den andra delen och ska fortsätta skriva på nästa kapitel nu när jag ändå är i gång med passande bakgrundsmusik (soundtracket till den flammande bägaren) och ändå har tid. Eftersom jag åker till stockholm nästa vecka och det händer det är skolavslutning och min syster tar studenten kommer jag inte hinna uppdatera nästa vecka så ska försöka bli klar så fort som möjligt med det för det är nu det börjar bli spännande!

Glöm inte kommentera er åsikt och ge mig motivation till att skriva hela natten om det så ska behövas!

KRAM! :3♥



Kapitel 95 del 2 Gabryellas perspektiv

Jag satt och försökte lugna mig själv, men hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen och jag kände hur adrenalinet redan var på väg.

- Det är inte för hårt, va’? frågar Ritané medan hon gör min frisyr med småflätor lite här och där i mitt stora hår.
- Det är okej, svarar jag och ler mot henne i spegeln.
Jag började försöka förlåta henne för ingen visste vad som skulle hända under trekampen och jag ville inte; trots att jag och Rita inte var särskilt nära varandra på det sättet som jag och Aurora var- att Rita skulle behöva leva med en evig skuld.
Det kändes underligt hela situationen med min faster, min syster och två kusiner i ett och samma rum eftersom det varit länge sedan jag var själv med dem.

Min faster Itha hade varit som en modersfigur för mig sedan min egen mor dog och att ha henne här gjorde hela situationen lättare.
- Vad tror du blir bäst? Frågar Kristina och håller upp en mörkblå klänning med långa ärmar och en annan med korta.
- Jag tror Sirius uppskattar denna mest, svarar Katarzyna och lutar ut ur garderoben med en svart klänning utan ärmar och som gick precis över knäna.
- Den med långa ärmar, bestämmer Itha och Kristina lägger den på sängen och går inför att hämta resten av utstyrseln.
- Du kommer göra oss stolta, oavsett om du vinner eller inte, säger Itha och tar min hand i sin.
- Tack, svarar jag med ett leende.
- Men jag lovar att inte bli förvånad eller gråta av stolthet när du vinner, svarar hon och jag kan inte låta bli att skratta.
- Vi är väldigt stolta över dig, Gaby, säger Rita och fäster den sista flätan.
- Tror ni att mor skulle vara stolt över mig? Frågar jag och ser på mig i spegeln.
- Ja, mycket stolt, svarar Itha.
- Aurora också, lägger Ritané till och jag kramar om berlocket som en gång tillhört min syster.
- Oroa dig inte; de är alltid med dig, säger Itha och kramar om min hand medan Rita fäster ett litet hårsmycke som tillhört mor.

Kristina och Katarzyna kommer ut med resten av kläderna de valt ut åt mig och jag byter snabbt om till dem och ser mig själv i spegeln.


Den mörkblå klänningen har en luva tillräckligt lång för att täcka mitt ansikte om jag ville. Jag var mörkt sminkad som vanligt och hade flertal smycken.

- Du är så lik din mor, säger Itha förundrande.
- Tack, säger jag och försöker se våra likheter, men kan inte hitta några. Min mor var mycket vackrare än vad jag någonsin kommer vara.
- Sirius, har mycket att skryta om, skrattar Kristina och jag gör detsamma.

- Wow, hör jag Lily säga när hon kommer in i rummet.

- Hej, Lily, svarar jag och ser på när mina kusiner och faster hälsar och kramar om Lily.

- Är du redo för i dag? Frågar hon och jag ser skräcken i hennes ögon.

- Ja, svarar jag och ler nervöst mot henne.

Vi småpratar lite innan en hård bankning på dörren fyller rummet och öppnas: där båda mina bröder stod.

- Är du färdig? Frågar Pasha.
- Ja, svarar jag och han nickar.
- Vitaly, det där är Lily Evans, hon har sett efter Gabryella här, säger Pasha till Vitaly.
- Trevligt att träffas Lily. Jag är Vitaly Krum; Gabryellas äldsta bror, förklarar Vitaly och skakar Lilys hand.
- Trevligt att råkas, säger Lily en aning förvånad.
- Det får vi hoppas, svarar Vitaly med ett leende.
- Vad är det vi väntar på? Suckar Katarzyna otåligt och jag blir irriterad på henne.
- Abigail, Sirius och de andra, svarar Pasha innan jag hinner.
- Vänner? Frågar Vitaly och lutar sig mot väggen.
- Ja, och Gabryellas fästman, svarar Pasha och fnyser lätt.
- Fästman? Är inte du lite för ung för att vara förlovad, Gabryella? Frågar Vitaly.
- Bättre nu än aldrig, svarar jag.
- Vad är du, femton år och du har redan ålderskris? Skrattar Vitaly.
- Jag är sexton och jag ålderskrisar inte, svarar jag bestämt.
- Hon ålderskrisar, viskar Pasha och innan jag hinner säga emot knackar det på dörren och in kommer Sirius, Remus, James, Peter och även Abigail.

De går raka vägen framtill mig och Lily. Jag tar ett hårt grepp om Sirius arm och ler mot honom när han ser oroligt på mig.

- Jag antar det är den som Gabryella håller fast vid som är fästmannen, säger Vitaly.
- Ja, det är hennes älskade Sirius, svarar Pasha och Sirius ser frågande på mig.
- Det där är min äldsta bror Vitaly, förklarar jag.
- Det fördömda Krumsonen, svarar Vitaly och skakar hand med de nyanlända.

De börjar småprata med varandra och jag står och lyssnar på.

När vi lämnar rummet för att gå till de övriga släktningarna som kommit för att bevittna den sista uppgiften känner jag hur skräcken och nervositeten stiger och jag kramar om Sirius arm hårdare och hårdare.

- Vackra unge, säger Stefan när vi kommer fram och jag kramar om min farbror.
- Tack, skrattar jag.

Jag ser på min far och hur han tar ett djupt andetag innan han tar mitt ansikte i sina händer och kysser på pannan och kramar om mig.

- Du förstår hur stolta vi är över dig eller hur? Frågar han.
- Mm, svarar jag och ler mot honom.
- Din mor hade varit både orolig och stolt, säger han och ler.
- Du är precis som henne; lika envis och beslutsam. Ville hon flytta ett berg och flyttades berget, skrattar han.
- Jag blir glad av att veta att jag är åtminstone lite som henne, svarar jag.
- Inte bara lite, du är en kopia, säger Pasha och vänder sig sedan om för att prata med Rita igen.
- Georgiev vi borde gå så vi får bra platser, säger Galina med ett ansträngt leende.
- Javisst, svarar jag.
- Lycka till, raring, säger far och kramar om mig hårt.

Jag kramar om min farbror, faster, kusiner och Galina innan jag tar ett djupt andetag.

Jag vänder mig om mot Rita som är tårögd och kramar om henne.

- Oroa dig inte, viskar jag.
- Du klarar dig, försäkrar sig Rita och jag funderar på om hon säger det till mig själv eller försöker intala sig själv.
- Det gör jag alltid, svarar jag och släpper henne och låter henne gå i väg med Hristo och Vitaly.
- Lycka till, säger Vitaly när vi släppt vår omfamning och går i väg.

Jag vänder mig nu om mot mina vänner. Jag ser hur alla är nervösa och jag sväljer den tjocka klumpen jag hade i halsen.

- Jag älskar er alla så mycket, säger jag och Lily slänger sig om min hals.
- Vi älskar dig med, säger hon med tjock röst.
- Ni har alla förändrat mitt liv och allt ni gjort för mig är något jag aldrig kommer kunna åter betala, säger jag.
- Sluta prata som om du kommer dö, säger Remus och jag kramar om honom och känner hur tårarna var på väg.
- Bäst att förbereda sig på det värsta, svarar jag.
- Du vet verkligen hur man ska lugna sina nervösa vänner, säger James och jag kramar om honom nu.
- Har aldrig haft några vänner så är ganska dålig på den delen, skrattar jag.
- Tack, Gabryella. Det värmer, svarar Abigail ironiskt.
- Abi, du är som en syster, svarar jag och släpper James för att krama henne.
- Vår vänskap slutar här om du dör bara så du vet, hotar hon och jag skrattar.
- Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig vid liv, skrattar jag och släpper henne och ser på Sirius.

Han ser livrädd ut och på gränsen till att bryta ihop. Jag går framtill honom och kramar om honom hårt.

- Jag älskar dig, viskar han.
- Jag älskar dig, svarar jag och borrar in mitt ansikte i hans nacke.
- Vi ses sen, säger han och släpper taget om min midja.
- Ja, svarar jag och kysser honom.

Kyssen var passionerad, men varande inte länge nog förrens Pasha harklar sig.

- Ni borde nog gå för att få platser, säger han och mina vänner lämnar.

Jag blir ensam kvar med Pasha och efter ett par minuter kommer Karkaroff med ett belåtet leende.

- Här har vi vår förkämpe, säger han och jag blänger argt på honom.
- Nervös? Frågar han.
- Nej, du? Frågar jag ironiskt.
- Vad skulle jag vara nervös över? Frågar han med ett höjt ögonbryn.
- När jag vinner kommer jag sprida ryktet om Durmstrang och dess hemligheter så förvänta dig inte många elever nästa år, svarar jag och han ser ilsket på mig och Pasha.

Han hinner inte säga något förrens vi plötsligt marscherar ut på den stora arenan och publiken jublar.

Jag ser upp mot den ena läktaren där min familj och mina vänner satt och jag kunde utskilja flera bekanta ansikten i publiken.

- Välkomna till den sista delen av den magiska trekampen! Hälsar Dumbledore och publiken jublar.
- I denna uppgift kommer förkämparna möta de fyra lika elementen i en bana för att ta sig till trekampspokalen. Den första av förkämparna som nuddar pokalen: vinner, säger han och jag tar ett djupt andetag och ser upp på Pasha som biter ihop käkarna: det var inget bra tecken.
- Eftersom ms. Krum har högst poäng i trekampen kommer hon få fördelen att veta vilket av elementen de kommer möta först, säger Dumbledore och kommer gående mot mig och Pasha.

Han räcker oss ett pergamentstycke och Pasha vinklar ut det och där står det: Jord.
Han ser på mig och nickar, men jag kan se oron i hans ögon.

- De har en timme på sig att klara av banan och när en timme och ingen av förkämparna har tagit sig till pokalen kommer vinnaren utses till den som var närmast, säger Dumbledore.
- Lycka till, till er förkämpar och låt den bäste man eller kvinna vinna, avslutar Dumbledore och publiken vrålar och jag hör hur mitt namn ropas.

Jag vänder mig om mot Pasha och känner hur skräcken växer inom mig.

- Jag kommer inte vinna, viskar jag.
- Det ordnar sig. Gör det som känns rätt och följ både hjärnan och hjärtat, säger Pasha och jag nickar.
- Tack för allt Pasha, säger jag med tjock röst.
- Gå in där och visa britterna och fransmännen vad vi är kapabla av att göra, säger han och kramar om mig.
- Jag älskar dig, viskar jag nästan ohörbart.
- Jag vet lilla odjuret, och jag älskar dig, svarar han och släpper mig.

Jag släpper taget om honom och ser upp mot läktarna igen på min familj och Sirius innan jag går till Louis och Wilhelm som står redo framför banans ingång.

- Lycka till, säger Louis nervöst.
- Detsamma, svarar jag och Wilhelm tar ett djupt andetag.

Ingången öppnar sig och vi går in med publiken vrål i bakgrunden och jag vänder mig om och det sista jag ser är Pasha som nickar mot mig.

Nu fattar jag inte, går alla in på samma bana? Och kommer Gabryella förvandla sig till det där monstret hon är?
Super bra

Ahhhhhh!!!!!!! Neeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!!!! Det är inte långt kvaaaaaaaaaar nuuuuuu!!!!!!!!!!!! Snääääääälla skriv en uppföljare! Jag är så beroende att jag kommer dö annars! Och kapitlet var så underbart och fantastiskt att det inte går att beskriva! Och Lily och James måste bara blir ihop nu!!!!! Ahhhhhhhhh!!!!!!!! Jag dör!!!!!

Lele: ja, de går in i samma bana och nej, hon kommer inte förvandlas till en Gnizzlare
lily, luna: Försöker du hota mig med din död? xD skoja bara, men om det är ett tillräckligt stort intresse för en uppföljare så kan jag helt klart tänka mig en

{någon kommer vara tvungen att skriva en kommentar till för att jag senare ska kunna uppdatera}

Om du gör det måste du tagga mig

JAA! så himla bra!
Fan vad spännande alltså!!

Åh om du skriver en uppföljare MÅSTE du tagga mig!
Är riktigt taggad för att få läsa kapitel 97!

Har jag sagt att du är heeelt grym på att skriva ?!

aslkagkslgjölkg varför skriver du så bra och varför är inte denna fanfictionen känd?! detta är seriöst det bästa jag läst sedan jag läste Harry Potter för första gången!

Som vanligt måste jag säga att jag älskar min älskade Pasha♥
och nu älskar jag även Vitaly (varför kan inte alla killar vara som Krumbröderna?)

Sen hatar jag precis som de flesta här Hristo... kill him??

kajfkajgpjpofjkfj mina FEELS! I CAN'T! du får inte sluta skriva! du måste skriva en uppföljare! annars dödar du oss. och ja det är ett hot. awkjdklefljqJ.

är rädd inför nästa kapitel: omg Gaby! make it out okay!! ajfjfijpjfpojro <--- det är så min hjärna är just nu efter att ha läst din fantastiska fanfiction.

aja, Kram! älskar dig och din fantastiska fanfiction!♥

ÅH MAJ GAD VAD TOTALLY UNFRAKINGBELIEVEABLE JAG DÖÖÖÖÖR
åh är så dåligt på att skriva kommentarer värdiga din ff men psånqbrpwnrvlqlqleb DET ÄR SÅ BRA OCH BÄTTRE OCH BÄST OCH ALLA KÄ SLOR BARA TAR ÖVER ihhhhh
Det här var ett av de bästa kapitlena, trots att det är så sorgligt med avsked är det ändå liksom mkt kärlek... Älskar allas avskedsrepliker ♥
Det är så hemskt när man liksom vet ungefär vad som kmr hända...

"- Jag älskar dig, viskar jag nästan ohörbart. - Jag vet lilla odjuret, och jag älskar dig, svarar han och släpper mig."

OMFG VAD PERFEKT OCH FINT OCH PERSONLIGT JAG DÖR

Åh det är så många karaktärer som verkligen fastnat och som jg verkligen älskar, alla marodörer o Lily (även fast de redan "finns" har du gjort de levande), Pasha o vitaly (my darlings), Aurora (älskar henne, så fin o påminner faktiskt om min egna lillasyster ^^) och sist men inte minst GABRYELLA, trots att hon är huvudpersonen tror jag att jg aldrig riktigt skrivit om henne... Hon är iaf en FANTASTISK KARAKTÄR, så genomarbetad och verklig och levande och underbar ♥ tack såå mkt för att du delat henne m oss c:

Din ff är en av de ABSOLUT BÄSTA jg någonsin läst, du har en sån talang och språket framhäver och samarbetar med handlingen på ett fantastiskt sätt, det är alltid SÅÅ ROLIGT att läsa ^^ (omg det känns som värsta avskedet haha, btw MÅSTE du skriva en uppföljare, annars tänker jag hemsöka dig och bosätta mig i ditt öra och skrika tills du skriver mer)

Men gud vad är det för kommentarer jag skriver?! Hoppas du förstår nånting, men det skulle nog ändå krävas massor av såna här kommentarer för att beskriva hur mycket jag älskar allt som har med dig och din ff att göra, puss o kram // fredrika

DET ÄR TILLRÄCKLIGT STORT INTRESSE!!!!! Känner mig smått hysterisk och hinner inte skriva mer för då kommer jagbörja böla! Kan Inte fatta att det snart är över! Du har verkligen lyckats med denna fanfic! Kram!

God afton käraste läsare
allt bra med er?
själv har jag det ganska bra, ska snart sova för måste upp tidigt för om ni missat mitt eviga tjat så ska jag till.... : STOCKHOLM!
det är första gången jag åker till stockholm så är väldigt taggad

btw, vet någon av er vart Cloetta ligger? ska tydligen besöka det med xD

men jaa... ni har nog förstått att jag inte är här för att skriva om min stockholms resa utan för att lägga ut kapitel 96

Glöm inte kommentera vad ni tyckte/ fråga om ni undrar något och skriv era tankar runt fanfictionen för jag kommer aldrig tröttna på att läsa vad ni skriver (faktiskt så kan jag ibland klicka på trådar ifall jag ser någon av er som skrivit i den... nej jag är inte en stalker...)



aja Kram! ♥

Kapitel 96 Den sista uppgiften (Gabryellas perspektiv)
Vi steg in i banan och blev omringade i en mörk inmurad rektangel.

Inget hände på flera sekunder och min nervositet började minska.

- Vad är detta för lurendrejeri? Muttrar Wilhelm argt innan något griper tag i hans ben och han faller ner på marken.

Innan jag hinner reagera ligger jag på marken och ur jorden växer det fram rötter som slingrar sig runt min kropp.

- Incendio, mumlar jag i panik och försöker bränna bort rötterna.
- Relashio, hör jag Wilhelm säga och rötterna släpper honom och han skyndar sig mot ingången till nästa bana.
- Relashio, säger jag och även jag släpps lös.

Jag tvekar inte att springa efter Wilhelm förrens jag hör ett plågat skrik och vänder mig om.

Louis var inslingrad i rötterna som klämde honom så ben bröts.

- Gabryella! Wilhelm! Vrålar han och både jag och Wilhelm vänder oss om för att hjälpa honom.

- Relashio! Säger Wilhelm utan någon som slags resultat.

- Diffindo, säger jag och en av rötterna skärs av.

Vi börjar alla tre kämpa med rötterna som var runt Louis kropp, men innerst inne visste jag att han inte skulle klara av att fortsätta.

- Lämna mig inte, bönfaller Louis.
- Självklart inte, svarar jag och fortsätter skära i hans rötter tills ett stort hål i marken uppenbarar sig och Louis flyger ner och hinner precis ta mina händer.

- Wilhelm! Vrålar jag när han börjar backa från oss.

- Wilhelm, hjälp mig dra upp honom! skriker jag och kämpar med att dra upp honom.

- Avada kedavra, säger Wilhelm och jag skriker till när jag känner hur allt liv ur Louis försvinner och hans plågade skrik tystnar.

- Vad håller du på med? Skriker jag till Wilhelm när han hjälpt mig dra upp Louis kropp.

- Han var så gott som död. Nu ska jag vinna, svarar han och springer mot ingången till andra delen av banan.

- Förlåt, viskar jag till Louis döda kropp och springer snabbt efter Wilhelm.

Den andra delen var likadan till utseendet av den första. Jag såg mig omkring och inget hände.

Plötsligt känner jag hur luften kallnar och hur min klänning blir allt tyngre.

Vatten steg snabbt upp från marken och jag skyndade mig mot muren och började klättra.

Vattnet steg och till slut var vattnet tillräckligt högt uppe för att jag inte skulle få något syre.

Jag var tvungen att hitta en utgång innan jag drunknade.

I ren panik simmade jag runt och synade efter något slags tecken på en väg ut, men kunde inte hitta något.

Allt började bli suddigt för mig och jag insåg att detta var slutet.
Jag slöt ögonen och såg Sirius leende ansikte framför mig då jag plötsligt känner ett sug och sugs ner i en virvel och landar hårt på marken.

Jag hostade upp vattnet som jag fått i min a lungor och såg mig förvirrat omkring.

- Är du odödlig eller vad? Hör jag en välbekant röst bakom mig vråla och när jag vänder mig om står Wilhelm med ett rosenrött ansikte och staven redo att avge en förhäxning vilken sekund som helst.
- Expelliarmus! Vrålar jag innan han hinner göra något och reser mig upp och böjar springa.

Medan jag sprang hörde jag hur Wilhelm skyndade sig bakom mig och det blev svårare och svårare att springa då det blåste kraftigt och mina kläder var dygnsura.

- Sirius, Remus, Lily, James, Pasha, Aurora, Ritané, Abigail, Far, Kristina, Itha, Mor, Stefan, min frihet, mumlade jag för att ge mig styrkan att fortsätta springa.
- Fick dig, skriker Wilhelm och slänger sig runt mina ben och vi landar hårt på marken.
- Släpp mig! Skriker jag och slänger hans stav ur handen på honom.
- Du har redan evig ära och kommer gå till historien! Låt mig vinna! Vrålar han.
- Aldrig! Säger jag och känner hur blåsten ökar och en enorm virvelvind närmar sig oss.
- Helvete, viskar jag och förvandlar mig till min animagusform och börjar flyga- för det fanns ingen chans att jag springande kunde undvika virveln.

Jag såg den sista ingången och flög snabbt in i den och landade på en hård sten.

Ur marken steg det ånga och luften vad rökig. Den sista delen var eld.
Jag såg mig omkring på stenen och en sten längre bort stod Wilhelm som knippade efter andan.

Jag slängde mig på marken för att han inte skulle se mig.

- Krum! Vrålar han och jag ser hur han stampar omkring på sin sten och ser efter mig.

Han ser mot mitt håll med rädd ögon. Jag förstod inte vad det var med honom förrens jag vänder mig om och ser hur en röd drake närmar sig oss.

- Förlåt, viskar jag när jag ser framför mig alla ansikten till dem jag älskar.
- Nej! Vrålar Wilhelm i panik och draken flyger rakt mot honom och på något mirakulöst sätt missar mig.

Jag vänder mig om mot Wilhelm och hinner höra hans skrik av smärta när draken grillar honom med en enorm flamma.

Jag slår handen för munnen för att inte skrika och känner hur tårarna bränner bakom mina ögonlock.

Jag visste att om inte tiden gick ut så var det ute med mig. Jag kunde inte vinna mot en drake.

Det var som om hela min värld rasade för jag hade levt i mitt hopp om att vinna, göra min familj stolt, gifta mig med Sirius, se mina vänner gifta sig, få barn som skulle börja på Hogwarts i framtiden och bli gammal med Sirius.
Men det hade bara varit en dröm, en fantasi som fick sitt slut.

Jag hade inte bara svikit Sirius och mina vänner.
Jag hade svikit Pasha, Vitaly, Ritané och Aurora.

Jag hade avgett ett löfte till Aurora att jag skulle klara mig och jag visste att om hon såg mig nu skulle hon inte vara stolt. Detsamma gällde min mor. Hon hade dött för min skull för vad? för att dö av en drake?

Jag skrattade åt ironin i det hela och kände hur tårarna rann för mina kinder.

Plötsligt såg jag ett ljust sken lysa upp hela området och jag var tvungen kisa för att se ljuskällan: Trekamps pokalen.

Jag kunde vinna. Det var inte kört ännu.
Jag reser mig upp och ser hur draken får syn på mig och börjar gå mot mig och jag börjar springa.

Fem meter, fyra meter, tre meter, två meter, en meter och jag skriker när jag tillslut når pokalen och sugs med den.


----------

Om ni har kik så skriv till kattta i morgon för kommer troligtvis ha väldigt tråkigt på bussen på väg till stockholm xoxo